Jag har länge förundrats över alla dessa
föräldrar som skjutsar sina ungar fram och tillbaka till skolan. När jag
läste om småungar i förskoleklass, som annars skulle åka linjebuss
själva, förstod jag bättre varför. Jag åkte visserligen buss till och
från skolan i nio år, men på den tiden var det rena skolbussar. Dom
första sex åren var det bara en liten minibuss. Till högstadiet åkte vi i
en stor buss, men den var fullastad med enbart skolelever. Jag drömmer
fortfarande mardrömmar om missade bussar, fast jag inte började åka buss
i linjetrafik förrän i vuxen ålder. Eller just därför kanske. Jag har
aldrig fått någon riktig rutin på att åka vare sig buss eller tåg. Jag
är alltid vid hållplatsen tio minuter innan bussen ska gå, medan dom
sista kommer springande när den är på väg därifrån. Så kanske är det bra
att ungarna får lära sig tidigt. Jag tycker ändå det låter märkligt med
sexåringar som förväntas klara sånt själva, samtidigt som vissa
tonåringar blir curlade som om dom vore bebisar.
onsdag 30 november 2016
tisdag 29 november 2016
Tvättad lapp.
Som på
bilden ser mina shoppinglistor ut efter tvätt. Dom blir skrämmande ofta
kvar i någon ficka. Inte undra på att jag sällan eller aldrig vågar
stoppa sedlar där. Jag tycker att jag kollar fickorna innan jag stoppar
kläderna i maskinen, men ändå hittar jag allt som oftast en
pappersnäsduk eller någon typ av lapp. Dom dyker sällan upp förrän jag
ska stryka kläderna. Då känner jag att någonting är knöligt. Lappen på
bilden hade hängt i garderoben extra länge, eftersom den låg i en ficka
på vinterjackan. Den slipper man ju använda under sommarhalvåret, om man
har tur. Märkligt bara att jag inte har lyckats tömma fickorna riktigt
ens på den.
måndag 28 november 2016
Tjugoåttonde november.
Det finns en anledning till att jag tror
att det är ständig vinter i Bollnäs, där min bror bor. Det hänger ihop
med att jag aldrig har varit där under sommarhalvåret. Inte mitt i
vintern heller som väl är, men det är snö hyfsat länge på våren där uppe
och den kommer tidigt på hösten. Begreppet julesnö fick en helt ny
innebörd det året jag firade jul och nyår där. Vi tog en skogsväg på vår
promenad, eftersom det skulle vara mindre snö där. Den räckte långt upp
på låren på mig. 1991 var jag uppe och hälsade på i slutet av november,
så kortet på brorsdottern och mig är exakt tjugofem år gammalt. Jag
hade suttit på tåget mellan sex på morgonen och halv fyra på
eftermiddagen för att komma dit. På kvällen var jag med hennes mor på
symöte. Jag roade mig med att fästa snören i dom tjugofyra små paket jag
hade haft med mig till barnets adventskalender. Jag hade alltså
broderat varsin adventskalender åt syskonbarnen, och fixade varje år
efter det paket till alla tre. Dessutom brukade jag sticka dom varsin
tröja till deras födelsedagar. Det känns verkligen som om jag hade mer
tid förr. Oklart om det har med datorns intåg att göra att tiden har
krympt. Jag trodde att hösten i år var extrem, men redan för två år
sedan skrev jag såhär den tjugoåttonde november: " Min att-göra-lista
har 36 punkter, och den fylls på efterhand som jag kommer på nya, roliga
projekt. I helgerna hinner jag i bästa fall beta av dom som återkommer
varje vecka. Det är bara att hoppas att man får leva så länge och vara
så pass frisk, att man hinner vara en pigg pensionär i några år." Listan
är dubbelt så lång nu, så det går inte åt rätt håll direkt. Jag är hur
som helst glad att det inte är jag som får barnbarn när syskonbarnen
blir föräldrar. Förhoppningsvis är det ingen som förväntar sig att jag
ska göra en massa sånt nu.
söndag 27 november 2016
Julskyltning.
Julskyltningsvädret såg soligt och skönt ut tills man kom ut idag. Då
visade det sig att det blåste både hårt och kallt. Dom som stod på
torget fick hålla i sina tält när vinden tog i. Jag tyckte inte det var
så mycket att ha, men jag köpte i alla fall ett par små kylskåpsmagneter
och ett gäng lotter utan vinst. För att öppna dom måste jag ta av mig
vantarna, och det räckte för att fingrarna skulle kännas som istappar.
En massa ärenden fick jag i alla fall uträttade, för butikerna hade
öppet. Jag köpte mossa, eftersom den gröna mossan var slut på Kvantum i
fredags. Så handlade jag kuvert, skrivarpatron och vad jag tror var den
sista julklappen. Min elvisp har antagligen varit med sedan jag flyttade
hemifrån för nästan fyrtio år sedan, och ibland har jag använt
degkrokarna, så den har fått jobba rejält. Så när den senaste gången jag
använde den bara gick igång på vartannat försök, kände jag att det var
dags att köpa en ny. Jag har börjat få ont i armen av att hålla den, så
nu köpte jag en med en ställning, som kan stå för sig själv och jobba.
Den var ändå betydligt mindre än en hushållsassistent, så jag tror att
jag både ska få plats med den och att det ska bli av att ta fram den.
Annars går elvispen att ta loss och använda som vanligt. En hoodie till
köpte jag också. Jag har varit livrädd att spilla på den jag använder
här hemma, eftersom jag inte har någon att byta med. Att det var
ballongjakt i vissa butiker var en glad överraskning. Man fick smälla en ballong, och inuti låg en lapp med hur många procents rabatt man fick.
lördag 26 november 2016
Avstämning.
Ibland händer det att jag får packa ihop det sista av mina varor efter
att jag har betalat på Kvantum. Har jag grejor liggande utanför
packväskorna i vagnen känns det knappast lönt att göra det innan. Man vet ju aldrig
om man åker på en avstämning, så alltihop ska upp igen. Mig händer det
nästan aldrig numera, men jag förstod att det hade hänt damen som var
strax före mig igår oftare än vad hon tyckte var rimligt. Hon sa flera
gånger att skulle det bli så kunde hon lika gärna betala i den vanliga
kassan. Hon som kom efter mig verkade tvärtom inte alls tycka att vitsen
med självscanning var att varorna var nerpackade och klara när hon kom
till kassan. Hon satte sig på huk vid sin rullvagn utanför och plockade
ner dom i en kasse. På sätt och vis kan jag förstå henne, för mjölk och
andra tunga mejeriprodukter kommer nästan närmast utgången, och sånt
vill man ju ha i botten.
Nu ska jag ta tag i mitt julpyntande igen. Jag såg bara till att bli klar med balkong och fönster igår, så det ser fint ut utifrån. Här inne är det kaos för tillfället. Jag hann i alla fall upptäcka ett tankefel jag måste ha gjort förra året. Sladden från adventsstjärnan i sovrummet räcker inte fram till eluttaget, så jag har fått använda en skarvsladd i alla år. Efter tapetseringen hamnade en grendosa precis under fönstret på andra sidan. Dit når sladden. Det måste ha sett likadant ut vid advent ifjol, men vanans makt är tydligen stor.
Nu ska jag ta tag i mitt julpyntande igen. Jag såg bara till att bli klar med balkong och fönster igår, så det ser fint ut utifrån. Här inne är det kaos för tillfället. Jag hann i alla fall upptäcka ett tankefel jag måste ha gjort förra året. Sladden från adventsstjärnan i sovrummet räcker inte fram till eluttaget, så jag har fått använda en skarvsladd i alla år. Efter tapetseringen hamnade en grendosa precis under fönstret på andra sidan. Dit når sladden. Det måste ha sett likadant ut vid advent ifjol, men vanans makt är tydligen stor.
fredag 25 november 2016
Adventspynt.
När jag tog semester på söndag var tanken mest att det är julskyltning
då. Det går jag knappast på, om jag ska börja jobba kvart över åtta på
kvällen. Långt senare kom jag på att det är läge att tvätta fönster,
byta gardiner och julpynta den här helgen också. Nu blev det ingen
långhelg som jag hade planerat. I Sverige vill man ju inte gärna att
jobben ska räcka till alla. Istället kör man en oroväckande hög procent
av produktionen på övertid. Så även på min arbetsplats, så inatt har jag
jobbat. I morse var jag bara hemma och vände, och fortsatte sedan till
Kvantum för att veckohandla. Jag hade plockat ner första jullådan innan,
eftersom jag i vanlig ordning inte kom ihåg ifall jag hade mossa och
ljus till adventsljusstaken. Ifjol köpte jag behändiga plastlådor till
det skåpet, men jag fick inte ihop det riktigt. Där fanns fortfarande en
bananlåda, som var en riktig rysare att få ner, eftersom skåpet sitter
uppe vid taket. Nu kollade jag måtten, och hittade den perfekta
plastlådan att ersätta den med på Kvantum. Att jag skulle köpa något så
stort förträngde jag tydligen när jag gick in i butiken, för jag tog en
grund vagn som i stort sett bara rymde mina cykelväskor. Inte blev det
bättre när jag hittade en hyfsat stor tomte som jag ville ha. Han är
jättesöt, och heter dessutom Ture, precis som min farfar. Hemma igen
tvättade jag fönstren och satte upp slingan på balkongen, medan det var
ljust så jag såg att göra det. Pingvinen på bilden fick jag av mina
nyårsgäster ifjol. Den går egentligen på batterier, men då blir den lite
knölig att komma åt att tända och släcka. Alternativt är den försedd
med en timer, som tänder den sex timmar per dygn och sedan släcker den i
arton. Jag ville hellre kunna tända och släcka den samtidigt med
ljusslingan, så jag stoppade in en bit av slingan i pingvinen istället.
torsdag 24 november 2016
Gott.
Att allting
blir godare ju onyttigare det blir är väl bara att konstatera. Jag
minns fortfarande, fast det är bra många år sedan jag bakade bullar
senast, att dom smakade bättre ju mer socker, kanel och smör man hade i.
Det senaste beviset kom i form av Yoggi, som jag äter till lunch på
jobbet. Lättvarianten vägrar jag befatta mig med, fast den står mer
lättåtkomlig i hyllan. Den med två procent fett står allra längst ner.
Enligt någon (skämtare?) var det för att vi som åt den behövde träna
lite extra. Senast slog jag på stort och köpte drömyoggi. Den innehåller
fem procent fett, och är så tjock så den knappt rinner. Smaken är
därefter. Inte ens jag, som tycker allt sånt är surt eller åtminstone
syrligt, grinar illa när jag äter den.
onsdag 23 november 2016
Facebookmeddelanden.
Meddelandefunktionen på Facebook kan bli
onödigt spännande, om man inte har någon annan kontakt med den man
skriver till. Då hamnar meddelandena i en egen mapp, som man får hålla
koll på själv. Det kommer inte upp någon varning, och många missar dom
helt. Rekordet togs nog av bloggaren och författaren Malin Wollin. Hon
skrev en gång om näthat, och uppmanade alla att skicka nätkärlek
istället. Jag tyckte det enklaste sättet att nå henne på var ett
meddelande på Facebook. 3½ år senare svarade hon. Då hade hon hittat ett
hundratal meddelanden som hon aldrig hade sett. Många lever ju helt på
sina mobiltelefoner numera, och på den har jag inte lyckats hitta
meddelandefunktionen över huvud taget.
tisdag 22 november 2016
Kärlek.
Jag har hört och läst många gånger om
vilken ensam människa Freddie Wadling var. Hur mycket han skulle ha
uppskattat gemenskapen i "Så mycket bättre", eftersom han var så ensam.
Han dog ju innan inspelningarna hann börja. Först flera månader efter
hans bortgång förstod jag att han hade varit gift dom senaste tjugofem
åren. Det får jag inte riktigt ihop med att han var ensam. I senaste
numret av min skvallertidning uttalade sig dessutom programledare
Suzanne Axell om att hon skulle önska mer romantik i sitt liv. Hon har
haft samma karl i fyrtio år. Här har jag gått ett helt liv och trott att
sällskap och romantik var dom två stora anledningarna till att man
skulle kunna tänkas vilja leva ihop med någon. Så inser jag plötsligt
att det varken finns garanti för det ena eller det andra. Gräset är
alltså knappast grönare på andra sidan.
måndag 21 november 2016
Tjugoförsta november.
1975 var den tjugoförsta november en fredag, och vi hade luciaövning med
idrottsföreningen. En klasskamrat med riktigt långt, mörkt hår blev
vald till lucia. Kortet på mig och en annan tärna bör vara taget tre
veckor senare på själva luciafesten. Det lär ha varit sista gången,
efter ett ha gått i det luciatåget i många år. Första året var jag så
liten att jag och kompisen var småtärnor, som fick stå framför lucian
uppe på scenen. Det tejpades lappar i golvet, för att vi skulle veta var
vi skulle stå. Problemet var att det var syföreningsauktion innan, och
dom som höll i den trampade bort våra lappar.
Bowlat och dansat verkar vara det jag har gjort mest just denna dag genom åren. 1983 bowlade jag i Kalmar, där jag bodde då, och 1989 med kompisen i Oskarshamn. 1980 var jag på Sandra i Kalmar och dansade. 1986 dansade vi kultis i Blomstermåla. 1987 var jag i Oskarshamn, fast jag bodde i Kalmar och hade en bit att köra dit. Betydligt närmare hade jag till Kristallen här i Nybro 1992. Året därpå tog jag bussen till Sandra i Kalmar, där det var söndagsdans.
Innan jag kom tillbaka till slitytan jobbade jag på avdelningar där skaderisken kändes större. Arbetet var tyngre och det var mera klättrande. Tre år i rad står det i bloggen (som är det närmaste en dagbok jag kommer numera) om skadorna jag har fått just detta datum. Det är ett sår på armen, en trästicka i handen och en bula i huvudet. För tjejen som skadade sig för nio år sedan gick det betydligt värre. Hon blev av med fyra fingrar.
Bowlat och dansat verkar vara det jag har gjort mest just denna dag genom åren. 1983 bowlade jag i Kalmar, där jag bodde då, och 1989 med kompisen i Oskarshamn. 1980 var jag på Sandra i Kalmar och dansade. 1986 dansade vi kultis i Blomstermåla. 1987 var jag i Oskarshamn, fast jag bodde i Kalmar och hade en bit att köra dit. Betydligt närmare hade jag till Kristallen här i Nybro 1992. Året därpå tog jag bussen till Sandra i Kalmar, där det var söndagsdans.
Innan jag kom tillbaka till slitytan jobbade jag på avdelningar där skaderisken kändes större. Arbetet var tyngre och det var mera klättrande. Tre år i rad står det i bloggen (som är det närmaste en dagbok jag kommer numera) om skadorna jag har fått just detta datum. Det är ett sår på armen, en trästicka i handen och en bula i huvudet. För tjejen som skadade sig för nio år sedan gick det betydligt värre. Hon blev av med fyra fingrar.
söndag 20 november 2016
Film.
När det gäller filmer brukar det framför
allt vara kritikerna och jag som har olika åsikt. Om någon film vinner
en Kristall, brukar jag inte ens behöva tänka på att försöka se den. Med
"Morran & Tobias - som en skänk från ovan" var det faktiskt
tvärtom. Jag har ju fattat hur omåttligt populära dom är hos många, men
recensenten i min morgontidning tyckte precis som jag. Hon skrev att det
finns en speciell form av tondövhet som kallas amusi. Tillståndet
innebär att den drabbade inte bara är oförmögen att sjunga eller spela
rent. Att lyssna på musik blir också en plåga, där melodislingor
förvandlas till en serie höga och låga ljud utan inbördes samband, som
gör den tondöve förvirrad och sjösjuk. Precis så känner både hon och jag
när vi tittar på Morran och Tobias. Själv kan jag tack och lov undvika
dom på tv, och det ingår inte i mitt jobb att se filmen. "The love
punch" såg jag enbart för att Emma Thompson och Pierce Brosnan var med.
Den var helt underbar, men efteråt läste jag ett omdöme från någon som
hatade precis det jag älskade med den. "Left to die" Såg jag väl mest
för att inse hur mycket värre andra har eller har haft det. Det var en
verklighetsbaserad historia om en kvinna som blev oskyldigt anklagad och
fast i ett riktigt otäckt fängelse i Ecuador i nästan två år. Sånt där
borde jag inte se alls, för jag går och grubblar på det länge efteråt.
Resa har jag aldrig gillat som väl är, för efter att ha sett den filmen
skulle jag knappt våga lämna landet.
lördag 19 november 2016
Facebookvänner.
Lika barn leka bäst heter det ju. Stämmer det så verkar jag ha valt mina
Facebookvänner med omsorg. Igår fick jag småknasiga reaktioner på två
av mina inlägg. Dom kom dessutom exakt samtidigt, så jag fann mig själv
hoppande mellan två smått absurda diskussioner. Flickorna som skrev är
för övrigt arbetskamrater från början. En har jobbat på Kährs, och en är
fortfarande kvar där. Till bilden nedan var kommentaren att dom smakar
bra i nödfall, men att om det blir krig räcker väl inte en duva. Hon har
förstås rätt, även om den som skapade bilden knappast tänkte så krasst.
Invånarna i syriska Aleppo skulle förmodligen vara tacksamma för en
duva till middag. Mitt citat för gårdagen var: "Jag har bestämt mig och
säger... kanske!" Det var då en annan väninna ut ur det blå svarade: "Till bilbingo..." Jag vet fortfarande inte var hon fick just bilbingo ifrån. När jag svarade ett klart nej på den, var
hennes följdfråga dessutom: "Inte ens om en snygging frågade?" Det är
ju så med dom flesta sysselsättningar att sällskapet betyder allt. Jag
har till och med sett en hel hockeymatch på tv en gång. Det är
definitivt ingenting jag skulle offra tid på annat än i rätt sällskap.
Men hur dessa båda flickor tänkte och reagerade gjorde mig både
förundrad och förtjust.
fredag 18 november 2016
Nybro.
Den senaste
tiden har varit full av aha-upplevelser. Jag har till exempel alltid
kallat ÖoB för Överskottsbolaget, när jag har skrivit om det. Nu läste
jag mig till att dom sedan flera år heter ÖoB, och att Överskottsbolaget
är det gamla namnet. Att skriva så istället går väl an, men att säga
det vete sjutton om jag kan vänja mig vid. Det blir väl möjligen ÖB i så
fall, och det är väl överbefälhavaren och ingen butik. I vår lokala
gratistidning Nybro Extra kör dom lite nostalgi emellanåt. Jag tror ju
att det som fanns i Nybro när jag flyttade hit alltid har funnits här.
Nu insåg jag att Konsumbutiken (som inrymmer Willys numera) byggdes två
år innan jag flyttade hit. Frisersalongen jag gick till i början hade
bara funnits i ett år då. Med det som jag tror är vår nyaste skobutik
var det tvärtom. Ny är den inte, för den har redan funnits i tio år. Jag
har aldrig ens varit inne där.
torsdag 17 november 2016
Att bli väckt.
Jag hör ständigt folk på jobbet klaga över att dom har blivit väckta av
telefonen under dagen. Att dom som har barn känner att dom vill vara
nåbara kan jag förstå, men många av dom jag jobbar ihop med nu är knappt
mer än barn själva. Vissa bor fortfarande hemma hos föräldrarna. För
egen del hoppas jag verkligen att det ska räcka om jag ser ett par timmar senare att någon har ringt.
Igår hade det inte blivit mycket sömn, om jag inte hade haft signalen
avstängd på telefonen. Vid tio ringde det från ett nummer jag inte kände
igen. På webbsidan Telefonförsäljare kunde jag läsa att numret verkar tillhöra MySafety.
Där fanns ett diagram över hur många som hade sökt på det numret dom
senaste två veckorna. Totalt hade minst 1715 personer sökt efter det. Det
kan man väl tycka tyder på att det används av telefonförsäljare, precis
som det stod på den sidan. Ett par timmar senare messade
Bredbandsbolaget. Jag hade inte uppskattat att bli väckt av det heller.
När jag väl kom upp och läste deras meddelande på kvällen var det annars
en behaglig form av marknadsundersökning. Man svarade helt enkelt på
deras SMS. Jag bloggade, plockade ihop det jag skulle ha med mig till
förpackningsåtervinningen och Kvantum i morse, gick igenom tv-bilagan
och programmerade min inspelningsbara dvd-spelare. Jag var så nöjd med
det jag fick gjort, att jag inte upptäckte förrän jag hade ätit middag
att jag helt hade missat jobbryggsäcken. Hade jag kommit på när det var
dags att ge sig iväg till jobbet att jobbglasögonen behövde rengöras och
att jag behövde något att äta under natten, hade det blivit tight att
hinna till jobbet i tid.
onsdag 16 november 2016
Högskoleprovet.
Jag pratade
med någon på jobbet, som var helt inne på att alla har ett personligt
ansvar för det dom gör. Samtidigt läste jag i tidningen om en generation
där så många fuskade på högskoleprovet, att man hade fått ta till
åtgärder för att kunna polisanmäla det. Hur tänker man om man fuskar sig
in på en utbildning, som man uppenbarligen inte kommer att klara av?
Det känns inte som om personligt ansvar vore något man ens hade hört
talas om. Lite som en sedelärande berättelse jag läste som barn. Det var
en liten kille som fick betalt för att så frön. Ett frö i taget med ett
stegs mellanrum var tanken. När han tröttnade blev mellanrummen längre
och fröna i varje grop allt fler. Han tänkte inte på att dom skulle
komma upp...
tisdag 15 november 2016
Släktskap.
Att jag har blivit gammelfaster lät hyfsat gammalt, men så har jag
knappast hört någon använda uttrycket heller. Min egen gudmor kallades
alltid "moster Ella", fast hon egentligen var mammas moster. Till saken
hör att min mamma inte hade någon syster och jag hade följaktligen inte
någon moster. Om man nu inte räknar dom ingifta då, eftersom mamma hade
fem bröder. När jag var mindre var min farmor just farmor, så det blev
tokfel för mig när dom hon var mormor till kallade henne för mormor. På
det viset var det praktiskt med farfar, som alltid tilltalades med
förnamn. Jag vet än idag inte varför, men det var alltid farmor och
Ture. Så kan förstås det där med släktskap bli ännu mer komplicerat när
man är flera generationer. När någon är mamma, mormor eller
gammelmormor, beroende på vem som talar om henne.
måndag 14 november 2016
Spelkväll.
Utdelningen på jokern till mitt måltips brukar vara tio miljoner på sju
rätt. Med en sån vinst skulle jag vara säker på att klara mig livet ut,
och sluta lägga min dyrbara tid på golvtillverkning. I helgen vann
jag... 200 spänn. Ingen annan hade full pott heller, så jag slipper vara
avundsjuk.
Det luktar öl i ett av mina köksskåp, eftersom det är fullt av tomma ölburkar efter lördagens spelkväll med ungdomarna. Jag drack förutom öl ett stort glas glasslikör. Vi provsmakade den när jag fick den, men då hade vi missat att kyla den. Nu var den iskall och riktigt god. Givaren hade förfasat sig om han hade sett storleken på mitt glas. Han tror att man smuttar på sånt. Själv tror jag att livet är för kort för att smutta. Jag tycker det är bekvämast att sitta vid köksbordet och spela. Tyvärr håller nog inte ungdomarna med mig. Jag måste sitta rak i ryggen, för att inte få ont i den. Dom, som snarare är vana att halvligga i soffor och bilsäten, far fruktansvärt illa av mina köksstolar. Då har jag ändå riktigt tjocka dynor på dom numera. I lördags spelade vi Vagabond, MIG, Yatzy och Uno.
Ikväll hänger den så kallade supermånen utanför mina fönster. Nu är det lite disigt framför den, men tidigare såg jag den klart och tydligt. Att försöka ta bra kort på den är tyvärr inte lönt med min lilla kamera. Jag har försökt mängder av gånger utan att lyckas. Jag får njuta av den medan den syns. Vill jag se den på kort brukar nätet svämmas över av såna när månen har sett ut såhär.
Det luktar öl i ett av mina köksskåp, eftersom det är fullt av tomma ölburkar efter lördagens spelkväll med ungdomarna. Jag drack förutom öl ett stort glas glasslikör. Vi provsmakade den när jag fick den, men då hade vi missat att kyla den. Nu var den iskall och riktigt god. Givaren hade förfasat sig om han hade sett storleken på mitt glas. Han tror att man smuttar på sånt. Själv tror jag att livet är för kort för att smutta. Jag tycker det är bekvämast att sitta vid köksbordet och spela. Tyvärr håller nog inte ungdomarna med mig. Jag måste sitta rak i ryggen, för att inte få ont i den. Dom, som snarare är vana att halvligga i soffor och bilsäten, far fruktansvärt illa av mina köksstolar. Då har jag ändå riktigt tjocka dynor på dom numera. I lördags spelade vi Vagabond, MIG, Yatzy och Uno.
Ikväll hänger den så kallade supermånen utanför mina fönster. Nu är det lite disigt framför den, men tidigare såg jag den klart och tydligt. Att försöka ta bra kort på den är tyvärr inte lönt med min lilla kamera. Jag har försökt mängder av gånger utan att lyckas. Jag får njuta av den medan den syns. Vill jag se den på kort brukar nätet svämmas över av såna när månen har sett ut såhär.
söndag 13 november 2016
Trettonde november.
Den trettonde november 1975 lagade vi
falsk gås i hemkunskapen i skolan. Jag åt ingenting, står det i
dagboken. Inte minns jag nu vad denna falska gås var gjord av, men jag
var nog kinkigare med maten då än vad jag är nu. På kvällen var jag med
mamma på biblioteket. Det var en liten, lokal historia, som var inrymd
ovanför lanthandeln, som jag minns det. Nu finns det dom som påstår att
jag minns fel om viktigare saker än så, så det återstår att se om någon
rättar mig. Jag kommer i alla fall ihåg damen som hade hand om
verksamheten, och har för mig att hennes dotter tog över efter henne.
Året därpå var jag med dåvarande pojkvännen på bio och såg "Winterhawk". Jag minns den inte alls, men googlar mig till att det var västernfilm. Enligt dagboken tyckte jag att den var helbra.
För 34 år sedan var jag tillsammans med en kille från Mönsterås. Han låg på lasarettet i Oskarshamn, och jag var i hans lägenhet över helgen. Jag hade hoppats få hämta hem honom den här dagen, men dom ville ha honom kvar över helgen. Jag besökte honom på sjukhuset istället, och sov sedan i hans lägenhet en natt till. Det blev lite pinsamt, när en släkting till honom ringde, och trodde att jag var hans förra tjej.
Den trettonde november 1997 dog min mormor åttioett år gammal. Kortet på henne och min bror togs när hon fyllde åttio.
Idag eller snarare inatt är det åtta år sedan nattskiftet slog igen på min avdelning på Kährs. Då hade jag jobbat natt där sedan jag flyttade till Nybro arton år tidigare. Vi smög igång nattskiftet igen på den avdelningen lite försiktigt för ett och ett halvt år sedan. Nu går det snart för fullt.
Året därpå var jag med dåvarande pojkvännen på bio och såg "Winterhawk". Jag minns den inte alls, men googlar mig till att det var västernfilm. Enligt dagboken tyckte jag att den var helbra.
För 34 år sedan var jag tillsammans med en kille från Mönsterås. Han låg på lasarettet i Oskarshamn, och jag var i hans lägenhet över helgen. Jag hade hoppats få hämta hem honom den här dagen, men dom ville ha honom kvar över helgen. Jag besökte honom på sjukhuset istället, och sov sedan i hans lägenhet en natt till. Det blev lite pinsamt, när en släkting till honom ringde, och trodde att jag var hans förra tjej.
Den trettonde november 1997 dog min mormor åttioett år gammal. Kortet på henne och min bror togs när hon fyllde åttio.
Idag eller snarare inatt är det åtta år sedan nattskiftet slog igen på min avdelning på Kährs. Då hade jag jobbat natt där sedan jag flyttade till Nybro arton år tidigare. Vi smög igång nattskiftet igen på den avdelningen lite försiktigt för ett och ett halvt år sedan. Nu går det snart för fullt.
lördag 12 november 2016
Badrumshylla.
Hyllan på bilden gjorde att jag inte
vågade hämta paketet från Homeshop på vägen till Kvantum. Jag hade ingen
aning om hur långa delarna till den kunde vara. Jag glömmer aldrig när
jag skulle hämta "mattan" jag har under skrivbordsstolen. Paketet var
120x120 centimeter, och det kändes verkligen jättelikt när man skulle ta
det på cykeln. Nu var inte det här paketet speciellt otympligt. I
gengäld var enbart stången i tio delar. Speciellt händig har jag aldrig
varit och instruktionen var en dålig kopia, där det var svårt att se
vilken del som var vilken. Jag lyckades i alla fall få ihop min hylla
till slut, och resultatet blev över förväntan. Att skruva fast något i
väggen inne i duschen känns inte som något vettigt alternativ, men den
här sitter alltså i spänn mellan golv och tak. Tidigare hade jag en
tvålkoppsvariant, som var så gammal och dålig att jag hade fått vira
tejp runt duschstången för att få den att sitta kvar. En flaska stod på
duschblandaren, en på tvättmaskinen utanför duschhörnan, och ville jag
ha en i reserv när något började ta slut fick det stå på golvet. Nu har
jag gott om plats för allting, och ändå får jag plats att duscha. Mitt
största aber med nya prylar brukar vara om jag kan vänja mig vid att ha
dom där, men den här tycker jag är riktigt snygg.
fredag 11 november 2016
Nätshopping.
Shoppa kan vara roligt ibland, men jag är inte mycket för att lämna hemmet längre. Några resor till Ullared blir det således inte. Jag läste en flera år gammal diskussion på nätet om varför Gekås inte har någon webbshop. Det finns det ju desto fler andra som har. Nyligen gick jag loss på Homeshop. Dom har också mängder av prylar som man inte visste att man behövde, men som är så billiga att man lika gärna kan testa. Jag köpte till exempel två par fleeceleggings. Förutom att dom är jättesköna, så visa dom sig vara perfekta att ha under regnbyxorna. Jag har alltid skrivit små tejpbitar, för att veta vad jag har för mat i mina portionsaskar i frysen. Att det fanns riktiga frysetiketter hade jag inte ens tänkt på. Nu har jag en hel rulle. Sockorna på bilden är lika sköna som dom är fula. Dom sitter uppe bättre än raggsockor, är härligt breda så man kan vifta på tårna och framför allt har dom antihalkundersida. Jag har nästan gått runt och hållit mig i väggarna, eftersom jag har halkat för varje steg jag har tagit, men nu får jag fäste i golvet. En grej var till för att ta bort dålig lukt i kyl och frys. Där har jag inte ont av det, så jag har den i sopskåpet istället. Glasnagelfilar, ännu en variant av lökhackare, trosor som verkligen gjorde skäl för namnet maxi, stretch-bh och ett akupressurband var annat jag passade på att köpa. Så fick man en pläd alldeles gratis, när man handlade för en viss summa.
torsdag 10 november 2016
Overload.
Igår kväll körde jag samma upplägg som förra onsdagen, och cyklade runt
förpackningsåtervinningen på vägen till jobbet. Det värsta sedan snön
kom var som vanligt vintertid att Åkrahällskolans parkering såg ut som
en puckelpist. Det är där återvinningsstationen ligger. Att
markeringarna på containrarna var översnöade underlättade förstås inte
heller. I mörker och snö är alla containrar gröna, som ordspråket
säger(?). Det snöade lite lätt hela natten, så i morse var gatorna inte
alls så rena och fina som jag hade hoppats på. Jag hade tid för massage.
Det framkom att det sliter betydligt mindre på kroppen att sitta och
titta på någon annan som jobbar än att jobba själv. Tur att vi har ett
par veckor kvar på upplärningen. Efter massagen hämtade jag ett par
paket på posten och var på Kvantum och veckohandlade. Där fick jag bevis
för att mitt hår inte är klippt exakt som jag vill ha det den här
gången. En bekant hävdade nämligen att han inte höll på att känna igen
mig, för att jag hade ny frisyr. Jag har klippt mig likadant i bra många
år. Möjligen kan man skylla på massagestolen som jag just kom från. Att
ligga med ansiktet ner i ett hål är verkligen inte bra, om man har
problem med att få en snygg lugg redan innan. Efter att ha handlat för
1500 spänn krävdes det en del planering för att få med sig allt hem på
cykeln. Jag lyckades både lasta alltihop på den och ta mig hem utan
missöden. Den senaste gången jag cyklade omkull var det just för att
cykeln var tungt lastad, och väglaget såg ut som idag.
onsdag 9 november 2016
Musik.
När jag jobbar har jag i vanliga fall en
liten Ipod shuffle kopplad med sladd till mina radiolurar. När man
håller på med upplärning, och måste prata hela tiden, tycker jag det är
jobbigt med hörselskydd över huvud taget, och lade undan alltihop. Lite
mycket blir det när det slamrar hela tiden, så när jag har fått
tillfälle har jag tagit på mig lurarna. Det är, som sagt, radio i dom,
även om man får vrida flera varv på volymknappen för att få på den. Dom
kanaler som går lättast att få in är dom kommersiella musikkanalerna, så
en av dom har jag lyssnat på några gånger på sistone. Det första som
slog mig var att det var så länge sedan jag lyssnade på radio att jag
inte ens hade hört dom nyaste låtarna. Det andra var att jag kände igen
flera av dom redan andra natten. Dom där stationerna har med andra ord
inte blivit bättre på omväxling sedan sist. Den enda radio jag brukar
lyssna på är klockradion vid sängen. Den spelar Radio Nybro, och där är
dom inte lika tjatiga. Undantaget är om man råkar få på samma
förinspelade slinga flera dagar i rad, men då har man maximal otur.
tisdag 8 november 2016
Tisdag.
När snöröjarna väl kom igång igår gjorde dom det rejält. Dom skottade
varenda gata, även i min del av Nybro. Med lite tur har det varit så
pass milt under dagen idag att bilarna har kört av det sista, och jag
kan slippa klufsa till jobbet med broddar under kängorna. Dom gånger man
inte har skottat har det blivit så tjockt med is på gatorna att dom
knappt har blivit rena på hela vintern. Nästa glada överraskning när jag
gick till jobbet igår var en arbetskamrat som jag inte kunde placera. Jag har svårt att känna igen folk resten av året också, men på vintern när många
har mössa blir det snudd på omöjligt. Trevlig var han hur som helst,
och så kallade han mig "Hjärtat" flera gånger. Det är tjugo år sedan
någon använde just det tilltalet till mig senast. Han som brukade säga
så är dessutom död. När jag gick här och filosoferade ikväll kom jag på
varför jag tyckte det var märkligt att Kvantum inte sålde julsaker i
början av november. Jag köpte nämligen nästa års almanackor redan för
flera veckor sedan. Det måste vara den enda butiken i Sverige som tror
att nyår kommer före jul. Det är i alla fall skönt att kunna tänka på
något annat än jobbet i dessa tider av upplärning. Det är bedömningar vi
sysslar med, och vore jag kapabel att lära någon vad hon ska tycka
skulle jag nog ägna mig åt politik istället. Jag har frågat tre olika
kvalitetsansvariga om ett av momenten, och fått olika svar av alla. Inte
undra på att vi ömsom får ovett för att vi plockar för mycket och andra
gånger för lite.
måndag 7 november 2016
Vinter.
Igår kom vintern till Nybro. Jag har förstått att vissa tycker att det
är mysigt. Personligen förstår jag inte alls det mysiga i att bli kall
och blöt, när snön blåser in genom minsta glipa i det man har virat in
sig i. Tungt är det att gå i, och farligt när man riskerar att halka
omkull för varje steg. Jag ville åtminstone inte bryta något under
vinterns allra första snöfall, så jag trädde broddar på kängorna när jag
gick till jobbet. Det var knöligt innan jag kom iväg, eftersom golven
blir förstörda om jag går i dom inomhus. När jag väl traskar runt i snön
har jag en tendens att tappa dom. Det innebär att jag får titta ner på
mina fötter var tionde meter, för att slippa gå så långt tillbaka och
leta efter dom. Som jag minns det är det inte så mycket roligare att
köra bil. Jag kvaddade själv en bil när det var snöslask en gång på
åttiotalet. En av småkillarna på jobbet berättade hur han hade försökt
göra en omkörning på vägen dit igår. Han hade fått ge sig, när bilen
hela tiden gled tillbaka i dom uppkörda hjulspåren. Han skyllde på att
hans bil var för lätt. Min åsikt är att ingen vettig människa ägnar sig
åt omkörningar i det väglaget. Det finns tydligen en anledning till att
man läser om trafikolyckor hela tiden. Nybro kommun hävdar att dom
skottar cykelbanorna allra först, när det kommer snö. Idag var dom
endera dom enda som inte hade hört talas om att snön var på väg, eller
också jobbar snöröjarna kontorstider. Jag fick då pulsa i hyfsat hög snö
när jag tog mig hem från jobbet runt halv sju i morse.
söndag 6 november 2016
Sjätte november.
Så länge jag gick i skolan handlade dom
flesta av mina dagboksanteckningar om den. Inte så konstigt i och för
sig. Numera känner jag det som att jag mest är på jobbet, fast jag bara
jobbar fyra nätter i veckan. I skolan gick jag fem dagar, och på
högstadiet åkte jag buss dit och hem igen. Det tog en stund, eftersom
det var rena skolbussar. Folk steg av respektive på längs hela rutten,
och jag bodde i slutet av den. Den sjätte november 1975 bakade vi
vetebullar i hemkunskapen. Sedan sprang jag Kvarnloppet på 12:44. Tyvärr
minns jag inte hur långt det var, bara att det gick uppför en lång
backe till en kvarn. Därav namnet. 1979 och 1980 åt jag pizza detta
datum två år i rad. Ena gången med två killar och andra med en tjej.
1982 hade jag däremot familjen hemma hos mig och bjöd dom på kalops. Jag
undrar om jag ens har lagat det sedan dess. 1986 permanentade en kompis
mitt hår den sjätte november. Jag höll mest på med det för att torka ur
mitt feta hår lite. När man når en viss ålder har man tydligen inte
fett hår längre, så då fick jag mjäll av det istället. Dom sista korten
på mig med krullpermanentat hår har bra många år på nacken. Det bifogade
är från 1993, och barnet jag pussas med är brorsdottern. Två år senare
hällde jag om vin. Jag tror det var på mitt dåvarande jobb jag fick lära
mig att göra någon variant på juice, socker och jäst. Speciellt gott
var det inte, men full blev man, och det var väl huvudsaken när man var
yngre. Numera blir jag packad av så lite att jag skulle kunna kosta på
mig betydligt dyrare viner än vad jag köper.
lördag 5 november 2016
Inneväder.
Att jag veckohandlade redan i torsdags kändes som en extremt bra idé,
när vinterns första snö kom i fredags morse. Även om det inte lade sig
speciellt mycket på gatorna, så är det verkligen inte kul att cykla när
det snöar. Inte när det regnar heller, och det har det gjort sedan dess.
Det blåser dessutom rakt på mitt sovrumsfönster för ovanlighetens
skull. Då hör man verkligen hur mysigt det är att få stanna inomhus i
värmen. Det ultimata vore förstås om det slutar tills imorgon, när jag
måste ut, men jag misstänker att det bara övergår i snö igen. Jag kom
för övrigt ihåg att putsa glasögonen jag använder när jag handlar, innan
jag ställde undan packväskorna till nästa helg. Dom såg inte så rena ut
innan, och inte blev det bättre när jag råkade skaka till på purjolöken
jag köpte i torsdags. Den var tydligen nysköljd, för jag fick vatten på
glasögonen. Annars funderar jag mest på skyltarna i grönsaksavdelningen
på Kvantum. Det finns ekologisk purjo och vanlig. På den ena står det
purjolök och på den andra purjorlök. Jag har funderat mycket på om det
ska vara så, eftersom ingen ändrar den. Personalen ser den ju rimligtvis
oftare än vad jag gör. Idag är det röd dag, så igår kom
lördagstidningen på rätt dag för mig för en gångs skull. Det var
visserligen en fredagstidning, men den innehöll både det stora korsordet
och alla extra familjeannonser som brukar finnas på lördagarna.
fredag 4 november 2016
Torgny.
På östra Öland, där jag växte upp, var nöjeslivet aningen begränsat. Centerns ungdomsförbund anordnade dans i någon bygdegård ibland, och mamma och jag gick en kurs i gammaldans en gång. Vilka som anordnade den minns jag inte ens. 1974 kom i alla fall Torgny och startade upp en lokal version av Ungdomens röda kors. Jag var tretton, och föll som en fura för den elva år äldre mannen. Han har levt kvar i mitt minne som en stor del av mitt förflutna i alla år. Jag har hört att saker och ting är mindre än man minns dom, om man kommer tillbaka som vuxen, och det verkar gälla även tidsmässigt. När jag kollar dagboken nu, rör det sig om ett halvår, då jag träffade honom en handfull gånger. Förutom dom vanliga mötena hade vi en luciafest och ett par discon. Vad som hände med URK minns jag faktiskt inte. Om det var föreningen som lades ned i min lilla byhåla, eller om det var jag som tröttnade. Förundrad är jag hur som helst över att ett halvår på sjuttiotalet har känts som en så stor del av mitt förflutna i alla år, och att mannen som startade upp lokalföreningen lämnade så djupa avtryck. En flamsig nybliven tonåring gjorde av förklarliga skäl inte lika djupt intryck på honom. Jag sprang på honom på något event i Kalmar tio år senare, och då kom han inte ihåg mig över huvud taget. Idag såg jag hans dödsannons. Han blev 66 år gammal.
torsdag 3 november 2016
Kallt.
Det må ha varit soligt idag, men kylan som råder lockar inte mig att
tillbringa mer tid än absolut nödvändigt utomhus. Så när jag hade tid
hos frissan i morse passade jag på att veckohandla samtidigt. Kvantum
ligger bara ett par hundra meter från salongen, och båda ligger i andra
änden av stan mot var jag bor. Det som skulle till
förpackningsåtervinningen cyklade jag runt med, när jag skulle till
jobbet igår kväll. Då låg temperaturen nära noll, och det blåste halv
storm. Det var som att cykla rakt in i en isvägg. Efter jobbet i morse
tog jag alltså mina packväskor med mig, och blev klippt och fick
ögonfransarna färgade, innan jag fortsatte till Kvantum. Ljusslingan i
lampan med älvan har börjat lysa dåligt, så jag tänkte köpa en ny. Nu
när jag har lyckats få dit den en gång, är det ju inte så svårt att
byta. Det var förstås en fördel att komma på det såhär i november, när
det finns sånt i butikerna. Slingan jag har nu köpte jag på nätet. Jag
tänkte passa på att bunkra upp med kupéljus också, för det har dom inte
heller annat än till jul. Glad i hågen traskade jag ut till julmarknaden,
bara för att upptäcka att den inte hade öppnat ännu. Jag har läst på
nätet om butiker som har sålt julsaker i minst en månad redan, men på
Kvantum i Nybro finns dom inte ens att köpa i november. En i personalen
från en annan avdelning ringde till och med och frågade åt mig, men dom
hade inte prissatt grejorna ännu, så jag kunde inte få köpa det jag
behövde. Annars fanns det. Lite extra retfullt kändes det att
julmarknaden öppnar imorgon. En vanlig vecka är det på fredagen jag handlar.
onsdag 2 november 2016
Bloggen.
I min värld lever datorer och Internet
sitt eget liv, och när det gäller att länka mina blogginlägg till
Facebook blir det extra tydligt. Tills för några veckor sedan hade jag
enbart lyckats få till en neutral länk som inte på något vis antydde att
det fanns ett nytt inlägg. Jag hade gett upp och kopierade bloggtexten i
en anteckning på Facebook istället. När jag då försökte igen fick jag
upp en delning med rubrik och början av texten. Jag ville gärna ha en
bild också, och det visade sig att på andra eller tredje försöket fick
jag det. Det gäller bara att vara envis varje gång jag vill dela. Ett
tag såg länken ut precis som jag ville med bilden från det aktuella
blogginlägget. Sedan började den lägga in ett kort från min presentation
istället. Det tråkiga med det var att det blev samma kort varje gång.
Någon gång har det till och med hänt att Jag har godkänt ett inlägg med
det fotot, men när jag har kollat på Facebook har kortet från
Blogginlägget visats där. Dom senaste gångerna har det varit rätt bild
och rubrik, men istället för början på inlägget har min presentation
från bloggen kommit med. Det får duga, för då syns det åtminstone att
det är ett nytt blogginlägg. Fast det känns onödigt spännande att aldrig
veta hur det blir framöver. Korten sitter förresten vid sidan av länken
ibland och ovanför ibland. Jag har ungefär samma problem med min
presentation på Facebook. Där hade dom lagt bilderna så snyggt med en
större till vänster och tre mindre till höger. Plötsligt ändrade det sig
och blev fyra lika stora i en fyrkant. Nu har jag fått till det som jag
vill igen, men jag har ingen aning om hur länge det varar.
tisdag 1 november 2016
Upplärning.
Natten som gick började en tjej som jag ska lära upp på vår avdelning.
Ja, tjej och tjej... Hon är nästan lika gammal som jag, så jag får hjälp
att höja medelåldern på strängen. Dom festa från Lernia är i
tjugoårsåldern, medan vi Kährsanställda börjar bli lite till åren. Det
innebär att det inte är någon nybörjare jag har med att göra, så det är
inte så betungande att lära henne vad vi sysslar med på just vår
avdelning. Det blir förstås ändå en del pratande och förklarande. Senast
jag skulle göra något liknande fick jag ta över en nästan färdigupplärd
kille från någon annan. Det kom väldigt plötsligt en kväll när jag hade
gått till jobbet fast jag hade extremt ont i halsen. Då blev det
jobbigt med allt pratande. Igår hade jag inte ont innan vi började, men
vid sex i morse hade jag pratat så jag var hes. Flickans sambo har lärt
upp en del av våra maskinoperatörer, så hon fick lova att inte berätta
för honom hur ostrukturerad jag är. Jag har ingen aning om hur man borde
lägga upp en upplärning, så hon hänger på mig och jag visar henne lite
av allt. Förhoppningsvis fastnar det efterhand. När jag började på kära
Kährs hade vi en upplärningssträng, där man fick titta ordentligt på
bitarna och lära sig sortera i lugn och ro, innan tempot ökade. Jag
fattar inte ens hur dom som kommer nu lyckas lära sig någonting vid ett
löpande band som går i full fart.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)