Datorer.

Båda mina datorer lever i vanlig ordning sitt eget liv. Laptoppen står i vardagsrummet och spelar musik. Under tiden har jag en mysig skärmsläckare som går, men ibland lägger den av okänd anledning ner verksamheten. Skärmen känns så tom och svart, att jag brukar gå in och kolla så jag har skärmsläckaren på, och att den borde fungera. Hittills har den förstått piken och börjat fungera igen efter den manövern. I den datorn kör jag Windows 8, men i den stationära gjorde tian en större uppdatering häromdagen. Jag har förstått att det är dumt att inte uppdatera, och jag utgår från att dom där uppdateringarna gör något bra också. Själv märker jag bara av allting som inte fungerar efteråt. Turligt nog är min dator inte mycket att lita på. Även om den säger att någonting inte fungerar, så kan det mycket väl hända att det gör det. Jag har fått felmeddelande för att skrivaren och Word inte kunde kommunicera med varann. Jag fick till och med ett förslag till åtgärd, men sedan skrev den ut lik förbaskat. Mina hörlurar ”försvann” under uppdateringen, och den nya anslutningen misslyckades. Enligt felmeddelandet jag fick alltså. När jag kollade för säkerhets skull, fanns dom där i alla fall.

Små barn.

Jag känner att jag eventuellt har kommit i lite otakt med julklapparna till dom yngsta medlemmarna av klanen. Förra julen var lilla Alice bara ett par månader gammal. Då köpte jag ett sånt där pussel med piggar att plocka bitarna i. Jag tänkte väl att hon växte i det förr eller senare. Den här julen fick både hon och halvåret yngre kusinen varsin snuttefilt. Möjligen borde Alice båda klappar ha bytt plats. Nåja, alla behöver väl en snuttefilt. Den här hade dessutom sponsrat SOS barnbyar, så någon liten stackare som inte hade det lika väl förspänt fick också ut något gott av den. Att jag inte har någon koll på småbarn må väl vara mig förlåtet, när jag aldrig har haft några egna.

Försenat jullov.

Igår fick jag mess om att jag hade ett paket att hämta på posten. Idag kom det en påminnelse, där dom hävdade att det var många som skickade paket inför julen, så dom bad mig att hämta det så fort som möjligt. Nu undrar jag om dom menade julen 2017, vilket torde bevisa att Postnord är exakt så långsamma och ligger så långt efter som alla hävdar. Eller var dom ute i så god tid så dom menade inför julen 2018. På vägen till posten förundrade Nybro kommun mig ännu mer än vad Postnord hade gjort. När det kom snö och blev helt oframkomligt för några veckor sedan skottade man inte ens. Idag när det var plusgrader och barmark, körde en saltbil runt på gatorna i centrum. Jag hoppas verkligen att någon som begriper varför kan förklara det för mig. När jag jobbar är jag nattmänniska även i helgerna. Jag uträttar mina ärenden tidiga morgnar och sena kvällar, och då är det inte många själar ute. Nästa vecka är jag ledig, så idag var jag iväg mitt på dagen. Den första killen som sa mitt namn utanför posten hade jag inte träffat på så många år att det tog några sekunder att placera honom. Det dök upp en till medan vi stod och pratade. Jag hade bara sett deras flickvänner på Facebook innan, men det visade sig att båda två hade haft tur och träffat jättetrevliga tjejer. Tanken med att lägga femte semesterveckan nästa vecka var att få en sammanhängande ledighet över jul och nyår. Vi hade förhandlat med företaget om att ta ut arbetstidsförkortning i mellandagarna. Det avtalet bröt dom, så jag har jobbat tre nätter den här veckan. Det ska ändå bli skönt med lite fritid efter jul- och nyårsfirandet.

"Bye bye Sverige."

Jag är varken förtjust i Erik Haag eller Lotta Lundgren, men dom gör väldigt allmänbildande tv-program. Nu senast ”Bye bye Sverige” om den svenska emigrationen på artonhundratalet. Efter att både ha läst Vilhelm Mobergs utvandrarsvit och sett den filmatiserad var det framför allt den bilden jag hade av utvandringen, och den stämde visst inte riktigt. Dom flesta for till exempel inte rakt ut i vildmarken och bosatte sig direkt. Dom irrade runt i storstäderna i flera år först. Som om det inte vore nog med Erik och Lotta, så har Kakan Hermansson en av rollerna. Henne klarar jag mig definitivt bra utan.

Psalmer och böner.

Jag har efter alla år med glasögon inte lyckats vänja mig vid att använda dom för jämnan. På julafton innebar det att jag inte såg att läsa i psalmboken. Min bror erbjöd mig att låna hans läsglasögon, men jag tyckte att det kunde kvitta. Det är nästan skrämmande hur många psalmer jag fortfarande kan texten till, fast jag bara besöker kyrkan någon gång om året numera. Just till jul, när fler än jag avlägger sitt årliga besök, kan jag tycka att man kunde välja dom mest kända julpsalmerna. Prästen höll inte med. Det var bara en av tre jag hade hört förut, men den kom jag mycket riktigt ihåg. Samma sak vore det med bönen ”Fader vår”, om det inte hade kommit en ny version sedan jag lärde mig den. Om jag förstår saken rätt är den mer än trettiofem år gammal vid det här laget, men jag skulle ändå behöva läsa innantill i psalmboken för att kunna vara med och be. I den gamla översättningen hänger jag åtminstone med hjälpligt.

Julklappar.

Vi hade konstaterat att min handväska sjöng på sista versen. Brorsonen och hans sambo hade gett mig order att inte köpa någon ny innan jul. Lite skeptisk var jag till att önska mig en i julklapp. Kläder och accessoarer är sånt som jag känner att jag vill välja själv. Nu överträffade ungdomarna alla mina förväntningar. Dom hade noterat exakt vilken storlek på väska jag ville ha, och att jag behöver en löstagbar axelrem att sätta dit när jag måste promenera längre sträckor med den. En helt perfekt och mycket snygg väska fick jag. Resten av julklapparna gick inte av för hackor dom heller. Jag fick dyr choklad och en mycket söt tomte som red på en gris. Eftersom jag alltid är kall om fötterna och mina golv är extremt hala, fick jag myssockar som förutom halkskydd hade både tofsar och paljetter. Så fick jag två olika kalendrar med mer eller mindre avklädda män. Dom var knappt hälften så gamla som jag, men jag hoppas att det inte är olagligt att titta och eventuellt dregla lite. Samtidigt som jag plockade ur den gamla väskan och lade tillbaka saker som bara hade hängt med för övernattningen på sina ordinarie platser här hemma, försökte jag förgäves ladda min telefon. Hade jag tömt väskan helt innan, så hade jag fattat var problemet låg. Bordsladdaren stod visserligen på sin plats i hallen, men sladden hade jag haft med mig till julfirandet. Utan kontakt med elnätet hjälper det ju inte hur länge man laddar.

Julfirande.

Julfirandet inleddes med att brorsonen parkerade ett flak öl på mitt köksbord igår eftermiddag. Jag hade visserligen betalat det själv, men det var en nog så fin julklapp, för mig som saknar bil, att få det hemkört. Tillsammans med hans sambo åkte vi till gossens föräldrahem, där hans syster med familj också befann sig. Dom vanliga tv-traditionerna blev det dåligt med i år. Vi anlände mitt i Kalle Anka, och när Karl-Bertil Jonsson började skulle vi precis äta. Före maten var min bror och jag på julbön i Ålems kyrka. Det var en lättsam tillställning med mycket sång och musik och bara en kort predikan. Tillbaka i hans hem serverades helt enligt traditionen ett överdådigt julbord. Jag äter sällan det någon annanstans än där, men den här gången lyckades jag i alla fall få äta det tre gånger på ett dygn. Det blev julmat både till frukost i morse och en gång till innan jag åkte hem i eftermiddag. Då fick vi dessutom julgröt. Julklappshögen var nästan dubbelt så stor som tidigare år, eftersom det tillkom ett litet barnbarn i mars. Hon fick flest paket, men jag fick också flera stycken, så uppenbarligen hade jag varit snäll. Vi sov över, och jag fick en riktigt lyxig sovplats. Dom hade lånat en jättestor, uppblåsbar madrass. Den kändes som en vattensäng, fast det var luft, och jag hade gott om sprattelutrymme. Brorsonen har jobbat idag, men vi andra har bland annat spelat lite spel. Jag förlorade. I eftermiddag satt jag kvar, medan brorsonen tog med sig sambon för att hälsa på hans mormor. När det började märkas alltför tydligt på mig att jag hade hemlängtan, skjutsade min snälle storebror hem mig till Nybro. 

Julkort.

På väggen bredvid mitt skrivbord har jag en anslagstavla med almanackor och vykort. Den här tiden på året hänger dessutom påsen för julpost där. Från brorsdottern med familj fick jag ett så fint julkort föreställande deras dotter, att det fick ersätta ett par av vykorten. Jag messade bilden nedan till barnets mor, och fick då veta att mitt julkort till dom inte hade kommit fram. Det finns ju en anledning till att leverantören har fått smeknamnet Postmord, så jag blev orolig att dom kanske hade slarvat bort alla mina julkort. Ett meddelande jag fick strax efteråt tydde möjligen på att det inte var så. Det var ett kort på ett juldekorerat köksfönster. Texten löd kort och gott ”God jul”. Det var uppenbarligen från någon som inte tänkte på att mottagaren inte ser vem messet kommer från, om numret inte finns inlagt i dennes telefon. Jag kunde ha funderat på vem det kom från hur länge som helst, men nu hade jag sån tur så numret fanns på Eniro. Det gick till en flicka (äldre än jag) som jag hade skickat julkort till. Vi har ingen annan kontakt numera, så jag antar att det var där hon hade hittat mitt nummer också. Att hon hörde av sig över huvud taget väljer jag att tolka som att mitt julkort till henne har kommit fram, men att hon inte har fått iväg något till mig.

Tjugotredje december.

Den tjugotredje december 1972 var jag inne hos grannfrun, som hade barn och barnbarn på besök. Barnbarnet ifråga var betydligt yngre än jag, men vi hade tydligen kul ihop i alla fall. Hon hade ett paket till jultomten, så väl hemma igen fixade jag ett till henne från ”honom” också. Det var nämligen jag som var tomten, fast jag inte var mer än elva år gammal. Sju år senare var jag ute och finåkte lite med flickan på bilden kvällen innan julafton. Ja, den större av dom då. Vi var i Kalmar, och mitt i natten ramlade vi in hos en kille på östra Öland, som jag var förälskad i. Året därpå umgicks väninnan och jag också. Då satt vi hemma hos hennes dåvarande pojkvän och drack vin och kollade videofilmer. Den natten var det till mig en kille ringde och kom och fikade vid tre. Kortet på min kompis och hennes lilla dotter är taget 1982. Hon är gift med barnets far än idag. 1981 drack jag glögg hemma hos bror och svägerska på lillejulafton. 1985 kokade jag skinka. Det höll jag på med långt efter att jag hade flyttat till Nybro. Till slut insåg jag att man kunde köpa färdigskivad julskinka i charkdisken. Det blir godare än att karva från samma stora klump i flera veckor. Dom senaste åren har jag tröttnat lite på skinka, och äter bara några få skivor varje jul. Nu kan det mycket väl vara tjugofem år sedan någon ville träffas mitt i natten innan julafton. Då ringde mina dåvarande grannar ner mig till sig halv ett, och jag var där och drack rom och kaffe. Jag har antecknat dryckerna i den ordningen, och det säger förmodligen något om proportionerna.

Fingerfärdiga män.

När jag började vid det löpande bandet på Kährs för många år sedan hette det att killar inte kunde sortera träbitarna till golvskikten. Endera var dom inte tillräckligt fingerfärdiga, eller också var dom färgblinda. Det senare gäller för övrigt mig också. Två bitar som påstås vara olika mörka kan mycket väl se exakt likadana ut för mig, och brunt och blått ser jag inte skillnad på alls. Vår numera pensionerade kvalitetsansvarige tog det med ro. Om någon helt förskräckt påpekade för henne att jag var färgblind, konstaterade hon bara att jag var medveten om det. Under senare års nyanställningar har det hamnat fler och fler killar vid sorteringsbanden, även om dom oftast är måttligt roade. Den som ogillade det mest såg till att bli gruppsamordnare på kapavdelningen istället. Man vet att han har haft en tuff natt, om han säger ett han nästan har varit avundsjuk på mig, som har suttit en trappa ner. Det händer inte ofta. I förra veckan insåg jag hur långt vi ändå har kommit med män vid det löpande bandet. Då hittade jag en kille som höll på att lära en annan kille sortera.

Klockor.

Den enda gången jag använder armbandsklocka på jobbet är för att hålla mina rasttider. Det finns klockor på väggarna lite här och där, men alla går olika. Man blir inte så populär om man kommer tillbaka fm minuter för sent för att man har gått från arbetsplatsen efter en klocka och tillbaka igen efter en annan. När jag skulle ta min första rast igår natt var min klocka tjugo i nio, fast alla andra närmade sig halv ett. Alla håller tummarna för att det bara är batteriet som behöver bytas. Den natten fick jag hålla koll på tiden i telefonen, som ungdomarna gör. Lite knöligt blev det, eftersom jag roar mig med mobilspel på rasterna. För att se tiden måste jag förminska spelet. Det känns både enklare och tryggare att kunna kasta ett öga på armbandsuret medan jag spelar. Av dom två klockor jag har använt tidigare är armbandet trasigt på den ena. Den andra blev krossad av en långtradare, när jag tappade den ute på sågverksplanen. Nu hade jag bara ”finklockan” att ta till. Å andra sidan lär jag knappast förstöra den, så länge den ligger i ryggsäcken medan jag jobbar. Jag använder den för övrigt i stort sett aldrig sedan ungdomarna började skjutsa på mig. Det var mest för att passa busstider jag hade den.

Julmys på gång.

Jag fick inget bestämt besked i förra veckan om huruvida vi skulle fira in julen på jobbet med det sedvanliga gottebordet eller hämta något mer rejält att äta. Eftersom jag inte ger mig ut och handlar under arbetsveckan tänkte jag köpa något för säkerhets skull, när jag var på Kvantum i fredags. Något jag kunde tänka mig att äta upp själv, om gottebordet skulle bli inställt. Som på beställning fick man som gåva från Kvantum ett kilo clementiner. Ja såg min chans att för en gångs skull lämna ett mera vuxet bidrag, så jag bar hem dom och slängde in dom i ett skåp i köket. Innan jag gick till jobbet igår tänkte jag lägga fram dom på diskbänken, för att säkert komma ihåg dom ikväll. Det var tur i oturen att jag gjorde det kvällen innan, för då var dom redan ruttna. Det finns verkligen ingenting som kan leva hemma hos mig, när jag till och med lyckas ta död på ett kilo clementiner på fyra dagar. Inte undra på att jag inte har några krukväxter. Jag vet inte om man borde ha förvarat clementinerna på något speciellt sätt, men många har dom väl framme i en skål hela julveckan, utan att dom blir dåliga. Jag antar att jag måste ha missat en dålig, som på något vis har smittat resten. Jag hade sån tur så en arbetskamrat som inte hade varit på jobbet i måndags kunde tänka sig att ta över clementinleveransen. Jag får ta med mig något annat av vad jag hittar i skåpen istället.

Påminnelse.

Jag hade skrivit en minneslapp inför luciainformationen på jobbet i förra veckan. Dels för att komma ihåg att gå till jobbet tidigare än vanligt, och sedan för att inte glömma att stämpla in övertid. Även om det bara blir någon halvtimmes kompledighet är det alltid trevligt att få betalt för att man är där. Det blir lite som en sparbössa. Även kortare stunder blir många timmar till slut. Den där lappen låg på hallbordet i ett par dygn, och jag kastade ett öga på den varje gång jag gick förbi. Ändå var det inte förrän jag skulle slänga den, som jag insåg att jag hade skrivit att det var den 14/6. Man kan undra om det var ett önsketänkande när december blev juni, eller var jag fick den siffran ifrån.

Luciafirande.

När jag var liten brukade jag lussa för mina farföräldrar. Dom bodde bara någon kilometer från mitt föräldrahem, så jag blev ditskjutsad innan det hade ljusnat på morgonen. En enda gång har jag varit lucia i ett officiellt sammanhang, och det är ännu ett tillfälle som jag inte har några kort från. Jag kanske borde dubbelkolla det också med brorsan, men han var bara tonåring då, så jag tvivlar på att han var med och plåtade. Själv gick jag på mellanstadiet, och ungdomskören skulle ha luciatåg i kyrkan. Lucia fick den som var längst vara. I den åldern var jag fortfarande det, eftersom jag växte före alla andra. När vi var tio var 164 centimeter ganska långt, men på högstadiet växte dom flesta förbi mig. I idrottsföreningens luciatåg i bygdegården i Norra Möckleby gick jag i många år. Man var med där mellanstadiet ut, och det var alltid någon ur sjätte klass som var lucia. När jag äntligen blev så gammal valdes plötsligt en tjej ur femman. En stor besvikelse, som alla förstår, eftersom jag fortfarande är bitter fyrtiofyra år senare. Vid årets luciafirande på Linderos äldreboende i Mörbylånga verkar dom ha gått på att den som var äldst fick vara lucia istället. Hon hette Ingrid Nilsson och var 97 år gammal. Det är hon tillsammans med tärnor ur personalen på bilden nedan. På Lars Kaggskolan var min kusin lucia. Han heter Rickard, är över femtio och lärare där. Enligt artikeln i min morgontidning hade han velat vara lucia redan när han gick i trean, men då fick han inte. Bättre sent än aldrig.

Kort på klänningen.

Jag skrev igår om en långklänning som jag lånade när jag var nitton, och att det grämde mig att jag inte hade tagit några kort på bröllopet där jag använde den. Så fort han hade läst mitt inlägg mailade min äldste bror två kort på mig i nämnda klänning. Dom är tagna i mitt föräldrahem, förmodligen medan jag håller på att göra mig i ordning. På den första bilden ser man hur lång den var. Jag kan fortfarande inte gå i högklackat, och jag kunde det definitivt inte i tonåren. Nederkanten var med andra ord hyfsat smutsig efter festen. Förstört saker i tvätten har jag gjort både förr och senare, så jag visste inte om jag skulle våga tvätta klänningen. Jag tror jag kompromissade och enbart tvättade nederkanten till slut. Jag har glömt eller möjligen förträngt hur den såg ut när jag lämnade tillbaka den. På det andra kortet syns skärningen bättre. Den gillade jag uppenbarligen, för klänningen till höger köpte jag flera år senare. Den slutade en bit nedanför knät. Såhär trettio år senare funderar jag på vart den tog vägen. Även om det är länge sedan jag växte ur den, känns det inte som något man kastar bort direkt. Det gäller i och för sig även andra kläder jag har haft och prylar som jag ser på kort tagna hemma hos mig. Dom verkar ha upphört att existera vid någon tidpunkt.

Sextonde december.

1975 såg jag ut som på kortet, och gick i åttan. Den sextonde december hade vi Arne Svensson som vikarie i gymnastik. Han var redan då en smått berömd friidrottsledare snarare än gymnastiklärare, och vi fick spela basket. Numera undrar jag om inte skolämnet heter idrott. 1979 var jag med min före detta sambo hos hans syster och hennes man och spelade kort. Exsambon släppte jag kontakten helt med när han träffade kvinnan han är gift med än idag. Hans syster fortsatte jag däremot att umgås med ett par år till. Jag slutade när en annan kille idiotförklarade sitt ex, för att hon fortfarande träffade hans syster. Den sextonde december 1981 var jag i alla fall hemma hos före detta svägerskan med en julklapp till hennes son. Hon och hennes man hade varit barnlösa i många år, så han var efterlängtad när han kom. Vi såg ”Hylands hörna” på tv den där kvällen. Det gick tydligen en bit in på åttiotalet. Det blir lite kuriosa såhär långt efteråt, när jag har antecknat vad vi såg på tv. Ett par år senare sändes farsen ”Spanska flugan”. Året där emellan var jag i Skåne och demonstrerade choklad för Nordchoklads räkning. Den sextonde december tillbringade jag på Domus i Svedala. Jag ångrar verkligen att jag har missat helt att ta kort under dom dagarna. Det var sånt som bara händer en gång i livet, och jag har inte ett enda foto. Samma sak gäller klänningen jag lämnade tillbaka till ägaren den sextonde december 1980. Det var en långklänning, som jag hade använt när kompisens bror och hans tjej gifte sig. Det enda minnet jag har från bröllopet är tackkortet på brudparet. 1995 var jag två trappor ner på fest hos en flicka som skulle fylla tjugo dagen därpå. Hon fyller alltså 42 imorgon.

Luciainformation.

Min arbetsgivare håller information för personalen två gånger om året. Igår var det dags för luciainformation. Det var samling i folketshus vid två olika tider mitt på dagen. Förr fick vi som jobbar natt stiga upp tidigt om vi ville ha någon information över huvud taget. På senare år har man utökat till ett tillfälle på kvällen för oss, även om det är en budgetvariant utan luciatåg. Vi får i alla fall fika och en uppdatering om hur det går för företaget. Igår var det inte många själar där. Jag hävdar att det bland annat beror på att dom enbart skriver ut namnet på lokalen i inbjudan. Om jag, som har jobbat där i nästan trettio år, knappt vet var Karmen ligger, kan det knappast vara en självklarhet för dom nyanställda. På vägen tillbaka till avdelningen var vi för övrigt några stycken som villade bort oss, när vi försökte oss på en genväg. Det är så mycket som är ombyggt och tilltäppt sedan jag började, att man inte tar sig fram alls längre. Jag hade en långärmad tröja på mig, eftersom jag gick utomhus från omklädningsrummet till informationen. När vi började jobba stoppade jag in den i ett skåp, för att slippa bära runt på den i ryggsäcken. Där låg den kvar när jag kom till omklädningsrummet i morse, och då hade jag varken tid eller ork att gå tillbaka och hämta den. Jag hade tid för massage, och ville hinna duscha och få i mig något innan. Jag glömde stänga av signalen på telefonen under massagen. Den höll sig tyst, men en halvtimme senare, när jag stod och pratade med en i personalen på Kvantum, ringde den. Jag svarade aldrig, och nu har jag kollat upp att det bara var ett av dom vanliga telemarketingföretagen.

Sopor.

Jag tog soppåsen med mig ut en kväll när jag skulle till jobbet, men vid dörren till sophuset tog det stopp. Chansen var större att jag skulle bryta av nyckeln än att jag skulle komma in där. Bröt jag av den hade jag ju inte kommit in hemma heller, så jag gav upp inbrytningsförsöken. Att ställa soppåsen utanför bar mig emot. Jag hade cykeln, så jag lät påsen ligga i cykelkorgen över natten. Min förhoppning var att jag skulle lyckas lirka upp låset på morgonen, när jag inte var lika stressad, men det var fortfarande tvärstopp. Att samla sopor här hemma lät inte frestande, men som tur var gick påsen ner i en av papperskorgarna här utanför. Jag hade funderat på om det var mig, min nyckel eller låset det var fel på, men jag såg någon mer överfull papperskorg, så jag hoppades på det sistnämnda. Veckan därpå kom jag in i sophuset igen, så jag antar att dörren hade gått i baklås eller något. Jag lyckades aldrig springa på någon av vaktmästarna i mellantiden, så jag kunde fråga. Själva dörren är trög som sjutton, men det klagomålet har jag framfört utan att det har blivit bättre. Om jag, som inte har fyllt sextio, knappt lyckas slita upp den och får sparka igen den, så kan man ju tänka sig hur det är för dom riktigt gamla som bor här. Som den lilla tanten som kör dit sin soppåse på rollatorn. Hon tycker att det här med sophus på gården är klart överskattat.

Halkigt.

En arbetskamrat bevisade direkt min tes om att fallhöjden var högre från cykeln än om man promenerar. Hon cyklade omkull igår, och kom till jobbet med stora plåster i ansiktet. Hon hade tagit kort före omplåstringen, och visade i sin telefon hur hon såg ut under bandagen. Märkligt nog hade hennes glasögon inte gått sönder, även om dom kändes lite skeva.
Med dagens post kom julkort från min morbrors änka. Hon är alltid ute i god tid, och den här gången var det tur. Vi har ingen annan kontakt än kort till jul och födelsedagar, och nu hade hon flyttat sedan sist. Mina julkort låg färdiga att postas på fredag, så jag fuskade bara dit hennes nya adress med en självhäftande etikett. Själv har jag ju inte flyttat i modern tid, men som jag minns det var det snålt med eftersändningen av post redan för trettio år sedan. När nu Postnord sköter det hela är jag inte övertygad om att det fungerar över huvud taget.

Vinterväglag.

Snön kom i söndags, och på kvällen sladdade en bil av vägen här i närheten och rakt in i skyddsstängslet till järnvägen. ”Av okänd anledning” stod det i min morgontidning. Hade dom läst kommentarerna på Facebook hade den knappast varit okänd längre. Där skrev flera av mina grannar som liksom jag hör bilar sladda runt på industriområdet hela nätterna. Den som tappade kontrollen och for i diket är mycket riktigt misstänkt för vårdslöshet i trafik. Eftersom snöröjning är ett okänt begrepp i lilla Nybro fick jag på vägen till jobbet välja mellan att traska i fem centimeter snömodd eller två centimeter vatten. Man blev lika blöt av båda. Det enda som hade hjälpt var gummistövlar, och det äger jag inga som fungerar att promenera i. Jag var glad att jag har mycket saker i reserv, för i skåpet på jobbet låg ett par torra strumpor. Det var första gången jag promenerade till jobbet sedan jag skadade benet. Jag antar att det inte hade varit så mycket roligare att cykla i halka och blask. Då hade dessutom fallhöjden varit högre, om man hade ramlat omkull. Som väl var höll jag mig på benen. Annars hade betydligt mer än fötterna blivit genomblött. Det verkar ha regnat hela natten. Tyvärr regnade inte snön bort, och idag har det kommit mer. 

Livets förgänglighet.

I min morgontidning fanns häromdagen dödsannonsen för en man jag har älskat. Det har blivit onödigt många som har försvunnit dom senaste åren, och ingen av dom har ens hunnit fylla åttio. Jag antar att man skulle kunna tyda det som att män som har varit tillsammans med mig löper en förhöjd risk att dö i förtid. Det enda undantaget hittills var mannen som körde butiksbussen på östra Öland på sjuttiotalet. Han blev närmare nittio. Å andra sidan var jag inte mer än tolv när jag var förälskad i honom, så det kanske inte räknas riktigt. Han var i min pappas ålder. Jag har inte träffat mina gamla kärlekar på många år när jag läser dödsannonserna, så egentligen känner jag mig nästan närmare dom när ingen vet var dom finns längre. Den senaste som dog gick jag här och småpratade med, när jag hörde ett ljud från sovrummet. När jag tittade in genom dörren gled snurrstolen vid datorn sakta runt ett halvt varv. Om någon har en annan teori om varför än att min vän ville visa att han hörde mig, så är det ingenting jag är intresserad av att få veta. Tatueringen nedan tycker jag vore klart personlig och illustrerar läget väl, men dom jag har beskrivit den för verkar tycka att jag är lite morbid.

Bildpublicering.

Det går inte att lägga upp en bild på Facebook rakt av längre. Knappen ”skicka” har ersatts med en som det står ”nästa” på. Trycker man på den kommer man till ett fält där man kan skapa en uppsättning. Jag har inte ens orkat kolla vad det går ut på, men längst ner i hörnet på den rutan finns knappen som det står ”skicka” på. Att dela mina blogginlägg på Facebook har alltid varit spännande. Jag vill gärna ha en bild med i länken, och det har inte alltid programmet varit med på. Med dom nya prylarna har det i alla fall gått så pass smidigt så bilden har kommit upp på andra försöket varje gång. Till slut insåg jag att kortet kom med redan första gången jag delade, fast jag inte såg det på min delning. Så fungerade det ett bra tag, tills jag plötsligt inte fick med något kort en dag. Sedan dess vågar jag inte chansa. Två försök är ju inte hela världen. Ett annat spänningsmoment är att jag aldrig vet om det är bilden från själva blogginlägget som ska komma upp eller mitt presentationsfoto på bloggen, men jag antar att omväxling förnöjer.

Paket.

Min senaste beställning från Lyko kom med något som kallades MTD postlådepaket. Det var antagligen fler än jag som inte visste vad det var, så i mailen jag fick förklarades att MTD betydde morgontidig distribution. Jag har visserligen förstått att brorsonens sambo, som är tidningsbud, delar ut försändelser ibland, men till mig har det aldrig kommit något så tidigt förut. Inte ens från Lyko, fast det var långt ifrån första gången jag handlade därifrån. Det första mailet fick jag förra torsdagen. I det fanns en länk, där man kunde spåra paketet. I tisdags kom nästa mail. I det hävdade man att paketet skulle delas ut samma morgon senast klockan sju. Det första problemet var att jag fick mailet halv åtta, och då hade jag fortfarande inte sett till något paket här. Det andra var att paketet enligt länken anlände Norsborg en timme senare. En kvalificerad gissning är att någon hade skrivit fel leveransdatum, för sedan gick det undan. Strax efter midnatt kom paketet till Växjö, och halv sex hängdes det på min dörr. Där hittade jag det när jag kom från jobbet en timme senare. Postnords personal gör aldrig så längre. Dom ringer på dörren, och är det ingen som öppnar får man hämta sitt paket på posten. Nu undrar jag om tidningsbuden ringer på innan sex på morgonen. Jag får fråga släktens representant i branschen. 

Frank.

På åttiotalet hade jag en väninna som var förälskad i en kille som hette Frank. Det måtte vara ett hyfsat ovanligt namn, för jag kan inte påminna mig att jag har träffat en enda Frank under dom senaste trettiofem åren. Jag har knappt ens hört talas om någon Frank förrän nu. En av dom nyare tjejerna på jobbet är nämligen tillsammans med en Frank, fast han heter det i efternamn. Dom går dessutom i giftastankar, så snart blir hon fru Frank. Med mitt taskiga sinne för humor skulle jag förmodligen ge ett av mina barn Frank som förnamn också i det läget. Det är förmodligen därför jag inte har några barn. Fast i och för sig har jag hört talas både om Jakob Jakobsson, Peter Petersson och Lars Larsson. Varför inte Frank Frank? Bilden föreställer brottaren Frank Andersson, om det är någon som inte känner igen honom.

Sjunde december.

På åttiotalet, när jag fortfarande var ung och rask, var jag, som jag har nämnt några gånger, betydligt mer social än vad jag är nu. 1980 var den sjunde december dessutom en söndag, och så länge jag jobbade heltid i veckorna var söndagsångesten svår. Då ville jag inte vara ensam. Den här dagen började jag med att skjutsa hem lördagskvällens ragg. Så åt jag middag hos mina föräldrar, drack kaffe och konjak hos en väninna och avslutade kvällen med att spela Fia med knuff hemma hos hennes bror och hans fru. 1981 umgicks jag med ett par kompisar som jag träffade regelbundet under åren jag bodde i Kalmar. Vi träffades samma datum 1987, så vi måste ha umgåtts i många år. 1982 var den sjunde december riktigt intensiv, fast den låg mitt i veckan. Jag var på Nordchoklad på information. Så åt jag pizza, köpte skor och var på banken. På kvällen var jag hemma hos min bror, och vi spelade V65 bland annat. Det var innan V75 skapades. 1983 var jag i Läckeby och sköt luftgevär. Året därpå var det julfest med jobbet i Folkets park. Jag jobbade på Nordchoklad på den tiden. Det gjorde fotbollsspelaren Jan-Åke Lundberg också, så jag och några till var hemma hos honom före festen. När den var slut hann jag dessutom in på Sandra dansrestaurang en timme, eftersom dom inte stängde förrän vid två. 1985 såg jag ut som på kortet, och fikade hemma hos mina föräldrar. 1989 bodde jag i Oskarshamn, och spelade bowling och käkade kebab med kompisen där. Dom första åren i Nybro hände det fortfarande att jag träffade folk. Den sjunde december 1996 var en granntjej uppe hos mig. Vi spelade Bingolotto, drack öl och åt räkmackor. Hon är gift och har barn numera. Jag har knappt sett henne sedan hon flyttade härifrån.

Snaggad.

Mitt snudd på obefintliga närminne har tvingat mig att börja säga högt vad jag gör. Tio sekunder efteråt minns jag inte om jag har tagit min medicin eller låst ytterdörren. Märkligt nog är chansen större att jag minns att jag har sagt det. Nu har till och med min frissa börjat göra likadant. Hon har väl tröttnat på att jag frågar efteråt om hon har kommit ihåg allt. Nu säger hon ”Nu rakar jag nacken” och ”Nu tar jag färgspray på det grå”. Vid senaste klippningen tjatade jag så om hur kort jag ville ha det att vi verkligen har landat på gränsen. Kortet är taget för fjorton år sedan. Innan jag bytte till en riktig frissa igen, hade jag en som enbart kunde raka och inte klippa. Som jag kom ihåg det såg jag ännu värre ut på det där kortet. Nu börjar jag undra om det är lika kort den här gången, så jag har vant mig. Den största skillnaden märkte jag på jobbet. Förr var det alltid många som kommenterade att jag var nyklippt, men nu hade det inte hänt på flera år. I förra veckan var det flera stycken som nämnde det igen. När vi inte klipper extremt kort är det antagligen ingen som ser någon skillnad. Dom skulle göra det om jag gick dit med min naturliga hårfärg, men jag brukar tona över det grå direkt.

Gottgottigottgott.

I ett av frågespelen i lördags var frågan vem som hade sagt: ”Det är inte det att jag är rädd för att dö, jag vill bara inte vara med när det händer.” Jag hade hört det förut, och visste att det var Woody Allen, men när jag behöver ett namn är det oftast bortblåst. Jag såg honom framför mig, men hans exfru Mia Farrow var det närmaste jag kom. Kanske hade jag lyckats bättre, om jag hade hunnit läsa lördagstidningen. Där hade man nämligen exakt det som dagens citat. Pizzan som barnen hade med sig räckte i två dagar, men igår hann jag laga lite portionsförpackningar och frysa in. Fördelen med att laga mat som bara jag ska äta är att jag kan ha i hur mycket ost och lök jag vill. När mamma hade gått bort satt pappa en gång och såg på när jag strödde ost på en potatisgratäng. Nu räcker det, sa han till slut. När jag kom in i kuren till min bas på Nordchoklad en gång luktade det vitlök där inne. Han hade använt en hel vitlöksklyfta i gratängen. En enda klyfta är blaha blaha.

Tvätt & disk.

När jag träffade arbetskamrater i lördags pratade vi om olyckan på jobbet i förra veckan. Hon som blev skadad hade fastnat med sin scarf, och det föranledde diskussioner på nätet om arbetskläder. Under vårt samtal nämnde jag att jag har samma byxor för jämnan på jobbet numera. Jag tvättar dom i helgerna. Fast den här helgen hade det upplägget spruckit, om jag inte hade varit ledig i natt också. Jag har inte plats att torka mer än en tvätt i taget, och i fredags körde jag gardinerna som jag hade plockat ner. I lördags tänkte jag inte ens tanken på att tvätta, eftersom det blev så hastigt påkommet med spelkvällen. Jag brukar köra en sextiograders och fyrtiograders varje helg, så nu går den här helgens sista maskin inte förrän ikväll. Diskmaskinen ville jag definitivt inte köra igång i lördags, när vi skulle sitta vid köksbordet och spela spel. Jag har visserligen fått förklarat för mig att anledningen till att den är större än den gamla är att den har mer isolering, men speciellt tyst är den inte. Det är alltså bara en liten bänkdiskmaskin jag har. Den var full redan i lördags, och efter vårt lilla samkväm fanns det disk till en maskin till, så den körs just nu för andra kvällen i rad.

Spelkväll.

När jag höll på att packa cykeln för att ge mig iväg igår kom en mor och hennes dotter in till mig i cykelrummet. Mamman bar huvudduk, och skickade fram dottern, som förmodligen talade bäst svenska av dom båda. Nu var det inte så lätt för henne heller att förklara deras ärende på ett främmande språk, så till slut vinkade mamman till mig att komma med. Jag har egen tvättmaskin, och använder aldrig tvättstugan numera. Bokningslås fanns det redan när jag var där senast, men nu kunde man dessutom låsa både tvättstuga och torkrum med dom. Det hade någon gjort, och båda var fortfarande låsta, fast det var ett par timmar in på den här kvinnans tvättid. Jag förstod av hennes teckenspråk att hon var lite sugen på att bryta upp låset. Det där är en av anledningarna till att jag inte använder tvättstugan, men hur jag skulle kunna hjälpa henne förstod jag inte. Nu slutade historien så lyckligt, så medan vi stod där och funderade över problemet, dök innehavaren av låsen upp. Då flydde jag. Efter att ha uträttat mina ärenden kom jag inte i säng förrän vid middagstid. Då messade brorsonen, och undrade om vi skulle ha spelkväll. Tur att han har lärt sig att jag ser SMS snabbast. På Messenger hade jag inte sett det förrän på kvällen, när dom skulle ha varit här. Nu kunde jag stiga upp tidigare än jag hade tänkt, så jag hann röja undan det värsta och blogga, innan dom kom. Sedan blev det spel halva natten tillsammans med pizza, öl, grogg, snacks och godis.

Arbetsplatsolycka.

Vi hade en otäck olycka på jobbet i torsdags natt. Att mina anhöriga skulle bli oroliga när dom nåddes av nyheten att en kvinna i min ålder, som jobbade nattskift på Kährs, hade skadat sig, tänkte jag inte på. Annars hade jag förstås hört av mig till dom. Tanken slog mig inte förrän det började det trilla in förfrågningar på sms och Messenger igår om huruvida jag var okej. Jag har i och för sig både bror och svägerska inlagda som Ice-kontakter (In Case of Emergency) i min telefon, men den ligger i ryggsäcken när jag jobbar. Händer det något allvarligt, så ambulansen hämtar mig, gäller det att någon tänker på det och skickar med mig den, om det ska vara till någon nytta. Nu när jag skulle dubbelkolla det, upptäckte jag dessutom att jag hade fubbat bort dom, så det fanns inga nummer där. Jag får se till att fixa det, om jag ska cykla utan hjälm i halkan hela vintern. Då har jag telefonen i innerfickan, så den ska komma med oavsett vart jag tar vägen. Bilden nedan illustrerade en anmälan någon hade gjort mot kommunen, efter att hon hade cyklat omkull förrförra vintern. I kommentarsfältet skrev någon att man inte cyklar när det ser ut så. Jag frågade aldrig om man skulle ta taxi, eller hur man annars skulle ta sig till affären vintertid. Snöröjningen är inte precis högprioriterad i den här hålan. Om olyckan på jobbet läste jag i tidningen att ” Information om olyckan har även gått ut till alla anställa.” Själv har jag bara hört talas om den skvallervägen och läst om den i nämnda tidning. Om jag förstod en kamrat från tvåskiftet rätt, så hade man lagt upp informationen på Intranätet, som ingen i produktionen hinner gå in och läsa på. Den skadade kollegan ska efter omständigheterna må bra. Fast hon vårdas på intensiven, och där hamnar man väl inte i första taget.

Pingvinen har landat.

Planen för morgonen var att tvätta fönster och adventspynta. När jag gick till jobbet igår kväll drog jag ner rullgardinen i sovrummet, som jag alltid gör. Det var ju inte så praktiskt. Däremot kom jag ihåg att gå runt matkällaren, när jag hade ställt in cykeln i morse. Allt annat julpynt har jag i ett skåp uppe i lägenheten numera, men granris och pingvin till balkongen får inte plats där. Min matkällare hyser ingen som helst mat, men däremot balkongmöblerna. Nu hade jag ställt lådan med pingvinen så högt upp att jag inte nådde den utan att plocka ut en del av dom. Dom bör ju ändå ha stått där i januari när jag plockade ner förra julen, men uppenbarligen har det inte slagit mig att jag måste nå att få ner kartongen igen också. Anledningen till att jag tänkte ta fönstren innan jag lade mig var förstås att jag aldrig lyckas komma ur sängen igen medan det är ljust den här årstiden. Nu var det mörkt i morse också, men det löste jag med att börja med att stryka gardiner. På det viset var det absolut tråkigaste gjort först. Jag hade tänkt göra klart allt pyntande innan jag kröp i säng, men det tog alldeles för lång tid. Jag bestämde mig först för att vänta med prylhyllan och adventsljusstaken, och till slut gav jag upp när jag var klar med fönster och balkong. Nu ser här åtminstone juligt ut utifrån. Resten kan jag pula med i lugn och ro under natten i elektriskt ljus och utan att bullra och störa grannarna.

Nattens små förtretligheter.

Dom goda nyheterna från nattens arbete är att jag inte cyklade omkull varken på vägen dit eller hem, och att mitt ben klarade strängen där man springer runt en massa. Ute var det alltså blixthalka, även om det i morse i vanlig ordning rådde delade meningar om hur kallt det var. Dom som kommer för att jobba brukar överträffa varann. I morse sa killen som bytte av mig sju och en halv grad, en flicka jag mötte på hemvägen sa sex minusgrader och här hemma var det bara tre. Jag har inte varit tillbaka på strängen där jag skadade benet förrän i natt. Beroende på vad vi kör springer man omkring halva tiden eller som i natt en tredjedel. I övrigt hade jag ingen höjdarnatt direkt. På den strängen får man försöka hinna bort till datorn och skriva ut lappar medan bitarna fortsätter rasa ut till boxläggningen. Det innebar att jag i stridens hetta inte noterade att vi fortfarande var inloggade på skiftet före. Eftersom jag alltid kontrolläser lapparna jag skriver ut upptäckte jag det i tid. När jag sedan skulle logga in rätt skift höll jag på att välja fel tjocklek på materialet, eftersom vi körde tunt natten innan. Under natten missade jag att en lampa som blinkade betydde att jag hade glömt att stänga av en bana och att ett ljud jag hörde var vedutmatningen ur kapen som hade fastnat. Om den som sätter min kompetenslön läser det här lär jag snart få betala för att få vara där istället för att få betalt. När jag skulle byta batterier i mina radiolurar lite snabbt fick jag lida för att jag gör allting ordentligt. Då hade jag tejpat igen asken som batterierna låg i så väl så jag inte fick upp den. Morgonen avslutades med att dragkedjan till jackan fastnade, när jag skulle ut i kylan.

Krångel & strul.

Vi har ett system på jobbet som heter ”Medvind”, där man själv kan lägga in framtida ledighet. Senaste gången jag skulle lägga in en ledig natt kändes det mera som motvind. Det brukar komma upp en liten almanacka där man klickar i datumet då ledigheten börjar, och en annan för när den slutar. Nu hittade jag plötsligt bara den första. Efter en stund insåg jag att den andra kom fram om jag klickade ur en bock i en ruta där det stod ”gäller tills vidare”. Det är inte bara på min arbetsplats man tycker att det är onödigt att göra det enkelt om man kan krångla till det. Jag får en påminnelse när det är dags att förnya mitt tioveckors måltips. Det är bara att klicka på länken dom skickar med för att förnya det. Problemet är bara att jag får felmeddelande när jag försöker. Nu har det hänt så många gånger att jag till slut har lärt mig att det beror på att dom skickar ut påminnelsen för tidigt. Den kommer på lördagen, men spelet går inte att förnya förrän på söndagen. Dessutom har Svenska spel krånglat till sin sida så till den milda grad, att när jag väl lyckades förnya det nu senast så blev det dubbelt. Det var ren tur att jag såg det och att det gick att annullera det ena spelet.

Arbetstidsförkortning.

Igår regnade det, när det var dags att cykla till jobbet. Jag drog på mig regnbyxorna, för att slippa komma dit med blöta byxor. När man ska hem och kan byta till torrt direkt, spelar det mindre roll. Den här årstiden får man väl vara glad så länge det inte är snö. Regnet ligger åtminstone inte kvar. På jobbet bytte jag av en flicka, som jag antar var ny. Jag presenterade mig, och hon hade ett så ovanligt namn, så jag förstod att jag har jobbat ihop med hennes mamma. Jag dubbelkollade för säkerhets skull. Vi brukar förhandla om att lägga våra at-timmar (arbetstidsförkortning) mellan jul och nyår. Företaget brukar vilja ha produktionsstopp då, och dom flesta är glada att få en sammanhängande julledighet. När det kommer till kritan kan tydligen ledningen ändra på det där, och i november bestämde dom sig för att göra det i år. Man måste ta ut dom där timmarna före sista mars, så plötsligt har jag bara fyra månader på mig att plocka ut 47 timmar. Dels känns det som mera ledigt om man plockar en natt i taget, och får flera kortare arbetsveckor. Så kan min gruppsamordnare bevilja kortare ledighet, så jag slipper försöka få tag i någon högre chef. Jag hade kommit på att nu på måndag vore en himla bra natt att vara fri, eftersom det är första advent i helgen. Medan vi diskuterade det råkade jag höra att det var läge för att gå hem nu i natt, så jag jobbade inte ens en hel timme, innan jag cyklade hem igen. Det innebar att jag kom förbi brorsonens bil när han och sambon precis var hemkomna från en shoppingtur till Ullared.

Omflyttningar.

Under en period av mitt liv samlade jag på mig hyfsat många kassettböcker. Jag hade bland annat en stor bokhylla full. När jag började använda den hyllan till annat, hamnade böckerna utpytsade i olika hyllor och skåp. Dom tog en massa plats, men jag var inte säker på att dom skulle klara utomhusklimatet i vindsförrådet. Nu insåg jag att dom ändå knappast kommer att komma till användning igen. Dessutom har det hänt att jag har burit ner kassettband med musik från vinden, och dom har fortfarande gått att spela. Sålunda bestämde jag mig för att jag behöver utrymmet i mina skåp till annat. På vinden hittade jag en riktig flyttlåda. Som tur var fyllde jag den inte helt med kassettböcker, för då hade jag aldrig orkat bära upp den igen. Den blev tillräckligt tung efter att jag hade tömt ett par hyllplan. Nu fick jag till exempel plats med alla öl jag köpte sist jag var på Bolaget på ett och samma ställe.

Prismedveten? Inte jag.

Efter klippningen i fredags var jag inne på posten på Willys på vägen till Kvantum. Jag är helt värdelös på att jämföra priser, men den här gången kunde jag inte missa hur mycket dyrare Kvantum var. På Willys sålde man tre stora Apotekarnes julmust för femton spänn. På Kvantum fick man två för tjugo. För några veckor sedan träffade jag två damer som var ute och handlade till en danskväll. Det skulle bres smörgåsar till massor av folk. När man skulle ha så mycket, kan jag tänka mig att det var lönt att gå till flera olika butiker, för att köpa det som var billigast på dom olika ställena. Fast jag har förstått att det finns dom som bara handlar till sin egen lilla familj som gör likadant. Det får väl vara tills jag går i pension, om jag lever så länge. Då lär man väl ha mer tid än pengar. Nu när jag jobbar önskar jag att jag bodde någonstans där man kunde handla dagligvaror på nätet, och få dom hemkörda. Det vore säkert dyrare, men definitivt tidsbesparande. Dom flesta e-handlarna har kört Black Friday hela den här helgen. Det har varit ett fasligt plingande i både telefon och dator med olika erbjudanden. Det enda jag föll för var Lykos. Där handlar jag ändå, så jag passade på att spara ett par hundra genom att köpa tre saker på en gång och bara betala för två. Dom står ju lika bra hemma hos mig. Så hade jag lite tur med att mina doftljus var på upphällningen just den här helgen. Annars hade jag missat att dom var nersatta. Dom var så billiga så jag fick köpa ett extra för att slippa betala frakten. Det blir lite bökigare för dom, som får packa ett ojämnt antal av dom där stora glasburkarna.

Nyklippt.

Igår var det dags för ett besök hos frissan. Samma tjej har klippt mig närmare hundra gånger, men vi har fortfarande en liknande diskussion varje gång. Hon hävdar att det inte går att klippa mig som jag vill, men det slutar ändå alltid med att hon gör exakt det. Jag funderar på om jag kunde skriva på något papper om ansvarsfrihet för henne. Jag vet vid det här laget att hon, som utbildad frisör, inte kommer att gilla slutresultatet. Jag kommer däremot att älska det, och det är ju huvudsaken, eftersom det är jag som ska leva med det. Jag var på Kvantum efter frisörbesöket igår. På min shoppinglista hade jag bland annat skrivit upp hårtoning, eftersom jag skulle tona håret idag efter klippningen. Inte förrän jag stod framför hyllan där den fanns, kom jag ihåg att jag hade köpt på mig ett gäng förpackningar på Internet, när Kvantum inte hade min färg hemma. Att jag köpte en hårklämma när jag var precis nysnaggad kan verka lite udda, men den var inte tänkt för håret. Jag har en ulligt härlig pläd, som jag har fått av bror och svägerska vid något tillfälle. Nu har jag kommit på hur skön den är att ha bakom ryggen, när jag sitter vid datorn. Jag viker den snyggt runt ryggstödet, men den har en irriterande förmåga att glida ner därifrån varje gång jag reser mig. Den här hårklämman fungerar perfekt att hålla fast den med. Jag gick fram till en gravid flicka ur personalen, för att fråga henne vad hon trodde om min idé. Inte förrän hon vände på huvudet insåg jag att det var en tjej som jag brukar prata med. Det måste ha varit ett bra tag sedan vi sågs, för hon hade hunnit få en rejäl gravidmage sedan sist.

Tjugofjärde november.

Den tjugofjärde november 1979 firade vi mina föräldrars silverbröllopsdag med supé hemma hos dom. Vi barn var bjudna med respektive, och jag gjorde missen att bjuda med killen jag just hade flyttat ifrån. Det är tydligen en bra tumregel att inte göra någonting som kan uppmuntra någon att tro att allt kan bli som förr igen. Kortet föreställer silverbröllopsparet. Jag har varit ute och dansat många gånger just det här datumet, och till och med den kvällen var jag på Sandra i Kalmar efteråt. Där spelade en orkester som hette Thor-Erics. Tre år tidigare var jag där på onsdagsdans och dansade till Jigs orkester, och flera år senare spelade Markus. Så har jag varit i Örsjö en gång och i Blomstermåla två gånger på dans den tjugofjärde november. För exakt åtta år sedan tillbringade jag en timme på förmiddagen på ett operationsbord på Kalmar lasarett. Jag hade två basaliom (basalcellscancer) som skulle opereras bort. Straffet för att jag som barn och tonåring blev uppmanad att vara ute i solen, när det var fint väder. Det jag minns bäst från operationen är hur det kändes att få en bedövningsspruta rakt in i ansiktet. Läkaren med det utländska namnet var mycket noggrann. För att undvika att jag skulle få svårt att stänga ögat riktigt eller andra besvär, gjorde han en extra grej när han tog bort utväxten under ögat. När jag skulle ta bort stygnen på vårdcentralen i Nybro, påpekade sköterskan hur exceptionellt många stygn han hade sytt. Direkt efteråt såg jag ut som om jag hade sprungit in i en vägg, och det kändes ungefär så också.

Tvätt och städning.

Jag har fattat det som att tvättmaskinen centrifugerar sämre, om silen är täppt. Därför är det framför allt om kläderna känns blötare än vanligt som jag kommer ihåg att rensa den. Det brukar inte vara några större mängder med ludd i den, men nu senast var det plötsligt hur mycket som helst. Nu är den stora frågan om det beror på att tiden har sprungit ifrån mig, så att det var ovanligt länge sedan jag rensade den senast. Eller har jag tvättat någonting som släppte ifrån sig extremt mycket, och i så fall vad? Att jag är lat har väl ingen missat. Att bädda rent i sängen varannan helg är bland det jobbigaste jag vet. Då har jag en enda säng. När vi barn var små bäddade min mamma rent i fem sängar. När det gäller städning kan jag få lite dåligt samvete, när jag hör hur andra ligger i. Här blir det någon fuskvariant varje helg, och akutinsatser om jag stör mig på något speciellt. Till slut slog det mig att eftersom det bara är jag som bor här, är det ju för min skull jag städar och ingen annans. Då räcker det ju bra med det jag far illa av om det inte blir åtgärdat.

Vintern på besök.

Vintern var på snabbvisit igår. Jag vågar fortfarande inte ge mig på att promenera till jobbet, och att cykla i minusgrader var extremt kallt. Speciellt som byxorna jag använder där nu är ett par ljusa sommarbyxor. Dom är sköna på jobbet, där det alltid är varmt, men inte mycket till ytterplagg. Å andra sidan hörde jag på två av mina arbetskamrater att arbetsbyxorna inte är mycket bättre. Båda hade tyckt det var så kallt på vägen till jobbet att dom började undra om dom hade glömt att ta på sig byxor helt och hållet. Ikväll är det regnigt och plusgrader igen. Det fanns till och med varmvatten när jag skulle duscha. Igår fick jag dra upp termostaten på det röda, för att slippa duscha kallt. Jag är glad att jag inte bor i Stockholm, för där verkade dom ha fått rejält med snö. Här kom det bara lite pudersnö, och den är borta nu. Jag körde omkull i morse, men det var inne på jobbet, där det var garanterat snöfritt. Jag skulle lämna tillbaka en vagn som jag hade tömt, och skickade iväg den i riktning mot killen som skulle ha den. Min tanke var att den skulle glida raka vägen bort till honom, men det blir sällan som jag har tänkt mig. Istället girade vagnen in mot ett skydd och välte. Man får vara glad att den var tom, så vi slapp plocka en massa från golvet. Ännu gladare är jag förstås att det inte var en stund senare och cykeln som gick omkull med mig på.

Eric Oldebrandt.

Det blev många aha-upplevelser för mitt minne, när jag skulle lägga upp kortet på Bertil Perrolf i fredags. Jag funderade på om jag hade scannat in det i datorn någon gång, men hittade det i alla fall inte. Den största anledningen till att jag letade upp pappersbilden var att jag mindes det som att det var min fotolärare själv som också var med på den. Istället var det förstås han som hade tagit kortet, och på andra sidan kamelen stod Boris Bravin. Jag googlade på hans och Perrolfs namn ihop, med förhoppningen att den där bilden (eller en liknande) kunde ha varit publicerad någon annanstans. Det hade den. Nämligen på min blogg. Där hade jag dessutom scannat och klippt ihop fram- och baksidan så att autografen syntes. Eftersom mitt liv är ett ständigt sökande efter saker som jag vet att jag har men inte exakt var, lyckades jag ikväll till slut leta fram ett kort jag tog på Eric Oldebrandt när han var min lärare. Såhär såg han ut för fyrtio år sedan.

Halka.

En av mina arbetskamrater har försovit sig flera gånger sedan han började på vårt nattskift. Jag antar att han lägger sig och vilar middag eller något, och sedan vaknar han inte i tid. Det värsta är att han stänger av signalen på telefonen. Annars skulle han åtminstone vakna när dom börjar ringa från jobbet för att höra var han håller hus. Han har en bit att köra, så i förra veckan var det någon som var orolig, eftersom hon påstod att det var ganska halt. Jag förstod inte riktigt vad hon menade, för här i stan var det flera plusgrader. Sedan hörde jag dels att det var annorlunda på landet, och dels att personalparkeringen vid jobbet brukar vara glashal. Inför helgen varnades det för blixthalka, när temperaturen skulle falla och vägbanorna var blöta. Jag trodde inte det hade blivit något av med det, förrän jag såg en bil på industriområdet på andra sidan Norra vägen, som sladdade runt flera varv. Med vilja då alltså. Vissa människor är så lättroade.

Vällastat.

Veckans paket var beställda från Apotea och Kaffekapslen. Jag kryssade i att få hämta båda på Kvantum, för dit ska jag ju ändå. Jag valde till och med DHL för Apoteas paket, för att båda skulle komma med samma leverantör. Jag fick avbryta betalningen när det strulade, och jag misstänker att det kan ha varit då leveransadressen också nollställdes. Jag tänkte aldrig på att dubbelkolla, och att det hade blivit fel upptäckte jag inte förrän paketet redan var på väg. Jag fick alltså cykla en extra sväng runt Circle K vid rondellen för att hämta det ena paketet. Tanken var att när jag hade hämtat båda lägga det i cykelkorgen och det med kapslarna på pakethållaren. Nu var paketet från Apotea större än vanligt, och fick inte plats i cykelkorgen. Som väl var hade jag med mig spännband, eftersom Kaffekapslens kartong brukar vara rejäl. Det gick att ställa paketen ovanpå varandra på pakethållaren och spännbanden räckte runt hela härligheten. Det höll hela vägen hem, men jag kände mig lite som killen på bilden. Jag träffade förresten en före detta arbetskamrat. Hon är pensionär numera, och det är visst inte så himla kul. Hon bor ute i skogen någonstans. Det är tråkigt att bara sitta där, men det är för jobbigt att ge sig ut och iväg på någonting.

Lördag.

Arbetsveckan avslutade vi med ett strängmöte där vi fick träffa vår nya produktionsledare. Det är en liten tjej i samma ålder som min brorsdotter. Jo, jag vet att dom är vuxna nu, men för mig kommer dom alltid att vara barn. Hon presenterade sig genom att berätta vad hon hade jobbat med tidigare. Däremot glömde hon berätta vad hon hette. Efternamnet är enkelt, eftersom hennes mamma jobbar på min avdelning. Vår förra chef hette dessutom likadant. Förnamnet ska väl också fastna till slut, hoppas jag.

För någon månad sedan varnades det för spridning av virus på Facebook. Det såg ut som om någon man hade kontakt med hade skickat en videolänk via Messenger, men avsändaren var helt oskyldig. Jag hade läst så mycket om det innan jag fick något själv, så jag var beredd. När en Facebookvän skickade en länk igår, tänkte jag däremot inte alls i dom banorna. Någonstans i bakhuvudet hade jag det ändå, så jag tog det säkra före det osäkra och frågade honom innan jag klickade på länken. Det visade sig vara en bra idé, för han hade inte skickat något. När jag återgick till startsidan hade en varning han hade skrivit till alla sina vänner prioriterats upp så jag såg den direkt.