Det tog någon natt innan jag insåg att
jag inte var så hänsynsfull mot mina arbetskamrater som jag trodde. Jag
satt som vanligt med bara ena hörluren till telefonen i, för att höra
vad folk runt mig sa. Vad jag aldrig märkte var att ljudet jag hörde
från mitt mobilspel inte kom ur hörluren utan från telefonen, så alla
kunde höra det. Den tystnar ju normalt när man sätter i lurarna, men när
jag tittade efter ordentligt saknades ikonen som talar om att dom är i.
Jag trodde först att det var hörlurarna som var slut, men när telefonen
inte reagerade på några andra sladdar heller insåg jag att felet nog
borde ligga i den. Nu är det så vist inrättat med min telefon att en
omstart hjälper mot det mesta, och det gjorde det den här gången också.
Under processen insåg jag att jag har ansträngt mig lite i onödan. Jag
har gått in bland inställningarna och dragit ner ljudet på signalen, när
jag har gått till jobbet, för ljudet till spelet ville jag ju höra. Nu
insåg jag att det hörs i lurarna, även om jag sätter hela telefonen på
tyst. Det gör jag med en enkel knapptryckning på utsidan. Enligt det
kommandot tystas alla ljud, men spelljuden hörs även utan lurar, fast
jag har stängt av ljudet på den knappen.
tisdag 28 februari 2017
måndag 27 februari 2017
Tidningsprenumeration.
Jag svarar inte i telefonen om jag inte har bild inlagd på den som ringer. Lite orolig blir jag ändå efter att ha hört om människor som har missat viktiga samtal på det viset, så jag kollar alltid upp numren efteråt. Dom flesta brukar vara ökända bland folk som inte gillar telefonförsäljare, och vara lätt att hitta ägarna till. Numret jag klickade bort härom kvällen kom jag däremot inte längre med än att jag kunde se att samtalet kom från Lund. När det ringde igen någon timme senare, tänkte jag låta telefonen vara, så människan fick en chans att lämna ett meddelande. Som tur var tittade jag ändå till telefonen, för då var det hon som brukar sälja lotter för Psoriasisförbundet till mig. Till det numret har jag en bild på deras logga. Hon är det enda undantaget bland säljare och andra med liknande jobb, för hennes samtal tar jag. Jag köper samma lotter varje gång. Någon storvinst har det aldrig blivit, men några gånger har jag vunnit tidningsprenumerationer. Dom första gångerna tog jag korsordstidningar, som jag tog med mig till jobbet, men där sitter jag med telefonen på rasterna numera. Sist valde jag Svensk Damtidning, men fast jag älskar Hänt Extra var den skvallertidningen inte alls i min smak. När jag nu vann igen chansade jag på Allers. Den har jag knappt läst sedan jag var liten. Min mamma läste för övrigt Året Runt, så den får jag väl köra nostalgitripp på, om jag skulle vinna fler gånger. Jag gjorde mig redo att skicka in min lott, men nu hade dom ett jättesmidigt upplägg, där man registrerade den på Internet.
söndag 26 februari 2017
Dörrknackare.
Jag är nästan benägen att kalla det för hemfridsbrott, när främmande människor håller på och ringer på telefon och dörrklocka. Min hemfrid stör dom definitivt. Telefonen har jag helt slutat svara i, om jag inte vet vem som ringer, men med ytterdörren tycker jag det känns värre. Även om jag har tittöga i dörren, ser jag inte så himla noga vem som står utanför. Jag har sett någon variant där man får upp en hel skärm, men så sällan som det ringer på min dörr känns det som överkurs. Nu öppnade jag alltså för någon som visade sig vara en man av utländsk härkomst. Han fick aldrig någon chans att framföra sitt ärende, för han stack fram handen och sa "Trevligt att träffas" på bruten svenska. Efter allt jag har läst på nätet om skumma typer, hade jag inga som helst planer på att släppa honom så nära. Istället drog jag igen dörren framför näsan på honom. Såhär i efterhand har jag funderat på om det kanske bara var en ny granne som ville presentera sig. Eller rentav någon av dom gamla. Det står utländska namn på flera av dörrarna, och jag vet inte hur människorna bakom namnen ser ut. Inte skulle jag känna igen mannen som ringde på heller, om jag såg honom igen. Pinsamt om han däremot känner igen mig efter det här. Var det en granne lär han ha undrat vad svenskarna är för folk, som bär sig åt så. Å andra sidan såg man ju hur det gick för Lisa Holm, som inte var tillräckligt otrevlig mot gästarbetarna.
lördag 25 februari 2017
Banderoller.
Min nuvarande chef verkar ha insett vikten av kompetens. Han har bland
annat handplockat en väldigt duktig tjej från sin förra arbetsplats, och
lockat över henne till vår. I veckan visade hon mig en bild som hennes
gamla arbetskamrater hade skickat till henne på banderoller till Kährs
golv. "Vi gör ju banderollerna till dom", råkade hon säga. Jag
förklarade för henne att hennes "vi" numera är kära Kährs och ingenting
annat. Själv tog jag inte fel på arbetsplats i veckan, men väl på
arbetskamrat. Det är mörkt när jag kommer till jobbet, och på
sågverksplanen har jag motljus. Jag hejade på den kille som jag trodde
att jag mötte, men när jag sedan träffade honom vid entrédörren, insåg
jag att den förste måste ha varit någon annan. Det har kommit så många
nya det senaste året att jag bara känner igen hälften. På hemvägen mötte
jag en mus. Jag vet inte vem som blev räddast musen eller jag. Den var
visserligen minst, men jag tycker det är läskigt med varelser som rör
sig snabbt. Man vet ju aldrig om dom sätter iväg åt fel håll i rena
förskräckelsen, och jag har förstått att dom är bra på att klättra. På
Kvantum igår köpte jag för övrigt plastfickor för första gången i modern
tid. Det har legat några gamla i en låda. Jag var inte helt säker på om
det verkligen var något jag behövde, men eftersom dom tog slut (även om
det tog många år) får man väl anta att jag använder dom.
fredag 24 februari 2017
Paket.
När jag köpte min kapselmaskin från Tassimo hade Kvantum Marabou
chokladkapslar till den. Det är möjligt att det var namnet som påverkade
mina smaklökar, men när dom byttes ut mot Milka tyckte jag inte att dom
var lika goda. För ett par veckor sedan tog dom slut dom också, så när
det inte hade kommit nya till förra helgen frågade jag en i personalen.
Enligt honom var chokladdrycken slut från leverantören. Jag dricker
choklad som många andra dricker kaffe, så jag ville inte riskera att stå
helt utan. Även om jag hade orkat masa mig iväg till någon annan butik,
så var ju inte chansen speciellt stor att dom skulle ha såna där
heller, om dom var slut hos leverantören. Jag har skickat efter från
Tassimos webbsida tidigare, när jag ville ha en hållare till mina
kapslar. När jag gick in där nu konstaterade jag att Marabou
chokladdryck över huvud taget inte fanns längre. Istället för att
beställa Milka direkt googlade jag vidare. I en annan butik hittade jag
inte bara kapslar från Marabou. Dom var dessutom betydligt billigare än
hos Tassimo. Beställde man tillräckligt många bjöd dom dessutom på
frakten. Det går, som sagt, åt en del chokladkapslar här, och hur länge
det dröjer innan Kvantum får in dom igen vet man ju aldrig. Mitt paket
skulle komma till just Kvantum. Jag hade aldrig hört talas om att dom
var utlämningsställe för DHL, men det var tydligen ganska nytt. Mig
passade det perfekt, eftersom jag ändå har ärende dit en gång i veckan.
En rejält stor låda blev det, men med hjälp av spännband lyckades jag få
den att sitta kvar på pakethållaren hem i morse.
torsdag 23 februari 2017
Mertid och övertid.
Då var det bara en natt kvar att jobba den här veckan. Egentligen skulle
det förstås ha varit helg, men så var det det här med mertid. Extra
surt kändes det när jag fick veta att dom i källaren, som hade velat ha
mer tid, ingen fick medan vi, som inte ville jobba mer än vi gjorde,
blev tvingade. Mer övertid var det också tal om på gårdagens strängmöte.
Ett möte som vi har blivit lovade att ha var sjätte vecka, men än har
det inte hänt på dom nästan två år jag har varit tillbaka på slitytan.
Det slår mig att flickan som sa att vi inte hade haft något möte sedan
hon kom över till natten var sjuk igår, så nu missade hon det när det
väl blev av. Någon var grymt upprörd över att behöva jobba över för att
vi inte har förutsättningarna för att hinna köra det vi ska på ordinarie
arbetstid. Jag tröstade honom med att det har varit ännu värre. Jag
minns hur vi kunde bli kallade till ett mötesrum, där dom hade listat
tio övertidssöndagar framöver. Man kunde ange privata skäl för att
slippa, men till slut var det så få som ställde upp att man tvingades
uppge sina privata skäl också. Numera känner jag att så länge det
fungerar att ta ut det som kompledighet spelar det inte så stor roll om
jag är ledig nu eller senare. Däremot tycker jag det är grymt märkligt
att vissa ska vara helt utan jobb medan dom som har ett tvingas jobba mer än heltid. Att hinna trappa ner lite innan man dör är inte att tänka på. "Tar det lugnt det gör man när man får enrummare med lock" som Magnus Uggla sjöng.
onsdag 22 februari 2017
Tjugoandra februari.
Den tjugoandra februari 1980 var jag hemma hos mina föräldrar på Öland.
Min bror och hans fru var där, och vi spelade poker hela gänget. Jag
minns oss annars inte som en familj som spelade spel när jag växte upp,
men jag kommer ihåg att vi spelade poker och frågespel några gånger när
jag blev äldre.
När det gäller vad jag gjorde idag för 31 år sedan får jag nog rådfråga min äldste bror med det knivskarpa minnet igen. Då promenerade nämligen han och jag ner till centrum i Kalmar. Där var vi på apoteket, Pajas, Gottegrisen, Domus, där det var skivrea, och Obs. Dom andra platserna kan jag relatera till, men vad sjutton kan Pajas ha varit? Det minns jag inte alls. Senare åt vi räkmackor, och på kvällen hämtade vi våra föräldrar och bjöd dom på mat. Jag föreställer mig att dom kom hem från en solsemester, eftersom det verkar som om vi hämtade hem dom till mammas lägenhet. Jag satt nämligen kvar där till elva på kvällen och drack vin.
Killen på bilden fyller 29 idag. Den tjugoandra februari 1990, när han fyllde två, bodde jag i Oskarshamn. Jag hade umgåtts en del med honom och hans föräldrar tidigare, eftersom vi bodde på samma gård. En del barnvaktande blev det också. Jag glömmer aldrig hur länge en liten knodd som tykändes kunde skrika i ett sträck. Så fort hans mamma klev över tröskeln tystnade han. Familjen flyttade till villa i Björnhult, så på hans tvåårsdag var jag och en kompis där och firade honom. Det jag minns av deras hus där är att det fanns bastu. Kortet på honom är taget ett år tidigare.
När det gäller vad jag gjorde idag för 31 år sedan får jag nog rådfråga min äldste bror med det knivskarpa minnet igen. Då promenerade nämligen han och jag ner till centrum i Kalmar. Där var vi på apoteket, Pajas, Gottegrisen, Domus, där det var skivrea, och Obs. Dom andra platserna kan jag relatera till, men vad sjutton kan Pajas ha varit? Det minns jag inte alls. Senare åt vi räkmackor, och på kvällen hämtade vi våra föräldrar och bjöd dom på mat. Jag föreställer mig att dom kom hem från en solsemester, eftersom det verkar som om vi hämtade hem dom till mammas lägenhet. Jag satt nämligen kvar där till elva på kvällen och drack vin.
Killen på bilden fyller 29 idag. Den tjugoandra februari 1990, när han fyllde två, bodde jag i Oskarshamn. Jag hade umgåtts en del med honom och hans föräldrar tidigare, eftersom vi bodde på samma gård. En del barnvaktande blev det också. Jag glömmer aldrig hur länge en liten knodd som tykändes kunde skrika i ett sträck. Så fort hans mamma klev över tröskeln tystnade han. Familjen flyttade till villa i Björnhult, så på hans tvåårsdag var jag och en kompis där och firade honom. Det jag minns av deras hus där är att det fanns bastu. Kortet på honom är taget ett år tidigare.
tisdag 21 februari 2017
En dålig mor.
"Mina" barn på jobbet får mig att inse att man nog blir ganska mycket som dom man umgås med. Jag kan tänka mig att även adoptivbarn blir hyfsat lika sina föräldrar. Jag och en av flickorna stökade runt med det sista en morgon, för att vara klara att gå hem vid sex. När jag undrade om hon ville ha hjälp med det hon höll på med, svarade hon: "Nej, gå och gör någonting annat". Det är ordagrant vad jag brukar säga, när jag vill vara ifred med det jag håller på med. Ett annat uttryck jag gärna använder är "som en dålig mor", och det är ungefär så dom får mig att känna mig. Ungdomarna är visserligen enbart mina arbetskamrater, men det märks att jag är trettio år äldre än dom. När jag plockade för en av killarna, sa jag "Du vet att jag inte är din mamma?" Svaret kom blixtsnabbt. "Du är ju min jobbmamma."
måndag 20 februari 2017
Duschtvål.
Det är många år sedan en anställd på apoteket anklagade mig för att vara ohygienisk, eftersom jag använder fast tvål i duschen. Har jag nämnt att jag inte handlar där längre? Jag tycker det är mycket enklare att dra runt med en tvål än att stå och skvätta ur en flaska. Nyligen fick jag i alla fall för mig att prova det där med flytande duschkräm igen. Jag kollade bland annat på Apotea. Eftersom jag använder Palmolive tvål, testade jag med att söka på det varumärket på deras sida. Dom undrade om jag möjligen menade kalamataoliver. Ännu märkligare var att när jag tryckte på det fick jag inga träffar alls. Jag har googlat mig till att dom är grekiska, men jag kommer att grunna resten av livet på om dom någonsin har sålt såna på Apotea. På Kvantum hittade jag förresten en hel hylla med olika flytande alternativ från Palmolive. Vad som skiljde dom åt, förutom doften, förstod jag inte riktigt. Jag får väl prova mig igenom dom, och se om jag fastnar för någon. Eller också fortsätter jag med min fasta tvål.
söndag 19 februari 2017
Datorstrul.
Det upphör aldrig att förvåna mig att det efter så många år med hemdatorer inte går att tillverka en som bara fungerar. Jag vet i och för sig inte om Mac är enklare att ha med att göra, för jag har alltid haft PC. Jag har med åren blivit föredömligt bra på att anteckna lösningen på dom problem som uppstår, så jag åtminstone slipper googla på dom en gång till, när samma sak händer igen. Som nu när min favoritspelsida Royalgames inte ser ut som den ska i Google Chrome. Det är mycket flash på den sidan. Det fungerar fortfarande att spela, men mellan spelen ser det förfärligt ut, och mina gamla anteckningar hjälpte inte alls. Vid mina plugins finns inga knappar för att avaktivera, och mappen med appdata är tom. Eftersom jag läste att flash skulle vara integrerat i Chrome numera, provade jag till och med att installera om webbläsaren. Det som hände då var att jag förlorade inställningarna till den, och dom hade jag inte tänkt på att anteckna. Jag vill ha upp min startsida när jag öppnar en ny flik, och det måste man ha ett extra tillägg som fixar. När jag hittade det fungerade det bara med sidor ute på nätet, och min startsida har jag i datorn. Till slut insåg jag att det var jag som hade tagit fel tillägg, så nu fungerar det som jag vill. Ett typiskt I-landsproblem, men det är verkligen irriterande när det inte blir som väntat när man trycker någonstans. Efter sju sorger och åtta bedrövelser bestämde jag mig för att köra Royalgames i Firefox framöver. Huvudsaken är att dom spel på andra sidor som går för långsamt i den webbläsaren går att spela i Google Chrome. Inte undra på att man måste ha flera webbläsare.
lördag 18 februari 2017
Sökande.
Jag lägger mycket av min tid på att leta efter saker. Trots att jag
använder nästan lika mycket tid till att städa, sortera och organisera,
känns det som om jag aldrig hittade någonting. För några veckor sedan
hittade jag inte ens sockerskålen, när jag ville ha socker i kaffet. Den
hade nämligen någon marodör (med största sannolikhet jag) flyttat
tillbaka till hyllan där den stod från första början. Oklart varför jag
inte letade där. Möjligen hade jag druckit vin, och fick bara inte
ögonen på den. Att minnet sviker kan ha med för lite sex att göra, läste
jag nyss. Sedan datorn kom in i mitt liv ägnas minst lika mycket tid åt
att söka information på Internet. Hittar jag bara det jag letar efter
till slut går det väl an, men ibland går timmarna till ingen nytta alls.
Den senaste uppgiften lade jag mycket tid på att söka efter både på
nätet och på min hårddisk. Jag fick ge upp till slut, och inse att jag
aldrig skulle hitta den. Nu är det ju så att jag levde i nästan fyrtio
år utan vare sig Internet eller dator. Det mesta av mitt liv har
visserligen åkt in i den i efterhand, men vissa saker finns fortfarande
enbart på papper. På jakt efter något helt annat snubblade jag sålunda
över uppgiften jag hade sökt så länge. Tur får man väl kalla det,
eftersom jag inte ens hade tänkt tanken att leta just där.
fredag 17 februari 2017
Vårkänslor.
Vårtecknen är många, även om jag inte riktigt vågar tro att våren är här för att stanna redan i mitten av februari. Ljusare har det antagligen blivit gradvis, eftersom det är två månader sedan vintersolståndet, men jag har missat det tills den senaste veckan. Nu har det plötsligt inte skymt på förrän efter fem på kvällen istället för vid fyra. Samma sak på morgonen. Det har fortfarande varit halvskumt om jag har gett mig iväg strax innan åtta på morgonen. Igår var det ljust när jag cyklade till Kvantum vid sju. Snösmältningen hoppas jag får rejäl fart nu när det är några plusgrader. Eller issmältningen snarare. Jag tog Järnvägsgatan ner till centrum igår. Cykeln stod parkerad åt det hållet, och den gatan har mest trafik och blir snabbast avkörd. Mycket riktigt var där sommarväglag. Eftersom jag hade genat ut till den gatan hade jag ingen koll alls på hur Paradisgatan såg ut. Jag tänkte att det inte kunde vara så stor skillnad, så jag tog den hem. Jag hade fel. Den var fortfarande täckt av ett flera centimeter tjockt islager. Det var dessutom spårigt och knöligt, så jag halkade runt som Bambi på hal is. Gårdagens goda nyhet var att Kvantum hade små halogenlampor. Jag brukar köpa dom i radioaffären. Eftersom jag nästan aldrig besöker centrum numera har dom stått på min minneslista ett bra tag. Nu fick jag idén att kolla, och plötsligt blev dom betydligt enklare att få tag i.
torsdag 16 februari 2017
Charlie.
Min äldste bror har uppenbarligen bättre minne än jag. Han tipsade mig om att Charlie, som föräldrarna hade med sig hem efter solsemestern, kan ha varit parfym. Den finns tydligen fortfarande, för jag fick upp mängder av bilder när jag googlade. Annars har jag inget minne av att jag varken har sett eller hört talas om den. Den låter helt okej på beskrivningen, med doftnoter av aprikos, apelsin, sandelträ, plommon, ambra, kanel, mysk, viol, fresia, persika, jasmin, karamell, ceder, ros och kryddnejlika. Man kanske skulle prova den igen. Om inte annat för att se om doften väcker några minnen från ungdomen. Rara föräldrar hade jag i alla fall, som kom hem med choklad och parfym, när dom hade varit på solsemester. Min bror kanske jag borde anlita till att tolka fler av mina gamla dagboksanteckningar. Det är inte första gången han minns mer än jag.
onsdag 15 februari 2017
Femtonde februari.
På sjuttiotalet verkar nativiteten ha varit god på östra Öland, för den
femtonde februari 1976 var det barndop precis som söndagen innan. Den
här gången omnämns prästen i min dagbok som en gammal man, så det var
tydligen ingen jag kände igen eller visste namnet på. Han invigde en ny
alba samtidigt. Att det är en mässkjorta fick jag googla fram. Jag var
betydligt mera kyrksam i tonåren än vad jag är nu.
Mitt behov av att vara ifred verkar ha vuxit enormt mycket sedan åttiotalet. Då var jag grymt social, och såhär i efterhand grämer det mig lite att jag inte skrev mer exakt och utförligt. Vilken Helene var jag till exempel hos den femtonde februari 1980? Vi såg Magnus & Brasse och Carl-Gustaf Lindstedt, och så var vi utanför Dansrestaurang Sandra och kollade läget. 1981 hade mina föräldrar kommit hem från en solsemester, och min kommentar var: "Toblerone och Charlie". Toblerone förstår jag mycket väl, men vem/vad var Charlie?
Ingen kan påstå att jag gör av med onödigt mycket pengar på nya möbler. Idag är det 33 år sedan jag fick hem stereobänken på bilden. LP-skivorna står kvar än idag, eftersom facken inte passar till så mycket annat, och skulle se tomma ut utan. Annars är det väldigt många år sedan jag hade någon vanlig skivspelare framme. I många år använde jag cd-växlare. Numera är den ersatt av en laptop, som jag spelar musik från. Kortet har också några år på nacken, för flickan till höger väntar själv barn vilken dag som helst.
Mitt behov av att vara ifred verkar ha vuxit enormt mycket sedan åttiotalet. Då var jag grymt social, och såhär i efterhand grämer det mig lite att jag inte skrev mer exakt och utförligt. Vilken Helene var jag till exempel hos den femtonde februari 1980? Vi såg Magnus & Brasse och Carl-Gustaf Lindstedt, och så var vi utanför Dansrestaurang Sandra och kollade läget. 1981 hade mina föräldrar kommit hem från en solsemester, och min kommentar var: "Toblerone och Charlie". Toblerone förstår jag mycket väl, men vem/vad var Charlie?
Ingen kan påstå att jag gör av med onödigt mycket pengar på nya möbler. Idag är det 33 år sedan jag fick hem stereobänken på bilden. LP-skivorna står kvar än idag, eftersom facken inte passar till så mycket annat, och skulle se tomma ut utan. Annars är det väldigt många år sedan jag hade någon vanlig skivspelare framme. I många år använde jag cd-växlare. Numera är den ersatt av en laptop, som jag spelar musik från. Kortet har också några år på nacken, för flickan till höger väntar själv barn vilken dag som helst.
tisdag 14 februari 2017
Skyddsskor.
När jag vaknar på dagarna av att benen värker brukar det vara dags att
skaffa nya skyddsskor. Man ska byta en gång om året har jag hört. Jag
kollade upp det, och mycket riktigt var det ett drygt år sedan jag fick
nya senast. Jag pratade med en flicka på jobbet, som hade haft sin
rekvisition i väskan en hel månad, utan att hon hade kommit till skott.
Själv vill jag helst ha sånt avklarat så fort som möjligt. Förrådet på
jobbet öppnar halv åtta, så igår morse ringde jag och bokade tid för scanning
av mina fötter idag på morgonen. Jag hade bara hunnit hem och vända
efter att jag slutade, så istället för att ge mig ut i halkan, satt jag
kvar i caféet en timme med mitt mobilspel och en stor mugg choklad. Den
goda nyheten var att båda mina fötter äntligen har blivit likadana.
Tidigare har företaget fått kosta på mig två par sulor, eftersom jag har
haft en sort i ena skon och en annan i den andra. Nu stod jag likadant
på båda fötterna. Jag står fortfarande för hårt på hälarna, men det är
tydligen en arbetsskada efter många år på Kährs hårda golv. På hemvägen
fick jag en pratstund med en bekant jag nästan aldrig träffar. Hon hade
avvikit från sitt vanliga promenadstråk, och jag brukar inte vara på väg
hem vid den tiden, så det måste ha varit ödet.
måndag 13 februari 2017
Spelljud.
Jag minns vagt att jag precis i början av
mitt datorberoende inte ens hade ljudet på när jag spelade spel. Numera
är jag så tänd på det där med ljud att jag kan välja att spela ett spel
enbart för att det låter kul, och välja bort ett annat för att det inte
gör det. Musik gillar jag däremot inte i det sammanhanget, så spel där
man inte kan stänga av musiken och andra ljud var för sig går fetbort.
Människor som spelar utan ljud förstår jag mig inte alls på. Halva nöjet
med att smälla kulor och annat är ju att det just smäller och lever. I
datorn hittade jag ett spel som jag bara älskade. Det enda problemet var
att jag inte fick igång ljudet, fast jag provade både i Chrome och
Firefox. Till slut testade jag för säkerhets skull i Explorer också, och
där fungerade det. Visst har jag nämnt att man behöver minst tre olika
webbläsare? Att jag sedan inte fattar varför det fungerar där men inte i
dom andra båda spelar mindre roll.
söndag 12 februari 2017
Spelkväll.
Brorsonen är föredömligt lätt att få
kontakt med på Messenger. Frågar jag honom något där, får jag oftast
svar inom fem minuter. Tyvärr kan man inte säga detsamma om hans gamla
faster. Jag har varken Internet eller signal påslagna på telefonen när
jag sover. Igår hade han frågat redan tidigt på eftermiddagen om vi
skulle ha spelkväll. Jag hade sovmorgon, eller vad man ska kalla det vid
den tiden när jag borde stiga upp. Innan jag hade laddat tvättmaskinen
och lite annat, och kom så långt som till datorn var det kväll. Nu
gjorde det inte så mycket, för dom skulle vila lite, och komma hit efter
halv nio. När klockan hade passerat nio var jag övertygad om att dom
hade försovit sig, men framåt halv tio dök dom upp. Två av oss jobbar
natt och den tredje är ganska flexibel, så vi spelade några timmar i
alla fall. Det blev Quiz, Uno och Alfapet, eftersom vi inte riktigt
orkade engagera oss i något större spel. När jag skulle skriva våra namn
för att hålla ordning på poängen i Quiz, skrev jag utan att blinka
gossens fars namn istället för hans eget. Han antydde att det kunde ha
med demens att göra, men som väl var såg jag ett inlägg på Facebook
häromdagen, som förklarade varför man blandar ihop familjemedlemmarnas
namn. Han har dessutom sin pappas namn som mellannamn. Alkohol hade dom
med sig, så jag drack både öl och vitt vin. Det senare brukar jag hävda
att jag inte dricker, men jag har alltid en flaska på lut i kylen.
lördag 11 februari 2017
Reklam.
Jag brukar
hävda att jag inte ens ser reklam i tidningar och på nätet, men på
sistone har den till och med varit till lite nytta. Eftersom hälarna på
mina stödstrumpor, som jag använder på jobbet, är alldeles tunnslitna,
hade jag planerat att skicka efter nya från ett företag som heter Cocoz.
Dom har en massa roliga motiv, så jag väntade bara på att få tid att
titta ut vad jag ville ha. Under tiden kom ett reklammail från Apotea,
där det bland annat stod om stödstrumpor. När jag såg dom slog det mig
att dom jag hade köpt på apoteket egentligen var skönast. Dom där roliga
motiven ser ändå ingen, eftersom jag har skor och långbyxor på jobbet.
Så hade jag impulsköpt ett par trosor bara för att dom såg sköna ut, när
jag handlade på Homeshop. Dom var verkligen supersköna, men tyvärr för
låga för min smak. Jag vill ha trosorna runt magen och inte under den.
Jag googlade på liknande material, utan att hitta någonting, men allt
man har googlat på kommer ju upp som reklam efteråt. Plötsligt fanns
trosorna jag hade sökt i kanten på en webbsida.
fredag 10 februari 2017
Grenuttag.
I min värld är det definitivt dom små detaljerna som gör skillnad. Jag brukar stänga av strömbrytaren till datorn med kringutrustning med stortån, eftersom den ligger på golvet. På det nya grenuttaget jag köpte satt knappen i sidled i stället för framåt, och då blev det mycket trixigare. En snabb koll på nätet gav vid handen att alla såg ut så numera, så jag skulle knappast få tag i en sån som jag ville ha, men i vardagsrummet hade jag en likadan till tv:n och prylarna runt den. Där får man inte ens bryta strömmen, för då tappar tv:n minnet har jag fått lära mig, så jag bytte och satte det nya uttaget där. När jag pluggade i det gamla i sovrummet fungerade det inte längre. Jag vägrar tro att det gick sönder bara för att jag drog ur det. Snarare var det nog tur att jag gjorde det, eftersom det antagligen var på väg att gå sönder i vilket fall som helst. Sist jag kom till Kvantum för att köpa ett nytt uttag fanns det två varianter, men den ena var inte inlagd i systemet, så jag kunde scanna den. Jag trodde alla var likadana, men nu när jag hade uppmärksammat felet, insåg jag att knappen var vänd åt rätt håll för mig och mina tår på det uttaget. Nu var den dessutom inlagd i systemet, så jag både kunde köpa och betala den.
torsdag 9 februari 2017
Medelålders?
Igår skrev jag att en kille i fyrtioårsåldern var medelålders, eftersom det är min uppfattning. Jag har förstått att det råder delade meningar om det där, så jag googlade efteråt. Enligt någon var man i och för sig medelålders mellan 40 och 60, men enligt andra blev man det inte förrän vid 45. Trevligt i alla fall att läsa att jag fortfarande är medelålders. Jag som trodde att jag började bli gammal. Jag bestämde mig snabbt för att lita mer på dom uppgifterna än på samhällsvetaren som hävdade att medelåldern infaller mellan 30 och 50. Mest fascinerad blev jag av Stora Familjeläkarboken, där man tydligen kan läsa att övre medelåldern är mellan 50 och 70. Skrämmande många av mina bekanta har avlidit i sjuttioårsåldern. Blir ingen gammal längre? I min morgontidning var det inte min ålder som ifrågasattes, utan snarare min könsidentitet. Där åtalades en man för brott mot ex-kvinna. Om jag förstår rubriken rätt upphör man att vara kvinna den dag en man slutar använda en som slagpåse. "A man without love is only half a man, but a woman is nothing at all", som Elvis sjöng.
onsdag 8 februari 2017
Åttonde februari.
Den åttonde februari 1976 var jag i min hemkyrka i Norra Möckleby, där det bland annat var dop. Gossen ifråga bör med andra ord vara medelålders vid det här laget. Två år senare inföll detta datum en onsdag. Jag var magsjuk, och missade onsdagsdansen på Sandra i Kalmar. På det hela taget verkar jag, ta i trä, bli friskare ju äldre jag blir. 1985 hade jag huvudvärk och låg mest denna dag, och 1989 var jag hemma från jobbet och var förkyld. Nu tror jag knappt jag har haft någon sjukdag dom senaste två åren. Då har jag i och för sig jobbat deltid, så ju mer dom utökar min arbetstid, desto större lär risken vara att jag blir sjuk. Kortet på mig är taget på midjans tid, det vill säga åttiotalet, närmare bestämt 1986. Jag var betydligt mera social på fritiden då, även om jag antar att man inte kan skylla sjukdomarna på det. Det finns inte en enda åttonde februari utan mänsklig kontakt på hela åttiotalet, även om den var begränsad till telefonsamtal och kortare besök dom gånger jag var krasslig. Vid flera tillfällen umgicks jag med mamma, mina bröder och min svägerska, eftersom vi bodde i Kalmar allihop. Ett år var jag hemma hos kompisar och hade med mig tårta. Jag antar att det kan ha hängt ihop med att båda fyller år i februari. 1984 fikade jag först hos en väninna, och var sedan i Läckeby på luftgevärsskytte. 1986 var jag vid föräldrahemmet på Öland och skottade snö, något som jag tack och lov inte har ägnat mig åt speciellt många gånger i livet.
tisdag 7 februari 2017
Lollipop.
Att jag skulle bli beroende av smartfånen var egentligen ganska otippat, och jag är det knappast på samma sätt som många andra. Ringer och messar gör jag nästan aldrig. Jag Facebookar aldrig på telefonen, och skulle inte ens komma på idén att ha den med mig i sängen. Det tror sjutton att det blir svårt att sova då. Jag skaffade mobilt bank-ID så fort jag hade köpt telefonen, men använder fortfarande oftast bankdosan. Det hänger bland annat ihop med att jag sällan har Internet påkopplat på min telefon. Det i sin tur beror mest på att jag vill slippa reklam i mina mobilspel. Den hittar inte dit utan Internet, så jag får ha min skärm ifred. För att spela är förstås lika kul och minst lika beroendeframkallande i telefonen som på datorn. Jag tycker till och med om att spela IRL. Ungdomarna kommer hit och spelar brädspel ibland, och på jobbet brukade jag vara med och spela kort. Det krävde att man hade rast samtidigt som någon annan spelare. Telefonen kan jag bara slita upp och spela intensivt så länge min rast varar. Det mest tragiska i sammanhanget är att jag sa aldrig mer när jag slutade spela Candy crush. Nu är det just tre-i-rad-spel med olika nivåer jag spelar. Inte exakt det, men spel i samma anda. Jag hade ett favoritspel med 100 nivåer, men där fastnade jag på nummer 91. Jag malde så länge med den att hela min sträng visste vilken nivå jag var på. Nu har jag i alla fall till slut gett upp det spelet. En väninna tipsade om Cookie jam, och nu senast hittade jag själv något som heter Lollipop. Dom två spelen är väldigt lika. Den största skillnaden är att rösten i Lollipop inte bryter på franska. Jag blir mest förvirrad av att ha för mycket att välja på, men det spelet verkar kunna bli en långvarig favorit. Det finns mer än 700 nivåer, så dom lär räcka ett tag. Jag är väldigt förtjust i just ljudeffekterna när jag spelar, så nu har jag gjort som ungdomarna och använder hörlurar. Det kan i och för sig bli lite mycket, om jag har spelet i en propp i ena örat, försöker lyssna på någon jag pratar med med det andra och dessutom tuggar på någonting som kraskar.
måndag 6 februari 2017
Förtretligheter.
Jag antar att man får vara glad så länge man inte har större problem än att man kan hänga upp sig på skitsaker. Som det här med att man aldrig får tillräckligt av det man vill ha, men desto mer av sånt man helst skulle klara sig utan. Ständiga bristvaror är sex och sömn. Det förstnämnda är troligen åldersrelaterat, för när jag var yngre var det inga problem att få omkull dom män jag ville ha. Numera verkar det vara uttrycket "Om man inte får den man älskar får man älska den man får" som gäller. Personligen tror jag mer på "Om man inte får den man älskar blir det synd om den man får". Att jag inte får sova hur mycket jag vill har förstås med jobbet att göra. Man vill ju helst hinna något annat än att bara sova dom få timmar man är hemma. Slapp jag jobba mer än jag behövde för att betala hyran vore det inget problem, men på min arbetsplats som på många andra vill man hellre öka arbetsbördan för dom som redan har jobb än att anställa fler. När vi blev pålagda mertid en torsdagsnatt i månaden, tröstade någon mig med att då vet man åtminstone vilken torsdag man ska jobba. Nu kör vi övertid på torsdag, så den här månaden blir det två veckor med fem nätter. Förutom arbete är snö något jag gärna skulle vara utan. Den hade smält bort, och jag tyckte nästan det var för bra för att vara sant med barmark i februari. Det var det förstås, så i helgen kom det ny snö. Så lagom mycket så att det inte skottas, men cykelbanorna blir helt ofarbara.
söndag 5 februari 2017
Reklammail.
Reklammailen på sistone har fått mig att förstå att saker och ting kan vara hårda på olika sätt. Att jag blir erbjuden att få ett "bättre sexliv bli uthålligare och hårdare" antar jag beror på att dom som skickar reklamen inte har järnkoll på vilket kön mottagaren har. Som kvinna känner jag att det nog snarare kan vara skönt att vara så mjuk som möjligt i det läget. När jag samma dag blir erbjuden att "tjäna hårda kontanter" lägger jag skulden på någon typ av översättningsprogram. "Hard cash" har jag ju hört talas om, men om det går att direktöversätta till svenska är mera tveksamt.
lördag 4 februari 2017
Sven Melander.
När vi fick ekonomisk rådgivning på
jobbet av en kille från facket, hade han rått flera av mina
arbetskamrater att gifta sig. Nu undrar jag bara om han såg i deras
papper att dom var sambo, så det var därför. Eller var anledningen till
att han inte sa så till mig att han tyckte att jag var för ful?
Komikern Sven Melander har blivit You Tube-kändis på gamla dar. Jag bara älskar hans klipp med underfundiga sanningar. Lite intressant tycker jag det är att dom är textade. Han är visserligen från Skåne, men han talar sakta och tydligt. Det måste vara den höga medelåldern på oss som gillar honom dom har tänkt på.
Komikern Sven Melander har blivit You Tube-kändis på gamla dar. Jag bara älskar hans klipp med underfundiga sanningar. Lite intressant tycker jag det är att dom är textade. Han är visserligen från Skåne, men han talar sakta och tydligt. Det måste vara den höga medelåldern på oss som gillar honom dom har tänkt på.
fredag 3 februari 2017
Borta.
Bland det värsta med att bli äldre är att människor man har älskat dör
en i taget. Jag kanske inte har träffat dom på många år, men det känns
ändå aningen bättre att veta att dom finns någon annanstans på jorden än
inte alls. Att vissa har upphört att existera skulle jag förmodligen
inte ens ha fått veta före Internets tid. Vissa bor inte inom området
för min lokaltidning, och vissa anhöriga verkar inte sätta in någon
dödsannons över huvud taget. Det sistnämnda tycker jag är lite märkligt.
Det borde väl vara praktiskt om alla i omgivningen fick veta vad som
hade hänt. Ett par gånger har jag bara sett notiser från begravningen.
När jag var i tioårsåldern tjatade jag mig till att få följa med på en
släktings jordfästning. Min mamma var tveksam, och sa att det inte var
någonting roligt, men lät mig till slut följa med. I vuxen ålder har jag
gett henne rätt, och bara gått på dom begravningar jag har känt mig
absolut tvungen till. Jag har förstått att många ser det som ett sätt
att ta farväl, men det gör jag hellre ensam. I mina gamla dagböcker
letar jag upp allt jag har skrivit om den avlidne, och har sedan min
egen minnesstund. Den kan bli lång, om vi har träffats mycket, och jag
får både skratta och gråta ifred. Oftast pratar jag högt med personen
som har gått bort. Det är lätt att tänka att det var synd att vi aldrig
sågs i modern tid, när det är för sent, men det brukar sällan bli
speciellt lyckat att försöka fånga det förflutna. Det känns bättre att
minnas människor som dom var när vi var unga och lyckliga.
torsdag 2 februari 2017
Helg.
Jag är inte förtjust i utomhusaktiviteter någon tid på året, men den här årstiden avskyr jag verkligen att gå ut. När jag måste till jobbet är det inte mycket att be för, men i helgerna undviker jag det om jag kan. För att få stanna inomhus resten av helgen, har jag förlagt all motion till det senaste dygnet. Igår kväll cyklade jag till återvinningsstationen och vidare därifrån till jobbet. På hemvägen i morse cyklade jag runt Circle K och hämtade ett paket. Efter en snabb visit hemma fortsatte jag till Nybro hudvård för massage. För två månader sedan blev den inställd, och på jullovet unnade jag mig hotstone massage istället för klassisk, så nu var det välbehövligt. Det gjorde så ont i nacke och axlar, så när hon var klar där måste jag ha somnat till en stund av ren utmattning. Att hon masserade baksidan på benen märkte jag inte alls. Inte hade jag noterat att min massageterapeut var gravid igen. Vi bokade en tid om en månad, men sedan blir det lite osäkert ett tag. Ännu så länge hade hon inte fått tag i någon vikarie, men hon pratade bara om att slå igen ett par månader. Det blir ingen lång föräldraledighet, när man är egenföretagare. Efter massagen cyklade jag till Kährs och lämnade kvittot, för att få den betald som friskvård. Jag läste i gårdagens tidning att kommunen hade höjt friskvårdsbidraget för sina anställda. Mitt fackombud är föredömligt enkel att få kontakt med. Jag skickade klippet till henne, och fick svar direkt att hon skulle ta upp frågan. Jag var på posten och Kvantum också på förmiddagen, så nu slipper jag förhoppningsvis ge mig ut i kylan förrän på söndag kväll.
onsdag 1 februari 2017
Första februari.
Flickan på bilden fyller år idag. Vi var klasskamrater, så den första februari var jag ofta på födelsedagskalas i min barndom. Idag fyller hon femtiosex. På kortet är hon fjorton. Hon verkar ha haft lyckade kalas, för både när hon fyllde tio och tolv står det i dagboken att vi hade jätteroligt. Hon bodde inte långt från vår skola, så på tolvårsdagen var vi några stycken som gick dit direkt därifrån. Vår körledare bodde också åt det hållet, så från födelsedagsfirandet till kvällens körövning fick vi skjuts med honom. Därifrån gick jag och en annan klasskompis till biblioteket, där hennes mamma hämtade oss. På högstadiet gav vi på sin höjd varann någon present på födelsedagen. När hon fyllde sexton gav jag och en annan klasskamrat henne parfym.
Idag är det tjugosju år sedan en arbetskamrat på min dåvarande arbetsplats skadade sina fingrar. Industriarbete har uppenbarligen alltid varit samma kompromiss mellan säkerhet och produktivitet. På maskinen hon jobbade vid fanns en liten lucka med brytare, som gjorde att allting stannade om man öppnade den. Eftersom man måste torka valsen där innanför ganska ofta, hade man ordnat ett glapp, så att man kunde få in handen och torka i farten. Den här dagen gick det inte så bra. Jag brukar berätta om den än idag för nya på min nuvarande arbetsplats, så dom inte ska vänta sig någon hjälp från mig, om det händer något. När jag såg att det rann blod nerför armen på min kollega, vände jag och gick därifrån.
Idag är det tjugosju år sedan en arbetskamrat på min dåvarande arbetsplats skadade sina fingrar. Industriarbete har uppenbarligen alltid varit samma kompromiss mellan säkerhet och produktivitet. På maskinen hon jobbade vid fanns en liten lucka med brytare, som gjorde att allting stannade om man öppnade den. Eftersom man måste torka valsen där innanför ganska ofta, hade man ordnat ett glapp, så att man kunde få in handen och torka i farten. Den här dagen gick det inte så bra. Jag brukar berätta om den än idag för nya på min nuvarande arbetsplats, så dom inte ska vänta sig någon hjälp från mig, om det händer något. När jag såg att det rann blod nerför armen på min kollega, vände jag och gick därifrån.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)