Telefonstrul.

 Så länge jag hade fast telefon hände det med ojämna mellanrum att den inte fungerade. Jag brukade gå ner till grannen, för att kolla om hans gjorde det. Var hans också död, kunde man ju förmoda att det var något större fel. Fungerade den kunde jag ringa och felanmäla min egen därifrån. Det var innan jag hade mobiltelefonen att ta till. Eftersom den fasta avgiften var betydligt högre än dom kronor jag ringde för, beslöt jag mig för att gå över till Internettelefoni. Det var ett riktigt dåligt beslut. Billigt blev det visserligen, men min dåvarande Internetleverantör lyckades aldrig med konststycket att få telefonen och Internet att fungera samtidigt. Vi skickade dosor fram och tillbaka och man testade alla lösningar man kunde komma på. Många timmar i telefonkö till supporten blev det. Det närmaste vi kom var att båda delarna fungerade, men att Internet gick på knappt styrfart. Vid det laget hade jag mobiltelefon, och beslöt mig till slut för att klara mig med enbart den. För något år sedan hade särbon och jag kontaktproblem. Ja, mellan våra telefoner då. Han kunde både messa och ringa utan att det nådde fram till mig. När han till slut lyckades kunde alla tidigare meddelanden plinga in samtidigt. Det fåniga i det läget var förstås att han inte kunde veta att jag inte fick någon signal, och att jag alltså omöjligt kunde veta att han försökte nå mig. När jag googlade insåg jag att det var ett skrämmande vanligt problem. Det enda förslag till lösning jag hittade var att skaffa ett nytt SIM-kort, så det gjorde vi båda två. På sistone har han fått felmeddelande på mitt nummer ett par gånger. I tisdags kväll plingade det till i min telefon. Det gällde ett meddelande till telefonsvararen, som hade mottagits en kvart tidigare. Det visade sig att min bror hade försökt nå mig, men fram till mig hade han inte kommit. Det fanns inte ens något meddelande om missat samtal. Nu har jag beställt ett nytt SIM-kort igen.

Nyårsshopping.

 Gårdagens cykeltur till Kvantum blev en blöt historia. Jag höll på att lura mig själv att tro att regnet hade avtagit, så jag kunde ha vanliga jeans på mig. Fördelen med att ha cykeln på balkongen var att jag hörde hur det smattrade på taket där, när jag hämtade den. Det fick bli både regnbyxor och gummistövlar att stoppa ner dom i. Intressanta iakttagelser under själva shoppandet var till exempel att Cantadou hade ändrat utseendet på sina mjukostaskar. Jag har jättesvårt att hitta det jag behöver, när förpackningen inte ser ut som den brukar. På den jag skulle ha var texten dessutom på ett helt annat språk. Jag tyckte mig bland annat läsa mig till att den var parfymfri. Det gäller väl i och för sig all ost, men är knappast någonting man brukar upplysa om på asken. Som väl var hittade jag det svenska namnet också till slut, så jag vet att jag köpte rätt sort. I köttdisken såg jag enbart dansk fläskfilé. Det har hänt förr att den svenska bara har funnits i manuella charken alternativt inte alls, så jag frågade en i personalen. Av någon outgrundlig anledning låg den svenska varianten på en helt annan hylla än den danska. I min värld vore det enklare om dom fanns på samma ställe. Dagens behållning var mannen jag mötte på väg ut. Hans munskydd var försett med en stor röd mun och näsa. Bakom det anade jag ett bekant ansikte. Tio meter efter kom hans fru. Hon hade inget munskydd, och vägrade kännas vid maken i den utstyrseln.

Adventskalendrar.

 Att jag hade adventskalender som barn minns jag, men inte varifrån den kom. Jag anar att det var antingen radions eller tv:ns. När jag googlar visar det sig att det lär ha varit båda. Under min barndom samsände nämligen SR och Sveriges Radio-TV samma julkalendrar ibland med olika namn. Jag minns exakt hur det kändes att öppna luckorna i kalendern. Däremot minns jag inte en enda av dom adventskalendrar som har gått under alla dessa år. Teskedsgumman kommer jag ihåg, men inte att jag skulle ha sett den som adventskalender. Första gången den gick var jag i och för sig bara sex år och sedan den åldern kanske man inte minns så mycket. Den har visserligen gått i repris flera gånger, men då var jag för gammal för adventskalendern istället. Det är väl annorlunda om man har egna barn, antar jag. Det närmaste jag har kommit var syskonbarnen. Till dom broderade jag varsin paketkalender som syns på kortet nedan. Dom föddes tre olika år, så jag hann få klar en kalender i taget. Under dom närmaste åren var det sedan ett evigt pillande med att införskaffa 72 stycken julklappar i lagom storlek, slå in dom och knyta ett snöre runt varje, så att dom gick att hänga upp på rätt plats. Som jag minns det brukade jag sätta en numrerad etikett på varje paket, för att det skulle hamna på det datum jag hade tänkt.

Kalmarposten.

 Gratistidningen Kalmarposten har länge levererats lite hipp som happ. Jag har aldrig fått den förrän på torsdagen, vilket har känts i senaste laget med tanke på att utgivningsdagen är onsdagen. Nu händer det att även jag får den på rätt dag ibland. I höstas hoppade personen som delade ut den troligen över mitt hus helt och hållet. Jag gjorde det till en vana att varje vecka maila och reklamera den uteblivna tidningen. Jag klarade mig visserligen utan den och kunde i värsta fall läsa den på nätet. Däremot antar jag att dom lever på sina annonsörer och då är det väl på sin plats att dom delar ut så många tidningar som dom har lovat dessa. I julveckan kom ingen tidning på onsdagen, så jag utgick från att jag inte skulle få någon den veckan. Döm om min förvåning när den låg på dörrmattan på självaste julafton!
Att allting är relativt förstod jag när USA:s blivande president ville se ”det unga stjärnskottet” Pete Buttigieg som minister. Ynglingen är 38 år gammal. Jag har förstått att amerikanarna har en annan syn på ålder än vad vi i Sverige har. Jag har svårt att tänka mig att någon som närmar sig fyrtio skulle bli kallad för ungt stjärnskott här.

Dyr reaktion.

 Det kan bli dyrt att skriva direkt ur hjärtat på Facebook. En man dömdes nyligen efter att ha kommenterat ett klipp med orden: ”Djävla negerdjävul hade jag varit där så hade ni varit döda nu satans avskum”. Det var ändå i en grupp han skrev sin kommentar, men med tanke på att den hade 16 000 medlemmar fick det ändå hyfsat stor spridning. Han försökte försvara sig med att det var specifikt männen i filmen som han tyckte illa om och inte färgade personer som grupp. Det hjälpte inte. Kalmar tingsrätt konstaterade att mannens ordval innehöll ”sådan missaktning för en folkgrupp” att det handlar om hets mot folkgrupp. Viss hänsyn togs till att det hade hunnit gå drygt tre år sedan brottet begicks. Bara en sån sak som att det ska ta flera år att döma ut böter för en kommentar på Facebook kan väl få en att sucka lite över rättvisans långsamma kvarnar. Han dömdes till villkorlig dom och 10 500 kronor i böter. Jag anar både vilken typ av klipp det kan ha gällt och att det säkert fanns flera som hade kommenterat det på liknande sätt. Man undrar om dom satte dit allihop eller bara den här killen. Har man inte onödigt gott om pengar, är det väl lugnast att på det svenskaste av vis knyta näven i byxfickan och ge sjutton i tangentbordet när man är arg.

I juletid.

 Efter att ha blivit rekommenderade att endast besöka matvarubutiker och apotek, har jag blivit förundrad varje gång jag har promenerat förbi RIAs parkering. Där står alltid gott om bilar, och dom säljer vare sig mat eller medicin vad jag vet. Nu läste jag också i tidningen att julhandeln hade gått lika bra som tidigare år i början av december. Först under veckan innan jul märktes en tydlig förändring. Då var där färre kunder enligt föreståndaren, och flera av dom bar också skydd. Det var som om folk hade börjat ta Coronasmittan på riktigt stort allvar först då. Man kan undra om det var den nya virusvarianten med sin betydligt högre smittorisk som fick folk att haja till. Någon jag läste om hade mest bekymmer med att få träffa hela familjen, när gränserna stängdes. Att det kanske var olämpligt att träffa folk som man normalt bodde långt ifrån, verkade inte vara någonting som bekymrade höga vederbörande speciellt mycket. Dom som inte stör sig på sånt har istället kunnat reta sig på adventskalendern under december. Jag har inte sett den själv, men av det jag har läst har jag förstått att den är för svår för små barn och kränkande för större. Det har kommit in anmälningar mot den till granskningsnämnden.

Juldagen.

När jag var i tonåren promenerade hela familjen ner till farmor och farfar och åt på juldagen. Jag minns inte säkert om det var likadant under hela uppväxten. Dom bodde bara någon kilometer ifrån mitt föräldrahem. På åttiotalet skaffade mamma en övernattningslägenhet i Kalmar, där hon jobbade. Ett par gånger träffades vi där på juldagen. Sedan tog jag över, eftersom mamma fixade allt på julafton. Kortet på henne och mig är taget julen 1984. Mamma hade vävt tyget och sytt oss varsin likadan kjol. Första julen efter att mamma hade gått bort var pappa hos mig och min bror med familj anslöt på juldagen. Dom fortsatte komma hit den här dagen under flera år. 1998 var min äldste bror nere från Hälsingland över jul. Då gjorde han och jag ett studiebesök på Nybros enda dansställe och på en pub på juldagen. Tre år senare firade jag jul uppe hos honom. Då fikade vi hemma hos hans dåvarande svärmor på juldagen. När pappa hamnade på sjukhem efter en stroke, blev vår juldagstradition att först åka till mammas grav och tända ljus. Därifrån fortsatte vi till Borgholm och hälsade på pappa. Juldagen 2006 satt han i rullstolen och sov när vi kom. Han var så trött att han knappt orkade titta upp. Det var sista gången jag träffade pappa. Några veckor senare gick han bort.

Norra vägen.

 SOS-appen i telefonen har efter lång och tålmodig väntan börjat ge ljud ifrån sig när den vill informera mig om en olycka i närheten. Hyfsat sent i måndags kväll plingade det alltså till i min telefon. Jag har stundtals problem med att se vilken plupp som markerar olycksplatsen och vilken som anger min position. Den här gången låg dom dessutom extremt nära varandra, eftersom två bilar hade kolliderat borta vid Gulf. Det ligger bara några hundra meter bort på samma väg som jag bor på. Problemet när man är så nyfiken som jag, är att man inte ser någonting åt det hållet, eftersom vägen går i en viadukt över järnvägen. Det grämde mig verkligen att jag inte ens kunde se dom blinkande ljusen från räddningsfordonen, fast jag bodde så nära. Ett par timmar senare var jag ute på balkongen för att blåsa ut ljuset i min lykta för natten. Då först slog det mig att särbon flera gånger har stått där ute och tagit kort likt det bifogade, där man ser både Gulf och ända bort till rondellen. Möjligen skymmer grönskan på sommaren, men den här årstiden är det definitivt ut på balkongen man ska gå om man vill se någonting söderut. Angående just måndagens olycka läste jag efteråt att det var en bil som hade blivit påkörd bakifrån. Hastighetsbegränsningarna efterlevs dåligt på dagtid och inte alls kvällar och nätter.

Julhandlat.

 Särbon brukar följa med mig till Kvantum, men igår passade jag på att julhandla lite medan han fixade lunch. Jag brukar nöja mig med en av dom små vagnar som finns vid cykelställen. Nu tog jag en större vagn, för att kunna hämta ett paket redan på vägen in i butiken, och slippa frottera mig med folk ett varv extra. Man hade fixat ett föredömligt upplägg för att undvika trängsel vid köandet, men självklart fanns det ändå en och annan som stod och väntade med sin vagn där dom alltid har stått. Inne i butiken frågade jag efter Janssons frestelse, för att slippa leta igenom alla frysdiskarna. Det visade sig vara lite överkurs, för dom hade satt en stor skylt som inte gick att missa där det stod ”Jansson” precis över dom. Julknäckebrödet jag var ute efter hade jag däremot kunnat leta ihjäl mig efter, för det var slut. Det enda som fanns var en variant av stora, runda bröd. Gott var det, och jag tyckte det var lite kul att köpa sånt en gång i livet. Jag har annars bara ätit det hemma hos min bror och hans fru. Två damer med munskydd stod och samtalade vid frukten. Den ena var min granne, och jag sa att hon var en av dom få människor jag kände igen trots munskydd. Jag tittade inte så noga på den hon pratade med, förrän hon sa att jag borde känna igen henne också. Det var en gammal bekant, som jag inte hade träffat på flera år. Fotot är taget av mannen i mitt liv, medan vi fortfarande lunchade på vägen till Kvantum. Jag är på väg tillbaka till torget, där vi har parkerat våra cyklar, med mina cykelväskor.

Glasögon.

 För nästan två år sedan var jag på synkontroll och skaffade nya glasögon. Problemet har varit att jag aldrig har lyckats vänja mig vid dom. Mest och helst sitter jag vid datorn, och där hittar jag inget läge där jag ser tydligt med dom. Ändå hävdar min optiker att dom bara är en halv grad starkare än mina gamla. Annars ska dom vara precis likadana. Jag har använt dom på Kvantum några gånger, eftersom jag tyckte det var synd att dom bara låg här. Eftersom dom är närprogressiva blev det svårt att få någon överblick och stundtals blev jag nästan yr. Dessutom upplevde jag att dom förstorade mycket mer än dom rimligtvis gör. Vissa förpackningar såg extremt stora ut, men tog jag av mig glasögonen återgick förpackningen till normal storlek. Till slut började jag använda dom där glasögonen när jag spelade kort med särbon. När han kom hit med en korsordstidning blev dom till slut snudd på oumbärliga. Där var texten så liten, att jag knappt såg att läsa den med dom gamla glasögonen. Den där halva graden extra kom verkligen väl till pass. Det var förresten korsorden på rasterna som fick mig att börja använda glasögon på jobbet en gång i tiden. När en flicka fick läsa frågorna åt mig så jag kunde fylla i svaren, kände jag att det var dags.

Öronljus.

 Mannen i mitt liv är ett stort fan av öronljus. Personligen har jag inte kommit närmare dom, än att jag har varit med honom inne i en hälsokostbutik i Kalmar och köpt ett par. Eldandet har han skött själv, vilket jag med facit i hand inser har varit förenat med livsfara. Den här gången köpte vi ljusen på nätet. Särbon tyckte att dom borde gå in genom brevinkastet, så när brevbäraren ringde på min dörr blev jag nästan full i skratt. Man hade lagt förpackningen i en låda som troligen hade rymt trettio likadana askar. Inte hade man lagt någonting stötdämpande runt den heller. Den låg bara och skramlade i den stora kartongen. Jag blev betrodd att hjälpa till med eldandet den här gången, så troligen var det mitt fel att särbon ändå brände sig. Jag är glad att vi inte eldade upp hans hår, som var otäckt nära lågan. En googling ger vid handen att behandlaren brukar visa att vax och skräp sugits upp av ljuset efter behandlingen genom att skära itu det och visa på innehållet. Men ljuset ser likadant ut om det bränts ner utan kontakt med örat. Det man ser kommer från ljuset. Enligt vetenskapen gör det ingen som helst nytta, men kan leda till en hel del skador. I Kanada är öronljusen till och med förbjudna. I Sverige kan man däremot köpa hela behandlingen på ett hälsohus här i närheten.

Problemlösare.

 För några dagar sedan stod det bara och snurrade, när jag försökte logga in på Internetbanken. Jag hade sett flera med samma problem på Nordeas Facebooksida. Dom enda svar dom fick var att det inte fanns några kända problem. Man fick en rad tips på vad man kunde testa om man hade svårt att logga in. Jag tömde både cache och kakor och startade om datorn. Det fortsatte snurra ändå. Det märkliga var att appen i telefonen fungerade. Det skulle kunna tyda på att felet fanns i min dator, som någon i kundtjänst antydde. Jag hade nog ändå tänkt avvakta och hoppas att det skulle lösa sig, men särbon satte sig i telefonkö till kundtjänst en gång till, eftersom vi har samma bank. Den gången hade han turen att få tala med en flicka som anade vad som strulade. Eftersom vi var hemma hos mig tog jag över luren, satte mig vid min dator och lät henne vägleda mig i hur jag skulle lösa problemet. Många klick blev det, så nu har jag antecknat precis hur det gick till, ifall samma sak skulle hända igen. Tack vare det här strulet med webbsidan lärde jag mig att fixa ännu en grej i appen. Det finns sånt som jag helst vill se i datorn, men självklart är det allra smidigast om jag kan uträtta alla bankärenden i telefonen.

Bankavgifter.

 Jag har haft samma huvudbank i mer än fyrtio år, även om den har bytt namn några gånger under den tiden. Jag tycker att jag borde ha hyfsat bra koll på Nordea vid det här laget, men den senaste veckan har jag insett att man kan lära sig nya saker om den också. Anledningen till att jag efter lång tvekan valde just det kreditkort som jag har, var att det var avgiftsfritt för mig som förmånskund. Att använda Internetbanken till att betala räkningar och föra över pengar var jag däremot övertygad om var gratis. Jag hade inte ens koll på att det ingick i någonting som kallas vardagspaketet. Det är också avgiftsbelagt, men jag slipper den avgiften som förmånskund. Min tanke har hela tiden varit att skaffa ett gratis kort någon annanstans den dag jag inte längre kvalificerar mig till dom här förmånerna. Det har varit mot mina principer att betala för att använda mina egna pengar. Nu lutar det ändå åt att det kan vara värt dom kronorna att fortsätta med någonting som jag vet fungerar. Jag får se till att få dom dragna varje månad. Några tior en gång i månaden känns inte lika mycket som flera hundra ett par gånger om året, även om jag fattar att det är exakt lika mycket pengar.

Musiken är tillbaka.

 Killen i radioaffären hade lovat att messa när han fick hem min förstärkare. Min tanke i onsdags var att dra ner cykeln och köra runt förpackningsåtervinningen på vägen dit, ifall han hörde av sig. Jag kom iväg tidigare än vanligt, så typiskt nog hade han skrivit tio minuter efter att jag hade gått hemifrån. Hade jag kollat telefonen en extra gång vid återvinningsstationen, kunde jag ha vänt där och hämtat cykeln, men det gjorde jag aldrig. Efter min promenad var jag inte så sugen på att trixa ner den till markplanet. Jag mötte särbon, som hade sin cykel med sig. Första tanken var att låna den, men det där med stång kändes lite väl vågat när jag aldrig hade testat en herrcykel förut. Istället cyklade han ner till centrum och hämtade förstärkaren åt mig. När vi skulle installera den fick jag inte sladdarna till högtalarna att fastna. Jag ringde butiken i hopp om att det var jag som hade missförstått någonting, och så var det förstås. Som jag fattade det satt trådarna rakt in i hålen där man sedan skruvade fast dom på den gamla förstärkaren. På den här var det istället hål igenom skruvarna, som jag inte hade fått syn på. När jag lite senare inte fick liv i den över huvud taget, upptäckte jag själv felet hyfsat snabbt. Jag hade glömt att koppla in strömkabeln.

Ovälkommen tystnad.

 Dom flesta av mina ägodelar börjar bli till åren komna. Äldst är troligen tvättmaskinen. Varje gång jag ska tvätta drar jag en suck av lättnad när den verkligen går igång. Någonting jag inte alls hade tänkt mig skulle ge upp var däremot förstärkaren, som gör att jag får ut musiken från min laptop till högtalarna. Den var plötsligt helt tyst och död. Den är visserligen tretton år gammal, men av någon outgrundlig anledning var ändå min första tanke att lämna in den på lagning. Det var bara för att jag saknar bil som jag ringde radioaffären och kollade läget först. Det är ganska bökigt att släpa iväg sånt på cykeln. Hade jag dessutom tänkt fel på något sätt, hade jag känt mig onödigt dum om jag hade kommit in med förstärkaren i butiken. Nog hade jag tänkt fel alltid. Jag skulle få vänta över julhandeln och mellandagsrean till mitten av januari, innan dom hann titta på den över huvud taget. Så skulle det antagligen kosta en tusenlapp att laga den medan en ny kostade det dubbla. Min radiohandlare har inga stora lager, så jag fick vänta några dagar på förstärkaren han beställde hem åt mig. Under väntetiden fick jag spela musik från datorn i sovrummet. Den har jag åtminstone fristående högtalare till, även om dom inte är så stora.

Skriet från vildmarken (eller Nybro då).

 I samma trappa som jag bor en liten familj med ett barn som har extrema röstresurser. Åtminstone skriker hen oftare än dom flesta barn jag har träffat. Jag är glad att vi varken bor väggivägg eller över varandra. Så länge dom håller sig i sin lägenhet hör jag inte skriken. Går hela familjen upp på vinden eller ut i trapphuset hörs dom desto bättre. Det senare inbjuder verkligen till rop och gapande, eftersom det ekar där. Skriket jag hörde i förrgår kväll var av en annan karaktär. Det hördes så högt och lät så förtvivlat. En tanke gick till en av grannarna vars man är dödssjuk. Jag föreställde mig att hustrun hade kommit hem, funnit honom avliden och vrålade ut sin förtvivlan. Alternativet var att några ungdomar busade högljutt i närheten eller att någonting riktigt otäckt hade hänt utanför. Det brukar dröja innan man får svar på såna frågor, om man får veta vad som har försiggått över huvud taget. Den här gången fick jag svar nästan direkt, när en mamma här i bostadsområdet ville varna andra föräldrar. Två nioåriga tjejer hade blivit jagade av en tonårskille som var ute efter deras mobiltelefoner. Dottern hade ringt sin mamma och skrikit i panik, och det hade skrämt iväg ynglingen.

Femtonde december.

 Idag fyller mitt soffbord 37 år. Mina första egna soffgrupper köpte jag begagnade, och bordet tillhörde en av dom. När jag i slutet av åttiotalet köpte en splitter ny soffgrupp så behöll jag ändå det där bordet. Tatueringen i mitten på bilden nedan fyller fem. Tanken med den var att någon skulle känna sig manad att laga mitt brustna hjärta. Så skedde ju också till slut, även om det dröjde några år. Dom två mindre tatueringarna gjorde jag en vecka senare.
Det är exakt sexton år sedan jag klippte mig på M-salongen första gången. Efter att ha gått på drop in i flera år hittade jag en salong med tidsbokning alldeles i närheten av där jag bor. När den frissan flyttade från Nybro hamnade jag på M-salongen och där har jag blivit kvar.
Medan jag jobbade på golvfabriken inföll luciafirandet där just den femtonde december flera gånger. På nittiotalet var vi inhysta i pingstkyrkan. Lokalen bidrog till stämningen, liksom det faktum att vi nattarbetare hade vår sammankomst efter arbetstidens slut. Så tidigt på morgonen var det fortfarande mörkt. Efter luciatåget serverades vi kaffe vid borden. På tjugohundratalet flyttades firandet till folkets hus. Det hölls mitt på dagen och solljuset flödade genom fönstren. Fika fick man plocka till sig själv på vägen in. Dom sista åren jag var med hade ledningen tagit till sig att vi som jobbade natt inte var upplagda för luciafirande mitt på dagen. Lucian fick vi vara utan, men informationen som hölls vid samma tillfälle styrdes upp åt oss när vi kom till jobbet på kvällen.

Julklapp.

 Igår träffade vi min bror och hans fru för första gången på nästan ett år. När dom åkte hem härifrån efter nyårsfirandet ifjol, kunde väl ingen ana att det skulle dröja så länge innan vi sågs härnäst. I mars planerade vi att åka tillsammans på ett födelsedagsfirande i Jönköping, men när födelsedagsbarnet blev förkyld, drog jag och särbon oss ur. Det var knappast Corona hon hade, men efter det brakade det loss ordentligt på den fronten, och vi har inte träffat någon alls i år. Igår sågs vi för att byta julklappar. Det kunde kanske ha kvittat, när vi inte ska fira jul ihop, men jag hade ändå gjort fotokalendrar som jag brukar. Dom hinner väl bli inaktuella, innan vi kan träffas inomhus härnäst. Nu sågs vi bara utomhus en kort stund. Jag hade fått veta i förväg att jag och särbon skulle få en mindre julklapp att dela på. Det var nog årets underdrift, för vi fick en hel kasse med gott och blandat. Som alla kan se på kortet är den knappast liten. Att den var tung också kanske inte framgår lika tydligt. Den var från hela klanen, så min spontana reaktion var att skriva och tacka barnen direkt. Så slog det mig att man kanske inte borde tacka för en julklapp förrän efter jul. Å andra sidan kunde vi förstås inte låta bli att börja smaka på allt gott redan nu.

Prylar.

 Vissa prylar lär jag mig älska medan jag använder dom. En liten handdammsugare tyckte jag till exempel i det längsta inte var en speciellt användbar pryl. Till slut köpte jag en, eftersom det blåser in så mycket skräp på min balkong. På sommaren, när jag har matta där ute, är enda sättet att få upp det att dammsuga. Att dra ut den stora dammsugaren dit tyckte jag var bökigt, så till slut köpte jag en sån där liten. Den fungerade inget vidare på just balkongen, men desto bättre överallt annars. Numera använder jag den när jag har dragit in grus i hallen, när det ligger hårstrån på badrumsgolvet och till mängder av andra saker. Jag fattar verkligen inte hur jag klarade mig utan den i så många år. För tjugo år sedan kände jag samma sak för min första dator. Min bror hade visat mig deras, men jag tyckte mest att det kändes som ett jättelikt kollegieblock. Jag kunde lika gärna använda papper och penna. När jag till slut köpte en egen, hade jag lätt kunnat slänga ut den från balkongen, innan jag lärde mig att älska den. Med tiden har jag sedan flyttat in alla mina projekt och resten av mitt liv i den här burken. Jag fattar verkligen inte hur jag skulle kunna leva utan dator.

Bråttom.

 Sedan jag slutade jobba kan jag fundera över hur jag någonsin fick tiden att räcka till det. När jag inte tillbringar alla dessa timmar på en arbetsplats och att ta mig dit och hem därifrån, tycker jag att jag borde hinna hur mycket som helst varenda dag. Märkligt nog händer det bara någon gång varannan vecka eller så att jag får lite extra gjort. Olika projekt pågår i månader, eftersom jag sällan eller aldrig hinner ägna mig åt dom. Dom dagar jag har en tid att passa kan rentav bli så stressiga att jag knappt hinner med det som känns viktigast för mig. Jag får strunta i att kolla morgontidningen och istället bara lägga upp blogginlägg och sånt som jag vill dela på Facebook och rusa. Typiskt nog verkar det alltid vara när jag har bråttom som saker och ting strular. I förrgår skulle min salig far ha fyllt 94 om han hade levt. Jag ville lägga upp ett kort på honom på Instagram. Det var ingenting som kunde vänta, för jag ville förstås göra det på själva födelsedagen. Jag gjorde som jag brukar och skickade kortet till mig själv på Messenger, för att få in det i telefonen. På datorn syntes det, men i samma app i mobilen fanns inget foto. Att lägga upp bilder i inlägg på Facebook fungerade inte heller förrän framåt kvällen. Då fick jag veta att det var Messenger som hade legat nere.

Aviseringar.

 Min mobiltelefon har kommit in en andra andning verkar det som. Det har varit dåligt med plingandet från dom appar jag vill ha aviseringar från. När det plingade till strax efter att jag hade betalat på Kvantum, var min första tanke vad någon kunde tänkas vilja. Så slog det mig att det måste vara kvittot, som jag får i Kivra. Tidigare har jag enbart fått en avisering på skärmen. Till och med SOS-appen plingar till emellanåt. Dom senaste gångerna det har gällt trafikolyckor har dom inträffat i samma korsning. Sist var det en korsning närmare centrum. Där finns trafikljus, så jag undrade lite hur man hade lyckats smälla där. Morgontidning rapporterade att det var ett rattfyllo som hade brakat tvärs över en refug och in i en annan bil. Han som blev påkörd höll kvar den berusade mannen på platsen tills polisen kom. I appen är fortfarande mitt största problem att jag ibland rör ihop platsen för händelsen med min egen position. När jag inser att jag är vid mitt eget hus och snurrar på kartan, förstår jag oftast att det inte beror på att någonting har hänt här. Lite intressant tyckte jag det var när jag fick meddelandet att en olycka befarades ha inträffat. Hade dom inte varit säkra, hade den knappast gått ut till alla i närområdet.

Vaccin.

 I ett mail kallade jag mig själv för hyfsat frisk och medelålders. Det slog mig inte ens förrän efteråt att det har gått ett par decennier sedan jag var fyrtio. Det var ungefär där jag tappade räkningen, och det är därför jag känner mig som medelålders. Enligt en undersökning anser annars dom flesta att man är det runt femtio. Sextio var det ingen som sträckte sig till. Åldersuppgiften i mitt mail innebar mest att jag inte är över sjuttio. När det ska vaccineras mot Covid framöver, har jag alltid läst att vårdpersonal och riskgrupper kommer att ha förtur. Jag har föreställt mig att jag själv skulle få vänta till nästa jul eller så. Därför var regeringens senaste besked en glad överraskning. Alla vuxna ska erbjudas vaccinering under första halvåret 2021. Med tanke på hur många som verkar tveksamma och kan tänkas tacka nej, kanske kön blir kortare än väntat. Själv vaccinerade jag mig aldrig mot svininfluensan, men det som går nu skrämmer mig mera än vad vaccinet gör. Att kvävas till döds är en av mina största rädslor. När jag nu kände mig så säker i mitt beslut kanske det var dumt att börja se Dokument inifrån om antivaccin-rörelsen. Man får väl vara glad så länge det bara gäller ens egen hälsa. Att ha en liten bebis och inte vara säker på om sjukdomar eller vaccin är farligast, måste vara ett helvete.

Märkligt.

I dessa tider borde väl ingenting förvåna mig, men ibland händer det i alla fall. Som när Kalmar länstrafiken lägger ut ett videoklipp där dom skriver ”Tack för att du betalar din biljett”. Framdörrarna på bussarna har varit stängda för att skydda chaufförerna, och under tiden har folk passat på att åka gratis. Jag fattar inte alls varför det verkar vara mera accepterat än att till exempel stjäla i en butik. Inte skulle väl Kvantum komma på idén att sätta upp en skylt vid utgången med texten ”Tack för att du betalar för dina varor”? Annars är det gott om nya skyltar med anledning av Corona. Nära entrén står en om att man inte ska stanna och prata där. Precis intill den stod två äldre par och samtalade i godan ro, sist jag passerade den. Nu läste jag i alla fall att man hade satt in kontrollanter på bussarna, och att dom som saknade biljett fick betala en tusenlapp. Några andra som det tydligen var olika regler för var kändisar. David Beckham rörde upp himmel och jord, när han publicerade en kärvänlig bild på sig själv med sin halvstora dotter. Många tyckte att det var opassande att han pussade henne på munnen, även om några föräldrar försvarade honom. När Carola publicerade likadana bilder på sig och sin dotter, såg jag inte en enda sur kommentar.

Åttonde december.

 Den åttonde december 1979 besökte jag Hyttan i Alsterbro för allra första gången. Kortet på mig är taget tidigare samma år på väg till något annat dansställe. Den före detta glashyttan var omgjord till dansställe. Man hade två scener och körde nonstop till två orkestrar. Det lockade lite extra. Jag åkte ofta dom fyra milen dit från Kalmar i början av åttiotalet. Då hade jag fortfarande bil, och kunde köra dit själv, om jag inte hittade någon att åka med. När jag flyttade till Oskarshamn sålde jag min sista bil. Under dom två år jag bodde där var jag bara i Hyttan vid tre tillfällen. Det blev en handfull besök i början av nittiotalet sedan jag hade flyttat till Nybro också. 1993 lades dansstället ner.
Övertid är uppenbarligen inget modernt påfund. För trettiofyra år sedan var jag anställd på Nordchoklad i Kalmar, och jobbade över den här kvällen. Det gjorde jag för övrigt två kvällar till i samma vecka. Det var väl i och för sig något lindrigare att stanna kvar ett par timmar efter arbetstidens slut, än att jobba över ett helt skift en lördag eller söndag.
Den åttonde december 2004 jobbade jag på golvfabriken här i Nybro, och fick skräp i ögat. Det blir mycket stickor och småbitar, som man kan göra sig illa på och som fastnar lite varstans, när man jobbar med trä. Just den här biten var bara någon millimeter stor, men det kändes som mycket när jag inte fick ut den ur ögat.

Felklädd.

 När jag var mellan femton och sjutton var jag ofta på Sandra dansrestaurang och dansade på onsdagarna. Att jag, som alltid har varit morgontrött, ens orkade upp först till skola och sedan jobb på torsdagsmorgnarna är ett rent mysterium. Det var inte många timmar man hann sova. Åldersgränsen var egentligen arton år, men den enda gång jag blev portad berodde det inte på att jag inte hade åldern inne. Istället var det min klädsel som inte dög, eftersom dom hade infört jeansförbud. Det var visserligen snickarkjolen på kortet nedan jag hade på mig, men dom nekade tydligen alla typer av jeanstyg. Lite tur i oturen var det att jag hade börjat jobba i Kalmar några veckor tidigare, och hade en lägenhet där. Skulle jag ha åkt till östra Öland för att byta kläder, hade jag missat det mesta av danskvällen. Jag bodde i och för sig i norra delarna av Kalmar och Sandra låg på söder. Eftersom jag bara var sexton hade jag varken körkort eller bil, men den här kvällen hade jag en snäll chaufför, som skjutsade mig fram och tillbaka en extra gång. Nyligen fick jag av en händelse veta såhär fyrtiotre år senare vad det där jeansförbudet kom sig av. Dansställena hade fått problem med stökiga raggare. Dom var alltid klädda i jeans, så man förbjöd det för att hålla dom ute.

Språket.

 Hur mycket jag än försöker låta bli att agera språkpolis, så gör tidningar och andra webbplatser det snudd på omöjligt för mig. Senast var det två män som åtalades för att gemensamt ha innehaft narkotikabrott i överlåtelsesyfte. Vem hade trott att man kunde inneha ett brott? Ja, möjligen ett stenbrott då. Nästa handlade om en kille på tv, som skulle tända ett ljus. När han skulle testa att tända ljuset så funderade det nämligen inte lika smidigt som när tittarna fick se. Vem hade trott att det fanns tänkande ljus? Vissa ord får jag lära mig att stava och/eller använda korrekt efter nästan sextio år, tack vare att jag bloggar. Kollar jag upp ett ord som jag har använt i hela mitt liv, kan det mycket väl visa sig att jag har missförstått någonting. Jag har till exempel tills helt nyligen varit övertygad om att man hårddrar någonting. Om jag förstår saken rätt är det fler som stavar ordet fel, för det heter tydligen hårdrar. Man kan bara använda hårddra som teknisk term, alltså när någon tagit i med skiftnyckeln så att muttern blir riktigt hårt dragen. Då är den hårddragen. Annars ska det vara hårdra, vilket kommer från ett fornsvenskt ord, hardragha, som betydde att någon bokstavligen drog en annan i håret. Man lär sig någonting nytt varje dag.

Åsa.

 Vid veckans besök på Kvantum hittade jag inte osten jag skulle ha. Jag frågade en ung tjej, som visade mig vart dom hade flyttat den. Hennes röst lät nästan otäckt bekant, med tanke på att jag aldrig hade sett henne tidigare. Jag fick fundera någon minut, innan jag insåg att hon lät precis som Åsa. När jag frågade, visade det sig mycket riktigt att det var Åsas dotter. Eftersom Åsa var sjuk i cancer sist jag träffade henne, blev min följdfråga hur det var med henne nu. Det visade sig att hon hade gått bort för nästan två år sedan. Jag trodde att jag hade missat en dödsannons igen, men den här hittar jag inte ens på nätet såhär i efterhand. Möjligen hänger det ihop med att det var för så pass länge sedan. Åsa var frisör och klippte mig dom första åren sedan jag hade flyttat till Nybro. Salongen låg i källaren under Lönnen på den tiden. Vattnet höll lite ojämn temperatur, så det gällde att säga till i tid innan det blev för hett. Åsa var så kall om händerna att hon bara tyckte det var skönt att vattnet var varmt. Jag bytte salong för många år sedan, men har sprungit på Åsa nere på stan ibland. Hon hade en egen salong under några år. Att kämpa mot cancer som egen företagare blev övermäktigt, så mot slutet jobbade hon på Intermezzo. Jag träffade henne sista gången för tre år sedan. Det var visserligen på vårdcentralen, men den gången var hon där för att hennes dotter behövde träffa en läkare.

SOS-appen.

 En av apparna i min telefon är 112. Framför allt tror jag att den kan vara bra att ha om det händer mig någonting. Det kan vara svårt nog att redogöra för var man är i vanliga fall. Är man chockad och/eller skadad lär det knappast vara enklare. Trycker jag på den där knappen ska jag inte bara bli kopplad direkt till SOS. Dom ska dessutom kunna se var jag befinner mig. Hittills har den enbart berättat för mig om olyckor i mitt närområde. Tyvärr har jag inte lyckats få den att göra sig hörd, fast jag har den inställd på det. Istället är det när jag kollar någonting annat i telefonen, som jag kan få syn på ett meddelande därifrån. Allra oftast sker det när jag stiger upp ur sängen och stänger av snarkappen. Har det då hänt någonting medan jag har sovit, så ligger det i allmänhet kvar, även om ärendet är avslutat för räddningstjänstens del. Det är tydligt att appen känner av var jag befinner mig. För ett tag sedan fick jag inget meddelande när det brann här i närheten. Det berodde troligen på att jag befann mig i andra änden av Nybro, så branden var inte i mitt närområde just då. Häromdagen insåg jag tydligt hur exakt koll den där appen har på mig, efter att två bilar hade kolliderat i en korsning här i närheten. Jag gick från sängen till badrummet och tog på mig glasögonen på vägen, för att se att läsa vad som hade hänt. När jag tittade närmare på telefonen hade det kommit en uppdatering om att jag nu befann mig längre ifrån olycksplatsen.

Välpyntat.

 Jag såg en artikel på nätet om en familj i Hanemåla här i Nybro, som pyntade extra mycket nu till jul. Jag skrollade förbi fotot på dom, utan att känna igen någon i familjen. Däremot lät namnet bekant, och när jag tittade på kortet igen insåg jag att jag har jobbat ihop med pappan. Jag har problem med att känna igen folk redan innan, och att många har mössa nu på vintern gör det inte enklare. Familjen ifråga hade ett ovanligt efternamn, och plötsligt löstes ett av världsproblemen åt mig. Vi har vid flera tillfällen både inför förra och den här julen promenerat förbi en trädgård i Pukeberg, där det också vimlar av julpynt. Varje gång har jag läst namnet på brevlådan, och undrat varför det verkade bekant. Det visade sig att det är föräldrarna till mamman i Hanemåla, som bor i Pukeberg. Hon har traditionen med pyntandet med sig därifrån. Det där med namn som låter bekanta hände mig igen häromdagen. När någon frågade var Brånahult låg, kunde jag inte för mitt liv komma på i vilket sammanhang jag hade hört namnet tidigare. När jag hittade det på kartan trillade polletten ner. Killen som tatuerar mig hade ingen lokal när jag skulle göra ett par av mina senaste tatueringar. Han riggade upp sin studio hemma hos sig, och han bodde just i Brånahult.

Hudvård.

Jag försökte dra ner mina utgifter till ett minimum redan för nästan två år sedan, när jag slutade jobba. Den som inte arbetar skall heller inte äta står det i bibeln. Riktigt så långt drog jag det inte, men det fanns en hel del att dra in på ändå. Man ska ju ändå leva, så jag har till exempel fortsatt gå till frissan, även om det inte blir lika ofta som tidigare. Något som jag inte började ifrågasätta förrän helt nyligen var min svindyra ansiktskräm. Man vill ju gärna tro att man får vad man betalar för och jag anar att hyn blir mera krävande ju äldre man blir. Mest köpte jag annars just den krämen för att den kändes som en smekning, när jag smorde in mig med den. Till slut kunde jag ändå inte riktigt försvara för mig själv att betala flera hundra för den där lilla burken. Det stora problemet blev att klura ut vilken kräm i en annan prisklass som kunde vara åtminstone lite lik den jag hade använt. En känsla är ju inte lätt att förmedla i produktbeskrivningen och jag antar att man inte kan kliva in i någon butik och testa hudkräm. Den första jag provade var rena motsatsen till min favorit. Den var så tjock och trög att jag inte klarade av att ha den i ansiktet över huvud taget. För att slippa slänga burken använder jag krämen till fötterna(!). På andra försöket fick jag i alla fall tag i en ansiktskräm som jag nog kan lära mig att älska.

Första december.

Jag slutade gå ut och dansa för tjugofem år sedan, men jag kan tänka mig att det är tufft nu för dom som höll på tills pandemin satte stopp för dylika aktiviteter. Den första december 1976 var jag på Sandra dansrestaurang i Kalmar på onsdagsdans. Åldersgränsen var egentligen arton år, men jag kom in fast jag bara var femton. Just den här kvällen spelade Leif Bloms. Man måste säga att jag behöll mina favoritband. Tretton år senare var jag nämligen där och dansade till samma orkester en fredagskväll.

1985 hade jag varit i Malmö över helgen och besökt min bror och hans dåvarande sambo. På söndagen åt vi på restaurang, innan jag satte mig på bussen hem till Kalmar. Jag somnade i höjd med Ronneby.

Den första december 1990 var det dop för tjejen som ligger i mitt knä på kortet nedan. Det är brorsdottern, och festligheterna pågick till sent på kvällen. Barnets mor och jag diskade och fikade efteråt, och kom inte i säng förrän vid tre. Elva år senare gick flickebarnet på Dansinstitutet i Kalmar, och dom hade avslutning den här dagen. Det hade dom för övrigt samma datum året därpå också, eftersom den hölls på en lördag 2001 och en söndag 2002.

Medicin.

 Tillgången till medicin har varit lite knackig under pandemin. Sånt vi tog redan innan mot andra krämpor då. Jag har läst på nätet om dom som nätt och jämnt har fått tag i sin medicin i tid. Själv är jag en hamster av rang, så det dröjde innan jag behövde oroa mig. Till slut kollade jag när jag handlade andra varor på Apotea, men fick varje gång veta att dom inte hade så mycket hemma som det stod på mitt recept. Till slut kollade jag Apotek Hjärtats sida, och där var det inga problem. Möjligen regeln dom har lagt till medan det är såhär, att man inte får ta ut medicin för mer än tre månader i taget. Försökte man ta ut för mycket eller för tidigt, skulle ordern automatiskt annulleras. Eftersom jag var osäker på hur jag låg till, vågade jag inte köpa någonting annat därifrån samtidigt, men medicinen kom som den skulle. Nu är mitt recept slut. När medicinen också är det, lär till och med jag utnyttja nättjänsten för receptförnyelse. För några år sedan blev jag till och med uppmanad av en sköterska att göra så. Läkaren däremot tyckte att det var en bra idé att kolla trycket någon gång varje år. Det är alltså blodtryckssänkande medicin jag äter. Jag brukar hävda att jag vill göra en läkarundersökning någon gång per år för att få veta vad jag kommer att dö av, men i dagsläget är det väl onödigt spännande att gå in på en vårdcentral om man inte absolut måste.

Övrig karriär.

 Mina sommarjobb som barn hade jag i föräldrahemmet. Det gällde matlagning och disk, men också telefonpassning. Pappa körde fisketurer för turister och jag tog emot bokningar till dom där turerna. På kortet där jag är i full fart med disken är jag nio år gammal. Jag tänkte inte söka någon gymnasieutbildning alls efter nian, men mamma vädjade. Hon bad mig att söka någonting jag tyckte lät kul. Tanken var att det skulle bli lättare att få jobb när jag hade fyllt arton och hade körkort. Jag kom in på naturbruksgymnasiet, men vid det laget hade jag redan jobb och tackade nej. Det gjorde jag senare till ett jobb som jag fick i samma veva som det på Luma metall. Jag minns inte vad arbetsplatsen hette, men ungefär var den låg. Jobbet jag sökte på ett tryckeri fick jag däremot inte. Som jag minns det berodde det mest på att unga kvinnor först förväntades vara hemma med mensvärk och sedan skaffa barn. Fast någon fena på att se att ett tryck var korrekt var jag i ärlighetens namn inte. När jag flyttade till Oskarshamn i slutet på åttiotalet hade jag ett par semestervikariat den första sommaren. Jag städade trappor och körde ut tidningar. Medan jag bodde där uppe tog jag en gång bussen till Mönsterås för en anställningsintervju på en industri där. Hemma i Oskarshamn gick jag vidare i första gallringen som Securitas gjorde, när jag sökte till dom. Fast i den vevan flyttade jag till Nybro och började jobba nattskift inom industrin istället.

Kährs.

 Våren 1990 flyttade jag till Nybro och började jobba på golvfabriken AB Gustaf Kähr. Att jag hamnade där hängde framför allt ihop med att dom hade nattskift. Jag har i hela mitt liv tyckt att den värsta delen av arbetsdagen var att stiga upp i ottan. Jag sorterade slityteskikt i tre år, innan jag blev uppsagd på grund av arbetsbrist. Bara ett par månader senare blev jag objektanställd fram till semestern och efter den blev jag tillsvidareanställd igen. Jag stannade på slityteavdelningen i många år, men när nattskiftet lades ner där började jag röra lite på mig. Jag hoppade på ett tillfälligt helgskift på enstaven. Vi stod och handkapade sånt som det sedermera byggdes en automatisk linje till. Det blev mer tillfälligt än det var tänkt, när dom inte sålde nog av våra golv. Några månader jobbade jag helgnatt i robotspacklingen. Vi stod och borrade och tejpade stora hål, för att roboten skulle klara av att spackla dom. Jag blev återkallad till slitytan, när dom fick mycket att göra där. När det blev en nergång där något år senare började jag i sågverket. Arbetskläderna på kortet nedan är därifrån. På vissa ställen där kunde det bli så kallt att till och med jag behövde jacka. Annars var det så pass tungt att slänga med block och brädor, att man jobbade sig varm. Efter ett och ett halvt år där fick jag flytta in i fabriken igen, och arbetade på stommen i drygt ett år. Där handlade det bland annat om faner som skulle hamna på rätt ställe.  På vissa strängar skötte en robot det med varierande framgång och på andra fick man lägga på dom för hand. När jag blev utlånad till ett nattskift som skulle startas upp på slitytan, blev jag kvar där i nästan fyra år, tills jag slutade på Kährs.

OP-kuvert.

 Ett par veckor efter att jag hade fått sparken från OKAB började jag jobba i tryckeriet på OP-kuvert. Bilden nedan är ur en tidningsartikel om företaget. Innan man kunde köra någonting måste man ställa in det man skulle trycka och få det godkänt. Man laddade med kuvert i ena änden på maskinen. Så stod man som jag gör på kortet och samlade ihop dom färdigtryckta kuverten och packade dom i lådor i den andra. Sista veckan jag jobbade där plockade jag stora brevpåsar, så jag överansträngde högerarmen. Det blev en knöl som gjorde ont om jag så bara försökte vrida om en nyckel. Vi tog genvägar som man gör på dom flesta industrier när det är stressigt. En kollega klämde av en bit av ett finger, när hon försökte torka av en vals utan att stänga av maskinen. Några veckor efter den händelsen var jag lite mera försiktig, men snart var jag farligt nära med fingrarna igen. Vi hade ett pausrum en trappa upp, där vi spelade dart och pingis på rasterna. Lönen betalades ut var fjortonde dag. Det var visserligen trevligt dom gånger det hände att man fick lön tre gånger samma månad. Annars var det ingen hit för mig, som levde ur hand i mun på den tiden. När det var dags att betala hyran, var halva månadens lön redan slut. Efter två år sa jag upp mig och lämnade inte bara OP utan även Oskarshamn.

OKAB.

 På åttiotalet lockade Oskarshamn mig. Jag minns hur jag tittade längtansfullt efter bussarna som gick upp dit förbi min dåvarande arbetsplats. 1988 gjorde jag slag i saken och flyttade dit, när jag lyckades få jobb på Oskarshamns Konverterings AB. Vi arkskar papper. Dels i stora automatiska maskiner, där arken susade ut i stora mängder. En speciell läsare skulle göra att vissa papper inte kom med i paketet. Troligtvis strulade väl den funktionen, så man stängde av den. När det sedan var fel långt ner i paketen blev det en massa extraarbete. Vi hade också en gammaldags giljotin där vi skar för hand. Det var tvåhandsgrepp för att skära, så att man inte skulle riskera att skära av sig någon kroppsdel. Å andra sidan stod vi två personer vid den, så jag är inte helt övertygad om att säkerheten var på topp. Skenet skulle hur som helst hållas uppe. Hade man ingenting vettigt att göra, förväntades man åtminstone ha ett papper i handen, och se ut som om man vore på väg någonstans. Jag minns inte om man var mindre försiktig på åttiotalet än nu när det är mycket provanställningar och liknande, eller det bara var så just på OKAB. Den fasta tjänsten som jag fick tog hur som helst slut efter bara ett par månader. Då tvingades man på grund av driftsomläggning friställa ett antal medarbetare enligt betyget jag fick. För mig hade det ändå blivit språngbrädan jag behövde för att kunna flytta till Oskarshamn. Något foto från den fabriken har jag inte. Kortet nedan är taget hemma i min lägenhet vid samma tid.

Luma metall.

 Mellan 1978 och 1982 arbetade jag på Luma metall i Kalmar. Vi spolade över glödtråd från dom större rullar, som den kom på från tillverkningen, till mindre som den levererades till kunden på. Samtidigt mätte vi hur mycket tråd som fanns på varje rulle. Vi satte dom färdiga rullarna på en ställning tillsammans med en lapp med uppgifterna för varje rulle. Dom fördes sedan över till en etikett som klistrades på. Ställningen med färdiga rullar syns på hyllan framför mig på kortet nedan. Vi hade stolar med hjul, för att enkelt kunna flytta oss mellan dom olika maskinerna. Problemet var bara att det hamnade trådändar på golvet. Dom fastnade i hjulen, så plötsligt tog det tvärstopp när man sköt ifrån. Det fanns trådar som inte var tjockare än ett hårstrå. Om någonting gick fel medan man höll på med dom, var det snabbaste sättet att få stopp på spolningen att helt enkelt dra av tråden. Den gången jag glömde mig och försökte göra samma sak med en grövre tråd, höll jag på att skära av mig fingret. Det farligaste på just den avdelningen var nog annars luften. Det stod askkoppar vid arbetsplatserna, och folk rökte medan dom jobbade. Jag tvivlar på att det förekommer idag. Annars syns det tydligast hur länge sedan det var på mitt betyg därifrån. Det innehåller en uppgift om min senaste lön, och den var 5.672 kronor i månaden. Det låter ynkligt nu, men det levde man gott på på den tiden.

Nordchoklad.

 Jag började jobba direkt efter högstadiet. På sjuttiotalet fanns en industri som hette Nordchoklad i Kalmar. Varje höst säsongsanställde dom personal för att hinna få fram allt julgodis. I fyra månader satt jag vid ett löpande band och stoppade olika typer av chokladbitar i kartonger. Det är jag närmast kameran på kortet nedan. Alternativet var att packa cremegrodor i askar. Då satt man å ena sidan vid ett vanligt bord. Å andra sidan hade vi ackordslön, så fort skulle det gå i alla fall. Efter säsongen 1977 dröjde det till 1982 innan jag kom tillbaka till chokladfabriken. När julgodiset var packat var jag nere i Skåne i tio dagar, där jag stod i olika butiker och sålde det. Under den följande våren fick jag ett vikariat i lokalvården, och lyckades så småningom ta mig in i produktionen igen. Dom närmaste fem åren tillbringade jag på kolaavdelningen. Man fyllde på kolamassa i ena änden på en maskin och plockade lådor med färdiginslagna kolor i den andra. Vi tillverkade och paketerade klubbor på samma avdelning. Dels i fem- och tiopack, där man måste se till att få rätt antal i varje påse. Vid maskinerna som slog in klubborna i papper en och en snurrade ett magasin runt, där man skulle plocka ner en klubba i varje fack. Vi hade en liknande maskin som slog in praliner. Den hette Otto. Så fanns det en bana där man körde trillingnöt och några andra godbitar.

Fumligheten personifierad.

 I min egen lilla skyddade vrå av världen är ännu så länge min tapphänthet ett av dom större problemen. Senast var det en sprayflaska som gick i golvet från hyfsat hög höjd. Den var nästan full och landade så illa att hela spraymunstycket böjde sig. Den fungerade konstigt nog ändå, men lite avig kändes den att använda. När en annan flaska blev tom funderade jag på att flytta över innehållet till den alternativt bara ta munstycket från den flaskan. Jag insåg ganska snart att dom inte var likadana. För att konstatera det och eventuellt kunna hälla över innehållet från den, blev jag tvungen att försöka räta upp det snedställda munstycket. Det gick över förväntan. Det var själva plasten som hade knycklats ihop, fast det var hårdplast. Plötsligt såg flaskan ut som den skulle igen, om än lite tilltufsad. Den står i alla fall rakt upp, och känns som före olyckan att använda. Så fumlig som jag är får jag vara glad så länge jag inte tappar någonting mera dyrbart eller svårersättligt. Jag vågar knappt hålla kameran eller mobiltelefonen över något räcke. Att tappa någotdera från balkongen eller ner i någon typ av vattensamling vore inte så lyckat. Nyckelknippan vågar jag inte plocka fram förrän jag har stigit ur hissen. Att tappa den i springan mellan hisstrumman och väggen skulle ställa till en hel del problem.

Pandemifunderingar.

 Pandemin och allt som skrivs om den kan göra vem som helst förvirrad. I Sverige ska man helst bara gå till livsmedelsbutiken och apoteket, om jag har förstått saken rätt. Samtidigt kommer det ut en julkalender från Handelsplats Nybro. Från första december fram till julafton kan man öppna en lucka varje dag med tips och erbjudanden från olika butiker. Butiker som man alltså inte får gå in i. När jag läste om någon som hade hoppat över sin mammografi, undrade jag för mig själv om det var bättre att dö i cancer än av Corona. Någon vecka senare visade det sig att personen hade gjort ett mycket förståndigt val. Då ställde mammografienheten på Kalmar lasarett in alla undersökningar, eftersom personalen där hade blivit smittade. Det gick så hastigt att dom inte ens hann informera alla som hade bokade tider. Lite surt om någon missade informationen och åkte dit i onödan. I Berlin demonstrerade 5000 personer mot Tysklands restriktioner för att hejda smittspridningen. Enligt uppgift var det bland annat högerextremister, konspirationsteoretiker, vaccinskeptiker och andra ur grupperingen Tvärtänkare samt en och annan vanlig missnöjd medborgare. Man anser att viruset är lögn och bluff och att det är läkemedelsindustrin som styr. Då deltagarna trots flera uppmaningar vägrade ta på sig munskydd, och därigenom bröt mot lagen, satte polisen in vattenkanoner.

Politik.

 Vad det finns pengar till och inte i den här kommunen är för mig ett stort mysterium. I vissa lägen verkar man har outsinliga källor att ösa ur, medan man i andra änden skär bland någonting så viktigt som vårdpersonal på äldreboenden. Ordföranden i omsorgsnämnden är en äldre dam, som själv borde uppskatta att kunna se fram emot en värdig omvårdnad om några år. Om det faktum att personalen på ett boende fick läsa om stora förändringar i tidningen sa hon på fullt allvar att: ”Jag förutsatte att informationen hade nått de berörda innan det står i tidningen. Det är bara att beklaga att det blev så.” Jag utgår från att hon inte ansåg sig själv vara den som borde ha informerat. Att trivseln minskar när stressen ökar och man inte hinner sköta sitt jobb, var hon inte alls säker på. Hon sa att: ”Jag tror inte att personaltätheten alltid är avgörande.  Det finns andra faktorer som avgör hur nöjd man är med sin arbetsplats, exempelvis trivsel i arbetsgruppen, delaktighet, att kunna påverka, bli uppmuntrad, få ansvar och relationen till sin chef.” Man får väl hoppas att hon har haft ett riktigt jobb någon gång, så hon vet vad hon talar om. Hennes logik hängde jag inte alls med i när Nybro skulle jämföras med grannkommunerna. Enligt henne är Kalmar en väl tre gånger så stor kommun som Nybro, med en stor befolkningsökning vilket oftast ger positiva effekter för kommunerna, jämfört med Nybro som förlorar invånare. Det vore väl en inte alltför kvalificerad gissning att vi förlorar invånare just för att servicen blir sämre.

Lotterivinster.

 Eftersom det börjar närma sig jul och det inte verkar vara läge för några släktsammankomster, planerade jag att fråga min bror om årslotten i deras fotbollsförening. Det brukar vara dags att förnya den vid den här tiden. En snabb googling visade att jag låg ett helt år efter. På klubbens webbsida står att läsa att: ”Supporterklubben tackar alla lottköpare för stödet 2019! Tyvärr måste vi meddela att supporterlotten inte kommer att erbjudas nästa år, 2020, då vi inte vet något om föreningens framtid i dagsläget.” Det är uppenbarligen så att jag aldrig köpte någon ny förra julen, och att det har tagit mig ett helt år att upptäcka det. Jag har annars köpt den där lotten i flera år och vunnit ett antal nyttiga prylar. I köket står en liten stereo som kommer därifrån och en dammvippa med fjädrar använder jag ofta när jag städar. Den gången jag vann ett lass ved, kändes det inte som någonting jag skulle få användning för. Fast när veden aldrig levererades, fick jag pengarna istället, och dom gjorde mig förstås desto gladare. Dom fjädrande gångstavarna på kortet nedan vann jag för flera år sedan. Dom skulle kosta en tusenlapp att köpa, så jag tyckte det var lite synd att dom aldrig blev använda. Efter att ha sett många andra gå förbi här utanför med stavar blev det till slut av att göra ett försök. Det var inte så enkelt som jag hade trott, men övning ger förhoppningsvis färdighet.

Nittonde november.

 Stundtals önskar jag verkligen att dom anteckningar jag har gjort genom livet vore mer detaljerade. Medan jag skriver är det så självklart vad jag menar, men efter bara något år har jag ingen aning. Lördagen den nittonde november 1983 ligger betydligt längre tillbaka i tiden än så. Jag ägnade mig åt luftgevärsskytte i en klubb i Läckeby utanför Kalmar. På den tiden hade jag bil, så det var inga problem att ta sig dit. Att jag sköt 99 poäng just den här dagen, säger mig däremot absolut ingenting, eftersom jag inte minns hur mycket som hade varit full pott. Samma sak med att jag var med min mor och svägerska på mässan senare samma dag. Jag har ingen aning om vad det kan ha varit för mässa.
Sjutton år senare umgicks jag med samma svägerska igen den här dagen. Då kom hon med hela sin familj till Nybro. Vi var på julmarknad och på Överskottsbolaget, som jag i det längsta kallade den butik som heter ÖoB numera. Så hämtade vi pizza och åkte hem hit.
Spisen på kortet nedan fyller fem år idag. Jag trodde inte ens att det tillverkades vanliga spisar med plattor längre, och att jag en gång i livet skulle få en spis med häll. Jag hade fel. I efterhand har jag hört att man kan få en hällspis som tillval, och betala extra för den på hyran varje månad.

Lika men ändå olika.

 Dom flesta av särbons foton blir bättre och av högre kvalitet än mina, men det finns vissa motiv som han verkligen slår mig med hästlängder på. Flygplan till exempel. Vi har visserligen konstaterat att zoomen på min kamera går lika nära som hans, men lika bra bilder blir det inte. På dom som är tagna med hans kan man förstora korten och komma så nära så man kan läsa texten på flygplanet. Samma sak med fåglar. Mannen i mitt liv kommer så tätt inpå dom att man nästan tycker sig se vad duvan tänker. Fotograferar han månen kan man se varenda krater på bilden. Vi bor precis intill järnvägen, och ett av våra favoritmotiv är tågen som passerar. Jag ställer in min kamera på att ta en hel serie med bilder, för att hinna ta några alls. Särbon hinner både växla avstånd och vända sig om och ta fler kort när tåget avlägsnar sig. Jag är djupt fascinerad av dom där korten, eftersom han kommer så nära och alla detaljer syns så väl. En del av dom använder jag som bakgrundsbilder i datorn. Där blev jag lite förbryllad, när ett lok såg helt obemannat ut. Förklaringen var att både Krösatågen och Öresundstågen ser likadana ut framifrån och bakifrån. På en stillbild är det därför inte lätt att se om tåget är på väg emot eller ifrån en.

Kay Wiestål.

 Den senaste mer kända person som gick bort i sviterna av Covid-19 var Kay Wiestål. Dom senaste decennierna har han framför allt synts som mannen som startade Victoriadagen i Borgholm. Jag minns honom annars framför allt som Kalmar FF:s tränare, fast han bara verkar ha varit det i något år när jag var i tonåren. Tidigare än så spelade han själv i Djurgården. Dom båda lagen möts nu på söndag. Då kommer dom att hedra minnet av honom med en tyst minut före avspark och båda lagen kommer att spela med sorgband. Kay hade lurat döden ett par gånger på äldre dagar. För tretton år sedan voltade han av vägen med sin bil, men klarade sig som genom ett under. Sju år senare fick han en hjärtinfarkt. Hjärtat stannade två gånger och när läkarna trodde att den värsta faran var över fick han en hjärnblödning. Nu hade han precis fyllt åttio och äntligen pensionerat sig. Han och hans hustru hade flyttat till sin sommarstuga och hade planer på att ge sig ut och resa. Så kom Corona. Ungefär samma sak hände vår före detta vicevärd för ett antal år sedan. Han och hans fru flyttade också permanent till sin stuga när han gick i pension. Jag tror inte dom hann bo där speciellt länge innan hustrun gick bort.

Ålder är bara en siffra.

 Jag läste om en 80-årig dam som hade gift sig med en 35-årig kille. Föga förvånande var hennes söner dom som hade mest emot äktenskapet. Dom flesta har väl inte fler år kvar i den åldern, än att man tycker att dom kunde unna henne lite lycka. Hon hade inte ens några pengar som den nye maken kunde lura av henne. Hon sa själv att: ”tar han mig för förmögenheten kommer han att bli besviken, för jag lever på min pension”. Ett par av kommentarerna till inlägget sammanfattade ganska väl min åsikt om äktenskapet. En skrev att när 80-åriga män gifter sig med kvinnor som är trettio verkar det vara okej. Vi är inte speciellt jämställda så. Den andra skrev ett visdomsord som jag funderar på att göra till mitt eget: ”Ära Gud och ärligt vandra. Sköt dig själv och skit i andra”. Min mormor var en föregångare i den här genren. Efter skilsmässan från morfar gifte hon om sig med en man som var tio år yngre än hon själv. Jag misstänker att det var ännu ovanligare på sextiotalet än idag. En extra twist var att mannen ifråga var född samma år som mormors svärson tillika min far. Någon tyckte att jag också borde skaffa en karl som var född samma år. Om tre generationer kvinnor hade varsin man som alla tre var lika gamla, borde det ha kunnat bli en artikel i Expressen om oss.

Hjärtstartare.

 Att det fanns ett register med tillhörande karta över alla hjärtstartare i Sverige på nätet hade jag ingen aning om. Dom goda nyheterna är att det finns åtminstone tre stycken i närheten av där jag bor. Dom dåliga nyheterna är att dom finns på företag som stänger vid fyra på eftermiddagen. Kvällstid torde det alltså vara bättre att få ett hjärtstopp närmare centrum än hemmavid. Den närmaste hjärtstartaren som finns tillgänglig senare på kvällen finns på Malkars gym en knapp kilometer härifrån. Åtminstone står det på den där webbsidan att den alltid är tillgänglig. Fast sedan fortsätter informationen: ”I anslutning till entrén, obs låst entré. Se hemsida för öppettider”. Det låter lite som en variant på temat ”I händelse av hjärtstopp krossa glaset”. Jag hann bara snudda vid tanken på att man kanske hade varit tryggare om man hade stannat på kära Kährs. Som jag minns det fanns det flera hjärtstartare där, men den enda som är registrerad är den dom har i receptionen. Där är också bara öppet vardagar mellan åtta och fem. I hela Nybro verkar det finnas ungefär trettio hjärtstartare. Det gäller bara att ha lite flyt om hjärtat skulle stanna, så att både man själv och någon som kan med den är i närheten av en av dom där maskinerna. Å andra sidan tror jag mig ha hört eller läst att maskinen själv talar om hur man ska göra. Så det kanske mest gäller att våga försöka rädda liv med den.

Dressing.

 Jag har förstått att det finns människor som har ketchup på i princip allting dom äter, vare sig det passar eller inte. Jag kan föreställa mig att kocken i vissa fall blir förtvivlad över att se sin skapelse dränkas i ketchup. Själv har jag aldrig gillat tomater vare sig i fast form eller som ketchup. Jag har haft tomatpuré i en av mina maträtter och lagt skivade tomater som garnering på en annan, men det är det närmaste jag har kommit. Istället har jag i modern tid börjat hälla hamburgerdressing på nära nog allting. Det köptes från början till just hamburgare, men jag har med tiden insett att det är lika gott på korv och annan mat. Till och med kyckling blir saftigare och mera lättuggad med lite dressing på. Vi brukar köpa färdiggrillad kyckling och Uncle Bens sweet & sour sås, men dressingen passar min smak bättre. Innan jag blev med särbo hade jag ingenting alls på den grillade kycklingen jag köpte. Möjligen kryddade jag lite extra med aromat. Jag köpte bara en halv kyckling åt gången. Jag vet inte ens om den möjligheten finns längre på Kvantum. Där köper man inte grillad kyckling över disk längre. Dom ligger i ett värmeskåp ute i butiken, där man kan ta en själv.