måndag 30 november 2020

Medicin.

 Tillgången till medicin har varit lite knackig under pandemin. Sånt vi tog redan innan mot andra krämpor då. Jag har läst på nätet om dom som nätt och jämnt har fått tag i sin medicin i tid. Själv är jag en hamster av rang, så det dröjde innan jag behövde oroa mig. Till slut kollade jag när jag handlade andra varor på Apotea, men fick varje gång veta att dom inte hade så mycket hemma som det stod på mitt recept. Till slut kollade jag Apotek Hjärtats sida, och där var det inga problem. Möjligen regeln dom har lagt till medan det är såhär, att man inte får ta ut medicin för mer än tre månader i taget. Försökte man ta ut för mycket eller för tidigt, skulle ordern automatiskt annulleras. Eftersom jag var osäker på hur jag låg till, vågade jag inte köpa någonting annat därifrån samtidigt, men medicinen kom som den skulle. Nu är mitt recept slut. När medicinen också är det, lär till och med jag utnyttja nättjänsten för receptförnyelse. För några år sedan blev jag till och med uppmanad av en sköterska att göra så. Läkaren däremot tyckte att det var en bra idé att kolla trycket någon gång varje år. Det är alltså blodtryckssänkande medicin jag äter. Jag brukar hävda att jag vill göra en läkarundersökning någon gång per år för att få veta vad jag kommer att dö av, men i dagsläget är det väl onödigt spännande att gå in på en vårdcentral om man inte absolut måste.

söndag 29 november 2020

Övrig karriär.

 Mina sommarjobb som barn hade jag i föräldrahemmet. Det gällde matlagning och disk, men också telefonpassning. Pappa körde fisketurer för turister och jag tog emot bokningar till dom där turerna. På kortet där jag är i full fart med disken är jag nio år gammal. Jag tänkte inte söka någon gymnasieutbildning alls efter nian, men mamma vädjade. Hon bad mig att söka någonting jag tyckte lät kul. Tanken var att det skulle bli lättare att få jobb när jag hade fyllt arton och hade körkort. Jag kom in på naturbruksgymnasiet, men vid det laget hade jag redan jobb och tackade nej. Det gjorde jag senare till ett jobb som jag fick i samma veva som det på Luma metall. Jag minns inte vad arbetsplatsen hette, men ungefär var den låg. Jobbet jag sökte på ett tryckeri fick jag däremot inte. Som jag minns det berodde det mest på att unga kvinnor först förväntades vara hemma med mensvärk och sedan skaffa barn. Fast någon fena på att se att ett tryck var korrekt var jag i ärlighetens namn inte. När jag flyttade till Oskarshamn i slutet på åttiotalet hade jag ett par semestervikariat den första sommaren. Jag städade trappor och körde ut tidningar. Medan jag bodde där uppe tog jag en gång bussen till Mönsterås för en anställningsintervju på en industri där. Hemma i Oskarshamn gick jag vidare i första gallringen som Securitas gjorde, när jag sökte till dom. Fast i den vevan flyttade jag till Nybro och började jobba nattskift inom industrin istället.

lördag 28 november 2020

Kährs.

 Våren 1990 flyttade jag till Nybro och började jobba på golvfabriken AB Gustaf Kähr. Att jag hamnade där hängde framför allt ihop med att dom hade nattskift. Jag har i hela mitt liv tyckt att den värsta delen av arbetsdagen var att stiga upp i ottan. Jag sorterade slityteskikt i tre år, innan jag blev uppsagd på grund av arbetsbrist. Bara ett par månader senare blev jag objektanställd fram till semestern och efter den blev jag tillsvidareanställd igen. Jag stannade på slityteavdelningen i många år, men när nattskiftet lades ner där började jag röra lite på mig. Jag hoppade på ett tillfälligt helgskift på enstaven. Vi stod och handkapade sånt som det sedermera byggdes en automatisk linje till. Det blev mer tillfälligt än det var tänkt, när dom inte sålde nog av våra golv. Några månader jobbade jag helgnatt i robotspacklingen. Vi stod och borrade och tejpade stora hål, för att roboten skulle klara av att spackla dom. Jag blev återkallad till slitytan, när dom fick mycket att göra där. När det blev en nergång där något år senare började jag i sågverket. Arbetskläderna på kortet nedan är därifrån. På vissa ställen där kunde det bli så kallt att till och med jag behövde jacka. Annars var det så pass tungt att slänga med block och brädor, att man jobbade sig varm. Efter ett och ett halvt år där fick jag flytta in i fabriken igen, och arbetade på stommen i drygt ett år. Där handlade det bland annat om faner som skulle hamna på rätt ställe.  På vissa strängar skötte en robot det med varierande framgång och på andra fick man lägga på dom för hand. När jag blev utlånad till ett nattskift som skulle startas upp på slitytan, blev jag kvar där i nästan fyra år, tills jag slutade på Kährs.

fredag 27 november 2020

OP-kuvert.

 Ett par veckor efter att jag hade fått sparken från OKAB började jag jobba i tryckeriet på OP-kuvert. Bilden nedan är ur en tidningsartikel om företaget. Innan man kunde köra någonting måste man ställa in det man skulle trycka och få det godkänt. Man laddade med kuvert i ena änden på maskinen. Så stod man som jag gör på kortet och samlade ihop dom färdigtryckta kuverten och packade dom i lådor i den andra. Sista veckan jag jobbade där plockade jag stora brevpåsar, så jag överansträngde högerarmen. Det blev en knöl som gjorde ont om jag så bara försökte vrida om en nyckel. Vi tog genvägar som man gör på dom flesta industrier när det är stressigt. En kollega klämde av en bit av ett finger, när hon försökte torka av en vals utan att stänga av maskinen. Några veckor efter den händelsen var jag lite mera försiktig, men snart var jag farligt nära med fingrarna igen. Vi hade ett pausrum en trappa upp, där vi spelade dart och pingis på rasterna. Lönen betalades ut var fjortonde dag. Det var visserligen trevligt dom gånger det hände att man fick lön tre gånger samma månad. Annars var det ingen hit för mig, som levde ur hand i mun på den tiden. När det var dags att betala hyran, var halva månadens lön redan slut. Efter två år sa jag upp mig och lämnade inte bara OP utan även Oskarshamn.

torsdag 26 november 2020

OKAB.

 På åttiotalet lockade Oskarshamn mig. Jag minns hur jag tittade längtansfullt efter bussarna som gick upp dit förbi min dåvarande arbetsplats. 1988 gjorde jag slag i saken och flyttade dit, när jag lyckades få jobb på Oskarshamns Konverterings AB. Vi arkskar papper. Dels i stora automatiska maskiner, där arken susade ut i stora mängder. En speciell läsare skulle göra att vissa papper inte kom med i paketet. Troligtvis strulade väl den funktionen, så man stängde av den. När det sedan var fel långt ner i paketen blev det en massa extraarbete. Vi hade också en gammaldags giljotin där vi skar för hand. Det var tvåhandsgrepp för att skära, så att man inte skulle riskera att skära av sig någon kroppsdel. Å andra sidan stod vi två personer vid den, så jag är inte helt övertygad om att säkerheten var på topp. Skenet skulle hur som helst hållas uppe. Hade man ingenting vettigt att göra, förväntades man åtminstone ha ett papper i handen, och se ut som om man vore på väg någonstans. Jag minns inte om man var mindre försiktig på åttiotalet än nu när det är mycket provanställningar och liknande, eller det bara var så just på OKAB. Den fasta tjänsten som jag fick tog hur som helst slut efter bara ett par månader. Då tvingades man på grund av driftsomläggning friställa ett antal medarbetare enligt betyget jag fick. För mig hade det ändå blivit språngbrädan jag behövde för att kunna flytta till Oskarshamn. Något foto från den fabriken har jag inte. Kortet nedan är taget hemma i min lägenhet vid samma tid.

onsdag 25 november 2020

Luma metall.

 Mellan 1978 och 1982 arbetade jag på Luma metall i Kalmar. Vi spolade över glödtråd från dom större rullar, som den kom på från tillverkningen, till mindre som den levererades till kunden på. Samtidigt mätte vi hur mycket tråd som fanns på varje rulle. Vi satte dom färdiga rullarna på en ställning tillsammans med en lapp med uppgifterna för varje rulle. Dom fördes sedan över till en etikett som klistrades på. Ställningen med färdiga rullar syns på hyllan framför mig på kortet nedan. Vi hade stolar med hjul, för att enkelt kunna flytta oss mellan dom olika maskinerna. Problemet var bara att det hamnade trådändar på golvet. Dom fastnade i hjulen, så plötsligt tog det tvärstopp när man sköt ifrån. Det fanns trådar som inte var tjockare än ett hårstrå. Om någonting gick fel medan man höll på med dom, var det snabbaste sättet att få stopp på spolningen att helt enkelt dra av tråden. Den gången jag glömde mig och försökte göra samma sak med en grövre tråd, höll jag på att skära av mig fingret. Det farligaste på just den avdelningen var nog annars luften. Det stod askkoppar vid arbetsplatserna, och folk rökte medan dom jobbade. Jag tvivlar på att det förekommer idag. Annars syns det tydligast hur länge sedan det var på mitt betyg därifrån. Det innehåller en uppgift om min senaste lön, och den var 5.672 kronor i månaden. Det låter ynkligt nu, men det levde man gott på på den tiden.

tisdag 24 november 2020

Nordchoklad.

 Jag började jobba direkt efter högstadiet. På sjuttiotalet fanns en industri som hette Nordchoklad i Kalmar. Varje höst säsongsanställde dom personal för att hinna få fram allt julgodis. I fyra månader satt jag vid ett löpande band och stoppade olika typer av chokladbitar i kartonger. Det är jag närmast kameran på kortet nedan. Alternativet var att packa cremegrodor i askar. Då satt man å ena sidan vid ett vanligt bord. Å andra sidan hade vi ackordslön, så fort skulle det gå i alla fall. Efter säsongen 1977 dröjde det till 1982 innan jag kom tillbaka till chokladfabriken. När julgodiset var packat var jag nere i Skåne i tio dagar, där jag stod i olika butiker och sålde det. Under den följande våren fick jag ett vikariat i lokalvården, och lyckades så småningom ta mig in i produktionen igen. Dom närmaste fem åren tillbringade jag på kolaavdelningen. Man fyllde på kolamassa i ena änden på en maskin och plockade lådor med färdiginslagna kolor i den andra. Vi tillverkade och paketerade klubbor på samma avdelning. Dels i fem- och tiopack, där man måste se till att få rätt antal i varje påse. Vid maskinerna som slog in klubborna i papper en och en snurrade ett magasin runt, där man skulle plocka ner en klubba i varje fack. Vi hade en liknande maskin som slog in praliner. Den hette Otto. Så fanns det en bana där man körde trillingnöt och några andra godbitar.

måndag 23 november 2020

Fumligheten personifierad.

 I min egen lilla skyddade vrå av världen är ännu så länge min tapphänthet ett av dom större problemen. Senast var det en sprayflaska som gick i golvet från hyfsat hög höjd. Den var nästan full och landade så illa att hela spraymunstycket böjde sig. Den fungerade konstigt nog ändå, men lite avig kändes den att använda. När en annan flaska blev tom funderade jag på att flytta över innehållet till den alternativt bara ta munstycket från den flaskan. Jag insåg ganska snart att dom inte var likadana. För att konstatera det och eventuellt kunna hälla över innehållet från den, blev jag tvungen att försöka räta upp det snedställda munstycket. Det gick över förväntan. Det var själva plasten som hade knycklats ihop, fast det var hårdplast. Plötsligt såg flaskan ut som den skulle igen, om än lite tilltufsad. Den står i alla fall rakt upp, och känns som före olyckan att använda. Så fumlig som jag är får jag vara glad så länge jag inte tappar någonting mera dyrbart eller svårersättligt. Jag vågar knappt hålla kameran eller mobiltelefonen över något räcke. Att tappa någotdera från balkongen eller ner i någon typ av vattensamling vore inte så lyckat. Nyckelknippan vågar jag inte plocka fram förrän jag har stigit ur hissen. Att tappa den i springan mellan hisstrumman och väggen skulle ställa till en hel del problem.

söndag 22 november 2020

Pandemifunderingar.

 Pandemin och allt som skrivs om den kan göra vem som helst förvirrad. I Sverige ska man helst bara gå till livsmedelsbutiken och apoteket, om jag har förstått saken rätt. Samtidigt kommer det ut en julkalender från Handelsplats Nybro. Från första december fram till julafton kan man öppna en lucka varje dag med tips och erbjudanden från olika butiker. Butiker som man alltså inte får gå in i. När jag läste om någon som hade hoppat över sin mammografi, undrade jag för mig själv om det var bättre att dö i cancer än av Corona. Någon vecka senare visade det sig att personen hade gjort ett mycket förståndigt val. Då ställde mammografienheten på Kalmar lasarett in alla undersökningar, eftersom personalen där hade blivit smittade. Det gick så hastigt att dom inte ens hann informera alla som hade bokade tider. Lite surt om någon missade informationen och åkte dit i onödan. I Berlin demonstrerade 5000 personer mot Tysklands restriktioner för att hejda smittspridningen. Enligt uppgift var det bland annat högerextremister, konspirationsteoretiker, vaccinskeptiker och andra ur grupperingen Tvärtänkare samt en och annan vanlig missnöjd medborgare. Man anser att viruset är lögn och bluff och att det är läkemedelsindustrin som styr. Då deltagarna trots flera uppmaningar vägrade ta på sig munskydd, och därigenom bröt mot lagen, satte polisen in vattenkanoner.

lördag 21 november 2020

Politik.

 Vad det finns pengar till och inte i den här kommunen är för mig ett stort mysterium. I vissa lägen verkar man har outsinliga källor att ösa ur, medan man i andra änden skär bland någonting så viktigt som vårdpersonal på äldreboenden. Ordföranden i omsorgsnämnden är en äldre dam, som själv borde uppskatta att kunna se fram emot en värdig omvårdnad om några år. Om det faktum att personalen på ett boende fick läsa om stora förändringar i tidningen sa hon på fullt allvar att: ”Jag förutsatte att informationen hade nått de berörda innan det står i tidningen. Det är bara att beklaga att det blev så.” Jag utgår från att hon inte ansåg sig själv vara den som borde ha informerat. Att trivseln minskar när stressen ökar och man inte hinner sköta sitt jobb, var hon inte alls säker på. Hon sa att: ”Jag tror inte att personaltätheten alltid är avgörande.  Det finns andra faktorer som avgör hur nöjd man är med sin arbetsplats, exempelvis trivsel i arbetsgruppen, delaktighet, att kunna påverka, bli uppmuntrad, få ansvar och relationen till sin chef.” Man får väl hoppas att hon har haft ett riktigt jobb någon gång, så hon vet vad hon talar om. Hennes logik hängde jag inte alls med i när Nybro skulle jämföras med grannkommunerna. Enligt henne är Kalmar en väl tre gånger så stor kommun som Nybro, med en stor befolkningsökning vilket oftast ger positiva effekter för kommunerna, jämfört med Nybro som förlorar invånare. Det vore väl en inte alltför kvalificerad gissning att vi förlorar invånare just för att servicen blir sämre.

fredag 20 november 2020

Lotterivinster.

 Eftersom det börjar närma sig jul och det inte verkar vara läge för några släktsammankomster, planerade jag att fråga min bror om årslotten i deras fotbollsförening. Det brukar vara dags att förnya den vid den här tiden. En snabb googling visade att jag låg ett helt år efter. På klubbens webbsida står att läsa att: ”Supporterklubben tackar alla lottköpare för stödet 2019! Tyvärr måste vi meddela att supporterlotten inte kommer att erbjudas nästa år, 2020, då vi inte vet något om föreningens framtid i dagsläget.” Det är uppenbarligen så att jag aldrig köpte någon ny förra julen, och att det har tagit mig ett helt år att upptäcka det. Jag har annars köpt den där lotten i flera år och vunnit ett antal nyttiga prylar. I köket står en liten stereo som kommer därifrån och en dammvippa med fjädrar använder jag ofta när jag städar. Den gången jag vann ett lass ved, kändes det inte som någonting jag skulle få användning för. Fast när veden aldrig levererades, fick jag pengarna istället, och dom gjorde mig förstås desto gladare. Dom fjädrande gångstavarna på kortet nedan vann jag för flera år sedan. Dom skulle kosta en tusenlapp att köpa, så jag tyckte det var lite synd att dom aldrig blev använda. Efter att ha sett många andra gå förbi här utanför med stavar blev det till slut av att göra ett försök. Det var inte så enkelt som jag hade trott, men övning ger förhoppningsvis färdighet.

torsdag 19 november 2020

Nittonde november.

 Stundtals önskar jag verkligen att dom anteckningar jag har gjort genom livet vore mer detaljerade. Medan jag skriver är det så självklart vad jag menar, men efter bara något år har jag ingen aning. Lördagen den nittonde november 1983 ligger betydligt längre tillbaka i tiden än så. Jag ägnade mig åt luftgevärsskytte i en klubb i Läckeby utanför Kalmar. På den tiden hade jag bil, så det var inga problem att ta sig dit. Att jag sköt 99 poäng just den här dagen, säger mig däremot absolut ingenting, eftersom jag inte minns hur mycket som hade varit full pott. Samma sak med att jag var med min mor och svägerska på mässan senare samma dag. Jag har ingen aning om vad det kan ha varit för mässa.
Sjutton år senare umgicks jag med samma svägerska igen den här dagen. Då kom hon med hela sin familj till Nybro. Vi var på julmarknad och på Överskottsbolaget, som jag i det längsta kallade den butik som heter ÖoB numera. Så hämtade vi pizza och åkte hem hit.
Spisen på kortet nedan fyller fem år idag. Jag trodde inte ens att det tillverkades vanliga spisar med plattor längre, och att jag en gång i livet skulle få en spis med häll. Jag hade fel. I efterhand har jag hört att man kan få en hällspis som tillval, och betala extra för den på hyran varje månad.

onsdag 18 november 2020

Lika men ändå olika.

 Dom flesta av särbons foton blir bättre och av högre kvalitet än mina, men det finns vissa motiv som han verkligen slår mig med hästlängder på. Flygplan till exempel. Vi har visserligen konstaterat att zoomen på min kamera går lika nära som hans, men lika bra bilder blir det inte. På dom som är tagna med hans kan man förstora korten och komma så nära så man kan läsa texten på flygplanet. Samma sak med fåglar. Mannen i mitt liv kommer så tätt inpå dom att man nästan tycker sig se vad duvan tänker. Fotograferar han månen kan man se varenda krater på bilden. Vi bor precis intill järnvägen, och ett av våra favoritmotiv är tågen som passerar. Jag ställer in min kamera på att ta en hel serie med bilder, för att hinna ta några alls. Särbon hinner både växla avstånd och vända sig om och ta fler kort när tåget avlägsnar sig. Jag är djupt fascinerad av dom där korten, eftersom han kommer så nära och alla detaljer syns så väl. En del av dom använder jag som bakgrundsbilder i datorn. Där blev jag lite förbryllad, när ett lok såg helt obemannat ut. Förklaringen var att både Krösatågen och Öresundstågen ser likadana ut framifrån och bakifrån. På en stillbild är det därför inte lätt att se om tåget är på väg emot eller ifrån en.

tisdag 17 november 2020

Kay Wiestål.

 Den senaste mer kända person som gick bort i sviterna av Covid-19 var Kay Wiestål. Dom senaste decennierna har han framför allt synts som mannen som startade Victoriadagen i Borgholm. Jag minns honom annars framför allt som Kalmar FF:s tränare, fast han bara verkar ha varit det i något år när jag var i tonåren. Tidigare än så spelade han själv i Djurgården. Dom båda lagen möts nu på söndag. Då kommer dom att hedra minnet av honom med en tyst minut före avspark och båda lagen kommer att spela med sorgband. Kay hade lurat döden ett par gånger på äldre dagar. För tretton år sedan voltade han av vägen med sin bil, men klarade sig som genom ett under. Sju år senare fick han en hjärtinfarkt. Hjärtat stannade två gånger och när läkarna trodde att den värsta faran var över fick han en hjärnblödning. Nu hade han precis fyllt åttio och äntligen pensionerat sig. Han och hans hustru hade flyttat till sin sommarstuga och hade planer på att ge sig ut och resa. Så kom Corona. Ungefär samma sak hände vår före detta vicevärd för ett antal år sedan. Han och hans fru flyttade också permanent till sin stuga när han gick i pension. Jag tror inte dom hann bo där speciellt länge innan hustrun gick bort.

måndag 16 november 2020

Ålder är bara en siffra.

 Jag läste om en 80-årig dam som hade gift sig med en 35-årig kille. Föga förvånande var hennes söner dom som hade mest emot äktenskapet. Dom flesta har väl inte fler år kvar i den åldern, än att man tycker att dom kunde unna henne lite lycka. Hon hade inte ens några pengar som den nye maken kunde lura av henne. Hon sa själv att: ”tar han mig för förmögenheten kommer han att bli besviken, för jag lever på min pension”. Ett par av kommentarerna till inlägget sammanfattade ganska väl min åsikt om äktenskapet. En skrev att när 80-åriga män gifter sig med kvinnor som är trettio verkar det vara okej. Vi är inte speciellt jämställda så. Den andra skrev ett visdomsord som jag funderar på att göra till mitt eget: ”Ära Gud och ärligt vandra. Sköt dig själv och skit i andra”. Min mormor var en föregångare i den här genren. Efter skilsmässan från morfar gifte hon om sig med en man som var tio år yngre än hon själv. Jag misstänker att det var ännu ovanligare på sextiotalet än idag. En extra twist var att mannen ifråga var född samma år som mormors svärson tillika min far. Någon tyckte att jag också borde skaffa en karl som var född samma år. Om tre generationer kvinnor hade varsin man som alla tre var lika gamla, borde det ha kunnat bli en artikel i Expressen om oss.

söndag 15 november 2020

Hjärtstartare.

 Att det fanns ett register med tillhörande karta över alla hjärtstartare i Sverige på nätet hade jag ingen aning om. Dom goda nyheterna är att det finns åtminstone tre stycken i närheten av där jag bor. Dom dåliga nyheterna är att dom finns på företag som stänger vid fyra på eftermiddagen. Kvällstid torde det alltså vara bättre att få ett hjärtstopp närmare centrum än hemmavid. Den närmaste hjärtstartaren som finns tillgänglig senare på kvällen finns på Malkars gym en knapp kilometer härifrån. Åtminstone står det på den där webbsidan att den alltid är tillgänglig. Fast sedan fortsätter informationen: ”I anslutning till entrén, obs låst entré. Se hemsida för öppettider”. Det låter lite som en variant på temat ”I händelse av hjärtstopp krossa glaset”. Jag hann bara snudda vid tanken på att man kanske hade varit tryggare om man hade stannat på kära Kährs. Som jag minns det fanns det flera hjärtstartare där, men den enda som är registrerad är den dom har i receptionen. Där är också bara öppet vardagar mellan åtta och fem. I hela Nybro verkar det finnas ungefär trettio hjärtstartare. Det gäller bara att ha lite flyt om hjärtat skulle stanna, så att både man själv och någon som kan med den är i närheten av en av dom där maskinerna. Å andra sidan tror jag mig ha hört eller läst att maskinen själv talar om hur man ska göra. Så det kanske mest gäller att våga försöka rädda liv med den.

lördag 14 november 2020

Dressing.

 Jag har förstått att det finns människor som har ketchup på i princip allting dom äter, vare sig det passar eller inte. Jag kan föreställa mig att kocken i vissa fall blir förtvivlad över att se sin skapelse dränkas i ketchup. Själv har jag aldrig gillat tomater vare sig i fast form eller som ketchup. Jag har haft tomatpuré i en av mina maträtter och lagt skivade tomater som garnering på en annan, men det är det närmaste jag har kommit. Istället har jag i modern tid börjat hälla hamburgerdressing på nära nog allting. Det köptes från början till just hamburgare, men jag har med tiden insett att det är lika gott på korv och annan mat. Till och med kyckling blir saftigare och mera lättuggad med lite dressing på. Vi brukar köpa färdiggrillad kyckling och Uncle Bens sweet & sour sås, men dressingen passar min smak bättre. Innan jag blev med särbo hade jag ingenting alls på den grillade kycklingen jag köpte. Möjligen kryddade jag lite extra med aromat. Jag köpte bara en halv kyckling åt gången. Jag vet inte ens om den möjligheten finns längre på Kvantum. Där köper man inte grillad kyckling över disk längre. Dom ligger i ett värmeskåp ute i butiken, där man kan ta en själv.

fredag 13 november 2020

Skräppost.

 En mycket stor fördel när vi bytte Internetleverantör här i huset var att det inte kom någon reklam via mail på ett tag. Jag slarvar uppenbarligen runt med min adress lite här och var och resultatet blir att jag får reklam från dom mest osannolika aktörer. När jag till exempel blir erbjuden att öka min testosteronnivå och ta tillbaka min naturliga maskulinitet, känns inte erbjudandet helt relevant. När jag bytte adress var det lugnt på den fronten ett tag. För några veckor sedan hamnade jag i ett stim, men då gjorde jag vad jag kunde för att mota Olle i grind. Jag flyttade över alla reklammail till mappen för skräppost, i hopp om att e-postklienten skulle lära sig vilka dom fula fiskarna var. Den sorterar lite som den vill, så ibland hittar jag sånt som jag hade varit intresserad av i skräpposten. Så tryckte jag varje gång på knappen där man anmäler att man vill bli borttagen från dom olika mailinglistorna. Eller om det möjligen var samma som gick till alla den gången, för efter ett tag fick jag upp min adress bara jag skrev den första bokstaven. Till slut fick jag till och med felmeddelandet att jag inte var registrerad där, när jag försökte avregistrera mig. Man kan undra varför jag fick reklam om jag inte fanns där.

torsdag 12 november 2020

Snarkskenan.

 När jag hade provat ut min snarkskena för ett och ett halvt år sedan fick jag fylla i ett papper med en utvärdering. Tanken var förstås att jag skulle andas hela nätterna och därmed vara betydligt piggare på dagarna än tidigare. Jag tyckte inte att jag märkte någon större skillnad, så det skrev jag. Läkaren som läste min summering blev så orolig så han ringde upp mig istället för att bara avsluta ärendet per brev. Såhär långt efteråt kan jag fundera på om det var jag som väldigt snabbt glömde hur det hade varit innan. När jag började gäspa och få svårt att hålla mig vaken vid datorn en kväll, kom jag plötsligt ihåg hur jag hade suttit vid den och somnat innan jag fick skenan. Numera håller jag koll på snarkandet med en app i telefonen. Den här gången inföll tröttheten just efter någon natt med mera snarkande än vanligt, så man får väl tro att det hänger ihop i alla fall. Problemet med att skenan inte fungerar lika bra när jag ligger på höger sida, verkar jag få leva med. Som jag fattade det skulle man bli kallad till en kontroll av den en gång om året, men det mesta i den vägen har väl skjutits upp under pandemin. En liten bit har till och med lossnat från skenan, och det påverkar förstås bekvämligheten.

onsdag 11 november 2020

Elfte november.

 Fast det idag är exakt fyrtiofem år sedan jag var på studiebesök med skolan på sockerbruket i Mörbylånga, minns jag ännu att arbetsmiljön inte var någonting att jubla över direkt. Jag vet inte exakt vad männen gjorde just där vi var och tittade, men jag kommer ihåg en fuktig och varm lokal med ganska lågt i tak. Det kanske är lätt hänt att det blir så när man jobbar med livsmedel, för den enda gången jag har svimmat av värmen på jobbet var på Nordchoklad. Vi stod och plockade i körsbär i dom praliner som maskinen hade missat. Händerna var kladdiga och det luktade sprit. Där gick gränsen för vad jag, som alltid har haft svårt för värme, klarade av. Sockerbruket låg som jag minns det tvärs över gatan från Skansenskolan, där jag gick på högstadiet. Den ska eventuellt byta namn till Mörbylånga skola framöver. Bruket lades ner 1992. Vad som förundrar mig mest i min anteckning om studiebesöket i åttan är våra namn på lärarna som var med. Dom kallades Curre Smack och Geten. Att Curt blir Curre är väl inte så ovanligt, men var Smack kom ifrån har jag ingen aning om. Jag anar att Geten hade någon typ av bockskägg. Kortet på mig är skolfotot från åttonde klass.
Den elfte november 1984 jobbade jag nattskift en period för första gången i mitt liv. Den här dagen var det fars dag. Jag skulle tydligen gå på redan på söndagskvällen, så jag sov till klockan ett. På eftermiddagen var jag hemma hos mina föräldrar på middag, och sov en och en halv timme där också.

tisdag 10 november 2020

Klumpig? Vem? Jag?

 Lika lättirriterad som jag är på småsaker som strular och kör ihop sig, lika glad och nöjd blir jag när jag har lite flyt eller rentav tur. Som igår när jag skulle ge mig ut på min dagliga promenad. Jag hade inget hört om dom försändelser jag väntade med posten, så planen var att ta med mig det som skulle till förpackningsåtervinningen och gå österut. Jag hade redan stoppat ner telefonen i innerfickan på jackan, men hade ändå turen att höra när det plingade i den. Däremot hade jag inte hunnit börja plocka ihop det jag skulle ha med mig till återvinningsstationen. Så när messet som kom aviserade att jag hade ett paket att hämta på posten, var det bara att stuva om i planeringen. När det inte går som jag vill har det ofta med min bristande motorik att göra. Jag fumlar och tappar saker, snubblar och halkar. Någon påstod redan i min ungdom att jag inte kunde gå en meter från ett bord utan att slå mig, så det är tydligen ingenting åldersrelaterat. I förra veckan slog jag huvudet i en dörrpost, när jag skulle kika in bakom en tavla som jag skulle hänga upp. Jag fattar inte hur jag kunde få sån fart in i kanten, men vass var den och ont gjorde det.

måndag 9 november 2020

Blodtryckskoll.

 Att jag skaffade en egen blodtrycksmätare ganska snart efter att jag hade fått mitt förhöjda blodtryck konstaterat, berodde mest på lathet. Jag orkade helt enkelt inte masa mig ner till vårdcentralen för att kolla trycket en gång i månaden. Numera rusar tiden förbi så snabbt att det sällan blir kollat så ofta ändå. När jag kommer ihåg det har det ofta gått både två och tre månader. Jag brukar se det som ett tecken på att jag har mått bra, när jag har glömt det. När hjärtat hoppar och far eller huvudet känns ömt, kollar jag gärna om det kan ha med blodtrycket att göra. I början hände det att jag hade såna toppar att mätaren visade ”error”, men dom senaste åren har det varit lugnt. Betalat sig har den där maskinen gjort flera gånger om. Det hade blivit dyrt att springa hos sköterskan redan när det kostade under hundringen. Numera kostar det lika mycket att besöka henne som en läkare. Jo, jag vet att det finns manliga sjuksköterskor också. Men med tanke på att jag aldrig har sprungit på någon under mina nästan sextio år på jorden, utgår jag från att dom är i stark minoritet.

söndag 8 november 2020

Borta med vinden.

 Tanken med Instagram verkar vara att man ska ta alla sina kort med mobilkameran. Eftersom jag inte gör det har jag testat både program som delar korten mellan dator och kamera och ett trix som gjorde att jag faktiskt kunde publicera direkt från datorn. Den metod jag har stannat vid är ändå att skicka korten till min egen Messenger och spara ner dom i telefonen därifrån. Det första jag gör efter en fotorunda är att ladda upp mina foton till datorn. Så även igår. När jag sedan höll på att lägga in dom i Messenger försvann plötsligt två av dom. En kontroll av mappen dom låg i visade varför. Den var nämligen tom, och jag hittade inte korten någon annanstans heller. Lite mer förstående hade jag varit till om hela mappen hade flyttat på sig, men hur den kunde tömma sig själv begriper jag verkligen inte. Nu hade jag i alla fall en hel massa tur i oturen. Tidigare har jag klippt ut bilderna ur kameran när jag har flyttat över dom till datorn. Sedan ett av mina USB-uttag började strula, kopierar jag istället för säkerhets skull och formaterar minneskortet efteråt. Nu hade jag inte hunnit radera korten ur kameran, så dom fanns kvar där. Jag lär säkerhetskopiera mer än vanligt den närmaste tiden. Fotot nedan är ett av särbons, eftersom han tar så många fina kort på mig, att jag skulle vilja visa allihop. Han är en mer van fotograf än jag plus att han har en kamera som är både nyare och dyrare än min. Jag har fått lära mig att man får vad man betalar för.

lördag 7 november 2020

Minnen.

 Jag har vid någon tidpunkt skrivit in alla gamla dagboksanteckningar och liknande i datorn. För fjorton år sedan började jag blogga, och sedan dess sparar jag blogginläggen. Problemet med dom är att jag aldrig nämner människor vid namn. Jag kallar dom för brorsdottern, grannen eller kollegan. I bästa fall kommer jag ihåg att skriva dit namnen när jag lägger in texterna i datorn. När jag inte gör det tar det inte speciellt många år för mig att glömma vem jag menade. Speciellt då när det gäller arbetskamrater. På fabriken där jag tillbringade dom sista trettio åren av mitt yrkesverksamma liv, har hundratals människor kommit och gått. Ett tolv år gammalt inlägg håller på att ge mig gråa hår. Grannen under hade fått sparken vid den senaste utrensningen på kära Kährs. Han hade jobbat natt som jag, så här hade varit behagligt tyst på dagtid, när vi båda sov. Nu spelade han musik på full volym hela dagarna. Min förhoppning var att sommaren skulle bli varm och solig så att han kunde vara ute och köra med sin cabriolet istället för att spela för mig. Mitt problem nu är att hur jag än funderar kan jag inte ens minnas att någon arbetskamrat har bott under mig, förutom en flicka som bodde två trappor ner. Om någon kährsare som läser detta minns en kille med cab som jobbade natt och bodde här, kanske ni kan tipsa mig om vem det var?

fredag 6 november 2020

Inredning.

 När mina broderier är klara och inramade vill jag självklart ha upp dom på väggen. Problemet som uppstår är att en tvårumslägenhet inte har så stora väggytor som man skulle behöva efter ett helt liv med handarbete. Jag hängde i det längsta tavlorna i en rad, men till slut blev jag tvungen att anamma min morfars lösning. Han broderade lika mycket som jag och bodde dessutom i en etta när han blev äldre. Där hängde tavlorna i dubbla rader. Nu har jag gjort likadant åtminstone på några platser här hemma. I veckan hämtade jag hem broderiet med hästen till höger i bild. Väggen den hamnade på upptogs tidigare enbart av tavlan med rådjur, som min salig mor har broderat. Jag tyckte det var svårt att få upp någonting mer på samma vägg, men igår lyckades det med hjälp av mannen i mitt liv. Han klättrade, mätte och spikade. När vi var klara hade vi förutom dom två nämnda tavlorna kunnat plocka fram två stycken som stod i ett skåp i väntan på någon typ av lösning. Resultatet blev enligt den första bilden. Det var svårt nog för mig att vänja mig vid att ha flera tavlor där över huvud taget. Att julstjärnan stack upp ovanför dom andra störde mig lite extra. Jag kikade på den där väggen några gånger under kvällen. Till slut bytte jag ut blomman mot en bil som på det nedersta fotot, och nu känns det mycket bättre. Nu är jag nöjd, och ska förhoppningsvis kunna vänja mig vid att där hänger flera tavlor.

torsdag 5 november 2020

Paket.

 Igår var det tur för mig att brevbäraren var så pass sen som hon var. Jag trodde jag skulle missa henne medan jag var hos glasmästaren och hämtade min tavla, men jag hann hem igen innan hon ringde på min dörr. Med sig hade hon dom sex flaskorna med ögonbad som jag hade beställt. Åtminstone var det vad jag trodde att hon hade. Det var två paket, vilket hade förbryllat mig redan när jag fick mailen om att dom var skickade. När det låg en ensam flaska i det minsta paketet, tänkte jag att någon hade glömt att skicka med den sista, och fått lägga den i en egen låda. Därför blev jag aningen snopen när det bara låg en flaska i den större kartongen också. Telefoner är inte riktigt min grej, så jag tänkte först maila företaget. När jag upptäckte att dom hade en chatt kändes den som det smidigaste alternativet. Jag är egentligen inte överförtjust i sånt heller, men i kontakten med olika företags kundtjänst tycker jag det fungerar jättebra. På gott humör blir jag också, eftersom ungdomarna i kundtjänst är frikostiga med att använda söta emojisar i sina svar. Jag utgår i alla fall från att dom är yngre, eftersom jag som inte är det är van vid en mer formell ton. Flickan jag chattade med nu såg i sin dator att hela min order hade gått iväg. Troligen hade den mänskliga faktorn spelat in vid packandet, men hon skickade dom fyra uteblivna flaskorna direkt.

onsdag 4 november 2020

Trafikrapportering.

 Läser man nyheterna i morgontidningen kan man stundtals undra vart världen är på väg. Som när Köpings kyrka på Öland hade utsatts för skadegörelse för några veckor sedan. Altarringen där är tillverkad av öländsk kalksten. I den hade någon ristat in mönster och kors. Reporna täckte en yta på ett par meter. När inte ens en kyrka kan vara öppen för allmänheten utan att bli förstörd, blir jag lite ledsen. Annars blir jag mest förvirrad av själva rapporteringen. Speciellt om jag läser samma nyhet i två olika tidningar. Häromdagen hade en bilägare lämnat sin bil med nycklarna i utanför en bilverkstad enligt min morgontidning. Någon var snabb att hoppa in i den och köra iväg. Enligt en annan tidning var det verkstadspersonalen som hade lämnat bilen med nyckeln i. Att man inte får ha någonting ifred i Nybro vet jag av egen erfarenhet. Fast med tanke på hur många av bilisterna på våra gator som verkar vara påverkade av alkohol och andra droger, vågar man sig knappt ut i trafiken i alla fall. Hur vägkorsningarna ser ut i Nybro är jag och journalisterna inte alls överens om. Nyligen gällde det korsningen mellan Norra vägen och Madesjövägen. Enligt mig är det samma väg som byter namn. Rekordet var ändå den gången det hade smällt i korsningen Norra vägen/Järnvägsgatan. Den korsningen är planskild, så det borde inte ens kunna ske.

tisdag 3 november 2020

Den lilla hamstern.

 Ibland undrar jag om tanken med att byta delar av utbudet på Kvantum går ut på att få kunderna att ändra sina köpvanor. I så fall har dom gått på en mina med mig. Slutar dom sälja det jag vill ha skickar jag bara efter det på nätet istället. Numera skickar många av aktörerna där sina paket portofritt, så man skulle kunna köpa en förpackning i taget. Att jag samlar på mig ett helt gäng åt gången måste vara en kvarleva från tiden då frakten kunde vara dyrare än själva varan. Då kändes det ju befogat att köpa mycket på en gång. Eller också är jag bara rädd att det jag vill ha ska försvinna från jordens yta helt och hållet. Det har också hänt. Igår ringde hur som helst brevbäraren på min dörr med ett paket med sex förpackningar hårtoning. Varubrev kallas det väl när dom kommer ut med det, även om det var en kartong. Jag klipper mig bara var åttonde vecka numera, så dom borde räcka i ett helt år. Att jag alltid har minst en i reserv av allting hemma, innebär att jag står helt utan, om jag har missat att fylla på. Det har hänt på sistone med både fotkräm och ögonbad. Det sistnämnda skyller jag Kvantum för. Det har varit slut där i flera veckor, så nu har jag skickat efter sex flaskor av det också på nätet.

måndag 2 november 2020

Fotostrul.

 Dagen började lite tveksamt när det gällde förevigande av saker och ting medelst fotografering. Redan när jag satt på sängkanten såg jag en skata i trädet utanför mitt sovrumsfönster. Jag hade mobiltelefonen till hands, så jag fick igång kameran och zoomade så mycket det gick. Planen var att först ta ett kort utan att gå närmare fönstret, eftersom skator verkar vara extremt lättskrämda. Jag hann inte ens så långt. Exakt i samma ögonblick som jag lyfte telefonen gjorde fågeln samma sak. Lyfte alltså. När jag kom ut i vardagsrummet satt en skata i ett träd utanför balkongen. Oklart om det var samma fågel som hade flugit runt huset eller en annan av samma art. Den här gången tog jag fram kompaktkameran. Den har på gamla dagar börjat nolla datumet varje gång jag laddar batteriet. Det går inte att ta några kort förrän man har ställt in det igen. Jag är bombsäker på att jag gjorde det igår, men lik förbaskat var det nollat igen när jag satte på den idag. Den kanske håller på att ge upp andan helt, fast den inte ens har någon anda att ge upp. När jag var redo att försöka föreviga skata nummer två, hade den hur som helst lämnat sin gren. Jag antar att man borde vara lite mer som damen på bilden nedan. Njuta av det man ser istället för att försöka föreviga det i alla lägen.

söndag 1 november 2020

Oväntat besök.

 Efter att ha läst om allt hemskt som har drabbat dom som har öppnat ytterdörren för okända människor, skulle jag definitivt inte våga bo i en lägenhet utan tittöga i dörren. Allra helst skulle jag vilja ha varianten där man med hjälp av en kamera ser personen som står utanför på en skärm, men så sällan som det ringer på min dörr känns inte den utgiften riktigt befogad. I och med pandemin är dom oväntade besöken nära nog nere på noll. Genom det där lilla hålet jag har nu tycker jag egentligen inte att jag ser speciellt mycket, så jag brukar öppna även om jag inte är helt hundra på vem som står utanför. Den enda gången jag inte har vågat var när det var mörkt ute i trapphuset, och den som ringde på inte tände lyset. Jag försökte ändå ropa genom dörren, men när inget ljus tändes förblev min ytterdörr låst. Jag vet än i denna dag inte vem det var. I veckan chansade jag på att det var brevbäraren som ringde på. Det var rätt tid på dagen, och jag anade bara en uniformerad person vid hissdörren. Det visade sig att det var vaktmästaren. Vi har haft problem med varmvattnet ett tag, så han var varmt välkommen. Förra gången det hände hade en lägenhetsinnehavare ställt en kran fel, och vaktis upptäckte det av en ren händelse efter flera veckor. Den här gången gick han runt och kollade hos alla.