Telefonstrul.

 Så länge jag hade fast telefon hände det med ojämna mellanrum att den inte fungerade. Jag brukade gå ner till grannen, för att kolla om hans gjorde det. Var hans också död, kunde man ju förmoda att det var något större fel. Fungerade den kunde jag ringa och felanmäla min egen därifrån. Det var innan jag hade mobiltelefonen att ta till. Eftersom den fasta avgiften var betydligt högre än dom kronor jag ringde för, beslöt jag mig för att gå över till Internettelefoni. Det var ett riktigt dåligt beslut. Billigt blev det visserligen, men min dåvarande Internetleverantör lyckades aldrig med konststycket att få telefonen och Internet att fungera samtidigt. Vi skickade dosor fram och tillbaka och man testade alla lösningar man kunde komma på. Många timmar i telefonkö till supporten blev det. Det närmaste vi kom var att båda delarna fungerade, men att Internet gick på knappt styrfart. Vid det laget hade jag mobiltelefon, och beslöt mig till slut för att klara mig med enbart den. För något år sedan hade särbon och jag kontaktproblem. Ja, mellan våra telefoner då. Han kunde både messa och ringa utan att det nådde fram till mig. När han till slut lyckades kunde alla tidigare meddelanden plinga in samtidigt. Det fåniga i det läget var förstås att han inte kunde veta att jag inte fick någon signal, och att jag alltså omöjligt kunde veta att han försökte nå mig. När jag googlade insåg jag att det var ett skrämmande vanligt problem. Det enda förslag till lösning jag hittade var att skaffa ett nytt SIM-kort, så det gjorde vi båda två. På sistone har han fått felmeddelande på mitt nummer ett par gånger. I tisdags kväll plingade det till i min telefon. Det gällde ett meddelande till telefonsvararen, som hade mottagits en kvart tidigare. Det visade sig att min bror hade försökt nå mig, men fram till mig hade han inte kommit. Det fanns inte ens något meddelande om missat samtal. Nu har jag beställt ett nytt SIM-kort igen.

Nyårsshopping.

 Gårdagens cykeltur till Kvantum blev en blöt historia. Jag höll på att lura mig själv att tro att regnet hade avtagit, så jag kunde ha vanliga jeans på mig. Fördelen med att ha cykeln på balkongen var att jag hörde hur det smattrade på taket där, när jag hämtade den. Det fick bli både regnbyxor och gummistövlar att stoppa ner dom i. Intressanta iakttagelser under själva shoppandet var till exempel att Cantadou hade ändrat utseendet på sina mjukostaskar. Jag har jättesvårt att hitta det jag behöver, när förpackningen inte ser ut som den brukar. På den jag skulle ha var texten dessutom på ett helt annat språk. Jag tyckte mig bland annat läsa mig till att den var parfymfri. Det gäller väl i och för sig all ost, men är knappast någonting man brukar upplysa om på asken. Som väl var hittade jag det svenska namnet också till slut, så jag vet att jag köpte rätt sort. I köttdisken såg jag enbart dansk fläskfilé. Det har hänt förr att den svenska bara har funnits i manuella charken alternativt inte alls, så jag frågade en i personalen. Av någon outgrundlig anledning låg den svenska varianten på en helt annan hylla än den danska. I min värld vore det enklare om dom fanns på samma ställe. Dagens behållning var mannen jag mötte på väg ut. Hans munskydd var försett med en stor röd mun och näsa. Bakom det anade jag ett bekant ansikte. Tio meter efter kom hans fru. Hon hade inget munskydd, och vägrade kännas vid maken i den utstyrseln.

Adventskalendrar.

 Att jag hade adventskalender som barn minns jag, men inte varifrån den kom. Jag anar att det var antingen radions eller tv:ns. När jag googlar visar det sig att det lär ha varit båda. Under min barndom samsände nämligen SR och Sveriges Radio-TV samma julkalendrar ibland med olika namn. Jag minns exakt hur det kändes att öppna luckorna i kalendern. Däremot minns jag inte en enda av dom adventskalendrar som har gått under alla dessa år. Teskedsgumman kommer jag ihåg, men inte att jag skulle ha sett den som adventskalender. Första gången den gick var jag i och för sig bara sex år och sedan den åldern kanske man inte minns så mycket. Den har visserligen gått i repris flera gånger, men då var jag för gammal för adventskalendern istället. Det är väl annorlunda om man har egna barn, antar jag. Det närmaste jag har kommit var syskonbarnen. Till dom broderade jag varsin paketkalender som syns på kortet nedan. Dom föddes tre olika år, så jag hann få klar en kalender i taget. Under dom närmaste åren var det sedan ett evigt pillande med att införskaffa 72 stycken julklappar i lagom storlek, slå in dom och knyta ett snöre runt varje, så att dom gick att hänga upp på rätt plats. Som jag minns det brukade jag sätta en numrerad etikett på varje paket, för att det skulle hamna på det datum jag hade tänkt.

Kalmarposten.

 Gratistidningen Kalmarposten har länge levererats lite hipp som happ. Jag har aldrig fått den förrän på torsdagen, vilket har känts i senaste laget med tanke på att utgivningsdagen är onsdagen. Nu händer det att även jag får den på rätt dag ibland. I höstas hoppade personen som delade ut den troligen över mitt hus helt och hållet. Jag gjorde det till en vana att varje vecka maila och reklamera den uteblivna tidningen. Jag klarade mig visserligen utan den och kunde i värsta fall läsa den på nätet. Däremot antar jag att dom lever på sina annonsörer och då är det väl på sin plats att dom delar ut så många tidningar som dom har lovat dessa. I julveckan kom ingen tidning på onsdagen, så jag utgick från att jag inte skulle få någon den veckan. Döm om min förvåning när den låg på dörrmattan på självaste julafton!
Att allting är relativt förstod jag när USA:s blivande president ville se ”det unga stjärnskottet” Pete Buttigieg som minister. Ynglingen är 38 år gammal. Jag har förstått att amerikanarna har en annan syn på ålder än vad vi i Sverige har. Jag har svårt att tänka mig att någon som närmar sig fyrtio skulle bli kallad för ungt stjärnskott här.

Dyr reaktion.

 Det kan bli dyrt att skriva direkt ur hjärtat på Facebook. En man dömdes nyligen efter att ha kommenterat ett klipp med orden: ”Djävla negerdjävul hade jag varit där så hade ni varit döda nu satans avskum”. Det var ändå i en grupp han skrev sin kommentar, men med tanke på att den hade 16 000 medlemmar fick det ändå hyfsat stor spridning. Han försökte försvara sig med att det var specifikt männen i filmen som han tyckte illa om och inte färgade personer som grupp. Det hjälpte inte. Kalmar tingsrätt konstaterade att mannens ordval innehöll ”sådan missaktning för en folkgrupp” att det handlar om hets mot folkgrupp. Viss hänsyn togs till att det hade hunnit gå drygt tre år sedan brottet begicks. Bara en sån sak som att det ska ta flera år att döma ut böter för en kommentar på Facebook kan väl få en att sucka lite över rättvisans långsamma kvarnar. Han dömdes till villkorlig dom och 10 500 kronor i böter. Jag anar både vilken typ av klipp det kan ha gällt och att det säkert fanns flera som hade kommenterat det på liknande sätt. Man undrar om dom satte dit allihop eller bara den här killen. Har man inte onödigt gott om pengar, är det väl lugnast att på det svenskaste av vis knyta näven i byxfickan och ge sjutton i tangentbordet när man är arg.

I juletid.

 Efter att ha blivit rekommenderade att endast besöka matvarubutiker och apotek, har jag blivit förundrad varje gång jag har promenerat förbi RIAs parkering. Där står alltid gott om bilar, och dom säljer vare sig mat eller medicin vad jag vet. Nu läste jag också i tidningen att julhandeln hade gått lika bra som tidigare år i början av december. Först under veckan innan jul märktes en tydlig förändring. Då var där färre kunder enligt föreståndaren, och flera av dom bar också skydd. Det var som om folk hade börjat ta Coronasmittan på riktigt stort allvar först då. Man kan undra om det var den nya virusvarianten med sin betydligt högre smittorisk som fick folk att haja till. Någon jag läste om hade mest bekymmer med att få träffa hela familjen, när gränserna stängdes. Att det kanske var olämpligt att träffa folk som man normalt bodde långt ifrån, verkade inte vara någonting som bekymrade höga vederbörande speciellt mycket. Dom som inte stör sig på sånt har istället kunnat reta sig på adventskalendern under december. Jag har inte sett den själv, men av det jag har läst har jag förstått att den är för svår för små barn och kränkande för större. Det har kommit in anmälningar mot den till granskningsnämnden.

Juldagen.

När jag var i tonåren promenerade hela familjen ner till farmor och farfar och åt på juldagen. Jag minns inte säkert om det var likadant under hela uppväxten. Dom bodde bara någon kilometer ifrån mitt föräldrahem. På åttiotalet skaffade mamma en övernattningslägenhet i Kalmar, där hon jobbade. Ett par gånger träffades vi där på juldagen. Sedan tog jag över, eftersom mamma fixade allt på julafton. Kortet på henne och mig är taget julen 1984. Mamma hade vävt tyget och sytt oss varsin likadan kjol. Första julen efter att mamma hade gått bort var pappa hos mig och min bror med familj anslöt på juldagen. Dom fortsatte komma hit den här dagen under flera år. 1998 var min äldste bror nere från Hälsingland över jul. Då gjorde han och jag ett studiebesök på Nybros enda dansställe och på en pub på juldagen. Tre år senare firade jag jul uppe hos honom. Då fikade vi hemma hos hans dåvarande svärmor på juldagen. När pappa hamnade på sjukhem efter en stroke, blev vår juldagstradition att först åka till mammas grav och tända ljus. Därifrån fortsatte vi till Borgholm och hälsade på pappa. Juldagen 2006 satt han i rullstolen och sov när vi kom. Han var så trött att han knappt orkade titta upp. Det var sista gången jag träffade pappa. Några veckor senare gick han bort.

Norra vägen.

 SOS-appen i telefonen har efter lång och tålmodig väntan börjat ge ljud ifrån sig när den vill informera mig om en olycka i närheten. Hyfsat sent i måndags kväll plingade det alltså till i min telefon. Jag har stundtals problem med att se vilken plupp som markerar olycksplatsen och vilken som anger min position. Den här gången låg dom dessutom extremt nära varandra, eftersom två bilar hade kolliderat borta vid Gulf. Det ligger bara några hundra meter bort på samma väg som jag bor på. Problemet när man är så nyfiken som jag, är att man inte ser någonting åt det hållet, eftersom vägen går i en viadukt över järnvägen. Det grämde mig verkligen att jag inte ens kunde se dom blinkande ljusen från räddningsfordonen, fast jag bodde så nära. Ett par timmar senare var jag ute på balkongen för att blåsa ut ljuset i min lykta för natten. Då först slog det mig att särbon flera gånger har stått där ute och tagit kort likt det bifogade, där man ser både Gulf och ända bort till rondellen. Möjligen skymmer grönskan på sommaren, men den här årstiden är det definitivt ut på balkongen man ska gå om man vill se någonting söderut. Angående just måndagens olycka läste jag efteråt att det var en bil som hade blivit påkörd bakifrån. Hastighetsbegränsningarna efterlevs dåligt på dagtid och inte alls kvällar och nätter.

Julhandlat.

 Särbon brukar följa med mig till Kvantum, men igår passade jag på att julhandla lite medan han fixade lunch. Jag brukar nöja mig med en av dom små vagnar som finns vid cykelställen. Nu tog jag en större vagn, för att kunna hämta ett paket redan på vägen in i butiken, och slippa frottera mig med folk ett varv extra. Man hade fixat ett föredömligt upplägg för att undvika trängsel vid köandet, men självklart fanns det ändå en och annan som stod och väntade med sin vagn där dom alltid har stått. Inne i butiken frågade jag efter Janssons frestelse, för att slippa leta igenom alla frysdiskarna. Det visade sig vara lite överkurs, för dom hade satt en stor skylt som inte gick att missa där det stod ”Jansson” precis över dom. Julknäckebrödet jag var ute efter hade jag däremot kunnat leta ihjäl mig efter, för det var slut. Det enda som fanns var en variant av stora, runda bröd. Gott var det, och jag tyckte det var lite kul att köpa sånt en gång i livet. Jag har annars bara ätit det hemma hos min bror och hans fru. Två damer med munskydd stod och samtalade vid frukten. Den ena var min granne, och jag sa att hon var en av dom få människor jag kände igen trots munskydd. Jag tittade inte så noga på den hon pratade med, förrän hon sa att jag borde känna igen henne också. Det var en gammal bekant, som jag inte hade träffat på flera år. Fotot är taget av mannen i mitt liv, medan vi fortfarande lunchade på vägen till Kvantum. Jag är på väg tillbaka till torget, där vi har parkerat våra cyklar, med mina cykelväskor.

Glasögon.

 För nästan två år sedan var jag på synkontroll och skaffade nya glasögon. Problemet har varit att jag aldrig har lyckats vänja mig vid dom. Mest och helst sitter jag vid datorn, och där hittar jag inget läge där jag ser tydligt med dom. Ändå hävdar min optiker att dom bara är en halv grad starkare än mina gamla. Annars ska dom vara precis likadana. Jag har använt dom på Kvantum några gånger, eftersom jag tyckte det var synd att dom bara låg här. Eftersom dom är närprogressiva blev det svårt att få någon överblick och stundtals blev jag nästan yr. Dessutom upplevde jag att dom förstorade mycket mer än dom rimligtvis gör. Vissa förpackningar såg extremt stora ut, men tog jag av mig glasögonen återgick förpackningen till normal storlek. Till slut började jag använda dom där glasögonen när jag spelade kort med särbon. När han kom hit med en korsordstidning blev dom till slut snudd på oumbärliga. Där var texten så liten, att jag knappt såg att läsa den med dom gamla glasögonen. Den där halva graden extra kom verkligen väl till pass. Det var förresten korsorden på rasterna som fick mig att börja använda glasögon på jobbet en gång i tiden. När en flicka fick läsa frågorna åt mig så jag kunde fylla i svaren, kände jag att det var dags.

Öronljus.

 Mannen i mitt liv är ett stort fan av öronljus. Personligen har jag inte kommit närmare dom, än att jag har varit med honom inne i en hälsokostbutik i Kalmar och köpt ett par. Eldandet har han skött själv, vilket jag med facit i hand inser har varit förenat med livsfara. Den här gången köpte vi ljusen på nätet. Särbon tyckte att dom borde gå in genom brevinkastet, så när brevbäraren ringde på min dörr blev jag nästan full i skratt. Man hade lagt förpackningen i en låda som troligen hade rymt trettio likadana askar. Inte hade man lagt någonting stötdämpande runt den heller. Den låg bara och skramlade i den stora kartongen. Jag blev betrodd att hjälpa till med eldandet den här gången, så troligen var det mitt fel att särbon ändå brände sig. Jag är glad att vi inte eldade upp hans hår, som var otäckt nära lågan. En googling ger vid handen att behandlaren brukar visa att vax och skräp sugits upp av ljuset efter behandlingen genom att skära itu det och visa på innehållet. Men ljuset ser likadant ut om det bränts ner utan kontakt med örat. Det man ser kommer från ljuset. Enligt vetenskapen gör det ingen som helst nytta, men kan leda till en hel del skador. I Kanada är öronljusen till och med förbjudna. I Sverige kan man däremot köpa hela behandlingen på ett hälsohus här i närheten.

Problemlösare.

 För några dagar sedan stod det bara och snurrade, när jag försökte logga in på Internetbanken. Jag hade sett flera med samma problem på Nordeas Facebooksida. Dom enda svar dom fick var att det inte fanns några kända problem. Man fick en rad tips på vad man kunde testa om man hade svårt att logga in. Jag tömde både cache och kakor och startade om datorn. Det fortsatte snurra ändå. Det märkliga var att appen i telefonen fungerade. Det skulle kunna tyda på att felet fanns i min dator, som någon i kundtjänst antydde. Jag hade nog ändå tänkt avvakta och hoppas att det skulle lösa sig, men särbon satte sig i telefonkö till kundtjänst en gång till, eftersom vi har samma bank. Den gången hade han turen att få tala med en flicka som anade vad som strulade. Eftersom vi var hemma hos mig tog jag över luren, satte mig vid min dator och lät henne vägleda mig i hur jag skulle lösa problemet. Många klick blev det, så nu har jag antecknat precis hur det gick till, ifall samma sak skulle hända igen. Tack vare det här strulet med webbsidan lärde jag mig att fixa ännu en grej i appen. Det finns sånt som jag helst vill se i datorn, men självklart är det allra smidigast om jag kan uträtta alla bankärenden i telefonen.

Bankavgifter.

 Jag har haft samma huvudbank i mer än fyrtio år, även om den har bytt namn några gånger under den tiden. Jag tycker att jag borde ha hyfsat bra koll på Nordea vid det här laget, men den senaste veckan har jag insett att man kan lära sig nya saker om den också. Anledningen till att jag efter lång tvekan valde just det kreditkort som jag har, var att det var avgiftsfritt för mig som förmånskund. Att använda Internetbanken till att betala räkningar och föra över pengar var jag däremot övertygad om var gratis. Jag hade inte ens koll på att det ingick i någonting som kallas vardagspaketet. Det är också avgiftsbelagt, men jag slipper den avgiften som förmånskund. Min tanke har hela tiden varit att skaffa ett gratis kort någon annanstans den dag jag inte längre kvalificerar mig till dom här förmånerna. Det har varit mot mina principer att betala för att använda mina egna pengar. Nu lutar det ändå åt att det kan vara värt dom kronorna att fortsätta med någonting som jag vet fungerar. Jag får se till att få dom dragna varje månad. Några tior en gång i månaden känns inte lika mycket som flera hundra ett par gånger om året, även om jag fattar att det är exakt lika mycket pengar.

Musiken är tillbaka.

 Killen i radioaffären hade lovat att messa när han fick hem min förstärkare. Min tanke i onsdags var att dra ner cykeln och köra runt förpackningsåtervinningen på vägen dit, ifall han hörde av sig. Jag kom iväg tidigare än vanligt, så typiskt nog hade han skrivit tio minuter efter att jag hade gått hemifrån. Hade jag kollat telefonen en extra gång vid återvinningsstationen, kunde jag ha vänt där och hämtat cykeln, men det gjorde jag aldrig. Efter min promenad var jag inte så sugen på att trixa ner den till markplanet. Jag mötte särbon, som hade sin cykel med sig. Första tanken var att låna den, men det där med stång kändes lite väl vågat när jag aldrig hade testat en herrcykel förut. Istället cyklade han ner till centrum och hämtade förstärkaren åt mig. När vi skulle installera den fick jag inte sladdarna till högtalarna att fastna. Jag ringde butiken i hopp om att det var jag som hade missförstått någonting, och så var det förstås. Som jag fattade det satt trådarna rakt in i hålen där man sedan skruvade fast dom på den gamla förstärkaren. På den här var det istället hål igenom skruvarna, som jag inte hade fått syn på. När jag lite senare inte fick liv i den över huvud taget, upptäckte jag själv felet hyfsat snabbt. Jag hade glömt att koppla in strömkabeln.

Ovälkommen tystnad.

 Dom flesta av mina ägodelar börjar bli till åren komna. Äldst är troligen tvättmaskinen. Varje gång jag ska tvätta drar jag en suck av lättnad när den verkligen går igång. Någonting jag inte alls hade tänkt mig skulle ge upp var däremot förstärkaren, som gör att jag får ut musiken från min laptop till högtalarna. Den var plötsligt helt tyst och död. Den är visserligen tretton år gammal, men av någon outgrundlig anledning var ändå min första tanke att lämna in den på lagning. Det var bara för att jag saknar bil som jag ringde radioaffären och kollade läget först. Det är ganska bökigt att släpa iväg sånt på cykeln. Hade jag dessutom tänkt fel på något sätt, hade jag känt mig onödigt dum om jag hade kommit in med förstärkaren i butiken. Nog hade jag tänkt fel alltid. Jag skulle få vänta över julhandeln och mellandagsrean till mitten av januari, innan dom hann titta på den över huvud taget. Så skulle det antagligen kosta en tusenlapp att laga den medan en ny kostade det dubbla. Min radiohandlare har inga stora lager, så jag fick vänta några dagar på förstärkaren han beställde hem åt mig. Under väntetiden fick jag spela musik från datorn i sovrummet. Den har jag åtminstone fristående högtalare till, även om dom inte är så stora.

Skriet från vildmarken (eller Nybro då).

 I samma trappa som jag bor en liten familj med ett barn som har extrema röstresurser. Åtminstone skriker hen oftare än dom flesta barn jag har träffat. Jag är glad att vi varken bor väggivägg eller över varandra. Så länge dom håller sig i sin lägenhet hör jag inte skriken. Går hela familjen upp på vinden eller ut i trapphuset hörs dom desto bättre. Det senare inbjuder verkligen till rop och gapande, eftersom det ekar där. Skriket jag hörde i förrgår kväll var av en annan karaktär. Det hördes så högt och lät så förtvivlat. En tanke gick till en av grannarna vars man är dödssjuk. Jag föreställde mig att hustrun hade kommit hem, funnit honom avliden och vrålade ut sin förtvivlan. Alternativet var att några ungdomar busade högljutt i närheten eller att någonting riktigt otäckt hade hänt utanför. Det brukar dröja innan man får svar på såna frågor, om man får veta vad som har försiggått över huvud taget. Den här gången fick jag svar nästan direkt, när en mamma här i bostadsområdet ville varna andra föräldrar. Två nioåriga tjejer hade blivit jagade av en tonårskille som var ute efter deras mobiltelefoner. Dottern hade ringt sin mamma och skrikit i panik, och det hade skrämt iväg ynglingen.

Femtonde december.

 Idag fyller mitt soffbord 37 år. Mina första egna soffgrupper köpte jag begagnade, och bordet tillhörde en av dom. När jag i slutet av åttiotalet köpte en splitter ny soffgrupp så behöll jag ändå det där bordet. Tatueringen i mitten på bilden nedan fyller fem. Tanken med den var att någon skulle känna sig manad att laga mitt brustna hjärta. Så skedde ju också till slut, även om det dröjde några år. Dom två mindre tatueringarna gjorde jag en vecka senare.
Det är exakt sexton år sedan jag klippte mig på M-salongen första gången. Efter att ha gått på drop in i flera år hittade jag en salong med tidsbokning alldeles i närheten av där jag bor. När den frissan flyttade från Nybro hamnade jag på M-salongen och där har jag blivit kvar.
Medan jag jobbade på golvfabriken inföll luciafirandet där just den femtonde december flera gånger. På nittiotalet var vi inhysta i pingstkyrkan. Lokalen bidrog till stämningen, liksom det faktum att vi nattarbetare hade vår sammankomst efter arbetstidens slut. Så tidigt på morgonen var det fortfarande mörkt. Efter luciatåget serverades vi kaffe vid borden. På tjugohundratalet flyttades firandet till folkets hus. Det hölls mitt på dagen och solljuset flödade genom fönstren. Fika fick man plocka till sig själv på vägen in. Dom sista åren jag var med hade ledningen tagit till sig att vi som jobbade natt inte var upplagda för luciafirande mitt på dagen. Lucian fick vi vara utan, men informationen som hölls vid samma tillfälle styrdes upp åt oss när vi kom till jobbet på kvällen.

Julklapp.

 Igår träffade vi min bror och hans fru för första gången på nästan ett år. När dom åkte hem härifrån efter nyårsfirandet ifjol, kunde väl ingen ana att det skulle dröja så länge innan vi sågs härnäst. I mars planerade vi att åka tillsammans på ett födelsedagsfirande i Jönköping, men när födelsedagsbarnet blev förkyld, drog jag och särbon oss ur. Det var knappast Corona hon hade, men efter det brakade det loss ordentligt på den fronten, och vi har inte träffat någon alls i år. Igår sågs vi för att byta julklappar. Det kunde kanske ha kvittat, när vi inte ska fira jul ihop, men jag hade ändå gjort fotokalendrar som jag brukar. Dom hinner väl bli inaktuella, innan vi kan träffas inomhus härnäst. Nu sågs vi bara utomhus en kort stund. Jag hade fått veta i förväg att jag och särbon skulle få en mindre julklapp att dela på. Det var nog årets underdrift, för vi fick en hel kasse med gott och blandat. Som alla kan se på kortet är den knappast liten. Att den var tung också kanske inte framgår lika tydligt. Den var från hela klanen, så min spontana reaktion var att skriva och tacka barnen direkt. Så slog det mig att man kanske inte borde tacka för en julklapp förrän efter jul. Å andra sidan kunde vi förstås inte låta bli att börja smaka på allt gott redan nu.

Prylar.

 Vissa prylar lär jag mig älska medan jag använder dom. En liten handdammsugare tyckte jag till exempel i det längsta inte var en speciellt användbar pryl. Till slut köpte jag en, eftersom det blåser in så mycket skräp på min balkong. På sommaren, när jag har matta där ute, är enda sättet att få upp det att dammsuga. Att dra ut den stora dammsugaren dit tyckte jag var bökigt, så till slut köpte jag en sån där liten. Den fungerade inget vidare på just balkongen, men desto bättre överallt annars. Numera använder jag den när jag har dragit in grus i hallen, när det ligger hårstrån på badrumsgolvet och till mängder av andra saker. Jag fattar verkligen inte hur jag klarade mig utan den i så många år. För tjugo år sedan kände jag samma sak för min första dator. Min bror hade visat mig deras, men jag tyckte mest att det kändes som ett jättelikt kollegieblock. Jag kunde lika gärna använda papper och penna. När jag till slut köpte en egen, hade jag lätt kunnat slänga ut den från balkongen, innan jag lärde mig att älska den. Med tiden har jag sedan flyttat in alla mina projekt och resten av mitt liv i den här burken. Jag fattar verkligen inte hur jag skulle kunna leva utan dator.

Bråttom.

 Sedan jag slutade jobba kan jag fundera över hur jag någonsin fick tiden att räcka till det. När jag inte tillbringar alla dessa timmar på en arbetsplats och att ta mig dit och hem därifrån, tycker jag att jag borde hinna hur mycket som helst varenda dag. Märkligt nog händer det bara någon gång varannan vecka eller så att jag får lite extra gjort. Olika projekt pågår i månader, eftersom jag sällan eller aldrig hinner ägna mig åt dom. Dom dagar jag har en tid att passa kan rentav bli så stressiga att jag knappt hinner med det som känns viktigast för mig. Jag får strunta i att kolla morgontidningen och istället bara lägga upp blogginlägg och sånt som jag vill dela på Facebook och rusa. Typiskt nog verkar det alltid vara när jag har bråttom som saker och ting strular. I förrgår skulle min salig far ha fyllt 94 om han hade levt. Jag ville lägga upp ett kort på honom på Instagram. Det var ingenting som kunde vänta, för jag ville förstås göra det på själva födelsedagen. Jag gjorde som jag brukar och skickade kortet till mig själv på Messenger, för att få in det i telefonen. På datorn syntes det, men i samma app i mobilen fanns inget foto. Att lägga upp bilder i inlägg på Facebook fungerade inte heller förrän framåt kvällen. Då fick jag veta att det var Messenger som hade legat nere.

Aviseringar.

 Min mobiltelefon har kommit in en andra andning verkar det som. Det har varit dåligt med plingandet från dom appar jag vill ha aviseringar från. När det plingade till strax efter att jag hade betalat på Kvantum, var min första tanke vad någon kunde tänkas vilja. Så slog det mig att det måste vara kvittot, som jag får i Kivra. Tidigare har jag enbart fått en avisering på skärmen. Till och med SOS-appen plingar till emellanåt. Dom senaste gångerna det har gällt trafikolyckor har dom inträffat i samma korsning. Sist var det en korsning närmare centrum. Där finns trafikljus, så jag undrade lite hur man hade lyckats smälla där. Morgontidning rapporterade att det var ett rattfyllo som hade brakat tvärs över en refug och in i en annan bil. Han som blev påkörd höll kvar den berusade mannen på platsen tills polisen kom. I appen är fortfarande mitt största problem att jag ibland rör ihop platsen för händelsen med min egen position. När jag inser att jag är vid mitt eget hus och snurrar på kartan, förstår jag oftast att det inte beror på att någonting har hänt här. Lite intressant tyckte jag det var när jag fick meddelandet att en olycka befarades ha inträffat. Hade dom inte varit säkra, hade den knappast gått ut till alla i närområdet.

Vaccin.

 I ett mail kallade jag mig själv för hyfsat frisk och medelålders. Det slog mig inte ens förrän efteråt att det har gått ett par decennier sedan jag var fyrtio. Det var ungefär där jag tappade räkningen, och det är därför jag känner mig som medelålders. Enligt en undersökning anser annars dom flesta att man är det runt femtio. Sextio var det ingen som sträckte sig till. Åldersuppgiften i mitt mail innebar mest att jag inte är över sjuttio. När det ska vaccineras mot Covid framöver, har jag alltid läst att vårdpersonal och riskgrupper kommer att ha förtur. Jag har föreställt mig att jag själv skulle få vänta till nästa jul eller så. Därför var regeringens senaste besked en glad överraskning. Alla vuxna ska erbjudas vaccinering under första halvåret 2021. Med tanke på hur många som verkar tveksamma och kan tänkas tacka nej, kanske kön blir kortare än väntat. Själv vaccinerade jag mig aldrig mot svininfluensan, men det som går nu skrämmer mig mera än vad vaccinet gör. Att kvävas till döds är en av mina största rädslor. När jag nu kände mig så säker i mitt beslut kanske det var dumt att börja se Dokument inifrån om antivaccin-rörelsen. Man får väl vara glad så länge det bara gäller ens egen hälsa. Att ha en liten bebis och inte vara säker på om sjukdomar eller vaccin är farligast, måste vara ett helvete.

Märkligt.

I dessa tider borde väl ingenting förvåna mig, men ibland händer det i alla fall. Som när Kalmar länstrafiken lägger ut ett videoklipp där dom skriver ”Tack för att du betalar din biljett”. Framdörrarna på bussarna har varit stängda för att skydda chaufförerna, och under tiden har folk passat på att åka gratis. Jag fattar inte alls varför det verkar vara mera accepterat än att till exempel stjäla i en butik. Inte skulle väl Kvantum komma på idén att sätta upp en skylt vid utgången med texten ”Tack för att du betalar för dina varor”? Annars är det gott om nya skyltar med anledning av Corona. Nära entrén står en om att man inte ska stanna och prata där. Precis intill den stod två äldre par och samtalade i godan ro, sist jag passerade den. Nu läste jag i alla fall att man hade satt in kontrollanter på bussarna, och att dom som saknade biljett fick betala en tusenlapp. Några andra som det tydligen var olika regler för var kändisar. David Beckham rörde upp himmel och jord, när han publicerade en kärvänlig bild på sig själv med sin halvstora dotter. Många tyckte att det var opassande att han pussade henne på munnen, även om några föräldrar försvarade honom. När Carola publicerade likadana bilder på sig och sin dotter, såg jag inte en enda sur kommentar.

Åttonde december.

 Den åttonde december 1979 besökte jag Hyttan i Alsterbro för allra första gången. Kortet på mig är taget tidigare samma år på väg till något annat dansställe. Den före detta glashyttan var omgjord till dansställe. Man hade två scener och körde nonstop till två orkestrar. Det lockade lite extra. Jag åkte ofta dom fyra milen dit från Kalmar i början av åttiotalet. Då hade jag fortfarande bil, och kunde köra dit själv, om jag inte hittade någon att åka med. När jag flyttade till Oskarshamn sålde jag min sista bil. Under dom två år jag bodde där var jag bara i Hyttan vid tre tillfällen. Det blev en handfull besök i början av nittiotalet sedan jag hade flyttat till Nybro också. 1993 lades dansstället ner.
Övertid är uppenbarligen inget modernt påfund. För trettiofyra år sedan var jag anställd på Nordchoklad i Kalmar, och jobbade över den här kvällen. Det gjorde jag för övrigt två kvällar till i samma vecka. Det var väl i och för sig något lindrigare att stanna kvar ett par timmar efter arbetstidens slut, än att jobba över ett helt skift en lördag eller söndag.
Den åttonde december 2004 jobbade jag på golvfabriken här i Nybro, och fick skräp i ögat. Det blir mycket stickor och småbitar, som man kan göra sig illa på och som fastnar lite varstans, när man jobbar med trä. Just den här biten var bara någon millimeter stor, men det kändes som mycket när jag inte fick ut den ur ögat.

Felklädd.

 När jag var mellan femton och sjutton var jag ofta på Sandra dansrestaurang och dansade på onsdagarna. Att jag, som alltid har varit morgontrött, ens orkade upp först till skola och sedan jobb på torsdagsmorgnarna är ett rent mysterium. Det var inte många timmar man hann sova. Åldersgränsen var egentligen arton år, men den enda gång jag blev portad berodde det inte på att jag inte hade åldern inne. Istället var det min klädsel som inte dög, eftersom dom hade infört jeansförbud. Det var visserligen snickarkjolen på kortet nedan jag hade på mig, men dom nekade tydligen alla typer av jeanstyg. Lite tur i oturen var det att jag hade börjat jobba i Kalmar några veckor tidigare, och hade en lägenhet där. Skulle jag ha åkt till östra Öland för att byta kläder, hade jag missat det mesta av danskvällen. Jag bodde i och för sig i norra delarna av Kalmar och Sandra låg på söder. Eftersom jag bara var sexton hade jag varken körkort eller bil, men den här kvällen hade jag en snäll chaufför, som skjutsade mig fram och tillbaka en extra gång. Nyligen fick jag av en händelse veta såhär fyrtiotre år senare vad det där jeansförbudet kom sig av. Dansställena hade fått problem med stökiga raggare. Dom var alltid klädda i jeans, så man förbjöd det för att hålla dom ute.

Språket.

 Hur mycket jag än försöker låta bli att agera språkpolis, så gör tidningar och andra webbplatser det snudd på omöjligt för mig. Senast var det två män som åtalades för att gemensamt ha innehaft narkotikabrott i överlåtelsesyfte. Vem hade trott att man kunde inneha ett brott? Ja, möjligen ett stenbrott då. Nästa handlade om en kille på tv, som skulle tända ett ljus. När han skulle testa att tända ljuset så funderade det nämligen inte lika smidigt som när tittarna fick se. Vem hade trott att det fanns tänkande ljus? Vissa ord får jag lära mig att stava och/eller använda korrekt efter nästan sextio år, tack vare att jag bloggar. Kollar jag upp ett ord som jag har använt i hela mitt liv, kan det mycket väl visa sig att jag har missförstått någonting. Jag har till exempel tills helt nyligen varit övertygad om att man hårddrar någonting. Om jag förstår saken rätt är det fler som stavar ordet fel, för det heter tydligen hårdrar. Man kan bara använda hårddra som teknisk term, alltså när någon tagit i med skiftnyckeln så att muttern blir riktigt hårt dragen. Då är den hårddragen. Annars ska det vara hårdra, vilket kommer från ett fornsvenskt ord, hardragha, som betydde att någon bokstavligen drog en annan i håret. Man lär sig någonting nytt varje dag.

Åsa.

 Vid veckans besök på Kvantum hittade jag inte osten jag skulle ha. Jag frågade en ung tjej, som visade mig vart dom hade flyttat den. Hennes röst lät nästan otäckt bekant, med tanke på att jag aldrig hade sett henne tidigare. Jag fick fundera någon minut, innan jag insåg att hon lät precis som Åsa. När jag frågade, visade det sig mycket riktigt att det var Åsas dotter. Eftersom Åsa var sjuk i cancer sist jag träffade henne, blev min följdfråga hur det var med henne nu. Det visade sig att hon hade gått bort för nästan två år sedan. Jag trodde att jag hade missat en dödsannons igen, men den här hittar jag inte ens på nätet såhär i efterhand. Möjligen hänger det ihop med att det var för så pass länge sedan. Åsa var frisör och klippte mig dom första åren sedan jag hade flyttat till Nybro. Salongen låg i källaren under Lönnen på den tiden. Vattnet höll lite ojämn temperatur, så det gällde att säga till i tid innan det blev för hett. Åsa var så kall om händerna att hon bara tyckte det var skönt att vattnet var varmt. Jag bytte salong för många år sedan, men har sprungit på Åsa nere på stan ibland. Hon hade en egen salong under några år. Att kämpa mot cancer som egen företagare blev övermäktigt, så mot slutet jobbade hon på Intermezzo. Jag träffade henne sista gången för tre år sedan. Det var visserligen på vårdcentralen, men den gången var hon där för att hennes dotter behövde träffa en läkare.

SOS-appen.

 En av apparna i min telefon är 112. Framför allt tror jag att den kan vara bra att ha om det händer mig någonting. Det kan vara svårt nog att redogöra för var man är i vanliga fall. Är man chockad och/eller skadad lär det knappast vara enklare. Trycker jag på den där knappen ska jag inte bara bli kopplad direkt till SOS. Dom ska dessutom kunna se var jag befinner mig. Hittills har den enbart berättat för mig om olyckor i mitt närområde. Tyvärr har jag inte lyckats få den att göra sig hörd, fast jag har den inställd på det. Istället är det när jag kollar någonting annat i telefonen, som jag kan få syn på ett meddelande därifrån. Allra oftast sker det när jag stiger upp ur sängen och stänger av snarkappen. Har det då hänt någonting medan jag har sovit, så ligger det i allmänhet kvar, även om ärendet är avslutat för räddningstjänstens del. Det är tydligt att appen känner av var jag befinner mig. För ett tag sedan fick jag inget meddelande när det brann här i närheten. Det berodde troligen på att jag befann mig i andra änden av Nybro, så branden var inte i mitt närområde just då. Häromdagen insåg jag tydligt hur exakt koll den där appen har på mig, efter att två bilar hade kolliderat i en korsning här i närheten. Jag gick från sängen till badrummet och tog på mig glasögonen på vägen, för att se att läsa vad som hade hänt. När jag tittade närmare på telefonen hade det kommit en uppdatering om att jag nu befann mig längre ifrån olycksplatsen.

Välpyntat.

 Jag såg en artikel på nätet om en familj i Hanemåla här i Nybro, som pyntade extra mycket nu till jul. Jag skrollade förbi fotot på dom, utan att känna igen någon i familjen. Däremot lät namnet bekant, och när jag tittade på kortet igen insåg jag att jag har jobbat ihop med pappan. Jag har problem med att känna igen folk redan innan, och att många har mössa nu på vintern gör det inte enklare. Familjen ifråga hade ett ovanligt efternamn, och plötsligt löstes ett av världsproblemen åt mig. Vi har vid flera tillfällen både inför förra och den här julen promenerat förbi en trädgård i Pukeberg, där det också vimlar av julpynt. Varje gång har jag läst namnet på brevlådan, och undrat varför det verkade bekant. Det visade sig att det är föräldrarna till mamman i Hanemåla, som bor i Pukeberg. Hon har traditionen med pyntandet med sig därifrån. Det där med namn som låter bekanta hände mig igen häromdagen. När någon frågade var Brånahult låg, kunde jag inte för mitt liv komma på i vilket sammanhang jag hade hört namnet tidigare. När jag hittade det på kartan trillade polletten ner. Killen som tatuerar mig hade ingen lokal när jag skulle göra ett par av mina senaste tatueringar. Han riggade upp sin studio hemma hos sig, och han bodde just i Brånahult.

Hudvård.

Jag försökte dra ner mina utgifter till ett minimum redan för nästan två år sedan, när jag slutade jobba. Den som inte arbetar skall heller inte äta står det i bibeln. Riktigt så långt drog jag det inte, men det fanns en hel del att dra in på ändå. Man ska ju ändå leva, så jag har till exempel fortsatt gå till frissan, även om det inte blir lika ofta som tidigare. Något som jag inte började ifrågasätta förrän helt nyligen var min svindyra ansiktskräm. Man vill ju gärna tro att man får vad man betalar för och jag anar att hyn blir mera krävande ju äldre man blir. Mest köpte jag annars just den krämen för att den kändes som en smekning, när jag smorde in mig med den. Till slut kunde jag ändå inte riktigt försvara för mig själv att betala flera hundra för den där lilla burken. Det stora problemet blev att klura ut vilken kräm i en annan prisklass som kunde vara åtminstone lite lik den jag hade använt. En känsla är ju inte lätt att förmedla i produktbeskrivningen och jag antar att man inte kan kliva in i någon butik och testa hudkräm. Den första jag provade var rena motsatsen till min favorit. Den var så tjock och trög att jag inte klarade av att ha den i ansiktet över huvud taget. För att slippa slänga burken använder jag krämen till fötterna(!). På andra försöket fick jag i alla fall tag i en ansiktskräm som jag nog kan lära mig att älska.

Första december.

Jag slutade gå ut och dansa för tjugofem år sedan, men jag kan tänka mig att det är tufft nu för dom som höll på tills pandemin satte stopp för dylika aktiviteter. Den första december 1976 var jag på Sandra dansrestaurang i Kalmar på onsdagsdans. Åldersgränsen var egentligen arton år, men jag kom in fast jag bara var femton. Just den här kvällen spelade Leif Bloms. Man måste säga att jag behöll mina favoritband. Tretton år senare var jag nämligen där och dansade till samma orkester en fredagskväll.

1985 hade jag varit i Malmö över helgen och besökt min bror och hans dåvarande sambo. På söndagen åt vi på restaurang, innan jag satte mig på bussen hem till Kalmar. Jag somnade i höjd med Ronneby.

Den första december 1990 var det dop för tjejen som ligger i mitt knä på kortet nedan. Det är brorsdottern, och festligheterna pågick till sent på kvällen. Barnets mor och jag diskade och fikade efteråt, och kom inte i säng förrän vid tre. Elva år senare gick flickebarnet på Dansinstitutet i Kalmar, och dom hade avslutning den här dagen. Det hade dom för övrigt samma datum året därpå också, eftersom den hölls på en lördag 2001 och en söndag 2002.