Blogg 31/5 2022.

 Under tjugofem år av mitt liv var slam’s den stora fritidssysselsättningen. Det är häften med frågor i. Dom skickar man vidare tills tillräckligt många har svarat på frågorna. Då förväntas siste man skicka hem den till personen som har tillverkat slammen. Med lite tur kunde man få någonting som tack av ägaren. Jag, som gillar att klippa och klistra, slaktade alla typer av tidningar. Jag satt vid tv:n om kvällarna och klippte ut både bilder att ställa frågor till och ord som kunde fungera som frågor. Jag gjorde tusentals slam’s under dom där åren, fast långt ifrån alla hittade hem. Det var lite fascinerande hur vissa kunde dröja så länge att dom kom hem flera år efter att jag hade slutat slamma. Nu är det mer än tio år sedan jag lade ner den verksamheten och jag har inte fått hem någon på bra länge. Som handarbete vid tv:n tog jag upp broderiet igen, så det har blivit desto flera tavlor. Eftersom det år dyrt att rama in dom, valde jag senast det största och mest tidsödande broderiet jag hittade i mina gömmor. Det lär ta några år innan det blir klart och jag blir tvungen att göra plats för det på någon vägg.

Blogg 30/5 2022.

 När jag växte upp kom det två olika butiksbussar till mina hemtrakter på östra Öland. Konsumbussen minns jag inte att jag någonsin handlade i, även om jag har en vag bild av hur mannen som körde den såg ut. Det i sin tur tror jag hänger ihop med att jag har ett tidningsurklipp med honom i något av mina album. Som jag minns det körde bussarna olika rundor och den här stannade borta vid Gerdas hus på stora vägen. I bussen från Filips självköp handlade jag desto oftare, även om vi aldrig sa någonting annat än Ståhle om den. Det var så Eric, som körde den och expedierade kunderna, hette i efternamn. Den bussen körde ner till Bläsinge och stannade både vid vår grannfru och nere hos min farmor. Det får mig att undra såhär i efterhand om hållplatserna helt enkelt hängde ihop med vilka som brukade handla. Jag minns att Ståhle till och med gick upp till vår grannfru och knackade på vid något tillfälle. Då bodde hon ändå en bit från vägen. Själv hade jag bara några kronor till godis på den tiden, men dom äldre damerna kunde nog köpa det mesta dom behövde i butiksbussen.

Blogg 29/5 2022.

 I samband med cytostatikabehandlingarna får jag några piller som enligt utsago är ”för det allmänna välbefinnandet”. Jag har inte forskat närmare i vad dom innehåller, men med tanke på hur trött man kan bli av dom där gifterna, skulle det inte förvåna mig om det bland annat är någonting uppiggande. Det skulle också förklara varför jag sover dåligt dom första nätterna efter en kur. Sömnen har jag annars inte haft några problem med sedan jag slutade jobba. Det är väl oftast när man känner att man måste sova som det blir svårt. När jag som barn kom upp och sa till min kära mor att jag inte kunde sova, berättade hon bara att hon själv kunde få vänta på sömnen i ett par timmar. När jag skulle dröja så länge med att beklaga mig, hann förstås jag också somna. Numera, när jag bor i hyreshus, känns det lite obehagligt om jag hör hissen medan jag ligger vaken. Då undrar jag om någon är på väg till mig. När jag väl sover hör jag varken den eller den tunga trafiken på vägen utanför mitt sovrumsfönster.

Blogg 28/5 2022.

 Något som jag tycker har blivit sämre sedan vi fick nya ytterdörrar är att det numera går att ta sig in med huvudnyckel igen. Det var så när jag flyttade hit och jag glömmer aldrig den gången någon klev på utan mitt medgivande. På dörrarna vi har haft dom senaste trettio åren har man varit tvungen att sätta vredet i ett speciellt säkerhetsläge, för att någon skulle ta sig in. Gjorde man inte det visste man att man fick vara ifred. Dom senaste tre gångerna har jag i alla fall haft tur med hur och när vaktmästaren har dykt upp. När han skulle byta duschblandaren hade jag gjort mig i ordning för att åka till lasarettet i extra god tid. Att gå på toaletten hade inte känts så aktuellt medan han stod där inne och skruvade, men nu var jag redan klar när han kom. När han ringde att han var på väg hit för att hjälpa mig med lyset i badrummet, hade jag precis satt på ljudet på telefonen efter att ha besökt vårdcentralen. Senaste besöket var i måndags för att besiktiga dom nämnda dörrarna en extra gång. Jag skulle iväg på behandling på sjukhuset, men han dök upp redan vid åtta på morgonen. Annars hade jag omöjligt kunnat veta om han redan hade varit här, eller jag måste fortsätta vänta på honom när jag kom hem igen.

Blogg 27/5 2022.

 När min morgontidning hade en artikel om en man som hette Leopold Nusko kändes namnet vagt bekant för mig. Personen som dök upp i mitt medvetande basade för köket på Nordchoklad i Kalmar, när jag jobbade där. Till skillnad från den stora fabriken som jag har varit anställd på här i Nybro, hade dom där en riktig matsal med frukost och lunch. Vi från produktionen blev utlånade dit ibland när köket behövde hjälp. Mannen i reportaget hade visserligen varit kökschef på Domusrestaurangen, men eftersom båda verksamheterna ingick i kooperativa förbundet, gick jag ändå in och läste artikeln. Mycket riktigt hade han tillbringat dom sista yrkesverksamma åren av sitt liv på Nordchoklad. Nu fyller han nittio till sommaren, men verkar vara i bättre form än jag, som är betydligt yngre. Han gympar två dagar i veckan och simmar en dag. Det har han gjort i femtio år. Jag kunde inte ha svarat på vad han hette, om någon hade frågat. Uppenbarligen kallade vi honom vid efternamn och det hängde kvar någonstans i mitt undermedvetna. Det enda jag egentligen minns tydligt om Nusko från åttiotalet, var att han skadade sig en gång när han skulle köra ut sin bil ur garaget. Bilen kom i rullning och han blev klämd mellan den och husväggen.

Blogg 26/5 2022.

 På kortet nedan är jag tretton och sitter på cykeln, som var den ständiga följeslagaren på den tiden. Jag hade visserligen bara en kilometer till min farmor och mina kusiner, men annars låg det mesta längre bort. Hamnen och badplatsen till exempel. På somrarna badade jag friskt och resten av året fanns min far där nere, eftersom han jobbade som yrkesfiskare. Norrut låg Norra Möckleby bygdegård och församlingshemmet, där vi hade möten med Ungdomens Röda Kors och andra sammankomster. Söderut fanns en kiosk eller om det möjligen kan ha varit en butik. Man kunde i alla händelser köpa godis där. I tonåren var nog annars huvudärendet att träffa andra ungdomar som samlades utanför. Jag tog körkort när jag var arton och dom närmaste tio åren gick det betydligt smidigare att ta sig även längre sträckor. Sedan tröttnade jag på att pengarna aldrig räckte till så mycket annat än den där gamla bilen och bestämde mig för att försöka klara mig utan. I Oskarshamn, där jag bodde då, var det inga problem, eftersom stadsbussarna gick en gång i kvarten. Här i Nybro lades bussarna ner strax efter att jag hade flyttat hit, så här har jag släpat allting på cykeln i alla år.

Blogg 25/5 2022.

 På den tiden jag låg och pressade i solen på somrarna hängde det mest ihop med att man borde vara ute i solen när den visade sig. Sådär våldsamt förtjust har jag aldrig varit i vare sig sol eller värme. Inte fick jag någon mörkare brun ton av solandet heller. Jag blev mest röd och brände mig, eftersom jag aldrig använde solskyddskräm. Med facit i hand blev jag mest ful av solandet. Jag hade inte ens fattat att det berodde på solen att hela jag är full av märken och prickar. Dom av mina tatueringar som syns lärde jag mig till slut att smörja in. Även om jag inte solar så klär jag mig i ärmlöst när det är varmt. Tatueringarna var svarta från början, men dom bleknade snabbt i solen. Sedan jag fyllde i dom med lite färg fick jag klart för mig att det var en bra idé att skydda dom mot solsken. Någonting som ingen däremot hade tänkt på att varna för var att tatueringarna kunde ställa till problem om man fick cancer. Det är tydligen vanligt att lymfkörtlarna är svarta eller missfärgade av tatueringar, så också mina.

Blogg 24/5 2022.

 För mig, som älskar att fotografera allehanda kryp, är den här årstiden guld. På var och varannan blomma eller annan växt som man fäster blicken på sitter det något levande väsen. Samtidigt är det bra om man lyckas hålla ett öga på var man sätter fötterna, eftersom hundskit är ungefär lika vanligt som loppor. Det sistnämnda är särbons samlingsnamn på alla djur i storleken pyttesmå. I helgen kunde det ha gått snäppet värre än om jag hade kommit hem med hundbajs under skorna. Jag fick syn på godingen på bilden när jag passerade bara någon decimeter från henom och blev upplyst om att det var en huggorm. Jag hade väl i och för sig blivit hyfsat hysterisk av att få upp en ofarlig snok i byxbenet också, men jag anar att den här kunde ha gjort mera skada. Femtio meter längre fram på vår promenad hörde jag dagens roligaste. Det var några ungdomar som käftade med varandra medan jag stod en bit ifrån och plåtade ett par flygfän. Killarna talade svenska med utländsk brytning, som man brukar säga. Jag har alltid föreställt mig att det är svårt med ordvitsar på ett språk som inte är ens modersmål. Jag förstod att jag hade fel, när följande konversation utspann sig bakom min rygg: ”Är du katolik?” ”Ja.” ”Varför är du inte hundolik?”

Blogg 23/5 2022.

 Ett hus som var till salu i Nybro gjorde mig lite nyfiken, eftersom jag anade att jag kände någon som bodde på den gatan. När jag kollade upp det närmare hittade jag tre före detta arbetskamrater, ett par jag känner från annat håll och flera som jag åtminstone vet vilka dom är. Jag konstaterade att om jag hade haft lust och råd att flytta till hus och om jag hade velat känna grannarna dit jag flyttade, hade det här varit det ultimata tillfället.
Fast jag tycker mig ha städat, sorterat och plockat i ordning i ett av köksskåpen  flera gånger, hittade jag plötsligt en plastburk med salt där. Av datummärkningen att döma hade den stått där i några år. Kartongen med salt som jag använder är betydligt nyare och jag vet att jag gjorde slut på en likadan innan jag köpte den. Jag undrar verkligen hur jag har lyckats göra av med så mycket salt utan att någonsin få ögonen på den där burken. Det är ju ingenting man använder några större mängder av. I alla fall gör inte jag det.

Blogg 22/5 2022.

 Det har en tendens att bli kaos när jag ska laga mat, speciellt om det gäller någonting jag testar för första gången. Lunchen igår var inget undantag. Det började direkt, när jag skulle plocka fram bakplåtspapper, men inte hittade några. Om dom hade tagit slut tycker jag att jag borde ha skrivit upp det på inköpslistan och köpt nya direkt, men det fanns inga där dom borde ligga. Så blev jag varm och skulle öppna vädringsfönstret i köket. Jag har lyckats flytta undan spargrisen som stod i vägen massor av gånger, men nu tappade jag den i golvet. Den gick i om inte tusen bitar så åtminstone tillräckligt många för att vara bortom all räddning. När jag inte hittade oxbuljongen och inte kunde minnas att jag hade sett den bland varorna som mannen i mitt liv kom hem med, ringde jag honom helt enkelt och frågade om han kom ihåg ifall han hade köpt det. Det kändes lite meningslöst att leta efter någonting som inte fanns. Han hade glömt den, så vi körde på fiskbuljong istället. Mat fick vi alla fall till slut. Framåt kvällen, när jag skulle ta fram en ny disktrasa, hittade jag dessutom bakplåtspapperen. Dom låg i botten på en av lådorna jag hade letat i och jag fattar inte hur jag kunde missa den stora texten på förpackningen.

Blogg 21/5 2022.

 Halvvägs in i cytostatikabehandlingarna bytte vi blandning på gifterna den senaste gången. Sköterskan vi hade gången innan sa att den här skulle vara mycket värre. En sjuksköterska på Astrakanen förfasade sig och hävdade att så säger man inte. Man säger att alla reagerar olika. Min favoritsköterska på sjukhuset sa att det både fanns dom som tyckte att den var värre och att den var lindrigare än den andra. Den flickan har för övrigt flyttat från vår region nu, så henne lär jag inte träffa mera. När det gäller måendet av cellgifterna, så är mitt största problem att jag blir febrig någon vecka mellan behandlingarna. Skillnaden med den nya soppan var att det satt i dubbelt så länge som med den gamla. Å andra sidan har jag kunnat äta som vanligt hela tiden. Det lär vara bra för allt utom vikten. När jag började med den första blandningen, kunde jag sitta och peta i maten och ha fullt sjå med att få i mig några få tuggor. Det kanske är som Jack Vreeswijk säger i intervjuer, att kroppen vänjer sig vid cellgifterna.

Blogg 20/5 2022.

 I huset på bilden växte jag upp. Om jag inte minns alldeles galet, delade jag och mina bröder rummet bakom fönstret längst till höger till en början. Från den norra gaveln fanns en nerfart till garaget, som låg i källaren. När det började kännas trångbott byggde man två rum där nere istället och garaget som syns intill huset på bilden. Det var ganska torrt på den där tomten annars, men där garagenedfarten låg kvar under jorden och hejdade vattnet från att rinna undan var det alltid grönt och frodigt. Mina bröder fick varsitt rum i källaren och när den förste flyttade hemifrån tog jag över det ena. När jag var mindre var jag av någon anledning oproportionerligt rädd för bilar. Kom det en bil på vägen utanför, klättrade jag upp på brunnen, som syns framför huset. Det växte tallar på tomten, så om man gick barfota på sommaren gjorde man det väldigt försiktigt. Tallkottar är verkligen inte sköna att kliva på. Så småningom lät mamma ta ner dom och anlade något som mera liknade en trädgård. När hon gick bort tog mossan över. Även om jag antar att det inte riktigt var meningen, så minns jag än idag känslan av att sjunka ner med bara fötter till anklarna i den mjuka mossan.

Blogg 19/5 2022.

 Det där med lysrör är verkligen inte min grej. Första gången en vaktmästare fick hjälpa mig, förklarade han att glimtändare var något jag fick hålla med och byta själv. Jag hade aldrig ens hört talas om att det fanns någonting som hette så. Det har hänt minst en gång tidigare att jag har fått ringa efter hjälp, eftersom jag inte har fått det att lysa i badrummet, fast jag har bytt både dom och lysrören. Förra gången var jag inte hemma när dom fixade det och han som var här i förra veckan kom inte alls ihåg hur det var. Man kan väl gissa att det helt enkelt var han som hade bättre fingertoppskänsla än jag den gången också. Nu hade han bara rättat till den ena kontakten lite och plötsligt fungerade allt som det skulle. Samma sak hände mig när jag skulle byta lysröret över diskbänken en gång. Medan jag väntade på hjälp fortsatte jag vrida och trixa med det och plötsligt gick det igång. Det fladdrade en liten aning i början, men det gav sig med tiden. Som väl är har aldrig någonsin något av rören i den andra lysrörsarmaturen i köket gett upp andan, fast det har suttit där i trettio år. Det sitter uppe i taket och lär bli både farligt och knivigt att byta den dagen det händer.

Blogg 18/5 2022.

 Eftersom jag är mycket road av kändisskvaller, både prenumererar jag på en skvallertidning och följer den på Facebook. Rubriksättarna brukar ha rena julafton med att hitta på rubriker, som inte alltid har så mycket med det verkliga innehållet i artikeln att göra. På nätet, där rubrikerna ska locka folk att klicka, är det snudd på ännu värre. Det kan vara en bild på någon känd programledare. Läser man sedan innehållet, så kan det mycket väl handla om en kameraman i samma produktion. Finns det kommentarer brukar jag försöka läsa mig till i dom vad man egentligen har skrivit, för att slippa läsa hela texten. Att dom som blir upprörda över dom här tilltagen bryr sig om att följa sidan över huvud taget, fascinerar mig lite. Ännu mera så att dom till och med orkar kommentera. I veckan slog man alla rekord när rubriken löd: ”Utröstade Let's dance-deltagaren återvänder till tävlingen: ”Så kul”. Grejen är att finalen äger rum nu till helgen och i den brukar alla säsongens deltagare vara med. Mycket riktigt var det exakt vad artikeln handlade om. Man skrev om Mia Parnevik, men hon är som sagt långt ifrån ensam om att återvända.

Blogg 17/5 2022.

 Om jag har förstått brorsdottern rätt, får dom hämta sin post i ett annat hus än det dom bor i. Det innebär i sin tur att det inte blir av varje dag. Min box sitter innanför ytterdörren tre trappor ner, men det är inte alltid det hjälper. Numera delas posten bara ut varannan dag, men igår var det i alla fall dags. Problemet med min nuvarande dygnsrytm är att jag kommer hem från min promenad innan brevbäraren har hunnit dela ut min post. Igår tänkte jag därför gå ner och kolla posten innan jag satte mig vid tv:n och broderade. När jag glömde det då var planen att göra det när jag var klar där och reste mig ur tv-fåtöljen. Det försvann tydligen ur min hjärna då också, för när mannen i mitt liv ringde vid halv åtta på kvällen hade jag fortfarande inte kollat min postbox. Han nämnde någonting om posten och jag kom på det tack vare det. Jag sa lite skämtsamt att vid den tiden måste den väl ha kommit i alla fall. Därför blev jag nästan full i skratt när det stod en postbil utanför ytterdörren. Den som hade kört den gick utanför och pratade i telefon. Jag anar att han kanske behövde portkoden för att kunna leverera ett paket.

Blogg 16/5 2022.

 Fast jag trodde mig ha avslutat all kontakt med Comviq, dök det upp ännu en faktura därifrån. Den var visserligen bara på några tior, men jag behövde om inte annat veta hur den skulle betalas. Tidigare har det gått automatiskt, men jag visste inte hur det såg ut nu när jag inte har något konto hos dom längre. Jag vill varken betala dubbelt eller hamna hos Kronofogden. Kundtjänsten är tyvärr det som imponerar allra minst hos mig på det företaget. Att maila känns alltid smidigast, men när jag tryckte på det alternativet kom jag bara runt i en cirkel utan att få skriva någon fråga. Chatten var stängd den dagen, så det enda alternativet som återstod var att ringa. Efter att ha gjort ett antal knappval, skrivit in både telefonnummer och personnummer och till och med identifierat mig med bank-id, fick jag till slut veta att väntetiden var mer än tjugo minuter. För att slippa lyssna på en tutande telefon så pass länge, valde jag att bli uppringd. Att dom kunde vara så nonchalanta att dom helt enkelt struntade i att ringa tillbaka, fattade jag inte ens förrän jag insåg att dom hade gått hem för dagen. Nästföljande dag lyckades jag via chatten få bekräftat både att det var den absolut sista fakturan från Comviq och att den skulle betalas manuellt.

Blogg 15/5 2022.

 Texten nedan har jag översatt lite taffligt till flera av dom duktiga sjuksköterskor som jag har träffat under dom senaste månaderna. Hittills har samtliga skrattat, som jag har upplevt det, igenkännande. När jag följde med in i datorrummet på Astrakanen, visade det sig att dom till och med hade ett kort på väggen med samma text där. Jag lärde mig verkligen hur kompetenta sjuksyrror är, när det till exempel var dom som satte in picclinen i armen. Det kände jag var en riktig operation, men inte behövdes det någon läkare för det. En sån träffade jag planerat bara en gång innan behandlingen med cytostatika började. Sedan har det blivit några till, när jag har blivit sjuk av den. En kvinna med långa ögonfransar låg på knä framför mig och fotograferade mitt infekterade bröst med mobilkamera. En ung kille hörde ett blåsljud på mitt hjärta. När han hämtade sin kollega fick jag en känsla av deja vu. Det var en äldre, kvinnlig läkare av utländsk härkomst. Senast någon hade hört det där blåsljudet var det en läkare som passade in på samma beskrivning. Ingen av dom läkare jag har träffat under dom tio åren däremellan har hört någonting.

Blogg 14/5 2022.

 När jag växte upp fanns det någonting i grannsocknen som hette Ungdomsringen. Jag var aldrig med där själv, men fick hänga med på ett par av deras evenemang i tonåren. När jag var tretton innebar det en resa till Köpenhamn. Vi bodde på vandrarhem och besökte Cirkus Benneweis, Madame Tussauds vaxkabinett, zoo, tivoli och Roskilde domkyrka. Det är lite oklart om jag tappade bort min portmonnä eller blev bestulen på den. Jag stod hur som helst plötsligt helt utan pengar och skulle inte kunna göra så mycket mera som var roligt. Det visade sig att jag var bland vänner, när resten av sällskapet skramlade ihop en liten reskassa till mig. På kortet är jag inte med själv, eftersom det är jag som har tagit det. Istället föreställer det tre av mina klasskamrater och en kille som gick två klasser över oss i skolan. Jag minns inte att han visade mig något intresse vare sig före eller efter den där resan. Under den var han däremot tämligen efterhängsen och envisades med att gå och hålla mig i handen hela tiden.

Blogg 13/5 2022.

 Armaturen över handfatet i badrummet slocknade igen. Det var visserligen ett tag sedan det hände senast, men jag kommer mycket väl ihåg att jag aldrig lyckades få den att lysa på egen hand då heller. Man ska byta både lysrör och glimtändare själv, men när det inte hjälper är det inte mycket annat att göra än att ringa efter hjälp. Eller maila då, som jag gör. Nu dröjde det ett par dagar innan hjälpen kom, eftersom den händigaste av våra vaktmästare var sjukskriven. Jag hade för säkerhets skull bett honom kontakta mig, så jag slapp vara orolig för att han skulle komma infarande med egen nyckel vid något för mig olämpligt tillfälle. Igår var det dags för ett besök på Astrakanen och där stänger jag alltid av signalen på telefonen. Sjuksköterskan jag fick träffa den här gången var ute i lika god tid som vanligt. Jag kom ut från omläggningen när jag egentligen skulle ha varit där. Tack vare det hörde jag när vaktmästaren ringde. Jag sa till honom att gå in själv, men när jag kom hem stod han i trapphuset. Jag trodde att låset hade strulat, men han var redan klar med sitt uppdrag.

Blogg 12/5 2022.

 Mannen i mitt liv är extremt känslig för ljud och sover alltid med proppar i öronen. Jag tycker visserligen att dom dämpar ljuden runt omkring, men i gengäld ekar både mina hjärtslag och andetag mot dom där propparna. Ett fåtal gånger medan jag jobbade nattskift fick jag ändå ge mig och plugga igen öronen, för att kunna sova över huvud taget på dagen. Som när dom renoverade det ena rummet medan jag försökte sova i det andra. Så hade en av grannarna en liten hund som kunde stå och skälla en hel dag. Då testade jag allt för att slippa bli väckt gång på gång. Här hemma har jag öronproppar på lut i nattduksbordslådan, där dom kan tänkas behövas. Sist någon höll mig vaken var det på lasarettet, där jag och min rumskamrat snarkade ikapp. Jag var nyopererad och kunde bara ligga på rygg. Det innebar att jag antingen vaknade av att jag själv snarkade eller att hon gjorde det. Det var helt oplanerat att jag skulle få stanna över natten, så jag hade ingenting med mig till det. Just hörselskydd hade nog ändå inte slagit mig att jag kunde behöva. Sedan dess har jag det i alla fall i ryggsäcken, ifall jag skulle bli inlagd fler gånger.

Blogg 11/5 2022.

 Jag lärde mig skriva innan jag började skolan, vilket var på gott och ont. Det blev lätt lite långtråkigt, när det skulle tragglas med sånt som jag redan kunde. När jag var sex år skaffade jag min första brevvän. Då var problemet att dom flesta barnen sökte kompisar från sju år och uppåt. Tydligen lyckades jag övertyga några av dom i alla fall, för jag har bilder sparade på några av mina första brevvänner. Jag sysslade med brevskrivning i nästan femtio år, innan jag en dag insåg att jag gjorde det mest av gammal vana. När det inte var roligt längre fanns det förstås ingen anledning att fortsätta. Som mest tror jag att jag hade åttio brevvänner eller något liknande. För åtta år sedan hade jag bara en handfull kvar. Alla utom en hade jag kontakt med på Facebook. Jag kunde både meddela mitt beslut och fortsätta följa deras liv och leverne där. Skrivandet får jag utlopp för i min blogg, där mer än en i taget kan läsa det jag skriver.

Blogg 10/5 2022.

 Jag försöker trösta mig med att det alltid finns dom som har det värre, när det känns som jävligast. Efter operationen delade jag till exempel rum med en kvinna, som jag fortfarande tänker på ibland. Hennes mage hade gett upp helt och allting rann bara rakt igenom. Hon hade fått en stomi, men inte ens vågat fråga om den var tillfällig eller permanent. Hon berättade i sin tur om patienten som hade legat i min säng före mig, att hon hade blivit opererad sexton gånger. Så gnäller jag efter en operation! Att det var vänster bröst dom opererades gjorde mig förstås mindre handikappad under konvalescensen än om det hade varit höger. Jag har förstått att det till och med finns dom som får cancer i båda brösten samtidigt. Med tanke på hur jag har mått av cytostatikan, är jag djupt fascinerad och full av beundran för politikern Lena Hallengren, som tydligen jobbade igenom hela behandlingen. Hon är troligen lite tuffare än jag, för vissa veckor har jag knappt kommit ur sängen.

Blogg 9/5 2022.

 Jag förstår att förpackningar av olika slag måste vara ordentligt tillslutna. Däremot begriper jag inte alltid hur det är tänkt att man ska ta sig in i dom, för att komma åt innehållet. Speciellt inte när det kommer till mediciner, som jag antar att den som behöver förväntas vara gammal och/eller svag. Rör med brustabletter brukar vara extra kniviga och jag lyckas inte öppna många av dom med enbart handkraft. Tyvärr är jag ofta dum nog att ta till tänderna. Det lär jag ångra den dag jag biter av en tand. Det har hänt att jag har brutit mig in i ett rör med hovtång, men jag förstår som sagt inte varför det ska behövas. Skruvkorkar använde jag i det längsta nötknäpparen till. För några år sedan fick jag ett multiverktyg, som fungerar lika bra, i present. När jag ska öppna större burkar kan jag sakna någonting man hade fäst under ett skåp under min uppväxt. Det var som ett taggigt V. Man körde in burken tills den fastnade och så var det bara att vrida den tills locket lossnade. När jag blev så gammal att jag skaffade bil, var det muttrarna till hjulen som satt som fastgjutna. Jag bytte däck själv två gånger om året på den tiden. Jag hade löst problemet med ett järnrör. Det trädde jag på fälgkorset och kunde med hjälp av hävstångseffekten dra loss bultarna.

Blogg 8/5 2022.

 I låg- och mellanstadiet var åtminstone flickorna i min klass hemma hos varandra på födelsedagskalas varje år. På kortet nedan fyller jag tolv, så det kan vara ett av dom sista kalasen för mig. Som jag minns det ebbade alltihop ut när vi började i högstadiet. Det är jag som sitter på knä tvåa från vänster i rutiga byxor. Sju av flickorna är mina klasskamrater. Dom fyra mindre är deras småsyskon. Killarna är mina kusiner, även om den äldre av dom också gick i vår klass. Fördelen med att vara släkt med dom och därmed medbjuden när dom fyllde år, var att deras mor alltid bakade chokladtårta. Jag har aldrig varit speciellt förtjust i grädde. Chokladtårtorna var däremot så ljuvliga, att jag nästan kan känna smaken av dom fortfarande efter femtio år. På deras kalas brukade dessutom föräldrarna gömma en bandspelare under kökssoffan. Jag anar att våra barnaröster finns bevarade till eftervärlden. Flickan som står tvåa från höger längst bak var dotter till vår klassföreståndare. Ångesten var total när jag en dag i april ett år insåg att jag hade glömt att jag borde befinna mig hemma hos henne, eftersom hon fyllde år.

Blogg 7/5 2022.

 I vanliga fall tvättar jag håret varannan dag. När jag har något hår att tvätta alltså. Då känns det ganska meningslöst att duscha på kvällen, eftersom jag ändå ser ut som ett troll igen när jag vaknar. När jag nu ändå är skallig, är det helt perfekt att duscha kvällstid. Det är jätteskönt att krypa ner i sängen nyduschad och jag slipper ta tag i det när det är dags att stiga upp igen. För att inte störa grannarna alltför mycket, innebär det här upplägget att jag kommer i säng just på kvällen istället för mitt i natten. Det i sin tur medför att jag just nu stiger upp tidigare än vad jag brukade gå och lägga mig medan jag arbetade nattskift. Fördelen med det är framför allt vädermässig nu när det börjar bli vår och sommar. Jag har nämligen insett att himlen är klarblå snudd på varenda morgon, även om just denna lördag är ett undantag. Solen skiner och det traskar runt en massa fåglar överallt, när jag tar mina förmiddagspromenader. Framåt eftermiddagen mulnar det allt som oftast på. Nu är det väl i och för sig trettio år eller så sedan jag slutade ligga och pressa i solen, men lite vackert väder är aldrig fel.

Blogg 6/5 2022.

 Att jag träffade mannen i mitt liv ett par år innan jag drabbades av cancer ser jag som en gest från Vår Herre. Jag har extremt svårt att tänka mig hur jag skulle ha klarat den här perioden utan min älskade särbo. Han handlar och uträttar alla andra ärenden, så jag slipper utsätta mitt obefintliga immunförsvar för baciller. Orkar jag inte själv, så är det han som sköter matlagning, disk och städning. Är jag så trött så jag mest sover, sitter han bara här och finns till hands när jag vaknar. Det senaste påfundet från vårdens sida är sprutor som ska stärka skelettet. Man skulle ta dom själv, men det finns inte en chans på jorden att jag hade klarat av. Jag tvivlar på att jag ens skulle kunna köra in en nål i någon annan. Sticka mig själv skulle jag aldrig kunna förmå mig att göra. Hur jag skulle ha löst det utan särbon har jag ingen aning om, men han fixade även det uppdraget galant. Man kunde tro att han hade jobbat inom vården, innan han blev pensionär. Han gav mig den första sprutan igår. Innan behandlingen är slut ska det bli fjorton till, så han lär få en viss rutin.

Blogg 5/5 2022.

 Att tiden går fortare och fortare ju äldre man blir, kan väl ingen ha missat. Någon sa en gång att det gick dubbelt så fort mellan 30 och 40 som mellan 20 och 30. Jag känner att hastigheten sedan har fördubblats för varje årtionde. Att jag inte hänger med riktigt bevisade jag för mig själv häromdagen, när jag skrev i ett blogginlägg att jag sålde min sista bil för tjugo år sedan. Det tog ett par genomläsningar, innan jag såg felet. Jag har inte haft bil sedan jag flyttade till Nybro och till och med det är mer än trettio år sedan.
Det kom ett mess från Vimla om att jag skulle kunna se min första faktura hos dom om några dagar. Det kändes mest som en förvarning och jag glömde att kolla upp det närmare. När jag låg i min säng på kvällen, slog det mig att den första i månaden redan hade varit. Jag hade läst att deras fakturor skulle betalas i förskott, så jag fick lite panik. Jag var till och med uppe och skrev en lapp, för att inte glömma att kolla upp det. När jag fick igång datorn nästa morgon, hade mailet med fakturan redan kommit. Det där med förskott tyckte jag var en sanning med modifikation, för den skulle inte vara betald förrän den sista i månaden. Länk medföljde dessutom, där man enkelt kunde lägga in den på autobetalning.

Blogg 4/5 2022.

 Det försiggick gott om evenemang i lilla Nybro under förra helgen. Det är fortfarande inte grönare än att jag ser tvärs igenom skogsdungen bort till Mossvägen. Däremot hade jag problem med att räkna ut varför de stod så många bilar parkerade längs den i lördags förmiddag. Det skulle inte bli cruising förrän på kvällen och loppis först nästa dag. När mannen i mitt liv dök upp, fick jag sambandet med att någon hade lagt upp kort från ett rally klart för mig. Det började och slutade här ute. När vi senare gick ut såg jag en del bilar jag också, även om dom körde betydligt lugnare här än på specialsträckorna. Dom kunde man se på filmer som folk hade lagt upp på nätet. Samma sak med raggarbilarna och Valborgsmässoeldarna. Jag fick höra ”Vintern rasat ut” både med blåsorkester och manskör, utan att ens lämna huset. Det gjorde jag för övrigt inte för att gå på loppis på söndagen heller. Den låg länge i planen, men när jag insåg hur låga mina vita blodkroppar var hoppade jag över det. Så länge dom höll till på Sveavallen besökte jag bara bakluckeloppisen en enda gång. Nu när jag inte har mer än några hundra meter till den och ser alla besökarnas parkerade bilar från mitt fönster, stör det mig lite mer att missa den.

Blogg 3/5 2022.

 När det var dags för min andra cytostatikabehandling i slutet av mars hade jag haft en infektion, som höll på att få alltihop inställt. Sedan dess har jag bett dom särskilt att lägga in en snabbsänka bland proverna som tas inför varje behandling. Min tanke var att få vet i förväg om den inte kommer att bli av och slippa åka till Kalmar i onödan. Den här gången visade det sig att det inte var det enda provsvaret som kunde ställa till det. I fredags ringde en sjuksköterska från onkologen och informerade mig om att mina vita blodkroppar låg alldeles för lågt. Dom skulle ta om provet när jag kom dit som igår och hoppades att värdet skulle ha stigit till en acceptabel nivå. Igår låg jag alltså en timme på sjukhuset och väntade på det där provsvaret. I värsta fall skulle vi göra ett nytt försök ett par dagar senare. Gränsen gick vid 1,0 enligt en sköterska och 1,5 enligt en annan. Nu var det inga som helst problem, eftersom värdet hade stigit från 0,8 till 15. Särbon hade läst om hur vanligt det var med felaktiga resultat, men sköterskan konstaterade att risken nog var större att det låga värdet var tokigt. Man sköljer dom där rören med koksaltlösning och tar man då inte tillräckligt många ”slaskrör” kan blodet bli utspätt.

Blogg 2/5 2022.

 Onödigheter som har utvecklats till nödvändigheter har kommit och gått genom mitt liv. Den som har varit svårast att leva utan var bilen. Jag sålde min sista bil för mer än trettio år sedan. Sedan dess har det varit ett evigt pusslande varje gång jag ska någonstans. Å andra sidan har jag anpassat mig och lämnar sällan Nybro i onödan. Jag har sparat massor av pengar och allt jobb som kommer med en gammal bil saknar jag inte ett dugg. När det ser ut som på bilden nedan hjälper det väl för övrigt inte hur ny och fin bilen är. Skottas fram ska den. Just vid det här tillfället minns jag att jag gjorde det med den lilla skyffeln som jag hade i bilen. Numera verkar det dessutom vanligare att folk får sina bilar förstörda av ligister som borrar sönder tanken för att komma åt bensinen. Jag var länge tveksam till om jag behövde vare sig dator eller mobiltelefon. Till slut skaffade jag båda delarna ungefär samtidigt. Datorn har jag numera hela mitt liv i och använder den till precis allting. Telefonen hade jag oftast inte ens påslagen dom första åren. Så småningom gjorde jag mig av med den fasta telefonin, så numera är den också snudd på oumbärlig.

Blogg 1/5 2022.

 Planen för dagens lunch var att vi skulle äta hamburgare. Eftersom jag är något av ett kontrollfreak, tänkte jag dubbelkolla på förpackningen, så jag säkert visste hur länge dom skulle stekas. Märkligt nog var tidsangivelsen ökad till det dubbla mot vad den har varit förut. Min första tanke var att det var tur att jag upptäckte det, så jag kunde börja med matlagningen lite tidigare. Sedan fick jag ändå ögonen på texten ”Stora hamburgare” och började ana oråd. ”4x150 g” var betydligt mera svårläst, men när jag vände på förpackningen innehöll den mycket riktigt fyra riktigt tjocka hamburgare. I vanliga fall hade det spelat mindre roll, men nu hade vi hunnit planera att äta av dom även imorgon, när vi kommer hem från sjukhuset. Jag orkade inte riktigt tänka ut hur vi skulle lösa den uppkomna situationen, så jag ringde mannen i mitt liv för rådgivning. Han flyttade omedelbart veckohandlandet till idag. Samtidigt som vi fick hem hamburgare i rätt storlek, slipper han tänka mer på den biten den här veckan. Själv vågar jag mig inte ner till Kvantum så länge jag saknar immunförsvar. Ändå var jag till lite nytta, tack vare dom hundratals gånger jag har handlat där tidigare. När särbon ringde kunde jag beskriva exakt var det han inte hittade stod att finna.