Blogg 8/12 2023.

 Någon hade delat ett par filmer från Rydéns på Facebook. Det är en träindustri, precis som Kährs, så det var riktigt roligt att se. Numera tror jag att dom enbart gör likkistor, men tidigare har dom tydligen tillverkat galgar också. Det är samma med Kährs, som tillverkade dörrar, spinnrockar och leksaker innan dom specialiserade sig på golv. Jag minns en yngre kollega som antog att jag hade jobbat där redan när dom tillverkade golv. Det är väl hundra år sedan eller så. Speakern i filmerna sa att han hade jobbat på Rydéns i 52 år. Jag hittade ingen uppgift om hans namn, men så upptäckte jag att han hade sagt det också. Enligt mina efterforskningar skulle han ha börjat jobba när han var tolv, men på tjugotalet var det väl inte helt ovanligt. Hade jag hållit ut tills jag blev 68 så hade jag också hunnit jobba i 52 år. Inte på en och samma arbetsplats dock.

Blogg 8/12 2022.

 Apropå mer eller mindre kända människor som man får veta ännu mer om när dom har gått bort, så hörde jag om Jerry Williams (Erik Fernström) att han hade fått hiskeligt ont i nacken. Det var cancern som hade spridit sig dit, efter att han initialt hade haft ont i ryggen. Min nacke fick jag godkänd som arbetsskada redan på åttiotalet, så hade det varit cancer borde jag ha varit död och begraven vid det här laget. Snarare är det väl olika typer av industriarbeten som har satt sig där. Jag både började och slutade min karriär vid löpande band. På sjuttiotalet stoppade jag chokladpraliner i askar och tills för fyra år sedan sorterade jag träbitar som skulle bli golv. Pralinerna läggs numera på plats av en maskin. Hur det är med träbitarna har jag ingen koll på, men det skulle inte förvåna mig om dom fortfarande sorteras för hand. Åtminstone en del av dom. Min produktionschef slog vad med mig om att allting skulle gå maskinellt innan jag gick i pension, men där fick han fel.

Blogg 18/9 2022.

 När jag började jobba på golvfabriken i Nybro för mer än trettio år sedan var det sex månaders provanställning och sedan fast jobb som gällde. Jag minns fortfarande en liten kollega som inte var borta ett enda skift under det första halvåret. När hon blev fast anställd taggade hon ner lite. Speciellt mycket svårare att bli uppsagd verkade det ändå inte vara. Det plockades folk ut och in ganska friskt även på den tiden. Vid min första rundtur fanns det lediga jobb på olika skift och olika avdelningar. På senare år kändes det som om dom flesta nya kollegorna kom från bemanningsföretag. Möjligen blev dom anställda av kära Kährs efter att ha varit inhyrda i längre perioder. I förra veckan delade vännerna från fabriken en annons på Facebook, där man sökte personal. Bilden är från det inlägget. Mannen ifråga ser inte bekant ut. Däremot känner jag att valet var noga genomtänkt. Tidigare kändes det som om man anställde snudd på vem som helst. Jag fick till exempel jobb där som medelålders, outbildad kvinna. Nu var det ingen hejd på kvalifikationerna man kunde tänka sig. Så fanns det jobb på både tvåskift och nattskift och upplägget var återigen tillsvidareanställningar som inleddes med 6 månaders provanställning.

Blogg 26/9 2021.

 När jag sökte jobb på golvfabriken här i Nybro för mer än trettio år sedan, var det rena smörgåsbordet. Vi gick runt hela fabriken och på varje avdelning räknades det upp på vilka skift det fanns lediga jobb. Det var inte lätt att veta vad dom olika arbetsuppgifterna gick ut på. Just då valde jag efter var folk såg ut att sitta en bit ifrån varandra och sköta sitt. Senare under min karriär provade jag på flera olika avdelningar. När före detta arbetskamrater nyligen delade en platsannons från sin arbetsplats på Facebook, var kraven visserligen betydligt högre än dom jag uppfyllde när jag började där. Å andra sidan fanns det platser lediga på samtliga skift nu också. Det kunde dessutom bli aktuellt att rekrytera medarbetare till olika avdelningar inom golvproduktionen. På en reklambanner på en annan webbsida sammanfattades dom kvalificerade tjänsterna mycket bra. Man sökte automationstekniker för utveckling och driftsäkring av produktionsutrustningen, kvalificerad underhållspersonal inom el, mekanik och VVS samt tekniskt kunniga operatörer till sågverket. Som jag minns det är inte råstyrka att förakta just där, men det kanske man inte kan ange som anställningskrav. 

Blogg 19/4 2021.

 När jag slutade jobba och var utstämplad, ville jag gå ur facket. Jag frågade runt om någon kunde komma på någonting mer än hemförsäkringen som jag måste ordna med i så fall. Den ingick nämligen i fackavgiften. För flera veckor sedan meddelade GS att mitt medlemskap hade upphört, men jag får fortfarande brev från dom om ett eller annat. När det senaste kom mindes jag plötsligt något som jag hade funderat på i flera år. Det var nämligen ett erbjudande om att skaffa deras MasterCard som är avgiftsfritt. Om mitt kort hos Nordea skulle sluta vara det hade jag funderat på att skaffa det där. Nu är det lite sent påtänkt, även om en före detta arbetskamrat fick mig att fundera på om jag hade tänkt fel när jag gick ur facket. Avgiften som pensionär är visst inte så hög och då hade jag haft kvar alla försäkringar plus att jag kunde ha skaffat det där kortet. Nu är jag i och för sig inte pensionär om man ska hårdra det och facket har jag aldrig haft mycket till övers för. Mest för att jag blev mer eller mindre tvångsansluten i min ungdom. Nu har dom hur som helst till slut meddelat Folksam också att jag inte är medlem längre och jag har tecknat en egen hemförsäkring.

Mitt gamla "hem".

 Jag lämnade golvfabriken i Nybro för ett par år sedan, men av det jag läser i min morgontidning att döma har inte mycket förändrats där. Sedan pandemin startade har jag varit tacksam att jag inte tvingas träffa massor av människor varje dag. Hur man kan hålla avstånd på min gamla avdelning förstår jag inte alls. Möjligen skulle det kunna fungera om man stängde av flödet vid platsbyten och rastavlösningar. Med tanke på att det alltid ska produceras så mycket som möjligt, låter det inte riktigt som ett troligt alternativ. Att jag inte är insatt i läget må vara förlåtligt, med tanke på att jag inte jobbar där längre. Värre var det att fabrikschefen uttalade sig i min morgontidning, om att det fanns goda möjligheter att hålla avstånd i deras lokaler. Han hävdade dessutom att varje skift numera hade ett eget fikarum. Jag var uppriktigt förundrad och förvånad, tills jag läste kommentaren från en av dom anställda på golvet. Skiften har inte separerats, man kan inte alltid jobba med två meters avstånd och olika avdelningar delar fortfarande fikarum. Hon misstänkte precis som jag att kostymnissen nog inte vet hur avdelningarna fungerar. Det där med ryktesspridning hade han garanterat inte förstått. När man fick ett utbrott av covid informerade man bara den berörda avdelningen och skiftet. Det blir bara hälften så mycket snack om man försöker informera samtliga anställda.

Övrig karriär.

 Mina sommarjobb som barn hade jag i föräldrahemmet. Det gällde matlagning och disk, men också telefonpassning. Pappa körde fisketurer för turister och jag tog emot bokningar till dom där turerna. På kortet där jag är i full fart med disken är jag nio år gammal. Jag tänkte inte söka någon gymnasieutbildning alls efter nian, men mamma vädjade. Hon bad mig att söka någonting jag tyckte lät kul. Tanken var att det skulle bli lättare att få jobb när jag hade fyllt arton och hade körkort. Jag kom in på naturbruksgymnasiet, men vid det laget hade jag redan jobb och tackade nej. Det gjorde jag senare till ett jobb som jag fick i samma veva som det på Luma metall. Jag minns inte vad arbetsplatsen hette, men ungefär var den låg. Jobbet jag sökte på ett tryckeri fick jag däremot inte. Som jag minns det berodde det mest på att unga kvinnor först förväntades vara hemma med mensvärk och sedan skaffa barn. Fast någon fena på att se att ett tryck var korrekt var jag i ärlighetens namn inte. När jag flyttade till Oskarshamn i slutet på åttiotalet hade jag ett par semestervikariat den första sommaren. Jag städade trappor och körde ut tidningar. Medan jag bodde där uppe tog jag en gång bussen till Mönsterås för en anställningsintervju på en industri där. Hemma i Oskarshamn gick jag vidare i första gallringen som Securitas gjorde, när jag sökte till dom. Fast i den vevan flyttade jag till Nybro och började jobba nattskift inom industrin istället.

Kährs.

 Våren 1990 flyttade jag till Nybro och började jobba på golvfabriken AB Gustaf Kähr. Att jag hamnade där hängde framför allt ihop med att dom hade nattskift. Jag har i hela mitt liv tyckt att den värsta delen av arbetsdagen var att stiga upp i ottan. Jag sorterade slityteskikt i tre år, innan jag blev uppsagd på grund av arbetsbrist. Bara ett par månader senare blev jag objektanställd fram till semestern och efter den blev jag tillsvidareanställd igen. Jag stannade på slityteavdelningen i många år, men när nattskiftet lades ner där började jag röra lite på mig. Jag hoppade på ett tillfälligt helgskift på enstaven. Vi stod och handkapade sånt som det sedermera byggdes en automatisk linje till. Det blev mer tillfälligt än det var tänkt, när dom inte sålde nog av våra golv. Några månader jobbade jag helgnatt i robotspacklingen. Vi stod och borrade och tejpade stora hål, för att roboten skulle klara av att spackla dom. Jag blev återkallad till slitytan, när dom fick mycket att göra där. När det blev en nergång där något år senare började jag i sågverket. Arbetskläderna på kortet nedan är därifrån. På vissa ställen där kunde det bli så kallt att till och med jag behövde jacka. Annars var det så pass tungt att slänga med block och brädor, att man jobbade sig varm. Efter ett och ett halvt år där fick jag flytta in i fabriken igen, och arbetade på stommen i drygt ett år. Där handlade det bland annat om faner som skulle hamna på rätt ställe.  På vissa strängar skötte en robot det med varierande framgång och på andra fick man lägga på dom för hand. När jag blev utlånad till ett nattskift som skulle startas upp på slitytan, blev jag kvar där i nästan fyra år, tills jag slutade på Kährs.

OP-kuvert.

 Ett par veckor efter att jag hade fått sparken från OKAB började jag jobba i tryckeriet på OP-kuvert. Bilden nedan är ur en tidningsartikel om företaget. Innan man kunde köra någonting måste man ställa in det man skulle trycka och få det godkänt. Man laddade med kuvert i ena änden på maskinen. Så stod man som jag gör på kortet och samlade ihop dom färdigtryckta kuverten och packade dom i lådor i den andra. Sista veckan jag jobbade där plockade jag stora brevpåsar, så jag överansträngde högerarmen. Det blev en knöl som gjorde ont om jag så bara försökte vrida om en nyckel. Vi tog genvägar som man gör på dom flesta industrier när det är stressigt. En kollega klämde av en bit av ett finger, när hon försökte torka av en vals utan att stänga av maskinen. Några veckor efter den händelsen var jag lite mera försiktig, men snart var jag farligt nära med fingrarna igen. Vi hade ett pausrum en trappa upp, där vi spelade dart och pingis på rasterna. Lönen betalades ut var fjortonde dag. Det var visserligen trevligt dom gånger det hände att man fick lön tre gånger samma månad. Annars var det ingen hit för mig, som levde ur hand i mun på den tiden. När det var dags att betala hyran, var halva månadens lön redan slut. Efter två år sa jag upp mig och lämnade inte bara OP utan även Oskarshamn.

OKAB.

 På åttiotalet lockade Oskarshamn mig. Jag minns hur jag tittade längtansfullt efter bussarna som gick upp dit förbi min dåvarande arbetsplats. 1988 gjorde jag slag i saken och flyttade dit, när jag lyckades få jobb på Oskarshamns Konverterings AB. Vi arkskar papper. Dels i stora automatiska maskiner, där arken susade ut i stora mängder. En speciell läsare skulle göra att vissa papper inte kom med i paketet. Troligtvis strulade väl den funktionen, så man stängde av den. När det sedan var fel långt ner i paketen blev det en massa extraarbete. Vi hade också en gammaldags giljotin där vi skar för hand. Det var tvåhandsgrepp för att skära, så att man inte skulle riskera att skära av sig någon kroppsdel. Å andra sidan stod vi två personer vid den, så jag är inte helt övertygad om att säkerheten var på topp. Skenet skulle hur som helst hållas uppe. Hade man ingenting vettigt att göra, förväntades man åtminstone ha ett papper i handen, och se ut som om man vore på väg någonstans. Jag minns inte om man var mindre försiktig på åttiotalet än nu när det är mycket provanställningar och liknande, eller det bara var så just på OKAB. Den fasta tjänsten som jag fick tog hur som helst slut efter bara ett par månader. Då tvingades man på grund av driftsomläggning friställa ett antal medarbetare enligt betyget jag fick. För mig hade det ändå blivit språngbrädan jag behövde för att kunna flytta till Oskarshamn. Något foto från den fabriken har jag inte. Kortet nedan är taget hemma i min lägenhet vid samma tid.

Luma metall.

 Mellan 1978 och 1982 arbetade jag på Luma metall i Kalmar. Vi spolade över glödtråd från dom större rullar, som den kom på från tillverkningen, till mindre som den levererades till kunden på. Samtidigt mätte vi hur mycket tråd som fanns på varje rulle. Vi satte dom färdiga rullarna på en ställning tillsammans med en lapp med uppgifterna för varje rulle. Dom fördes sedan över till en etikett som klistrades på. Ställningen med färdiga rullar syns på hyllan framför mig på kortet nedan. Vi hade stolar med hjul, för att enkelt kunna flytta oss mellan dom olika maskinerna. Problemet var bara att det hamnade trådändar på golvet. Dom fastnade i hjulen, så plötsligt tog det tvärstopp när man sköt ifrån. Det fanns trådar som inte var tjockare än ett hårstrå. Om någonting gick fel medan man höll på med dom, var det snabbaste sättet att få stopp på spolningen att helt enkelt dra av tråden. Den gången jag glömde mig och försökte göra samma sak med en grövre tråd, höll jag på att skära av mig fingret. Det farligaste på just den avdelningen var nog annars luften. Det stod askkoppar vid arbetsplatserna, och folk rökte medan dom jobbade. Jag tvivlar på att det förekommer idag. Annars syns det tydligast hur länge sedan det var på mitt betyg därifrån. Det innehåller en uppgift om min senaste lön, och den var 5.672 kronor i månaden. Det låter ynkligt nu, men det levde man gott på på den tiden.

Nordchoklad.

 Jag började jobba direkt efter högstadiet. På sjuttiotalet fanns en industri som hette Nordchoklad i Kalmar. Varje höst säsongsanställde dom personal för att hinna få fram allt julgodis. I fyra månader satt jag vid ett löpande band och stoppade olika typer av chokladbitar i kartonger. Det är jag närmast kameran på kortet nedan. Alternativet var att packa cremegrodor i askar. Då satt man å ena sidan vid ett vanligt bord. Å andra sidan hade vi ackordslön, så fort skulle det gå i alla fall. Efter säsongen 1977 dröjde det till 1982 innan jag kom tillbaka till chokladfabriken. När julgodiset var packat var jag nere i Skåne i tio dagar, där jag stod i olika butiker och sålde det. Under den följande våren fick jag ett vikariat i lokalvården, och lyckades så småningom ta mig in i produktionen igen. Dom närmaste fem åren tillbringade jag på kolaavdelningen. Man fyllde på kolamassa i ena änden på en maskin och plockade lådor med färdiginslagna kolor i den andra. Vi tillverkade och paketerade klubbor på samma avdelning. Dels i fem- och tiopack, där man måste se till att få rätt antal i varje påse. Vid maskinerna som slog in klubborna i papper en och en snurrade ett magasin runt, där man skulle plocka ner en klubba i varje fack. Vi hade en liknande maskin som slog in praliner. Den hette Otto. Så fanns det en bana där man körde trillingnöt och några andra godbitar.

Det kom ett brev...

Myndighetsbrev är sällan utformade så att en sån som jag ska förstå dom. Det senaste kom från min fackförening, och gick under samma devis som min tidigare arbetsgivare: Varför göra det enkelt, när man kan krångla till det? Jag förstod varken vad dom grundade summan på det bifogade inbetalningskortet på, eller om det var meningen att jag skulle fylla i ändringsblanketten som medföljde. Eftersom telefoner verkligen inte är min grej tänkte jag först maila. Så insåg jag att jag förmodligen var lite väl förvirrad för att kunna formulera mina frågor i skrift, så jag ringde i alla fall. Det blev en positiv upplevelse. Efter att ha suttit en timme i telefonkö hos arbetsförmedlingen sist var det en glad överraskning att få svar direkt. En mycket trevlig kvinna var det som svarade dessutom. Jag skulle anmäla till dom att jag var arbetslös, men nu tog vi det på telefon. Lite skumt känns det ändå att dom inte visste det, med tanke på att Kährs hade slutat skicka mina pengar till dom efter trettio år. Så är det på fackets webbsida jag lämnar mina stämpelkort. Det stod dessutom i brevet att avgiften baserades på min registrerade inkomst för november, som jag fick inbetalningskortet för. Eftersom jag inte hade någon registrerad inkomst då, känns det märkligt att dom ville ha så mycket pengar som dom ville. Speciellt som flickan jag talade med inte ens visste hur mycket jag fick från a-kassan.

Det kom två brev.

När betyget från min senaste arbetsgivare landade på dörrmattan började jag fundera på om det är dom som inte vill att jag ska hitta något nytt jobb. Dom första tjugo åren satt jag visserligen på samma stol, men dom sista tio blev jag, som en kollega sa, något av en zigenare. Då hann jag jobba på flera andra avdelningar. I mitt CV har jag skrivit ”Har arbetat i produktionen i sågverk, stomtillverkning, robotspackling och avsyning av färdiga slityteskikt.” Enligt betyget jag fick hade jag enbart jobbat med sortering av slityteskikt på löpande band enligt produktspecifikation. Då var ändå tjejen som skrev ut det fackordförande innan hon blev tjänsteman. Som sån var hon runt en del i produktionen, och borde ha noterat att jag var på andra avdelningar under några år. Om inte annat borde det synas någonstans i deras datorer, kan jag tycka. Inte ens på slityteavdelningen har jag ägnat mig enbart åt det hon skrev. Förhoppningsvis tittar väl tilltänkta arbetsgivare mer på Cv:t än på betyget numera. Annars hade jag ringt och ifrågasatt det, men nu orkar jag inte. Det andra brevet från kära Kährs var desto trevligare att få. Det innehöll en specifikation på min slutlön med  tillägg för semestersättning, komputbetalning och ersättning för arbetstidsförkortning.

Utstämplad för gott.

Nu är det bara en vecka kvar av min anställning på kära Kährs, och jag har varit där och lämnat tillbaka mitt passerkort. Jag gick bara in till receptionen, och tänkte att dom kunde vidarebefordra det till rätt instans, men damen jag gav det till hävdade att det var hon som skulle ha det. Jag fick veta under en pratstund med en mera insatt kollega på stan att det bara är rätten till återanställning jag har sagt ifrån mig. Annars är det helt okej att jag söker jobb på Kährs igen, även om det knappast är läge för det just nu. Dom brukar vara snabba att göra sig av med all överflödig personal så fort det blir mindre att göra, och lära upp nya vid nästa uppgång. Den här gången har dom tydligen haft lite is i magen, så dom är redan övertaliga. Sedan kan man förstås fundera på vilket som vore mest tragiskt. Om jag verkligen sökte till min gamla arbetsplats igen, när jag har kommit därifrån efter nästan trettio år, eller om arbetsgivaren ifråga faktiskt bestämde sig för att återanställa mig. Idag kom förresten mitt näst sista lönebesked med posten. Det är mest bara det jag kommer att sakna.

Sökta jobb... förr.

Jag höll på att hamna mellan jobb sommaren 1982, så i slutet på juli var jag på Lotsutkiken och snackade jobb. Jag minns varken hur allvarligt snacket var eller hur det avlöpte. I augusti fick vi som var uppsagda från Luma metall förtur till säsongsanställningarna på Nordchoklad, eftersom både företagen tillhörde kooperationen. Där blev jag kvar tills jag sa upp mig själv för att flytta till Oskarshamn 1988. Jag kan faktiskt inte säga säkert hur många jobb jag har sökt i mitt liv, eftersom mina minnen är så vaga när det gäller sånt. Det här med Lotsutkiken hade jag inte haft en aning om, ifall det inte hade stått i min dagbok. Ett tryckeri minns jag, eftersom jag kuggade mig själv på enklaste möjliga frågan. Jag såg inte felet på visitkortet jag blev visad. Å andra sidan var dom inte så sugna på att anställa en ung kvinna heller, eftersom såna som regel blir gravida förr eller senare. Dom skulle bara veta hur länge jag inte blev det. Jag kan peka ut var i Kalmar en mindre industri låg, där jag sökte jobb, men jag kommer varken ihåg vad den hette eller vad dom sysslade med. Den kanske ligger kvar på samma plats, så man kan åka förbi och kolla vad den heter vid tillfälle. När jag bodde i Oskarshamn tog jag bussen till Mönsterås en dag, och var på anställningsintervju på ett företag där. Hade jag fått det jobbet kanske jag hade framlevt dom senaste trettio åren ute vid kusten istället för här inne i skogen.

Insändare om ABGK.

Insändaren nedan fanns att läsa i min morgontidning igår. Jag tyckte det var synd att den som skrev hade glömt att nämna vilket företag det gällde. Jag kände nämligen igen samtliga klagomål från arbetsplatsen jag har tillbringat dom senaste tjugonio åren på. Alltså var jag nyfiken på om det gällde den, eller det finns fler industrier med varma, obekväma arbetskläder, dåligt tempererade lokaler och slitna pausutrymmen. Apropå slutklämmen om uppmuntran pratade jag nyligen med någon som när cheferna undrade vart Kährs-andan hade tagit vägen, tipsade dom om att vi fick presenter till påsk, semestern och jul förr. Avdragsgillt för företaget och uppskattat av personalen. Nu gick jag in på tidningens webbsida. Min tanke var att någon kunde ha kommenterat insändaren där, så jag fick veta vilken arbetsplats den handlade om. Där fick jag svar direkt, för där var inte rubriken ”Börja bry er om er personal” utan ”Kährs bry er om er personal”. Det var alltså inte insändarskribenten utan den klåfingriga personalen på Barometern som hade gjort insändaren helt obegriplig. Jag skrev min första insändare till Kamratposten när jag var åtta år gammal. Det här beteendet fick mig att sluta för bra många år sedan. Det blir ju lite pinsamt att skriva under med sitt namn, om dom sedan redigerar om insändaren så den får en helt ny mening alternativt blir snudd på obegriplig. 

Före detta kollegor.

Mitt gamla nattskift på Kährs har en gruppchatt på Messenger. Jag har sett att vissa har hoppat ur den när dom har bytt skift. Någon, som har slutat helt på Kährs, gick ur en kväll när det pågick aktivitet i gruppen. Jag kan föreställa mig att hon var på sitt nya jobb, och att det blev lite jobbigt när det plingade i telefonen hela tiden. Alternativt hade hon bara inte tänkt på det förrän då. Jag är kvar i chatten, fast det är ett par månader sedan jag slutade jobba. Två gånger har goda nyheter förmedlats just i den gruppen. Det var nämligen två flickor som var gravida, när jag slutade. I början av april kom det upp ett kort på en liten Milton, och så sent som i natt hade Inez sett dagens ljus. I min ålder fylls urklippsalbumen av betydligt fler dödsannonser än bilder på nyfödda, så jag blir varm i hela hjärtat av att se dom där små. Eftersom jag inte har några barn själv, blir jag nog extra fascinerad över att dom där magarna jag har sett på jobbet kunde gömma någonting så vackert och fulländat.

Coachad.

När min nya jobbcoach ringde i förra veckan, stod jag vid charken på Kvantum och höll på att beställa. Gränsen för min simultankapacitet går ungefär där, så jag struntade helt enkelt i att svara. Hon lämnade inget meddelande, men jag hann kolla upp numret till dagen därpå, så nästa gång hon ringde svarade jag. Däremot kände jag inget behov av att invänta ännu ett samtal, så när hon hade hittat en lokal för vårt möte meddelade hon mig på sms. Vi skulle ses på ABF på Storgatan 29. Jag har aldrig på alla år i Nybro besökt ABF, och i den här stan använder man extremt sällan gatuadresser. Det är gamla Wellen, gamla Ljungdahls och Lönnenhuset så det står härliga till. Min frissa visste direkt vad som låg på den aktuella adressen, eftersom hennes pappa hade jobbat där när han levde. Jag hade också vetat om hon hade skrivit Folkets hus. Eller ännu hellre kulturhuset Kristallen. På Kristallen var jag och dansade långt innan jag flyttade hit. Däremot hade jag aldrig tidigare varit tre trappor upp i huset, där vi sågs idag. Vi både höll igång samtalet i över en timme och bokade in ett nytt möte. Jag borde väl inte ha så mycket tider att passa nu när jag är arbetsbefriad, men av någon outgrundlig anledning har allting en tendens att ske samtidigt. När jag kom hem till min almanacka hade vi prickat in just den dagen när jag ska till lasarettet och hämta min snarkskena. Jag får nog börja att som alla andra ha min kalender i telefonen istället för på väggen här hemma. Eller både ock då.

Arbetskläder.

Jag läste ett inlägg från 2014 på Facebook från en förskollärare, som tyckte det var för jäkligt att dom inte fick arbetskläder. Dom kröp på knäna, var i sand och jord, fick mat, snor och andra kroppsvätskor på sig. Jag har ingen aning om hur det ser ut idag, om dom möjligen har fått arbetskläder, men jag tyckte verkligen att hon hade rätt. Lite märkligt kändes det därför hur emot det där med speciella arbetskläder vi var på kära Kährs, där alla fick det från anställningsdag ett. Från början var det enbart skyddsskor som var ett måste. Stålhättor passar långt ifrån alla fötter. Som jag minns det klarade sig en väninna ända fram till pensionen utan att börja använda dom. Själv försökte jag några gånger, men fick adoptera bort skorna när jag fick ont i fötterna. Till slut hittade jag tillräckligt breda skor för att alla mina tår skulle få plats. Då började jag dessutom scanna fötterna varje gång jag bytte skor, så att jag fick rätt sulor efter hur jag stod och gick. Arbetsbyxorna började jag använda för tio år sedan. Innan dess gick jag i mjukisbyxor. Dom som fortfarande gjorde det blev inte glada när det blev obligatoriskt med arbetskläder för ett halvår sedan. Säga vad man vill om arbetsbyxor, men speciellt bekväma är dom inte. För min egen del var värmen det största problemet. Det var ärm på alla tröjor, och förbjudet att klippa bort den. Jag löste det genom att fästa upp ärmarna med säkerhetsnålar. Annars kan knappast tröjorna ha varit speciellt tjocka, med tanke på hur snabbt man nötte hål på dom. Jag kunde inte motstå frestelsen att slita sönder dom helt när dom var förbrukade, så kortet föreställer en av dom, innan den hamnade i soppåsen.