Blogg 31/12 2025.

 Marija och jag har bott grannar i en herrans massa år fast våra lägenheter har ingång från olika trapphus. Det innebär att vi mest har talat några ord med varandra när vi har mötts i den gemensamma källargången eller ute på gården. Medan jag fortfarande jobbade brukade hon fråga när jag egentligen tänkte gå i pension. Det fick mig att undra hur gammal hon trodde jag var, eftersom jag inte ens hade fyllt sextio. Sedan jag slutade har hon i gengäld anmärkt på att det inte är bra för mig att gå hemma, eftersom jag har gått upp mycket i vikt. En gång för många år sedan ringde hon faktiskt på min dörr. Då ville hon att jag skulle följa med upp på vinden och så visade hon mig att det hade varit inbrott i mitt förråd. Från min balkong ser jag ner till hennes, som är fylld av prydnader i glas. Dom hänger där fortfarande, fast jag just har fått veta att Marija dog för tre veckor sedan. Hon blev 81 år gammal.

Blogg 5/10 2025.

 När jag flyttade till Nybro för trettiofem år sedan tog Berith och hennes man mig under sina vingar. Jag åkte med dom till olika dansställen och någon gång fick jag låna hennes bil, så jag kunde köra dit jag ville själv. Jag var med på festen dom höll hemma hos sig före dansen varje nyårsafton. Jag slutade gå ut och dansa, men när jag hade gjort ett studiebesök på Kristallen några år senare ringde dom när det var dags för nästa tillfälle och frågade om jag ville komma hem till dom på förfest innan dansen. För några år sedan mötte jag Berith när hon var på väg till simhallen. Hon vände om och följde med mig upp till deras lägenhet, så jag fick se den. Medan vi fortfarande umgicks bodde dom i villa. Dom senaste två åren har vi mötts och pratat en stund på Nybro marknad. För tre veckor sedan hamnade Berith efter mig i kön inne på Priems konditori, så vi hann säga några ord. Igår såg jag hennes dödsannons. Hon blev åttiofyra år gammal.

Blogg 7/7 2024.

 Torbjörn hade både bott i det här huset och jobbat på golvfabriken betydligt längre än jag. Han var uthålligare än jag också och gick inte i pension förrän han var absolut tvungen. Det syntes säkert i pensionskuvertet och han hade vett att skämma bort sig själv med sånt han tyckte om. När jag flyttade hit hade han motorcykel, men den fick han sälja när han fick för ont i nacken för att köra. Dom senaste åren har han åkt flera rundor varje dag med vanlig trampcykel. Min älskade särbo blev lite orolig när han inte hade sett till Torbjörn på ett tag. Ännu mer så när ryktet sa att likbilen hade hämtat någon i hans uppgång i början av veckan. Ingen verkade veta vem. Jag kollade webbsidan Ratsit varje dag, för där brukar man tala om när någon har gått bort. Uppgifterna om personen står kvar där i ett halvår efteråt. Till slut stod Torbjörn registrerad som avliden. Han skulle ha fyllt 72 till hösten.

Blogg 6/1 2024.

 Tom bodde i huset bredvid mitt. Han älskade sol och värme och satt ofta på sin balkong sommartid. Var han ute och gick sökte han upp någon husvägg som solen gassade riktigt hett mot. Han ropade till mig från balkongen en gång och undrade vad jag fotograferade. Sedan dess brukade vi prata några ord när vi sågs ute. Han var en mycket älskvärd person, hade humor och kunde skämta om sin situation, fast han hade både rollator och hemtjänst. Båda delarna gav förstås en viss trygghet. När jag fick veta att han kom från samma trakter som mina gudföräldrar, frågade jag om han visste vilka dom var. Det visade sig att Tom hade varit elektriker och jobbat i min gudfars elfirma som ung. Igår såg jag hans dödsannons. Han hade somnat in lugnt och stilla. Om ett par veckor skulle han ha fyllt åttio, men han kom inte riktigt ända fram.

Blogg 17/12 2023.

 Majken var min lärarinna i första och andra klass. Hon pratade skånska och var en mycket bra småskolelärarinna. Hon bodde med man och fyra barn i en lärarbostad tvärs över gatan från skolan. Jag minns hennes yngsta dotter bäst, fast hon var yngre än jag. Maken var vaktmästare i samma skola. I flera års tid har jag noterat att Majken fortfarande var i livet, fast jag själv är över sextio. Hon bodde dessutom i sitt eget hus. När jag letade efter hennes namn på nätet senast hittade jag det inte längre. Jag tyckte att jag borde ha sett hennes dödsannons, om hon hade gått bort. När jag hittade henne på Fonus sida förstod jag varför jag hade missat den. Den hade enbart varit införd i Ölandsbladet, en tidning som jag inte har läst på flera år. Majken hade lämnat jordelivet tidigt i höstas. Hon blev 96 år gammal.

Blogg 12/12 2023.

 Siv var en äldre dam, som bodde här i närheten. Vi sprang på henne ibland när hon var ute och luftade sin rollator. Min älskade särbo glömmer aldrig den gången vi kom att diskutera någonting, som jag inte ens minns exakt vad det var längre. Hennes kommentar glömmer däremot aldrig någon av oss. ”Värst är dom där jäkla stockholmarna!” Hon hade uppenbarligen inte hört på min själs älskades dialekt att han kommer just från kongliga hufvudstaden. När jag började gapskratta förstod hon. Hon fick en stroke, som tog mycket av synen för henne. Folk hade sagt till henne att hon hade haft tur, men själv lät hon inte helt övertygad. Det blev bråttom att göra klart handarbetet hon höll på med, medan hon fortfarande såg något. Jag tror det var frivoliteter hon sysslade med. För ett par veckor sedan lämnade Siv oss för gott. Hon blev 83 år gammal. Nu hoppas jag att hon finns på en bättre plats. Att hon sitter med sina frivoliteter och att hon ser varje knut klart och tydligt.

Blogg 1/2 2023.

 Min far var yrkesfiskare och under min uppväxt tillbringade jag mycket tid både vid hamnen och vid badstranden i Bläsinge. Dom låg bara ett par hundra meter från varandra. På somrarna körde pappa fisketurer med turister. Om jag minns rätt siffra såhär långt efteråt, så var det maxgränsen för hur många han fick ta ombord samtidigt tolv personer. Råkade det någon gång slinka ombord en eller två extra, fanns det alltid någon avundsjuk kollega, som ringde tullen och anmälde det hela. Så var det en söndag 1973, när jag kom ner till hamnen. Där var två tulltjänstemän på plats. En civilklädd och en som jag i dagboken beskrev som tullklädd. Den sistnämnde var en mycket charmerande man och tolvåriga jag föll som en fura. Att han var mer än trettio år äldre störde mig inte ett vitten. Jag kan inte minnas att jag har träffat honom fler gånger i livet, men minnet är bestående. Jag gjorde väl för övrigt inte så mycket mer än såg honom den gången heller, men jag fick av någon anledning veta hans namn. Så gick det femtio år och i helgen såg jag hans dödsannons. Han blev 94 år gammal.

Blogg 20/12 2022.

 När jag växte upp var, som jag minns det, mina flitigaste barnvakter mina gudföräldrar. Dom bodde några mil söderut på Öland, men när mina föräldrar reste bort fick jag vara där. Min gudmor var av den bestämda uppfattningen att jag då skulle ha glass varje kväll. Den enda glass jag absolut inte åt var nougatglass. Jag har inte smakat det som vuxen, men som barn avskydde jag det. Mina gudföräldrar hade en son, som var åtta år äldre än jag. När glassen var slut en kväll när jag var där, blev han utskickad för att köpa mera. Han var inte odelat lycklig över uppdraget, så när han kom tillbaka sa han att det bara fanns nougatglass. Det var som väl var inte sant, men det är mitt absolut enda minne av honom. Jag tappade kontakten nästan helt med hela den familjen, när jag växte upp och flyttade från Öland. Jag brukar kolla dödsannonserna på två olika webbsidor, för att ha koll. I helgen fanns där inget bekant namn på någon av dom. Däremot fick jag en papperstidning till skänks och i den fanns hans namn i en dödsannons. Han hette Lars och det är förstås hyfsat vanligt, men hans andranamn fanns med. Det var samma som hans far och desto ovanligare.

Blogg 20/9 2022.

 Jag antar att Pian och jag började jobba på golvfabriken i samma veva. Vi blev i alla händelser uppsagda båda två när det drogs ner på personal några år senare. Det var snabba ryck redan då, så vi blev återanställda redan efter ett par månader. Pian, som var lite äldre och hade längre uppsägningstid, hann inte ens sluta. Som jag minns det uppskattade hon inte förmånen riktigt, så hon gick hem ett tag i alla fall. Vi och en tredje kamrat umgicks vid några tillfällen på fritiden. En fredagskväll i mars 1993 var dom hemma hos mig. Kortet på Pian är taget då. I januari 1994 fick jag åka med Marianne till Grönskåra, där Pian bodde. Vi spelade spel till klockan två på natten. I augusti 1995 var Pian och jag hemma hos Marianne en lördagskväll och i april 1996 var dom hos mig igen. I oktober samma år dök Pian in här och fikade en timme. Sedan dess vet jag inte om jag har sett henne över huvud taget. Jag minns inte alls hur länge hon jobbade kvar på golvfabriken. I lördags fanns hennes dödsannons i tidningen. Hon blev 78 år.

Blogg 30/7 2022.

Maud bodde i det här kvarteret redan när jag flyttade hit för trettiotvå år sedan. Första gången vi möttes sa hon någonting som fick mig att undra om hon var dement, men jag blev snabbt varse att hon var både klipsk och rolig. Hon brukade stå ute på balkongen och borsta sitt kritvita hår. Efter att sopnedkasten hade slagits igen, mötte jag henne ibland ute vid soprummet. Hon tyckte det var för eländigt att hon skulle behöva ta soppåsen på rollatorn och köra bort med den dit. Någon gång kunde det bli en pratstund, när hon och en annan dam hade dukat upp och satt och fikade i trädgårdsmöblerna här utanför. När man bytte stammar i våra hus på nittiotalet valde jag att kasta ut mitt badkar. Det gjorde tydligen inte Maud och på ålderns höst blev det svårt att komma i och ur det. Istället för att anpassa lägenheten fick hon en plats på Strandvägens äldreboende. Där somnade hon in lugnt och stilla för en vecka sedan. I augusti skulle hon ha fyllt nittiosju.

Blogg 18/3 2022.

 På östra Öland, där jag växte upp, fick man vara glad för dom nöjen som erbjöds. Ett av dom var att sjunga i kyrkans ungdomskör. Den leddes av Alf, som var kantor i såväl vår kyrka som ett par till. Om vi övade tillsammans med dom vuxna, kallade han oss för ”barna” på sin utpräglade öländska dialekt. Jag minns att vi protesterade, eftersom det hette ungdomskör och inte barnkör. Alf må ha ägnat sitt arbetsliv åt kyrkorglarna och dom olika körerna. På fritiden verkar han ha lagt en hel del energi på att låta den där dialekten leva kvar till eftervärlden. Han spelade till och med in en skiva, där man kunde höra den. För mig var det som att förflyttas tillbaka till min barndom, där alla äldre talade så. Jag gav bort skivan i present till min brorsdotter. Hon är född och uppvuxen i Hälsingland, så jag kände att hon behövde en påminnelse om sitt öländska arv. Alf och hans fru såg jag på en bild i morgontidningen för inte alltför många år sedan. Jag tänkte då att han måste vara ganska gammal och i februari gick han bort. Han blev 91 år gammal.

Blogg 11/3 2021.

 Klara var min svägerska under några år på sjuttiotalet. Hon och hennes man bodde i en lägenhet i Kalmar. Där var vi många gånger och spelade kort och Yatzy eller bara umgicks i största allmänhet. Ibland blev det rena nattmanglingarna. Vi firade in nyåret 1979 hos dom och sov över där. Vid något tillfälle var vi med pappa på hans fiskebåt och pilkade torsk. Efteråt stod Klara och jag i vårt lilla kök och fileade dom uppdragna fiskarna. Hon och hennes man hade aldrig lyckats få barn, men när hon var 34 kom en efterlängtad son till världen. Klaras bror och jag var sedan länge separerade, men jag var ändå och hälsade på henne och gossen några gånger. När en ny man i mitt liv ondgjorde sig över att hans ex fortsatte umgås med hans syster, insåg jag att det kanske inte var någon bra idé. Min bror och jag sprang på Klara och hennes man på Ölands köpstad flera år senare, men annars har jag inte träffat henne på nästan fyrtio år. Kortet är taget 1976. Eftersom det är så jag minns henne har hon aldrig åldrats för mig. Häromdagen såg jag Klaras dödsannons. Hon skulle ha fyllt 74 i oktober.

Göta.

Eftersom jag själv är en extremt social person, som pratar med kända och okända, har jag aldrig riktigt förstått dom som tycker att det är svårt att hitta vänner, när dom flyttar till en ny stad. Göta träffade jag på bussen till Kiviks marknad i mitten av nittiotalet. Hon var nästan jämnårig med min pappa, men ålder är ju som bekant bara en siffra. Att skriva att vi umgicks kort men intensivt är en sanning med modifikation. Vi träffades nämligen bara en gång om året. Den första sommaren umgicks jag bara med henne och två damer till under den där bussresan. Sommaren därpå åkte jag tåg till Emmaboda, där jag blev hämtad. Så var jag kvar hos Göta, som bodde utanför Broakulla, över natten. Det tredje året var hon och två damer till hemma hos mig en eftermiddag. Kortet är taget den dagen. Jag tog det med självutlösare på oss alla fyra. Jag såg inte förrän efteråt att hon gömde sig bakom dockan, men det är det enda kortet jag har på Göta. Vi fortsatte skicka julkort till varandra i många år. Jag skrev alltid Franzén på dom, men hur det missförståndet hade uppstått har jag ingen aning om såhär tjugofem år senare. När det inte kom fler kort sökte jag efter henne på nätet, och insåg att hon hette Fransson. Hon verkar ändå ha fått mina julkort. Det kan vara fördelen med att bo på en mindre ort, att dom vet vem man menar, även om man har fått namnet om bakfoten. Igår fanns Götas dödsannons i tidningen. Hon blev en bra bit över nittio.

Bo Frössberg.

Bland dödsannonserna i dagens tidning fanns Bosse, som var en av cheferna på Kährs när jag började där. Tydligen en duktig sån, för när det blev någon typ av kris efter att han hade gått i pension, kallades han in för att styra upp skutan. Utanför Kährs sprang jag bara på honom ett par gånger. En gång var vi på Nybro kebab för att hämta mat samtidigt. Ingången till ett samtal var att han körde en gammal Volvo. Leasingbilarna man var van att se höjdarna i var betydligt tjusigare. Jag träffade hans fru i busskön en natt, när jag hade varit i Kalmar och supit skallen i bitar. Jag hade hört att Bosse var omgift, så när jag förstod vem hon var, konstaterade jag att hon var den nya fru Frössberg. När jag kollade upp dom på nätet idag insåg jag att dom kanske inte var gifta, fast dom levde ihop i många år. Ändå minns jag det som att det var det där med nya hon protesterade mest mot. Dom hade varit tillsammans i flera år redan då, så hon kände sig inte speciellt ny. Bosse och jag levde i skilda världar, fast vi var anställda på samma företag. För åtta år sedan jobbade jag däremot på samma avdelning som hans bror. Han var tydligen på golvet som jag, och jag minns att vi pratade i fikarummet ibland. Bosse träffade jag sista gången utanför Kvantum i samma veva, och nu finns han inte mer. Han blev 75 år gammal.

Bert.

Eftersom jag är extremt dålig på att hålla kontakten med människor i allmänhet och släkten i synnerhet, fick jag veta att min farbror Bert hade gått bort när jag såg dödsannonsen i dagens tidning. Hans syster dog 1997 och hans bror, som var min far, 2007. Syskonen lämnade alltså jorden med tio års mellanrum, fast det bara skilde fem år mellan den äldste och den yngste. Yngst var Bert, och han blev 87 år gammal. På kortet är han betydligt yngre, även om jag inte har någon uppgift om när det är taget. Vi bodde bara en knapp kilometer från varann när jag växte upp. En av hans söner, som alltså var mina kusiner, var dessutom jämnårig med mig, så vi umgicks en del. Sedan jag flyttade hemifrån har jag däremot inte träffat Bert många gånger. På gemensamma släktingars begravningar har vi förstås setts. När jag fyllde nitton var han faktiskt inne hos mig i Kalmar med fru och son. För tjugo år sedan var pappa och jag hemma hos dom. Då tittade vi bland annat på film från en resa som Bert hade gjort till Thailand. Några gånger till har jag varit hemma hos dom, men nu tror jag det var sex år sedan jag såg Bert senast. Då träffade min bror och jag honom nere vid Bläsinge hamn. Jag har en dvd med en dokumentär som ett par på Ölands folkhögskola gjorde om Bert för tio år sedan, eftersom han var yrkesfiskare. Vid min privata minnesstund får jag väl se om den.

Torgny.

På östra Öland, där jag växte upp, var nöjeslivet aningen begränsat. Centerns ungdomsförbund anordnade dans i någon bygdegård ibland, och mamma och jag gick en kurs i gammaldans en gång. Vilka som anordnade den minns jag inte ens. 1974 kom i alla fall Torgny och startade upp en lokal version av Ungdomens röda kors. Jag var tretton, och föll som en fura för den elva år äldre mannen. Han har levt kvar i mitt minne som en stor del av mitt förflutna i alla år. Jag har hört att saker och ting är mindre än man minns dom, om man kommer tillbaka som vuxen, och det verkar gälla även tidsmässigt. När jag kollar dagboken nu, rör det sig om ett halvår, då jag träffade honom en handfull gånger. Förutom dom vanliga mötena hade vi en luciafest och ett par discon. Vad som hände med URK minns jag faktiskt inte. Om det var föreningen som lades ned i min lilla byhåla, eller om det var jag som tröttnade. Förundrad är jag hur som helst över att ett halvår på sjuttiotalet har känts som en så stor del av mitt förflutna i alla år, och att mannen som startade upp lokalföreningen lämnade så djupa avtryck. En flamsig nybliven tonåring gjorde av förklarliga skäl inte lika djupt intryck på honom. Jag sprang på honom på något event i Kalmar tio år senare, och då kom han inte ihåg mig över huvud taget. Idag såg jag hans dödsannons. Han blev 66 år gammal.

Björn.

Många sitter på kafferasterna på jobbet och scrollar sina Facebookflöden i telefonen. Jag gjorde det för första gången inatt, och det lär aldrig hända igen. Det blev en traumatisk upplevelse, eftersom jag fick veta att en av mina Facebookvänner hade gått bort. Jag hade undrat lite kvällen innan, när jag av en händelse upptäckte att hans profil var inaktiverad. Nu hade familjen aktiverat den igen, troligen med tanken att så många som möjligt skulle få veta vad som hade hänt. I början av nittiotalet spelade och sjöng Björn i dansbandet Lasse Norins. Det är han som sjunger i klippet. Dom spelade en del på dansställena häromkring. För tjugo år sedan slutade jag dansa, och jag undrar om inte orkestern lades ned i samma veva. Jag hade inte haft någon kontakt alls med Björn sedan dess, när vi hittade varandra på Facebook för några år sedan. För mig, som sällan umgås med folk IRL numera, är Facebook det perfekta stället att samla gamla vänner och bekanta, men nu är alltså en av dom borta. Björn blev 71 år. Jag minns inte hur det kom sig att vi pratade om döden då på nittiotalet, men jag minns att han var rädd att det skulle vara en stor ugn vi hamnade i. Ingen kan förstås veta säkert, men jag hoppas och tror att han istället finns på den lugna, trygga plats som jag tror att döden är. Den påminner om min pappas rum, en av dom sista gångerna jag hälsade på honom på sjukhemmet, där han tillbringade sina sista år. Det var sommar och varmt, men där han låg på sin säng innanför den öppna altandörren fläktade det skönt och doftade gott av sommaren utanför. Så hoppas jag att Björn har det nu. Sov gott, Björn!