Blogg 25/12 2025.

 Julafton blev en lugn och trivsam historia med bara jag och min själs älskade. Det börjar kännas som en tradition att vi plockar ihop vårt eget lilla julbord. Så tittar vi på Kalle Ankas jul på tv och äter choklad och skumtomtar. Efter det blir det julklappsutdelning. Några överraskningar blev det i år, eftersom bror och svägerska hade plockat ihop varsin klapp till oss. Till varandra ger vi sånt vi har önskat oss, men som ändå är roligt att få. Kärleken fick i år två olika väggalmanackor. En med kort på oss två och en med naturbilder. En bok blev det också. Jag fick ett helt gäng med filmer som jag ville ha och en sorts kolor som numera går under nostalgiflagg och inte finns i dom vanliga butikerna. Sagan om Karl-Bertil Jonssons julafton har åtminstone jag sett så länge jag kan minnas, fast jag tydligen var i tonåren när den kom. Efter den plockade vi i oss lite mer av julmaten till kvällsmat.

Blogg 6/12 2025.

 Lite väl optimistiska var dom hos älsklingens nya mobiloperatör när dom beräknade vilket datum abonnemanget skulle starta. Dom skickade SIM-kortet med Postnord och dom är ju inte snabba direkt. Det postades i måndags vilket innebar att det kom fram i torsdags eftermiddag. Då hade särbon varit utan telefon sedan midnatt, när den gamla operatören stängde av hans abonnemang där. Dom har i alla fall väldigt trevlig personal på Fello, som han har bytt till. Jag skrev om det här som en kommentar till ett av deras inlägg på Facebook och fick omedelbart svar. Så skulle det naturligtvis inte vara och personen skulle direkt ta det vidare internt. Mannen och jag lyckades med en gemensam ansträngning ta oss in i hans telefon och byta SIM-kort. Den hade en betydligt stadigare lösning än min egen. Man fick visserligen ta bort bakstycket för att komma åt det, men där fanns det en fast hållare att skjuta in det i. På min telefon måste man försöka få både det kortet och ett eventuellt minneskort att stanna kvar i en liten hållare när man skjuter in den i telefonen.

Blogg 16/10 2025.

 Sedan Berith gick bort har jag funderat lite extra på henne och minnen av flera gånger vi har sprungit på varandra genom åren har dykt upp. En gång när jag gick över gatan från busshållplatsen till sjukhuset i Kalmar kom jag ifatt henne och hennes man. Troligen hade vi åkt samma buss från Nybro utan att se varandra. På Kvantum minns jag att jag träffade båda en gång, för då frågade hon sin man om han såg vem jag var. Vid ett annat tillfälle var Berith där ensam. Då fick jag höra alla detaljer om hur hon hade blivit akut sjuk och hamnat på sjukhus. Hon fick en hel radda med mediciner efteråt. Dom kom fördoserade på en rulle, där hon bara hade att riva av en påse i taget. Så hade vi tandläkartid samtidigt en dag. Då hjälpte jag henne att logga in. Alla uppskattar inte riktigt att man ska göra sånt själv med en dator numera. Det finns människor som jag har jobbat tillsammans med i flera år och aldrig någonsin stött ihop med utanför kära Kährs, fast vi bor i samma lilla håla. Berith har jag i alla fall sett någon gång ibland.

Blogg 14/10 2025.

 Dom flesta dödsannonserna i min morgontidning publiceras på lördagar. Eftersom jag minns det som hände för årtionden sedan bättre än det som timade i förra veckan, kände jag igen två namn bland annonserna i lördags. Det ena var en dam som jag jobbade ihop med i lokalvården på Nordchoklad i Kalmar. Så hittade jag en man som var min arbetskamrat på OP-kuvert i Oskarshamn. Vi talar alltså åttiotal när jag träffade någon av dom senast. Mer av en slump fick jag veta att en dam här i Nybro hade gått bort. Hennes dödsannons hittade jag på nätet. När jag kollade i tidningen fanns den där också. Jag hade sett henne massor av gånger när hon och hennes man var ute och cyklade. Däremot kände jag henne inte till namnet, så jag hade bläddrat förbi annonsen utan att förstå att det var hon.

Blogg 24/9 2025.

 Älsklingen och jag gör varje år varsin fotoalmanacka med bilder på oss två. Jag vet hur fort dom sista veckorna innan jul går, så jag började inventera dom nya kort jag hade på oss häromkvällen. När jag kom till ett där jag tyckte att mannen i mitt liv var alldeles extra snygg, grämde det mig att jag hade råkat kapa en bit av hjässan på honom när jag plåtade. Jag har någon konstig idé om att korten på oss blir bättre om jag använder den främre kameran än om jag tar en selfie. Nackdelen är att jag inte ser exakt vad som kommer med på bilden. Det händer inte så ofta att någon annan tar kort på oss. I almanackan vill jag ha hela huvudet med, så jag kände att jag fick offra den där fina bilden. Tills jag kom på att jag gör julkort också med kort på oss. Där redigerar jag in varsin tomteluva på våra huvuden, så det gör inte ett vitten om en bit av hjässan skulle fattas.

Blogg 23/7 2025.

 Min själs älskade fotograferar mer än dom flesta. Så pass mycket att hans kamera nyligen dog av ålderdomssvaghet. En kamera klarar tydligen inte hur många hundra tusen slutaröppningar som helst. Jag plåtar enbart med mobilen numera, så jag plockade fram min lilla kamera till honom för att han skulle ha någonting att leka med. Den låg tillsammans med en gammal analog kamera, som jag hade letat fram vid något tillfälle. När den digitala kameran hade svårt att fokusera kom jag ihåg att jag hade köpt en liknande när den började knasa. Jag klättrade några gånger upp och nerför min lilla stege innan jag hittade rätt låda i ett av överskåpen i hallen. Där låg den analoga kameran och jag insåg att det var nytillskottet som hade legat tillsammans med den gamla digitala i en byrålåda i hallen. Jag hade lurat mig på att dom hade gjort fodralet större till den än till den gamla.

Blogg 20/7 2025.

 Jag kommer ofta på mig själv med att tala med döda ting och framför allt med datorn. Om det då är så att lika barn leka bäst måtte jag ha träffat min perfekta partner på gamla dagar. Särbon kan inte lyssna på väderleksrapporten utan att hela tiden svara meteorologen, som naturligtvis inte kan höra honom. Tittar han på sport på tv:n skriker och grälar han på domaren och även på spelarna, så jag blir rädd fast jag sitter i ett annat rum. Om hans mage knorrar svarar han den också. På bilden syns han med sin favorit bland samtalspartners. Hon heter Märta och hör hemma bland dom andra figurinerna i köksfönstret. Jag anar att han vänder sig till henne när han inte får dom svar han vill ha av mig. Av henne får han inga alls. Hon bara tiger och samtycker. Allra mest och helst pratar vi förstås med varandra min älskade särbo och jag.

Blogg 15/7 2025.

 Under min promenad igår försökte jag nå särbon via SMS utan att få svar. Till slut ringde jag flera gånger med samma nedslående resultat. Jag hoppades att det bara var något strul med telefonen, men jag måste ändå gå hem till honom för att få kontakt. Problemet var att jag bara hade tagit med mig min lägenhetsnyckel när jag gick ut. För att ta mig in i hans hus (och i värsta fall hans lägenhet om ingen öppnade) blev jag tvungen att först gå hem till mig och hämta den stora nyckelknippan. Jag fann som väl var min själs älskade, men någon telefon hade han inte hört. Han hittade den inte ens när han skulle kolla. Ingen av oss tänkte på att jag kunde ringa från min, så vi kunde lokalisera hans med signalen. Istället hjälptes vi åt att leta tills jag hittade telefonen under hans huvudkudde. Han tog ”Prinsessan på ärten” till en helt ny nivå.

Blogg 13/7 2025.

 En av min älskade särbos specialiteter i köket är ugnspannkaka. Han är mäkta stolt när smeten reser sig så den bildar en hel liten bergskedja. Vad han själv kallar dom för lämpar sig tyvärr inte i tryck. I början gjorde han den alltid i sitt eget kök. Sedan han flyttade tillagningen hem till mig har det varit dåligt med kullarna. Vi har provat att ta ett extra ägg, att vispa smeten dagen innan och alla andra knep vi har kommit på, men ingenting har hjälpt. Vi började tro att det var min ugn som bar skulden till den uteblivna höjningen. Men så hände det plötsligt. Han hade vispat smeten i förväg och låtit den stå i kylskåpet över natten. Resultatet syns på bilden, som är tagen in i ugnen under pågående gräddning. Pannkakan är visserligen lika god utan kullar, men nu blev han lika nöjd som jag.

Blogg 15/6 2025.

 Särbon och jag träffade på mannen i ett yngre bekant par. När jag frågade efter hans sambo råkade jag kalla henne för fru och frågade därför om han hade gjort henne till en ärbar kvinna ännu. Han hade uppenbarligen hört det ålderdomliga uttrycket tidigare, för han svarade ”Nej, men snart så”. När jag någon vecka senare sprang på sambon sa jag därför grattis utan att tänka mig för. Samtidigt som orden slank ur min mun slog det mig att hennes kille kanske hade menat att han tänkte fria. Var det då planerat att bli en överraskning höll ju jag på att förstöra alltihop. Jag pratade bort och slätade över alltihop så gott jag kunde. Häromdagen gick jag i alla fall in på Ratsit på nätet och konstaterade att nu var dom gifta. Då skrev jag till henne på Messenger och gratulerade från mig och mannen i mitt liv. 

Blogg 30/5 2025.

 För min älskade särbo blev det en lång dag i onsdags. Han hade blivit väckt mitt i natten av ungdomar som stod utanför hans och varvade motorerna på sina bilar. Efter det hade han aldrig lyckats somna om. På eftermiddagen besökte han en god vän som fyllde hundra år. Jag hoppades nästan att någon skulle fråga var jag hade honom, så jag kunde säga att han var på Kungshallshemmet och invänta reaktionen. Nu träffade jag ingen av våra gemensamma bekanta just den dagen. Särbon hade fått skjuts med en granne, som skulle till jobbet. Han hamnade på ett riktigt kalas. Det hade bjudits på en rejäl smörgåstårta med mycket lax på och till kaffet chokladtårtan på bilden. Kaffe dricker han i och för sig inte, men han hade fått cider istället. Han funderade innan han gick på att ta en hamburgare på hemvägen, men vid det laget var han mätt och belåten.

Blogg 13/5 2025.

 Igår var det dags att ta prover igen. Jag stängde i vanlig ordning av ljudet på telefonen när jag gick in på Achima care. När jag kom ut därifrån satte jag på det igen och så ringde jag särbon. Åtminstone trodde jag att jag hade gjort båda dom sakerna. På eftermiddagen traskade min själs älskade iväg för att besöka en bekant. Själv satt jag i godan ro vid tv:n med mitt broderi, när jag upptäckte att det blinkade vilt på telefonens display. Särbon hade ringt två gånger och lämnat meddelande båda gångerna utan att jag hade hört någonting. Det tog mig inte många sekunder att inse att jag inte alls hade satt på ljudet på telefonen igen. Nu löste det sig ändå någorlunda okej tack vare att jag upptäckte det så pass snabbt. Nästa gång han ringde var det mer akut, men då hade jag ljudet på, så jag svarade direkt.

Blogg 7/5 2025.

 Jag är inte den enda som har blivit äldre. När jag pratade med en av dom tjusigaste damerna här i Nybro, hörde hon mig inte riktigt för hon hade glömt hörapparaten hemma. Så kände hon att en rollator skulle vara bra, så hon tog sig ut när hon hade ont i ryggen. Dom flesta äldre har i alla fall vett att använda glasögon. Jag såg ett program om Nils Poppe, där hans dotter Mia medverkade. Hon närmar sig sextio, så jag antar att det bara var i tv hon inte ville ta på sig glasögonen. Istället kisade hon, för att se vad det stod i papperen hon bläddrade i. I samma veva såg jag en föreställning med Marika Carlsson som hette ”Smalast när man dör vinner”. Jag gillade hennes tolkning av förkortningen BMI. Bakåtsträvande mänskliga ideal. Har man, som jag, ingen karaktär är det skönt att kunna se det så.

Blogg 25/4 2025.

 Ett av dom små visdomsord jag brukar dela med mig av på min Facebooksida lyder ”Den dagen jag ser en leende joggare ska jag överväga saken”. Dom brukar verkligen inte se direkt överlyckliga ut. Men så en dag hände det plötsligt. Jag mötte ett par som sprang tillsammans. Kvinnan jagade tappert mannen och hon sken som en sol hela tiden.
Min egen och mina närmaste klasskamraters mammor dog alla i cancer. Min mamma blev 56, ett par var ännu yngre när dom gick bort och en hann fylla sjuttio. Min bror brukar hävda att det har med kalkstensgrunden på Öland att göra att så många fick cancer. Å andra sidan lever fortfarande min ingifta faster. Hon har bott någon kilometer från mitt föräldrahem i alla år och närmar sig nittio. Min älskade särbo är helt inne på att det har med generna att göra om man får cancer. Enligt andra källor har det mer med maten att göra. Jag läste att japanska kvinnor inte får bröstcancer förrän dom flyttar till USA och byter livsstil.

Blogg 14/4 2025.

 Min själs älskade går sällan eller aldrig ut utan huvudbonad. På vintern är det mössa som gäller, men när vårvärmen kommer byter han till keps. Åtminstone var det tanken nu i dagarna, men kepsen var puts väck. Han kunde inte för sitt liv begripa var han hade lagt den för vinterförvaring. Jag erbjöd mig att hjälpa till att leta, eftersom jag gör det mera förutsättningslöst. Han själv säger bara att där är den inte och där skulle han aldrig lägga den. Efter någon vecka, när han började ge upp hoppet om sin älskade keps, föreslog jag honom att kolla i den stora ryggsäcken. Den har inte använts på länge, så jag tänkte mig att kepsen kunde ha blivit kvar i den. Han kom inte ens så långt, för när han lyfte på ryggsäcken hittade han kepsen under den. Snacka om att jag kände mig som Saida när jag kunde hjälpa honom att hitta den utan att ens gå hem till honom.

Blogg 10/3 2025.

 Förutom röda rosor och paket på min födelsedag bjöd min älskade särbo på lunch på Baroness. Pannbiff för honom och pizza till mig. Båda mina bröder tajmade sina telefonsamtal för att säga grattis perfekt. Den ene ringde när jag var klar i duschen och innan jag hade hunnit lämna hemmet. Jag stängde av signalen på telefonen medan vi åt. Min andre bror ringde tio sekunder efter att jag hade satt på den igen. Särbon och jag fortsatte in på Godisgrisen, där han bjöd på glass till efterrätt. Jag trodde att jag tog en vanlig Daimstrut, men mannen påpekade för mig att det stod Dumle på den. Jag är minst lika förtjust i Dumle som i Daim, så det var en mycket välsmakande nyhet. Åtminstone var den ny för mig. Promenaden till och från rondellen ägnade vi åt fotografering. Det var länge sedan vi var ute och plåtade tillsammans annars.

Blogg 9/3 2025.

 När Torbjörn gick bort begravdes han tillsammans med sina föräldrar. Stenen togs bort för att sätta dit hans namn och sedan dess har jag väntat på att den skulle komma tillbaka. Det dröjde mer än ett halvår, men nu är den på plats. Det som stör mig lite är att inte alla tre har samma stavning på efternamnet. Det verkar som om dom själva har stavat det med ett H på slutet, men att namnet inte stavades så i ”kyrkböckerna”. Vi är ju några stycken som stavar våra namn annorlunda än hur dom ”ska” vara. Jag kan tänka mig att pappan sa till om hur dom stavade när mamman dog och att Torbjörn gjorde det när pappan gick bort. När det sedan var dags för honom själv fanns det ingen kvar som kunde säga något, så man stavade enligt vad som stod i folkbokföringen. Min särbo var tveksam till att ha ett H i slutet på namnet. För mig som dansade mig igenom min ungdom är Lundegård utan H framför allt en festplats.

Blogg 19/2 2025.

 Min själs älskade och jag har skilda sovrum med hundra meter emellan. Därför brukar vi höras via SMS på morgnarna. Så vet man att den andre är vaken och fortfarande lever. Just den signalen stänger jag av nattetid, eftersom han oftast är uppe före mig. En morgon vaknade jag kvart över sju av att han ropade mitt namn. Såna där smått övernaturliga fenomen får mig att tro att det har hänt någonting allvarligt. Därför var det en lättnad när han skickade sitt godmorgon innan jag hade hunnit somna om. Jag har, som sagt, inte signalen på, men jag har inte lyckats stänga av vibrationen. Är jag vaken hör jag det svaga surret som uppstår när telefonen vibrerar mot nattduksbordet.
Jag lyssnar på musik från en laptop, som står i vardagsrummet. När jag inte använder den drar jag ur sladden. Om den någon gång lägger av helt vet jag vid det här laget att det är jag som har glömt att sätta i sladden igen.

Blogg 24/1 2025.

En kväll ringde en dam som jag bara känner till namnet. Hon hade läst min första bok och ville väldigt gärna veta mer om vem jag var. Hon hade varit inne på Bohmans bokhandel och köpt den andra, samtidigt som hon talade sig varm om mig. När hon nu ville veta mera om mig kände jag att jag kunde rekommendera min självbiografi också. Jag berättade att den fanns på Bokbörsen och förväntade mig att hon skulle klicka in där och köpa en bok. Istället hade hon beställt ett paket med alla mina tre böcker, fast hon redan hade dom två första. Hon tyckte så mycket om dom att hon gott kunde tänka sig att skänka dom till sina vänner. Nästa dag ringde hon igen. Då hade hon varit i en bokhandel i Kalmar och pratat om mina böcker. Jag kunde få lämna in några stycken där, som folk i deras bokklubb fick låna, så att fler fick kännedom om dom. Jag är nog lite för lat för att bussa mina böcker till Kalmar, men härligt var det med någon som talade så varmt om dom.

Blogg 18/1 2025.

 På vägen ut från sjukhuset i torsdags plockade jag upp min älskade ledsagare. Han stod och pratade med damerna från Röda Korset. När jag skämtade om att jag alltid hittar särbon med andra kvinnor, tog en av dom mig i armen och sa: ”Men han är ju trevlig.” Vi pratar lika mycket och med alla människor båda två och det är långt ifrån alla som uppskattar det. För egen del var det min svägerskas farmor som tyckte att jag var trevlig. Tyvärr är hon borta sedan många år. Särbon ska tillbaka till lasarettet redan på söndag, eftersom dom har svårt att få tiden att räcka till i veckorna. Det enda som kunde tänkas vara öppet då var Pressbyrån, men jag hittade en webbsida där det stod att dom hade stängt på söndagar. Det hade dom inte alls det, visade det sig när han var inne och frågade i butiken i torsdags. Förutom att den här webbsidan inte gick att lita på, hade dom skrivit ett vanligt telefonnummer med riktnummer likadant som man skriver mobilnummer. Det som borde ha varit 0480-81001 hade blivit 048-081001.