Blogg 11/7 2025.

Den ena skalmen på mina solglasögon gick av precis när jag kom hem från min promenad. Jag kunde tänka mig inte mindre än tre stycken tur i oturen. Att det inte var mina vanliga glasögon, som det hade blivit betydligt mera krabb med om dom hade gått sönder. Att det inte hände förrän jag kom hem igen, så jag slapp gå halva promenaden i bländande solsken utan dom. Jag hade annars tagit av mig dom halvvägs, när jag var inne ett ärende på ÖoB. Till sist det faktum att jag har ett par till. Nu behöver jag inte välja vilka jag ska använda. Här hemma stod min älskade särbo med min allra största kniv i handen och skulle skära upp en plastkorv innehållande risgrynsgröt. När han skrek till isades blodet i mina ådror, för jag var övertygad om att han hade skurit sig rejält i handen. Det som hade hänt var bara att det hade sprutat vätska på honom från korven, när han stack hål på den. 

Blogg 10/7 2025.

 Svenska spel vidhåller i sin reklam att man i spelet Lyckoplatsen kan vinna upp till en miljon. Till slut kunde jag inte låta bli att lämna kommentaren ”Chansen verkar mikroskopisk med tanke på att det aldrig har hänt”. En glad medarbetare svarade på känt manér ”Plötsligt händer det”. 
Huset på bilden fanns till uthyrning i Norra Möckleby där jag växte upp. Jag kände inte igen det direkt, men anade vilket hus det kunde vara när det gick under namnet Vollebo. Brevbäraren i mina hemtrakter hette Wolgart Svensson, men kallades alltid för Volle. Mycket riktigt var det huset där han och hans fru bodde när jag var barn. Henne minns jag bara namnet på men honom kan jag fortfarande se framför mig, fast jag inte har något kort på honom. Det brukar vara svårare för mig att minnas ansikten då. Fast när jag tänker efter finns han nog på något klipp i mammas gamla urklippsalbum.

Blogg 9/7 2025.

 Jag hade en telefontid med läkaren som påstod förra gången att han hörde mig dåligt när jag hade högtalaren på. Jag hör honom dåligt utan, men jag förberedde mig på att stänga av den även den här gången. Men så pratade jag med en dam dagen innan som hade samma problem. När jag då höll telefonen precis framför munnen hörde hon mig. När läkaren ringde satt jag därför med luren på bordet framför mig som jag brukar, men jag var mån om att luta mig över den och tala nära. Han klagade inte. Det gjorde däremot jag när tandläkaren ringde några dagar senare. Inte direkt till honom, men jag beklagade mig för alla andra som ville lyssna efteråt. Han väckte mig nämligen när jag sov som allra skönast en tidig förmiddag. Det var precis att jag hann slita ur sladden, vända telefonen rätt och svara utan att trycka på fel knapp innan det var för sent.

Blogg 8/7 2025.

 Besök hos frissan och tandläkaren hade jag bokat in samma dag. Det fick bli cykeln till centrum när jag skulle dit två gånger. I väntrummet hos tandläkaren träffade jag på en pratsam liten kille. Jag hörde honom fortfarande pladdra när han kom in i besöksrummet intill mitt. Jag skulle bara ta ett par röntgenbilder, för att se så benet läker riktigt den här gången. Speciellt bekvämt är i och för sig inte det heller, men det går åtminstone fort. På hemvägen unnade jag mig en mjukglass och slapp tack vare det bli blöt. Jag stod under tak utanför Parkgrillen och väntade på min tur när dagens enda regnskur kom. När jag kom hem mötte jag grannen i hissen. Hon skulle iväg till sin dotter och äta jordgubbar iklädd en vit tröja. Jag, som inte ens kan borsta tänderna utan att spilla, tyckte att det såg onödigt spännande ut. 

Blogg 7/7 2025.

 Min cykel var rejält smutsig av pollen efter att ha stått på balkongen. Numera förvarar jag den i källaren, så jag tog hissen ner dit och putsade upp den lite. Samtidigt passade jag på att smörja kedjan. Tyvärr upptäckte jag inte förrän det var klart att silvertejpen jag hade använt att laga cykeln med hade torkat och inte alls satt fast längre. Den höll fast det som fanns kvar av kedjeskyddet, så när jag försökte ta bort den blev jag rejält oljig. Jag hade dessutom lämnat putstrasorna uppe i lägenheten när jag hämtade sax och ny tejp, så jag hade bara en liten pappersnäsduk att torka av mig på. Tillbaka i lägenheten gav jag mig på mina oljiga fingrar med både Yes, tvål, nagelborste och nagelfil att peta med. Det sista under naglarna lär jag eventuellt få ha kvar tills dom växer ut så långt att jag klipper bort det. 

Blogg 6/7 2025.

 Jag insåg att det var ohemult länge sedan jag tvättade överkastet till sängen. Även om det knappast blir smutsigt lär det bli lika dammigt som allting annat här inne. Jag öppnar alltid fönstret när jag bäddar och den här dagen hörde jag efter en god stund fortfarande trafiken utanför. Jag brukar stänga det igen när jag har lagt på överkastet. Vanans makt är stor, så när inte överkastet skulle på blev inte fönstret stängt. Att lampan, som jag måste flytta för att kunna öppna fönstret, inte hade kommit tillbaka till sin plats upptäckte jag inte förrän på kvällen. På min promenad såg jag en svart bil med ett registreringsnummer som började med GUL. Förvirrande. På en lastbil stod det ÖvreAllt. Jag reagerade på det eftersom det kändes som en tvist på överallt. Det var ett åkeri och budfirma i Jönköping. Om tanken med namnet var att få folk att haja till så fungerade det i alla fall på mig.

Blogg 5/7 2025.

 Redan för en månad sedan prickade jag in en av årets då varmaste dagar för en ovanligt lång promenad. Jag funderade på att vända och ta samma väg tillbaka, men till slut gick jag en runda istället. Jag får ont i mina höfter av aromatashämmarna. Framför allt i den vänstra och den här svängen gillade den inte alls. Den sista kilometern högg det till rejält för varje steg jag tog. Jag fick lägga ner promenaderna i några dagar efter det där. Cykla gick bättre, så det fick bli cykelturer istället. När min älskade särbo och jag skulle cykla till Kvantum veckan därpå var min rövmuff försvunnen. Ja, sadeltäcket alltså. Jag fick ta till ett som egentligen ska vara till en moped. Sadeln på min cykel är så bred att det är svårt att hitta sadeltäcken som räcker till, men det här fungerade bra. Ett par dagar senare hittade jag en tygkasse som hängde på en krok i garderoben. I den låg det försvunna sadeltäcket. Jag hade haft det, telefonen och nycklarna i en kasse för att enkelt få med mig allt på mina cykelturer.