Hörselkåpor.

Ännu så länge använder jag mina gamla hörselkåpor på jobbet. En av dom största fördelarna med dom är att det går lätt att stänga av ljudet på knappen på lurarna, om någon vill ha kontakt med mig. Jag tänkte inte så långt när jag köpte dom nya, som saknar egen knapp. Med dom kommer jag att få stänga av på Ipoden, och det går inte lika smidigt. Dom gamla lurarna har dessutom skött sig bättre igen på sistone. Jag börjar undra om dom hade fått en smäll som gjorde att det blev glapp, och sedan en smäll till som rättade till det. Inatt uppstod problemet att musiken fortsatte en stund efter att jag hade stängt av knappen. Jag får lite panik när jag vill ha tyst, och det inte blir det direkt. Som tur är har det hänt förr, så jag vet att det hjälper att byta batterier. Lite märkligt att det inte går att få tyst på dom för att batterierna är dåliga. Jag kan tycka att det borde vara tvärtom. Nu blir det lite samma känsla som när jag fortsätter sova medan klockradion skrålar. Då drömmer jag ofta att jag försöker stänga av den, men att det inte går. Jag drar ur sladden och plockar ur batterierna, men den mal vidare. Det är ju inte så konstigt, eftersom den står på i verkligheten medan jag bara drömmer.

TV.

Min humor får mig definitivt att misstänka att jag börjar bli gammal. Jag har köpt boxar med både "Pantertanter" från åttiotalet och "Pappas flicka" från nittiotalet. Dom kan jag fortfarande sitta och skratta högt åt, fast jag har sett dom förut. Den förstnämnda ett par gånger. Nu har TV 4 startat upp "Finaste familjen" och SVT "Vårdgården". Jag gillar både David Hellenius och Loa Falkman, så det kan knappast vara deras fel att jag inte tycker någon av serierna är kul. Lite igenkänningshumor som jag drar på munnen åt är det, men inget som får mig att skratta. I "Vårdgården" har dom ett lite annorlunda upplägg med tillbakablickar i personernas liv. Den roligaste i första avsnittet var hon som inte alls var rädd för att prova nya saker. Hon smakade mellanlagrad Herrgårdsost och bytte från VHS till DVD. Gränsen gick vid att byta ställning när hon och maken hade sex. Lite underhållande kunde båda serierna ha varit, även om dom inte gav upphov till skratt, men jag tyckte mest dom var jobbiga. Jag hoppar över båda två i fortsättningen. Någon annan jag kan tycka är lite småjobbig är Linda Lindorff. Det har varit castingprogram för "Bonde söker fru" igen, och där gjorde hon samma sak som hon gör varje år. Om någon av killarna är dansant, så får han bevisa det med henne. Problemet är bara att hon inte kan dansa. Att släpa runt på ett kylskåp får ingen att framstå i speciellt god dager. Nu är hon med i "Let's dance", så nu kan man väl hoppas att hon blir bättre på att dansa.

Obehagligt.

Utanför Kvantum i lördags morse hejade jag på en man som jag kände igen från jobbet. Jag mindes inte hans namn, men han kom uppenbarligen ihåg mitt. När han kom fram och frågade vilken avdelning jag är på nu trodde jag det skulle bli lite småprat om jobbet. När han sedan berättade att han hade cancer och bara hade ett par år kvar att leva, trodde jag mig förstå att det istället handlade om någon som ville ha medlidande. Det som kom när han gick loss ordentligt var jag över huvud taget inte beredd på. Han ansåg sig ha fått sparken när han blev sjuk, även om jag misstänker att vår gemensamma arbetsgivare har en annan version av saken. Bitter var han hur som helst. Alla som jobbar på Kährs suger kuk och kan dra åt helvete, fick jag klart för mig. Allra värst var vi ute i sågverket, där vi jobbade samtidigt i något år. Där tänkte vi bara på oss själva. Lite chockad blev jag av hans utbrott, men jag var glad att han bara viftade med ett pekfinger framför näsan på mig. Hade han inte behärskat sig, kunde jag säkert ha fått en knytnäve i ansiktet. I efterhand har jag tänkt på dom jag har läst om, som har gått in på sin före detta arbetsplats och mejat ner folk, och till slut tagit livet av sig själva. Han lät tillräckligt bitter för att göra någonting sånt, när han nu ändå snart skulle dö. Jag undrar om jag borde varna mina vänner i sågverket. 

Elfte april.

Jag har blivit både Nordchokladsmästarinna och Kährsmästarinna i bowling en gång i tiden. Ändå är plaketten på bilden den jag är allra malligast över. För exakt 32 år sedan just idag blev jag nämligen klubbmästarinna i luftgevärsskytte i Läckeby skytteförening. Det hårdaste motståndet kom från en ung tjej vars pappa var hårt engagerad i hennes skjutande. Hon hade ett eget gevär, som jag minns var väldigt tjusigt. Säkert en riktig skyttejacka också, medan jag stod med täckjackan på mig för att få lite mer stadga. Sköt gjorde jag med gevären man fick låna i hallen. Ändå spöade jag den där bruden. Visserligen bara med en enda poäng, men en av ledarna hävdade att jag hade överraskat hela föreningen. Som jag minns det var det snudd på att jag blev för bra, som fick mig att sluta skjuta så småningom. Det var inte kul längre, när hela dagen blev förstörd om man missade med en halv millimeter. Nio år tidigare gick jag på danskurs i bygdegården på östra Öland, där jag bodde med mina föräldrar, och lärde mig dansa kultis. Det var mamma och jag som gick på den där kursen, men jag misstänker att jag fick betydligt mera nytta av den än hon. Den enda dans jag inte lyckades få kläm på var hambo. Det fick kompisen lära mig ute i damrummet. Jag inser när jag söker på dagens datum, att jag har besökt Oskarshamn just den elfte april både innan jag flyttade dit och sedan jag flyttade därifrån. 1987 hade jag åkt med en kompis dit från kultisdansen som var i Blomstermåla kvällen innan. 1992 åkte jag buss från Nybro till Oskarshamn till andra goda vänner. Då var vi i Rosenfors och dansade på kvällen.

Rullgardinen.

För åtta år sedan köpte jag en av dom absolut bästa sakerna till mitt hem. Det var en rullgardin till sovrummet. Det är verkligen ingen hit med persienner, när man går och lägger sig på morgonen i ett rum som vetter mot öster. Numera vet jag inte ens vad det är för väder när jag vaknar. Speciellt händig är jag inte, så jag var grymt tacksam att min äldste bror satte upp den åt mig. Likadant var det i höstas efter tapetseringen, när målaren hängde tillbaka den efter sig. Problemet den gången var att han bara hade kört in skruvarna i dom gamla hålen. Första gången jag drog i kedjan rasade rullgardinen ner. Jag klarar mig själv om jag måste, så jag satte i nya plugg och skruvade fast den. Det höll i alla fall i fyra månader. Igår rasade den i golvet, när jag skulle dra upp den. Man får väl vara glad att det hände i helgen, när man har lite mer tid att fixa saker och ting. Problemet är att jag mest är uppe nattetid då också, men jag gjorde vad jag kunde för att inte störa grannarna. Musiken till arbetet hade jag till exempel i hörlurar. Jag var på väg att trilla ner från trappstegen vid något tillfälle, men lyckades undvika det också. Negativt var att jag hade gardiner uppe, som jag måste riva ner den här gången. Positivt den nya möbleringen som gör att det inte står ett skrivbord i vägen när man ska fixa vid fönstret. Nu sitter den sidan som hade lossnat med dubbelt så långa plugg och skruv mot innan. Så var jag extremt noga med att se till så att kedjan löpte i rätt spår den här gången, för att minimera belastningen på skruvarna.

Kapselhållare.

Som på bilden ser Tassimos kapselhållare ut, om man fyller den med enbart chokladkapslar. Det är bara dom jag använder till vardags, så det var till dom jag ville ha en sån. Dom få gånger jag har gäster kan jag leta fram förpackningarna med kaffe och te. Eftersom jag har väldigt dåligt med bänkar i mitt kök ville jag kunna ställa hållaren på samma hylla där jag förvarade kapslarna innan. Den ena varianten var för hög för att få plats i skåpet, men den här är perfekt. Den går dessutom att snurra, så man kommer åt staplarna en i taget. Lite tveksam är jag alltid till att köpa någonting bara för att jag vill ha det, fast jag egentligen klarar mig utan. Det går ju lika bra att ta kapslarna direkt ur asken man köper dom i. Nu fick man 200 kronors rabatt på Tassimos sida, om man registrerade sin kapselmaskin där. Så skickade dom ordern fraktfritt, om man beställde för en viss summa. Choklad köper jag ändå hur mycket som helst, så det var bara att fylla upp med såna förpackningar till rätt belopp. Man kan alltså hävda att jag fick hållaren gratis. Lite oroade det mig att det skulle vara hemleverans på paketet, men när det kom till kritan fick jag en avi om ett vanligt postpaket. Det hämtade jag ut på vägen till Kvantum i morse. Något snille på posten hade klistrat en lapp över streckkoden, som postombudet måste komma åt för att kunna lämna ut paketet. Tack och lov var det en fingerfärdig kille, som lyckades pilla bort den översta lappen utan att förstöra den undre. 

Karriär.

Jag har en del (före detta) arbetskamrater som har jobbat sig upp på Kährs. Det jag menar är att dom numera har kontorsjobb. Även om jag inte har någon riktig koll på vad dom egentligen gör, misstänker jag att jag inte är speciellt avundsjuk på arbetsuppgifterna. Desto mer avundas jag dom deras arbetsmiljö. Inget damm och smuts, inga bullrande maskiner och ingen stress. Inte rent fysisk i alla fall. Psykiskt kan säkert deras jobb vara minst lika stressiga som mitt. Redan för trettio år sedan insåg jag skillnaden, när jag någon gång var inne i kontorsdelen av min dåvarande arbetsplats Nordchoklad. Där talades det till och med om "muren mellan fabriken och kontoret". Nog var och är det skilda världar alltid. Nåja, nu känns det lite sent för ett karriärbyte. Jag satsar på att gå i pension så tidigt som möjligt, om jag får leva så länge så jag hinner. Jag konstaterade annars i veckan att min signatur skulle bli helt okej. Den bildar man genom att ta dom två första bokstäverna i för- respektive efternamnet. EVER blir ju faktiskt ett riktigt ord, om än på engelska. På min nivå i hierarkin räcker det bra med anställningsnummer.