Swishmiss.

När det plingade till i telefonen ikväll hoppades jag förstås att det skulle vara en man i min egen ålder. Istället var det en ung kille. Han hade råkat swisha 500 till mig av misstag, och undrade om jag ville vara schysst och skicka tillbaka åtminstone 400 av dom. Jag är helt indoktrinerad av allt som skrivs på nätet om bedrägerier, så jag blev misstänksam direkt. Speciellt som han inte bad om alla pengarna, fast dom rätteligen borde ha varit hans. Jag tyckte mig ha läst om ett liknande fall, men när jag googlade fick jag bara veta att det var straffbart att behålla pengar som någon hade swishat till en utan att det var meningen. När jag bad gossen om en närmare förklaring fick jag veta att en kompis som skulle ge honom ett nummer (telefonnummer alltså) hade skrivit sista siffran fel. När han erbjöd sig att ringa och prata om saken var jag snabb att se till att han fick tillbaka sina pengar. Att tala i telefon är bland det värsta jag vet. Jag tyckte gott han kunde ha messat ett tack, men man vet ju hur män i alla åldrar är. Efter en timme kom förklaringen i ett försynt ”Eva?”. Han hade helt enkelt missat att pengarna var tillbaka, men han blev så glad. 

Vackert.

” He was my north, my south, my east and west,
my working week and my sunday rest.
My noon, my midnight, my talk, my song.
I thought that love would last forever. I was wrong.”

Så löd den vackra dikt jag hittade bland mina minnen på Facebook. Jag tror jag hade läst den i en dödsannons. Den var så fin att jag ville ha kvar den bland dom andra dikterna jag har sparade i datorn. Jag kopierade in den i ett dokument och stängde av stavningskontrollen. Eftersom jag har den inställd på svenska, tyckte den annars att vartenda ord var fel. Inte förrän jag skulle spara den i rätt mapp insåg jag att jag hade gjort det redan den gången för sju år sedan. Det var ingenting jag kom ihåg såhär långt efteråt, och jag sitter inte och läser igenom mina dikter speciellt ofta numera. Man orkar väl inte vara romantiker hela livet.

Fallande föremål.

När man, som jag, bor ensam blir man extra rädd när det skramlar till i ett annat rum. Det finns ju rimligtvis ingen där, som kan åstadkomma något oväsen. När det nu hände i alla fall funderade jag febrilt på vad jag kunde ha ställt ifrån mig så dumt så det kunde ramla. Jag kom inte på något, och jag såg inte heller någonting speciellt vid en hastig husesyn. Jag började fundera på om ljudet kunde ha kommit inifrån grannen i alla fall. Till slut upptäckte jag en bar fläck på väggen, och bakom tv:n låg två av mina broderade tavlor. Den översta hade rasat ner från väggen och tagit den undre med sig. Tur i oturen var att ingen av dom hade gått sönder och att dom hade missat strömbrytaren till tv:n. Jag har fått lära mig att den tappar minnet om man bryter strömmen, och tavlorna hade landat precis intill den knappen. Sedan får man väl tro att det var tur att jag inte satt och såg på tv när det hände, för då hade väl hjärtat stannat av chocken. Efter det kunde dom efterlevande ha funderat på om det hade hänt i den ordningen, eller tavlorna trillade ner för att jag dog. Man har ju hört om klockor som stannar. Med tanke på hur många av dom människor jag har älskat som har gått före, funderar jag rentav på om det var någon av dom som ville göra sin närvaro känd. 

Politik och politiker.

Jag tänker mig att en politiker borde kunna förklara så att man förstår det här med politik bättre, men sist jag gav mig på att diskutera något sånt blev resultatet det rent motsatta. En arbetskamrat är vänsterpartist, och att alls ge sig in i någon djupare diskussion efter att ha jobbat hela natten var väl lite överkurs. Jag tyckte det lät skumt att 55 personer hade dött på jobbet förra året, fast vi hade en arbetarregering. Man vill ju gärna tro att dom ser till oss utsatta arbetare. Under skiftbytet förklarade kollegan för mig att man inte alls kan bestämma en massa bara för att man regerar. Jag som trodde det var hela vitsen med att alla vill vinna valet. Jag tänker ibland att det måste gräma dessa politikerproffs att min röst är precis lika mycket värd som deras. Landstingsstyrelsens ordförande i Kalmar är den politiker som fascinerar mig mest. Han har verkligen kommit sig upp, för på åttiotalet jobbade vi på Nordchoklad samtidigt. Då var det vita skyddskläder som gällde och inte kostym och slips. Det jag har svårast att glömma när jag ser honom nu är att han på den tiden kallades Katten. Det fullständiga namnet lär ha varit Kattaknullaren, även om jag inte har någon som helst aning om hur han hade fått det. Fackföreningen delade för övrigt ut godispåsar till sina medlemmar i natt. På varje påse satt en etikett med en uppmaning att inte glömma att rösta på söndag. ”Röstar du får du godis” kändes som ett lite barnsligt upplägg. Småsnålt också, eftersom jag minns tidigare tillfällen när dom har delat ut riktiga goodiebags. Nu berättade jag för kontaktombudet som delade ut påsarna att jag röstade andra dagen det var möjligt. Som väl var frågade hon aldrig vem/vilka jag hade röstat på. 

I godan ro.

Det där med tempo är ett återkommande problem på min arbetsplats. Det heter visserligen att först kommer säkerheten och sedan kvalitén, men för att hinna få ihop rätt volymer måste det gå undan. Vissa människor kan helt enkelt inte göra saker och ting i någon annan takt än sin egen. Jag såg en sån i helgen, men som väl var blev inte jag lidande av icketempot hon höll. När man köar till posten på Willys, ser man rakt in i butiken. Där stod en flicka som tog en påse från en hylla och letade upp öppningen. Så tog hon en baguette från en vagn och stoppade i påsen, innan hon ställde ner den färdigpackade baguetten i en korg. Med den takten hon höll undrar jag om hon någonsin blev klar. Hon var i alla fall inte färdig när jag gick därifrån.

Andra september.

Kortet på mig är inte av så bra kvalitet, men det innefattar hela känslan av hur vi for runt med våra cyklar när jag växte upp. Jag har antecknat att det är taget på sommaren. Man får väl anta att det inte var några tropiska nätter det året, eftersom jag har tumvantar på mig. Kortet är från 1974, men den andre september året innan var min kusin och jag nere i byn och for. Vi var jämngamla och bodde knappt en kilometer från varandra. Mina kärlekar när jag var tolv var damer i den ålder jag själv är nu. Senare den här dagen lyckades jag snacka mig in hos en av mina favoriter. Gården där hon bodde med sin man hade jag aldrig besökt tidigare.

I modern tid handlar dagboksinläggen från den andra september mest om jobbet. 2005 var jag på upplärning på vår nya automatsträng på slitytan på Kährs. Man skickar brädbitarna genom en kamera istället för att slita ut människokroppar vid ett löpande band. Inkörningstiden för den där strängen var lång. En period vill jag minnas att den stod stilla helt och hållet. Att byta material, så att kameran läste rätt, tog ett par timmar då i början. Under en period var kamerasortering till alla längder vi kör inlagt i budgeten. Just då fick trestaven en nergång, så den som kallas ATB är fortfarande nyast. Nio år senare jobbade jag med att tillverka stommar. Den här natten följde plast från ett fanérpaket med in i limvalsarna och fastnade där. Efter det hade vi först elfel och sedan ett trasigt kullager.

Eftermäle.

Ända sedan jag skaffade dator efter millennieskiftet har jag haft mailadressen ”eremiten”. Den stämmer bara bättre ju längre åren går, för jag träffar folk alltmera sällan. Ännu så länge skyller jag på jobbet. Där är umgänget desto mer intensivt, så när jag kommer hem är det skönt med lite lugn och ro. Återstår att se om jag blir mer social, ifall jag lever så länge så jag hinner gå i pension. Allra sämst är jag på att hålla kontakten med släkten. Den främsta anledningen till att jag har fått veta när mina morbröder har gått bort, har varit att jag och mina bröder måste godkänna deras testamenten. Jag glömmer aldrig den förmiddag jag blev väckt av telefonen, och låg kvar i sängen och diskuterade med en av mina morbröders avlidna frus måg. Jag fattade inte ens förrän i slutet av samtalet vem jag talade med, eftersom jag kände honom som Laban, som var hans smeknamn. Nu hade han presenterat sig med sitt riktiga namn. För ett par veckor sedan fick jag ett rekommenderat brev om att godkänna testamentet efter den siste av mina morbröder. Att hämta det på posten fick vänta till helgen, när jag hade ärende till centrum. Jag postade min underskrivna kopia direkt, men när den inte hade nått adressaten på måndagen ringde änkan och frågade efter den. Vi hade inte så mycket att prata om efter alla år, men jag fick klart för mig att mina bröder hade varit betydligt snabbare med att svara än jag. Kortet på henne och min morbror är taget hemma hos mig för mer än trettio år sedan. Sista gången vi träffades var nog när mormor fyllde åttio 1996. När hon dog året därpå tappade jag kontakten helt med resten av släkten. När det kom ännu ett rekommenderat brev i veckan som gick blev jag orolig att mitt svar på det förra inte hade kommit fram. Nu var det bara en kallelse till bouppteckning. Jag behövde inte närvara, men skulle kallas. Den hålls i deras hem i Staffanstorp. Blev det aldrig av att besöka det medan min morbror levde, kan det väl kvitta nu också.