Dyra skor.

Idag hade jag tid för massage på förmiddagen efter jobbet. Tjejen jag går hos kom exakt på utsatt tid med andan i halsen. Hon hade bara varit hemma en snabb vända efter att ha lämnat barnen på förskolan, när en uggla kraschade mot hennes köksfönster. Hon var rädd att någon katt skulle ta den, om hon lämnade den åt sitt öde, så hon hade vakat över den tills den piggnade till och flög iväg. Efter avslutad massage var planen att gå in en sväng i skoaffären, som ligger på samma gata. Den har funnits i tolv år, men jag hade aldrig ens varit inne där. Nu har den skoaffären jag brukade handla i slagit igen, så jag tänkte att den här kunde vara värd ett besök. Dom skulle öppna vid tio, men fast klockan hade passerat det klockslaget var dörren låst. Hon som jag antar var innehavaren dök i alla fall upp, innan jag hann gå därifrån, och hon var värd att vänta på. Det var ingen stor butik, men bristen på kvantitet vägdes upp flera gånger om av kvaliteten på det som fanns. Mina fötter är riktigt kräsna när det gäller skor, men nu kändes första paret jag provade som att köra ner fötterna i skumgummi. Dom kostade förstås därefter, men är dom lika sköna när jag får gå lite i dom, så är dom värda varenda spänn. Det är nog tur för min ekonomi att jag nästan aldrig är nere i centrum när butikerna är öppna.

Inte längre här.

Idag är det sex år sedan min arbetskamrat Carina gick bort i cancer. Henne minns jag aldrig att jag såg på några sociala medier. När en god vän till mig dog för ett par år sedan tog hans son bort pappans Facebookprofil. Innan han gjorde det meddelade han där vad som hade hänt. Jag föreställde mig att han raderade alla andra konton också, men så kollade jag igenom dom jag följer på Instagram en kväll. Där fanns pappans bilder och profil kvar. Jag följer honom fortfarande, även om det inte lär bli fler bilder där. Det absolut sorgligaste var att det sista kortet var upplagt bara tio dagar innan han gick bort. Det var en selfie tagen i trädgården, och bildtexten löd ”Härlig sommar”. När jag surfade vidare insåg jag att hans Twitter också fanns kvar. Jag, som inte har egna barn som kan städa efter mig, kanske blir kvar på nätet i all evighet. Jag har ett på tok för vanligt namn för att det ska vara lönt att googla. Försöker man istället med Hambomazurka, som är mitt alias på nätet, känner jag åtminstone i ett bildsök igen många av korten som mina. När jag googlade länkar hittade jag en som jag inte ens kom ihåg själv. Jag hade tydligen länkat min nya blogg till Bloggportalen, så där kommer dom första raderna upp på vartenda blogginlägg jag gör.

Goodwill.

Glassen Lakritspuck kom inte förrän jag var över tjugo. Tur var väl det, för när jag var barn var det inte lika lätt att få tag i glass som nu. Avstånden var längre på östra Öland än i Nybro tätort, och jag har definitivt mera pengar nu än när jag gick i skolan. Problemet med att äta glass numera är bara att vågen tar ett glädjeskutt varje gång jag gör det. På sommaren kan jag ändå inte låta bli, och ännu har jag inte lyckats sluta efter årets sommar. Istället för en Lakritspuck i taget köper jag en sexpack med lakritspinnar från SIA glass. Lite snopen blev jag när jag vid ett tillfälle tog en glass ur förpackningen, och papperet var tomt. Det var hopsvetsat som det skulle, men utan glass inuti. Jag minns när jag jobbade på Nordchoklad, att dom hade fått ett brev om en flerpack med klubbor som inte innehöll rätt antal. Det hade förstört ett helt barnkalas. På den tiden packade vi klubborna för hand, så det var lätt hänt att missa en. Numera tänkte jag mig att dom hade någon typ av våg, som sorterade bort för lätta förpackningar, men så var det uppenbarligen inte. Mig drabbade det inte så hårt, men jag var ändå inne på deras hemsida och reklamerade den saknade glassen. Som plåster på såren fick jag checkarna på bilden. Dom räckte nästan till två förpackningar med sammanlagt tolv glassar, istället för den enda jag hade gått miste om. Det kallar jag god vilja, och en önskan att få behålla sina kunder. 

Jobbkeps.

Med anledning av kravet att använda företagets arbetskläder lade en kollega från sågverket ut en bild på en man med en Kährs-keps på huvudet på Facebook. På min avdelning använder flera av killarna kepa, och en av dom blev riktigt sugen på den där. Han frågade om den i natt igen, så på lunchrasten skrev jag till flickan i sågverket på Messenger. Till och med jag har lärt mig fördelen med att ha en telefon med dator i med sig överallt. Hon jobbar också natt, så till nästa rast hade jag fått svar. Kepsarna finns på förrådet, men hon hade en som min kompis kunde få, eftersom hon ändå inte använde den. Vi brukar ses som hastigast ute på parkeringen på morgonen, så hon kunde lämna den till mig där och jag kunde vidarebefordra den. Min tanke var att hon skulle ta den med sig hemifrån under veckan. I morse kom jag iväg från jobbet senare än vanligt. Jag tänkte att jag fick se till att vara ute lite tidigare om vi skulle ses någon morgon. Alla andra hade hunnit iväg, men utanför grinden stod en ensam bil och väntade. I den satt kollegan från sågen och viftade med den eftersökta kepsen. Hon hade haft den i skåpet på jobbet. Gissa om jag fick dåligt samvete, för att jag hade låtit henne vänta. Nu vet jag i alla fall någon som blir glad ikväll, när jag levererar kepsen på bilden. 

Tionde september.

Den tionde september 1975 såg jag ut som på bilden. Möjligen var jag inte lika påpälsad. Åtminstone inte på gymnastiklektionen, för då stötte jag 585 centimeter i kula. På kvällen ordnade Ungdomens röda kors diskotek i mina hemtrakter, fast det var mitt i veckan.

Åtta år senare inföll detta datum en lördag. Min äldste bror och jag mötte upp vår gemensamma bror och hans nyblivna fru i föräldrahemmet på Öland. Dom hade gift sig ett par månader tidigare. Vädret bör ha varit hyfsat då också, för vi kastade hästsko. På kvällen var jag i Hyttan i Alsterbro på dans. Nerläggningen av glasbruket där 1969 var säkert en katastrof för många, men dansstället som skapades istället har jag många vackra minnen från. Jag åkte dit och dansade under hela åttiotalet och några gånger på nittiotalet. 

Den tionde september 1988 var också en lördag. Jag bodde i Oskarshamn i ett område som hette Kristineberg, och just den här dagen firades Kristinebergsdagen. Jag kan inte påstå att det är något jag minns, men jag har läst på nätet att man satte upp en stor scen på parkeringen vid centrum. Jag utgår från att man menar Kristinebergs centrum och inte Oskarshamns dito. Rockfolket hade tydligen uppträtt där vid något tillfälle. Så var vi i Rödsle och tittade på fotboll den här kvällen. 

Datummärkning.

Att jag saknar bil innebär att jag är extremt känslig för datummärkningar. Jag vill inte cykla till Kvantum mer än en gång i veckan, så mjölk och annat bör helst ha längre hållbarhet än så. Jag ställer självklart det som håller sig ät- och drickbart längst längst bak i kylen, men tyvärr verkar inte alla tänka så. Inte ens alla butiksanställda. I morse när jag kom hem med två liter Yoggi gick dom ut en vecka tidigare än dom jag köpte förra helgen. Minimjölk tar dom numera hem i mindre backar, eftersom det tog för lång tid att sälja en hel bur. Nu händer det istället att den är slut, om jag handlar efter jobbet på fredagsmorgonen. Då har mjölkbilen inte hunnit komma. Eller vad nu bilen som levererar mjölk kan tänkas heta. Mjölkbilen var väl snarare den tankbil som hämtade mjölken hos bönerna när jag växte upp. Det gör den säkert fortfarande, men jag har inte bott på bondelandet dom senaste fyrtio åren.

Bert.

Eftersom jag är extremt dålig på att hålla kontakten med människor i allmänhet och släkten i synnerhet, fick jag veta att min farbror Bert hade gått bort när jag såg dödsannonsen i dagens tidning. Hans syster dog 1997 och hans bror, som var min far, 2007. Syskonen lämnade alltså jorden med tio års mellanrum, fast det bara skilde fem år mellan den äldste och den yngste. Yngst var Bert, och han blev 87 år gammal. På kortet är han betydligt yngre, även om jag inte har någon uppgift om när det är taget. Vi bodde bara en knapp kilometer från varann när jag växte upp. En av hans söner, som alltså var mina kusiner, var dessutom jämnårig med mig, så vi umgicks en del. Sedan jag flyttade hemifrån har jag däremot inte träffat Bert många gånger. På gemensamma släktingars begravningar har vi förstås setts. När jag fyllde nitton var han faktiskt inne hos mig i Kalmar med fru och son. För tjugo år sedan var pappa och jag hemma hos dom. Då tittade vi bland annat på film från en resa som Bert hade gjort till Thailand. Några gånger till har jag varit hemma hos dom, men nu tror jag det var sex år sedan jag såg Bert senast. Då träffade min bror och jag honom nere vid Bläsinge hamn. Jag har en dvd med en dokumentär som ett par på Ölands folkhögskola gjorde om Bert för tio år sedan, eftersom han var yrkesfiskare. Vid min privata minnesstund får jag väl se om den.