Telefonlureri.

När jag läser om olika telefonbedrägerier känns det som ett bra upplägg att jag aldrig svarar på främmande nummer. Det enda undantaget jag har gjort i modern tid var när min ingifta moster, som hade blivit änka för andra gången, ringde. Mina bröder hade varit snabbare med att underteckna och skicka tillbaka papper som hon behövde än vad jag var. Att jag svarade då berodde mest på att det av någon anledning stod ”Lund” på displayen, och jag var lite svag för just den staden. Jag räknar annars med att dom som vill något viktigt lämnar ett meddelande. Annars försöker jag hitta numret på Internet efteråt, för att få veta vem som har ringt. När jag sover har jag signalen avstängd, för att slippa bli väckt av reklammess och annat. Då får sökningen vänta tills jag kommer ur sängen och får på datorn. Så var det idag. Eniro visste ingenting om numret det hade ringts från, men på 180.se fick jag träff. Det visade sig att det var någon typ av bedragare, som hade ringt ända från det afrikanska landet Burundi. Jag var både glad och tacksam att jag hade missat det samtalet, och chansen att jag ska börja svara på okända nummer blev inte direkt större.

Mördare.

Jag har läst och hört mycket om mordet på Göran Lundblad i Förlösa för sex år sedan. Fast det skedde i närområdet visste jag varken vem han eller någon av dom inblandade var. Det var åtminstone vad jag trodde, tills jag såg den senaste dokumentären om fallet. Nu när domarna har fallit nämns alla vid namn, och jag förstod plötsligt att jag visste vem mördarens pappa var. Vi kände varandra när jag var ung, och jag har till och med gossens födelseannons inklistrad i mitt urklippsalbum. Hela händelsen kom så mycket närmare. Alla som döms för grova brott har naturligtvis föräldrar, men jag har aldrig riktigt tänkt mig in i hur det kan kännas för dom tidigare. Det jag har lärt mig av gossens historia är att kärlek är livsfarligt. Jag kan känna att han aldrig hade blivit mördare, om han inte hade blivit kär i Görans dotter. Under ett par års tid såg han sedan ut att ha klarat sig undan rättvisan. Om jag förstod programmet jag såg rätt, berodde det sedan på att han blev förälskad i Therese Tang, att han berättade för henne var Göran låg begravd. Att både Martin och Sara hävdar att dom är oskyldiga är förstås tragiskt, även om jag misstänker att många brottslingar håller samma linje. Är det sant så sitter dels dom som är oskyldiga i fängelse, och dels går en mördare fri. I alla händelser är dom dömda i allmänhetens ögon, så både deras och respektive familjers liv är förstörda. Visst hade det varit skönt att vara ekonomiskt oberoende, men jag behöver i alla fall inte vara rädd att bli mördad för mina pengar. Kärlek och pengar verkar både vara det som gör livet värt att leva, och det som kan ta slut på allt.

Information.

På Facebook får jag ibland upp meddelanden om evenemang som mina vänner är intresserade av. Senast var det en kille och en tjej. Den ena skulle gå på loppis och den andra på hockey. I min värld var det självklart att tjejen var intresserad av loppis och killen av hockey. Jag insåg snabbt att det var jag som hade fördomar, för det var precis tvärtom. Jag får det mesta av min information om vad som händer i Nybro på just Facebook. Den senaste veckan har både biblioteket och det ena apoteket gått ut med att dom ska börja med söndagsöppet. Sånt kan jag tycka gör mer för ett levande centrum än att ha biltrafik på Storgatan. Jag vågar mig sällan eller aldrig ens in där bland alla bilarna. Jag minns för övrigt när jag blev sjuk en gång, att damen på sjukvårdsrådgivningen lät helt chockad över att inte apoteket här var öppet i helgerna. Nu har vi två stycken, men jag besöker inget av dom längre. Nätapoteken har öppet dygnet runt. Ett annat Facebookinlägg uppmärksammade det faktum att vi däremot inte har någon taxiverksamhet i Nybro numera. För mig, som inte har bil, är det definitivt en nackdel. När jag har varit i Kalmar funderar jag nästan på att flytta dit igen. Där står taxibilarna i rad och bara väntar på passagerare vid stationen. 

Arbetskläder.

Nu när det är aktuellt med arbetskläder på min nuvarande arbetsplats, tänker jag på det ställe där det senast krävdes. Det var när jag jobbade på Nordchoklad på åttiotalet. Alla kläder skulle vara vita när man jobbade med livsmedel. Mössa var det också krav på, men det tog några år innan man skärpte till det med hårnät för att hålla undan allt hår. Sånt slipper man åtminstone nu. Städningen är något annat som känns lättare när man jobbar med trä. Det är mest att blåsa, sopa och dammsuga. När man jobbade med livsmedel var det disk och rengöring med vatten som gällde varje dag. Samma sak när jag tryckte kuvert i Oskarshamn. Städning är över huvud taget inte min grej. Jag är helt värdelös på att få det riktigt rent. Några månader jobbade jag faktiskt i lokalvården på chokladfabriken. Jag kan än idag fundera på vad min chef ansåg om min insats, fast hon dog för många år sedan. Kortet på mig är taget 1977 under min allra första sejour på Nordchoklad. Jag kom direkt från nionde klass i skolan, och satt vid ett löpande band och packade praliner. Det är en av dom få gånger i livet jag minns att tiden har gått extremt långsamt.

Att se fram emot.

Ingen anställd är speciellt intresserad av att jobba mellan jul och nyår, men min arbetsgivare vill väldigt gärna ha oss på plats även då. Vi försöker lägga ut arbetstidsförkortning under dom dagarna/nätterna. Ifjol bröts det som jag trodde var ett ingånget avtal, och vi blev tvungna att jobba i alla fall. I år skulle vi få besked i oktober, och nu har det kommit upp en lapp om att ledigheten gick igenom. Det är bara att hålla tummarna för att dom inte ändrar sig igen. Mina kollegor ha lärt mig att det enklaste sättet att spara information i dom smarta telefonernas tidevarv är att helt enkelt fotografera av den. Problemet för mig som är darrhänt är att det är svårt att få till en skarp bild. Jag brukar lösa det genom att be någon som är stadigare på handen att hjälpa mig. En parentes i sammanhanget är att jag gärna vill hålla kamera eller telefon med båda händerna när jag plåtar, för att det ska bli stadigare. Eftersom min vänsterhand är den som skakar mest har jag insett att jag oftast kan hålla mer stilla om jag bara använder en hand, det vill säga den högra. Jag älskar för övrigt att markera kommande ledigheter i almanackan, för att ha något att se fram emot. När jag kom hem till den visade det sig att jag redan hade gjort ett streck mellan jul och nyår. Jag tyckte väl att det var lika bra att ta ut glädjen i förskott. Det värsta som kan hända är att man har varit glad i onödan. Nu är jag i alla fall ledig dom sista elva nätterna på det här året. Nyårsdagen inser alla (utom möjligen min arbetsgivare) att ingen vill jobba, så då var det omöjligt att få ledigt, fast jag lade in om det redan på semesterlappen i våras.

Brutna löften.

Eftersom jag anser att löften är till för att hållas, brukar jag vara väldigt försiktig med att lova något. ” Orsa kompani lovar ingenting bestämt” var ett talesätt jag hörde redan som barn. Jag har googlat mig fram till att dom efter avslutat regementsmöte på hemvägen blev inkvarterade nära en krog. Löftet gällde helt enkelt att dom inte skulle supa sig fulla. Själv lovade jag i ett blogginlägg så sent som i förrgår att ta nya tag med andningsmasken varje dag fram till återbesöket om fyra veckor. Jag tänkte mig verkligen att det skulle bli som med datorn. När den första hade invaderat mitt skrivbord för nästan nitton år sedan, var jag färdig att slänga ut den från balkongen. Den har med tiden kommit att bli det viktigaste i mitt liv. Dom gånger min axel värker så det är risk för att jag inte ska kunna sitta här, brukar jag rentav tänka att datorn är det enda liv jag har. Jag hoppades och trodde verkligen att jag skulle kunna vänja mig vid ansiktsmasken också, men jag gav upp efter bara ett par försök. När jag försökte andas ut, kändes det som om någon höll en hand för näsa och mun på mig. Jag fick snudd på ångest för att gå och lägga mig. Jag minns att man aldrig ville hoppa i säng när man var liten, men som vuxen är det ju bland det skönaste som finns. Då menar jag ändå bara att sova. Till slut bestämde jag mig för att det inte var värt det, och bröt mitt löfte om att fortsätta försöka. Jag tror aldrig jag har känt mig så lättad som när jag packade ner maskinen i väskan igen. Jag dör hellre under ett av mina andningsuppehåll än av att andningsmasken kväver mig.

Första oktober.

Den förste oktober var jag uppenbarligen sjuk både 1976 och 1977. 1976 har jag visserligen bara antecknat att jag var hemma från skolan, men det brukade betyda att jag var krasslig. Året därpå var jag så sjuk att jag minns det ännu, fast det är mer än fyrtio år sedan. Jag tar mig inte ur sängen ens om jag bara har lite feber. Då hade jag 39,6 och sov nästan konstant i flera dygn. Högre kroppstemperatur än så kan jag inte minnas att jag någonsin har haft. Jag var sexton år gammal, och såg ut som på kortet nedan. Tröjan vill jag minnas att jag hade i en färg till, fast jag inte kommer ihåg säkert vilken det var efter alla år. Det går ju lättare med sånt man har på kort. Att det står någonting skrivet med kulspetspenna på byxbenet får mig att minnas hur jag klottrade på precis allting. Att skriva på kläderna kan tyckas lite onödigt, men jag har förstört dyrare saker än så. Jag minns att jag skrev på ett armstöd i trä till en fåtölj, medan jag pratade i telefon. Under åttiotalet gjorde jag mycket detta datum, som jag knappast har gjort sedan dess. 1983 var jag på Öland och plockade slånbär. Jag tror det var likör jag gjorde på dom, även om jag inte minns nu exakt hur det gick till. 1986 gjorde jag äppelkaka, och att jag inte bakar numera har väl alla förstått. 1988 bodde jag i Oskarshamn, men var i Kalmar och besökte mamma i hennes lägenhet. Hon bjöd på den intressanta blandningen kroppkakor och grogg. Jag utgår från att dom inte serverades samtidigt.