Sjunde november.

Den sjunde november 1975 gick jag i åttan, och vi var i simhallen halva dagen. Till min förvåning läser jag mer än fyrtio år senare att det var jätteroligt. När alla andra mest verkar minnas det som var bra är jag tvärtom, så jag kommer mest ihåg såna tillfällen som stökiga och bökiga. 1980 såg jag ut som på kortet nedan, även om jag spexar lite där. Jag och min bästa väninna i tjugoårsåldern var på pizzeria denna fredagskväll. Jag drack starköl och blev lite lätt berusad. 1983 bowlade jag den sjunde november, och slog 140 poäng. Året därpå var jag i Läckeby och sköt luftgevär, eftersom jag var medlem i skytteföreningen där. 127 poäng blev det. 1987 inföll detta datum en lördag, och vi hade öppet hus på Nordchoklad där jag jobbade då. Jag hann både med att jobba några timmar och att visa upp min arbetsplats för delar av familjen. Det enda bestående minnet jag har är att min närmaste chef hade klätt upp sig i slips. Det är annars ingenting man ser speciellt ofta på ett fabriksgolv. På kvällen var jag på Sandra dansrestaurang och åt tillsammans med bror, svägerska och två andra par. 1988 och 1989 bodde jag i Oskarshamn. Någonting får mig att tro att väninnan där och jag oftast åt ute. Det gjorde vi åtminstone båda åren den sjunde november. Den senare av gångerna hade vi dessutom spelat bowling före maten. 

Julmotiv eller bara vinter.

Jag har insett att jag är otydlig och förklarar dåligt, men ibland fattar jag verkligen inte vad jag kunde ha sagt annorlunda för att få rätt sak med mig hem. Senast var det julfrimärken. Jag är ute i god tid med allt som har med julen att göra, eftersom jag vet hur fort dom där sista veckorna går. När jag ändå var inne på posten i fredags tänkte jag således passa på att köpa frimärken till julkorten. Bland dom som syntes under disken såg jag inga, så jag frågade om dom inte hade fått julfrimärkena ännu. Damen i kassan sa att hon bara hade på rulle ännu, men det spelade inte mig någon roll. Huvudsaken var att dom var självhäftande, men det påstod hon att alla frimärken var numera. Att det skickas så mycket så dom måste sitta fast ordentligt. Jag misstänker att hon menar allt som skickas efter billigt från utlandet. Annars vill jag gärna tro att dom flesta skickade mer på posten förut än nu. Postnord vill till och med sluta bära ut post fem dagar i veckan har jag läst. Jag var förstås dum och slarvig som inte tittade närmare på frimärkena jag köpte, men jag vill som sagt gärna tro att man kan lita på folk. Inte förrän jag skulle använda dom upptäckte jag att det inte alls var julpost, utan helt vanliga frimärken med vintermotiv jag hade köpt. Nu passade jag istället på att i första hand använda dom julfrimärken som låg kvar sedan tidigare år. Skickar jag någonting numera är det oftast till brorsdottern i England och hennes familj, och dit kan man använda vanliga valörlösa frimärken också. Klistermärken med julmotiv att dekorera breven med hade jag kvar sedan ifjol. Samma sak med kuvert. Dom var dessutom lika härligt självhäftande som frimärkena. Jag avskyr att slicka på sånt, så är det bara gummerat använder jag limstift istället.

Luffarpaket.

Efter att vi hade besökt Hönsalottas luffarmuseum i somras grämde det mig lite att jag inte hade passat på att köpa boken om luffarna och deras liv. Sedan dess har det dessutom kommit en skiva med luffarsånger som jag gärna ville ha. Ett smycke tillverkat i trådtjack föreställande en liten visp kunde jag också tänka mig. Nu hade jag sån tur, så när det plockades ihop ett speciellt julpaket innehöll det exakt dom sakerna, plus ett inträde till muséet. Snacke-Per själv kom förbi med prylarna, så servicen var total. Han nämnde att han hade lagt med en tablettask som extra present, men jag hittade mer än så. Smycket trodde jag bara skulle hänga i en läderrem och inte en lång kedja. Den fina träasken som det låg i hade jag över huvud taget aldrig sett förr. Biljetten trodde jag bara gällde för ett vanligt besök på muséet, men nu fattar jag den som att man får komma in när det är gruppbesök med föreläsning och annat. Jag får kolla upp det där närmare, så det inte är jag som missförstår som vanligt. Nu är jag i full färd med att plöja boken, fast jag knappt minns när jag läste en bok senast. Skivan kör jag i cd-spelaren i köket. ”Abrahams testamente” tycker jag är så fin att jag vill dela med mig av den. Hoppas att inte upphovsmännen Göran Johansson och Leif Ljungberg Blom misstycker.

Spiral avlägsnad.

Jag utgår ifrån att dom kvinnor som uppskattar gynekologiska undersökningar är lätt räknade. Då mindes jag det ändå som att det inte alltid gjorde ont eller var direkt obehagligt. En krönika i morgontidningen fick mig att undra om jag hade fel. Där skrev krönikören som den självklaraste sak i världen att det gör ont att ta cellprov. Jag gjorde det senast för några år sedan. Nästa gång det var dags hade jag tänkt passa på att få min spiral utplockad samtidigt. Jag vill varken strula runt och passa tider eller utsätta mig för en gynstol flera gånger än nödvändigt. Vad jag hade missat var att när man är över femtio blir man inte kallad till cellprovsundersökning mer än vart femte år. I förra veckan var det i alla fall dags. Jag hade tänkt att jag kanske skulle bli tvungen att åka in till lasarettet, men dom gjorde båda sakerna på mödrahälsovården här i Nybro. Mitt nästa bekymmer var att spiralen hade suttit några år på övertid. Jag läste en gång om en kvinna som den hade vuxit fast i. Nu berättade barnmorskan för mig att den spiral som någon av hennes kollegor hade plockat ut som hade suttit längst, hade suttit i 22 år! Hur ont det skulle ha gjort att sätta in den vet jag inte, för då fick jag bedövning innan. När hon tog ut den kändes det som om någon hade kört in ett glödgat svärd i mig, men det gick förstås betydligt snabbare än att få den på plats. Jag förstod att många oroar sig medan dom väntar på svar efter provtillfället, och tycker att det är jobbigt att svaret kan dröja ett par månader. Jag var bara otroligt lättad att alltihop var avklarat och spiralen utplockad. Cancer och andra handikappande eller dödliga sjukdomar oroar jag mig lika mycket för vare sig jag har testat mig för dom eller inte.

Yrslig.

Jag har alltid haft lätt för att bli yr. Karuseller och gungor funkar inte alls, och jag måste titta framåt för att inte bli åksjuk när jag åker bil, buss eller tåg. Jag har blivit sjösjuk till och med på Gotlandsfärjan, utan att det blåste något speciellt. Det som fascinerar mig mest när jag tittar på danstävlingar är hur dom kan vrida huvudet så snabbt. Jag har i och för sig hört deltagare i ”Let’s dance” som också far illa av det. För mig kan det räcka att jag vänder mig för snabbt i sängen, för att hela huset ska börja snurra. Jag har ett program för att stärka min onda nacke, men att lägga mig på rygg på golvet går inte heller något vidare. För några veckor sedan blev jag så yr att jag slutade helt och hållet med mina övningar. Jag kunde förstås ha fortsatt med dom som inte krävde ryggläge, men jag struntade i alltihop. När jag kom till min massageterapeut var musklerna i nacken mycket riktigt hårdare och stelare än vanligt. Jag kände att det var bäst att komma igång igen, och numera sitter jag i en fåtölj stället för att ligga på rygg på golvet. Förhoppningsvis gör övningarna någon nytta så också, och om inte annat blir resten av programmet gjort. Återstår att höra om det märks någon skillnad när det är dags för massage nästa gång.

Paket.

Idag hade jag tre olika paket att hämta ut. Det första på posten inne på Willys. Kvantum har också blivit utlämningsställe för Postnord nu, men jag lyckades ändå inte samla alla mina paket på ett ställe. Det kom visserligen upp en ruta där man fick välja, men Willys var enda alternativet. Man kanske kan hoppas att det hänger ihop med att det är så pass nytt på Kvantum. Förvalt utlämningsställe för Schenker brukar vara Circle K och för DHL Gulf. Det blev en del extra rundor innan Kvantum också började lämna ut paket. Dit ska jag ändå en gång i veckan, och kan hämta mina försändelser samtidigt. Dom har byggt om förköpet och samtidigt börjat med kölappar. Stort och luftigt har det blivit. Jag är oftast där på morgonen innan resten av Nybro har vaknat, men jag kan tänka mig att skillnaden är ännu större när där är fullt av folk. Första gången jag tog en kölapp fick jag välja ”post” bland ärendena. Det var nog fler som hade undrat om det var rätt val för paket från andra speditörer, för idag var texten ändrad till ”paket”. Paketet som var skickat med Schenker var inga problem att få ut, men DHL:s webbsida hade tekniska problem. Tjejen i kassan var inne på att hon inte kunde lämna ut något paket då, men jag berättade om den gången någon i kassan hade glömt att registrera mitt paket i datorn. Vi upptäckte det när jag fick en påminnelse. Då tog en flicka mina personuppgifter per telefon och rättade till det. Nu lämnade tösen i morse ut mitt paket och skulle registrera det när webbsidan kom igång igen. Nästa problem blev att få plats med allting på cykeln. Jag fick ett paket över, och fick packa om en gång extra, för att få med mig det också hem.

Läkarutlåtanden.

Man borde uppenbarligen ha en hel stab med läkare, för att få veta hur man mår och hur man borde leva. Dom gissar ju mest, och två stycken kan gissa väldigt olika. ”Säker kan man inte vara förrän vid obduktionen” som en kirurg sa till mig en gång. Då är det så dags. En kvinnlig läkare på vårdcentralen hävdade att jag skulle dö inom tio år, om vi inte började medicinera min relativt höga vilopuls. Alla läkare jag har träffat sedan dess säger att allt under hundra är normalt, så nu har jag bestämt mig för att medicinering inte är nödvändig. Jag läste om högt blodtryck på nätet att det berodde på patientens inställning om man skulle medicinera det eller inte. Hade jag haft Internet när dom upptäckte hur högt mitt var hade jag aldrig börjat med pillren. Jag tror biverkningarna överträffar nyttan. Nu törs jag inte sluta efter alla år. Mitt dåliga kolesterol har bara blivit värre och värre enligt husläkaren. Förra gången jag var på företagshälsan sa sköterskan att det låg i överkant, men läkaren var nöjd. Vid senaste besöket var det jättebra, så nu hoppas jag bara att min husläkare håller med om det. Det enda råd jag minns säkert att jag har fått när min övervikt har varit på tapeten är att inte äta för nära sänggåendet. På lappen man får med kostråd vid nattarbete står det istället att man ska äta en stadig frukost innan man går och lägger sig efter nattpasset. Då hängde det ändå ihop med att risken för övervikt ökar vid nattarbete.