Plockstädning.

Jag är lite motsägelsefull så till vida att jag avskyr städning och oordning ungefär lika mycket. Den typen av plock som ger bättre ordning, reda och utrymme för saker och ting har jag därför lättare att fördra än all städning som har med vatten att göra. Igår gjorde jag ett par punktinsatser, som gjorde mycket för hemtrevnaden. Ur hörnskåpet plockade jag en hel låda med kassettböcker. Den bar jag upp på vinden. Jag använder dom inte längre, men har inte riktigt hjärta att slänga dom. Jag antar att dom ingår i dödstädningen, som jag borde se till att klara av. I det där skåpet blev det hur som helst gott om plats. Nu är det enkelt att hitta vad jag söker där, och man kan öppna dörren utan att det trillar ut prylar. I sovrummet har jag pappersfack lika dom på bilden nedan. I det ena slänger jag in alla möjliga papper. Där hade jag troligen gjort en snabbrensning vid något tillfälle när jag sökte efter någonting, och det fanns för mycket att bläddra bland. Där var det alltså inte så farligt. Där jag lägger sånt som inte får komma bort var det desto stökigare. Bland annat hittade jag lappen där optikern hade antecknat namnen på glasögonbågar jag gillade. Den hade jag sökt som sjutton efter, men uppenbarligen inte just där. Det har inte blivit av att boka tid för synundersökning, och nu ska jag förhoppningsvis komma ihåg var den ligger tills det blir det.

Körkortsförnyelse.

Apropå avkoppling så har jag sovit tolv timmar idag. Det är långt ifrån något rekord, eftersom jag behöver ett par dygn för att bli riktigt utsövd. Eftersom jag gärna vill hinna något annat än att enbart sova i helgerna, blir det inte speciellt ofta. Väldigt skönt var det hur som helst att tillbringa dagen i sängen, fast jag var ensam (eller kanske just därför). Nu har jag precis tvättat det sista efter nyårsfirandet. Jag är lite oförsiktig, och slänger det mesta i tvättmaskinen. Duken försöker jag i alla fall ta det någorlunda varligt med. Jag kör den i trettio grader och utan att centrifugera. Den här gången lät jag klänningen åka med i samma maskin. Jag hade lyckats låta bli att spilla på den, så den var inte heller smutsig direkt. Så har jag försökt ta en vettig selfie på mig själv, vilket inte är det lättaste, när man har utseendet emot sig. Mitt körkort ska förnyas, och jag har hittat en tjänst på nätet där dom fixar godkända kort åt en, om man laddar upp ett foto. Jag brukar försöka se så bra ut som möjligt på kort, men jag vet inte om ett stort leende är rätt min på ett körkort. När jag är allvarlig ser jag skitförbannad ut. Så blir jag oftast snyggare i glasögon (tycker jag då), men dom har jag varken på mig när jag kör bil eller när jag legitimerar mig. Därför antar jag att jag borde vara utan dom på körkortet också. Jag bifogar en bild på mitt gamla körkort, så alla inser att det bara kan bli bättre.

Avkoppling.

I somras försökte jag verkligen sprida ut mina ärenden, så jag kom iväg på en längre cykeltur både lördag och söndag. Nu när det är ruggigare ute och stundtals sämre väglag, har jag återgått till att uträtta allt på en gång. Gärna redan efter jobbet på fredagsmorgonen. Jag är visserligen inte speciellt sugen på att ge mig iväg igen då heller, men det är verkligen ljuvligt att veta att jag inte behöver gå utanför dörren igen förrän på måndag kväll. Den största vinsten med att besöka Kvantum tidigt på morgonen är annars att jag har butiken nästan för mig själv. Under jullovet handlade jag på dagtid ett par gånger. Då höll jag på att bli fnattig, eftersom det var en massa människor överallt. Den manuella charken var visserligen öppen, men vem vill stå i kö en halvtimme för att få handla där? Jag fascineras av en Facebookvän som tillbringar några veckor i Spanien. Han promenerar en mil varje dag och jobbar resten av tiden på ett manuskript. Hans flickvän kallar det avkoppling. Jag önskar verkligen att jag kunde se motion och arbete som avkoppling, men det går bara inte. Annars skulle säkert både viktminskning och produktivitet gå betydligt bättre med den inställningen. I dagsläget är det ett steg fram och två tillbaka på båda fronterna. Det som möjligen skulle höja motivationen i ett sydligare land vore värmen. Jag är redan trött på att frysa, och vi är bara i början av januari. Det lär komma mer snö och dröja några månader innan det blir tjugo grader utomhus i Sverige.

Den ovilliga kockan.

Om någon trodde att man lär av sina misstag, har ni aldrig jobbat på Nybros största golvfabrik. Redan igår kväll var silona fyllda med fuktskadat material igen när vi kom. Vi fick ägna dom första timmarna åt att slänga klossarna i containers istället för att tillverka golv av dom. I morse hittade jag en före detta arbetskamrat utanför Kvantum. Åtminstone var det likt henne, men jag vågade ingenting säga förrän hon tittade upp, så jag blev säker. Det har hänt förr att jag har tagit fel på person, och det blir så dålig stämning, som brorsonen skulle ha sagt. Eftersom vi träffades utomhus var det för kallt för någon längre pratstund, men hon hann i alla fall rädda min dag. I vår ålder är det den efterlängtade pensionen som avhandlas, och hon undrade om det var 55 jag var. Vem hade trott att man någonsin skulle ta 55 som en komplimang? Min enda fråga efter dagens shoppingrunda på Kvantum är om det har funnits skivad blodpudding länge, fast jag har missat det. Den innovationen borde någon få Nobelpriset för. Det finns inget livsmedel som är så svårt att skära jämna skivor av, och när dom är olika tjocka blir det snudd på omöjligt att tillaga. Det säger väl en del om mina matlagningskunskaper att jag knappt kan steka blodpudding, men framöver lär det gå betydligt bättre än tidigare.

Nattfika.

Pepparkakan på bilden fick jag för ett par år sedan av en flicka, som då var ny på Kährs. I natt bjöd hon på såna med anledning av att hon är gravid och väntar en liten pojke i april. Jag frågade om hon hade kunnat baka en snippa ifall det hade varit en flicka, men i så fall hade nog kakorna liknat tuttar istället. Jag funderade nästan på att stjäla ett kort som en gemensam arbetskamrat hade tagit. Hon hade lagt en sträng med ädelost på sin pepparkaka, och det såg verkligen ekivokt ut. Vi fick sockerkaka med en liknande form. Det gjorde nästan ont i mig när jag skulle ta första biten, och måste välja mellan att skära av en pungkula eller en bit av ollonet. Förutom kakorna fanns det snacks, godis och läsk. Vi jobbade som vanligt till halv fyra i morse. Då blev det fläktstopp. Vi gick för att hjälpa några inlånade gossar, som stod och plockade om fuktskadat material. Att det alls hade hamnat i färdiga boxar tyder väl på att vår slogan ”Här gör vi rätt från början” är överspelad. Jag misstänker starkt att det hade blivit billigare att göra pellets av alltihop än att stå och plocka sådär. Dom långa bitarna stod vi och delade upp från 45 högt till knippen med 15 slitytestavar i varje. Några meter bort stod våra kollegor och staplade upp dom till 45 igen för att kunna köra dom i strängen. Vad gör man inte för att hålla sig sysselsatt?

Dansbandsmusik.

Den absolut största fördelen med att bo ensam är att man kan lyssna på vilken musik man vill. I mitt fall är det en salig blandning, eftersom jag helt enkelt lyssnar på låtar jag gillar. Sedan struntar jag högaktningsfullt i om det råkar vara pop, rock, rap eller musikal. Sedan tiden ute på dansbanorna blir det mycket dansband. Dansbandslåtar brukar väl inte stå så högt i kurs bland recensenter och liknande, men något verkar ha hänt när Christer Sjögren medverkade i tv-programmet ”Så mycket bättre”. Plötsligt läser jag i min morgontidning att ”Den stora dagen” inte är någon vanlig dansbandslåt. Jag utgår från att han som skrev menade det som någonting positivt, men personligen tycker jag att låten i fråga är högst representativ för sitt fack. Det han verkar ha hängt upp sig på är texten om en gammal mor som förgäves väntar på sina barn när hon fyller år. Mig personligen drabbade till exempel ”Vid en liten fiskehamn” betydligt hårdare, kanske för att min far var fiskare. Jag grubblade mycket över hur man kunde sjunga om något så seriöst som en man som omkom till sjöss, en kväll när folk var ute och skulle ha roligt.

Nyårsfirande.

Det nya året firade jag in tillsammans med bror, svägerska och hennes mamma. Den sistnämnda och jag stannade inne i stugvärmen, medan dom andra båda traskade ner till Linneasjön för att avnjuta fastighetsförmedlingens stora fyrverkeri. Delar av det syntes från min balkong, även om jag varje nyårsafton funderar på att ta ner tallarna som skymmer utsikten. Resten av året gillar jag dom, för dom skymmer insikten också. Brorsonen och hans sambo tittade in som hastigast på väg till sitt nyårsfirande. Han är den som brukar protestera minst mot att synas på kort med sin gamla faster, så jag bifogar nyårskramen jag fick. Firandet i övrigt följde väl invanda traditioner. Snittar till välkomstdrinken, fläskfilé till supén och lite glass och sånt till dessert. I det läget kickade mitt dåliga (läs obefintliga) minne in. Jag kunde inte för mitt liv komma på var jag hade gjort av elvispen, när jag skulle vispa grädde. Den dog nämligen för ett bra tag sedan. Istället köpte jag en som sitter på en ställning, så man slipper stå och hålla den medan man vispar. När jag väl kom ihåg det visste jag var den fanns. Det underlättar ju att veta vad man letar efter. Vi hann med en runda frågespel under kvällen, och efter midnatt stod vi på balkongen och såg när folk som hade för mycket pengar helt enkelt brände upp dom. Denna morgon har jag ägnat åt att diska och plocka i ordning. Nu kan jag med gott samvete tillbringa resten av dagen i sängen, och förhoppningsvis känna mig redo för ett nattpass på jobbet till kvällen.