Spelförfrågningar.

Jag ser ofta Facebookvänner som undanber sig spelförfrågningar. Jag skickar inga medvetet, men i vissa spel blir man lurad till det och andra tror jag nästan gör det helt automatiskt. Själv bryr jag mig inte ett vitten om dessa förfrågningar. Jag har varit inne och kollat någon gång, och konstaterat att jag hade mängder. Dom har fått ligga kvar, utan att jag har gjort något åt dom. Nu har uppenbarligen Facebooks webbdesigner insett att det finns flera såna som jag, för plötsligt ligger listan med förfrågningar i kanten på startsidan. 66 förfrågningar, om jag inte räknar fel. Om någon Facebookvän läser det här och ser sitt namn i listan, kan ni alltså sluta vänta på att jag ska svara nu, även om jag inte längre kan låtsas att jag inte har sett era gåvor och förfrågningar.

Arbetsplatsolycka.

Det känns som om arbetsplatsolyckor hade en tendens att inträffa oftare veckan innan semestern och på fredagar. Precis när man är redo att dra en suck av lättnad är olyckan framme. I natt var det en gosse som bara får vara kvar någon vecka till på kära Kährs, som skadade armen. Om jag förstod saken rätt så hände det när han skulle veva upp hyveln. Den är av någon outgrundlig anledning utrustad med en riktigt tung vev, som man drar med handkraft. På andra ställen trycker man bara på en knapp för att höja olika verktyg. Jag påpekade redan för många år sedan att det vore en bra idé att ha det likadant vid hyveln. Svaret jag fick var i princip att vi på golvet var så dumma i huvudet så vi skulle höja upp den för högt om det gick för lätt. Jag tror nog mer på att snålheten bedrog visheten i vanlig ordning. Hur som helst fortsätter företaget att producera arbetsskador, som det stod i en rubrik i vår facktidning redan för flera år sedan. Grabben som råkade illa ut i natt fick åka till lasarettet och sy ihop sin arm. Den chef som körde honom dit var mest imponerad över att killen hade låtit dom sy utan bedövning.

Here we go again.

Jag anlände sist av alla till informationen igår kväll. Jag kom iväg hemifrån senare än vanligt, och det är av någon anledning oftast då jag träffar folk att prata med på vägen till jobbet. Man kan tycka att det borde vara lugnt vid tio en vardagskväll, men om inte annat går hundägarna kvällsrundan med jycken vid den tiden. Jag hade hur som helst sällskap av en kollega, så jag slapp rusa in själv på det där mötet sekunden innan det började. Hon som eskorterade mig blev eventuellt lite chockad, för hon trodde att det var ett vanligt månadsmöte vi skulle på. Istället var det information om nerdragningar. Eftersom man drar ner på dom dyraste skiften först, kommer troligtvis flera av mina duktiga nyare medarbetare att försvinna från nattskiftet. Som jag hade förstått det innan skulle vi sänka kraven till vad vi faktiskt klarar av att producera. När man minskar personalstyrkan lär vi ändå inte klara det, och cirkusen med övertid är i full gång igen. Vi som har varit med ett tag har redan tidigare upplevt hur man gör sig av med kompetens vid en nergång. När man sedan behöver utöka personalstyrkan igen har dom uppsagda fått andra jobb, och man får börja om med nya upplärningar. I andra änden av skalan finns vi äldre, som gärna skulle ställa vår plats till förfogande för någon av ungdomarna. Man hade erbjudit några att gå i pension tidigare, men enligt min chef låg dom precis på gränsen. Det lät på henne som om dom var 64 och ett halvt. En kollega hade däremot hört om 62-åringar som hade blivit tillfrågade, så hon blev grymt besviken när hon inte fick något erbjudande.

Pensionsmässig.

Jag träffade några Kährsare på Kvantum häromsistens. Eftersom jag är äldst, utgår jag från att det var jag som tog upp ämnet pension. Andra reser mycket och kör ännu mera bil. Min fråga var alltså om kollegan skulle ha haft råd att gå i pension i min ålder, om hon inte hade haft bil och helst inte ville lämna hemmet. Det trodde hon absolut, så jag var nästan på väg upp till jobbet för att säga upp mig. Problemet med att veta hur långt ens besparingar räcker är främst att man inte vet hur länge man lever. Den detaljen erbjöd sig mannen i sällskapet att lösa med sitt jaktgevär. Män är så praktiskt lagda. Jag kanske kan fortsätta drömma om att sluta jobba vid sextio i alla fall. Dom berättade i och för sig om en före detta kollega, som hade gått i pension. Hon hade ingenting att göra, så hon hade börjat jobba igen. Jag hoppas det hänger ihop med att hon är gift. Har man sällskap hela tiden är man knappast van att sysselsätta sig själv. Från några har jag hört att det är skillnad om man bor i villa. Att ”sitta i en lägenhet” är ingen höjdare, har jag förstått. Personligen tycker jag att det där med hus och trädgård mest låter som en massa jobb. Ska jag ändå lägga min tid på att arbeta tycker jag nog att det jag jobbar med nu är roligare. Vi är kallade till information ikväll, så till en del kan mitt pensionsbeslut bero på vad dom säger där. Det går alltid många rykten. Skulle dom lägga ner nattskiftet har en annan arbetskamrat hävdat att hon tänker gå i pension direkt, och jag känner eventuellt likadant. Att börja stiga upp i ottan och jobba heltid är ingenting som frestar direkt. 

Hastigt möte.

En före detta arbetskamrat kom fram och pratade, när han fick syn på mig vid förköpet på Willys. Han sa upp sig för ett par år sedan, när arbetsgivaren försökte tvinga honom att lära sig nya arbetsuppgifter. Han var 61 ½ år då påpekade han, och jag var mest fascinerad över hur exakt han angav sin ålder. Jag trodde man slutade räkna halvår när man hade fyllt tio eller så. Hur som helst hade han lackat ur och sagt upp sig, och så bra som han hade det nu hade han aldrig haft det. Ekonomiskt var det inte så bra, men det fick man leva efter. Just den uppgiften tyckte jag var lite intressant, eftersom det var i spelhörnan jag träffade honom. Spel ska väl åtminstone rent teoretiskt kunna generera pengar, men jag misstänker att dom flesta ser det som en (onödig) utgift.

Klocka, mascara och pizza.

Jag tycker det är knöligt att kolla klockan i telefonen, och vill gärna ha armbandsur, om jag har en tid att passa. Möjligen kan jag skylla på åldern, men jag misstänker att det finns dom som är äldre än jag som använder mobilen som klocka. I tisdags kom jag inte ihåg det där armbandsuret förrän det var dags att gå. Då fanns det inte på sin plats. Alternativet brukar vara att jag har haft klockan med mig och glömt den i handväskan, men där fanns den inte heller. Eftersom jag varken hade tid att söka längre eller fler ställen att leta på, tänkte jag låta saken bero. Jag öppnade i alla fall locket till skrinet där den brukar ligga en gång till, och där hade den krupit undan, så jag inte hade sett den direkt. Däremot var batteriet slut, men det var förstås bra att upptäcka det när jag precis var på väg till centrum. Nu fick jag det bytt direkt. Mascaran har jag förstått att man egentligen ska byta ut var tredje månad. Då har jag oftast inte hunnit använda den mer än en eller två gånger, eftersom jag nästan aldrig sminkar mig. Fort går månaderna i min ålder, så nu har jag börjat märka upp den när jag köper en. Så köper jag ny åtminstone någon gång om året, och i tisdags var det dags. På hemvägen hämtade jag en pizza. Det hade helt fallit mig ur minnet att Amigo ska stänga för renovering en månad, tills jag såg plakatet på ytterdörren. Som tur är stänger dom inte förrän på måndag. Man får väl hoppas att dom har någon typ av telefonsvarare under renoveringen, så man kommer på att det är stängt så fort man ringer för att beställa mat.

Det senaste broderiet.

Tid för massage var bokad idag på förmiddagen sedan länge. Långt innan jag visste att det skulle komma en massa snö under natten. Jag hade tänkt passa på att lämna in kvitton för friskvård och synundersökning på jobbet efteråt. Så hade jag frågat om min senaste inramning kunde vara klar tills idag, så jag kunde hämta den på vägen hem från massagen. När det visade sig att det skulle vara med fara för liv och hälsa man drog ut cykeln i det här väglaget ändrade jag lite i planeringen. Istället för att cykla bestämde jag mig för att promenera (eller pulsa då) till och från först jobbet och sedan centrum. I morse sprack den planen också, när min massageterapeut messade att hon måste vara hemma med sjuka barn. Jag kände ändå att jag ville hämta tavlan, som jag hade sagt, så det fick bli en tur till posten och till glasmästeriet. Det är tur att jag gillar pizza. Jag ber alltid att få en stor kasse till den, och dom kassarna fungerar lika bra att bära tavlor i. Resultatet av dom senaste månadernas vedermödor syns på bilden nedan. Jag ansträngde mig verkligen för att inte strula till det, men så mycket fel tror jag aldrig att jag har broderat som på denna tavla. Visst syns det ändå vad den föreställer? Vi kan väl säga att det är konstnärlig frihet. Vad man kallar motivet är valfritt. Jag sa ”älskande par”, när glasmästaren skulle plocka fram den till mig. Den yngre förmågan som tog emot broderiet hade skrivit ”pussande par”.