Internet.

Ibland hjälper det att prata om sina problem. När jag beklagade mig över mina dåliga sladdar inatt, räckte en kollega över en sladd och sa att jag kunde få den. Han hade fått den med sina lurar, och själv körde han trådlöst. Såna arbetskamrater vill man ha. Jag bara njöt resten av natten. Allt skrap och annat glapp var borta, och ljudet var dessutom betydligt bättre än i sladdarna jag hade använt dom senaste nätterna. Skulle höljet lossna på den här lär jag köpa isoleringstejp istället för att slänga sladden. Det är verkligen inte lätt att veta vilka sladdar man ska köpa för att få samma kvalitet. Jag misstänker att priset inte är någon garanti, och det skulle gräma mig riktigt mycket att köpa dyra sladdar som ändå inte fungerade något vidare. Eftersom dom bästa hittills har följt med lurarna tänkte jag kolla om företagen som säljer dom har extra sladdar, men ännu har jag inte hittat några. Här hemma var dagens problem Internet, eller snarare bristen på detsamma. Det gamla modemet fick jag ofta starta om, men sedan jag köpte ett nytt har jag blivit bortskämd med att det fungerar klockrent. När det inte hjälpte hade jag den här gången tillgång till nätet på telefonen, och kunde kolla upp Bredbandsbolagets driftstörningar. Det är ju praktiskt att veta om felet ligger hos mig eller någon annanstans. Det visade sig mycket riktigt att det var dom som hade problem i Nybro, och strax efteråt kom Internet tillbaka. Det var jag som för en gångs skull hade stigit upp för tidigt. Plötsligt händer det.

Sladdar.

Jag hade en så bra sladd mellan Ipod och lurar på jobbet, att jag fortsatte använda den fast höljet gav upp. Jag försökte först slita av sladden, men när den höll för mina försök fick den hänga med. Till slut insåg jag att det nog var i snålaste laget att fortsätta använda en sån sladd. Den fastnade i tröjan och skavde mot nacken. Att byta ut den visade sig vara svårare än jag hade trott, fast jag hade flera sladdar i reserv här hemma. För det första glömmer jag alltid att kolla så sladdarna jag köper passar i lurarna. Uttaget på dom sitter i en fördjupning, och många sladdar är för tjocka direkt innanför själva stiftet. Vad det beror på att det låter som om det vore glapp i vissa nya sladdar fattar jag inte alls. Det är lite svårt att sitta blickstilla med huvudet när man jobbar, och att ljudet kommer och går kan göra mig galen.

Födelsedagsmiddag.

Svägerskan ringde redan vid middagstid igår och meddelade att hon och maken skulle bli sena. Han jobbade, och dom var en man kort, så dom kunde omöjligt hinna stänga vid den tid dom hade tänkt. För mig var i vanlig ordning det stora problemet att svara i telefonen när hon ringde. Jag fattar verkligen inte vad jag gör för fel. Jag ser på skärmen att jag har fått kontakt, men så fort jag håller den mot örat surrar det och kopplas bort. Min rutin är numera att gå till inkommande samtal och ringa upp personen som just har ringt mig. Brorsonens födelsedagsmiddag kom igång någon timme senare än planerat, men hungern lär ju vara den bästa kryddan. Till kaffet blev det Daimtårta. När det var godis inblandat kunde till och med jag tycka att tårta var gott. Så mer eller mindre tvingade jag mina gäster att provspela mitt nya spel. Det tog en stund att sätta sig in i, men efteråt tog vi en omgång av vårt vanliga frågespel. När mina generationskamrater hade åkt hem, var ungdomarna kvar och spelade ett par timmar till. Nu går både tvättmaskin och diskmaskin för fullt här. Återstår bara att plocka lite och att diska några större saker för hand. Och besticken då. Dom jag kör varv på varv i diskmaskinen har en tendens att bli fula, så när det kommer folk tar jag fram andra bestick som jag diskar för hand.

Vänförfrågningar.

Dom jag vanligtvis får vänförfrågningar från på Facebook är utländska män. Det är lite oklart hur dom har hittat just mig, men stundtals verkar det vara som med reklammailen jag får. Dom känns ofta missriktade. Den senaste veckan har det varit svenska män som har skickat vänförfrågningar. Den förste hade en presentationsbild som föreställde Putin, om jag har förstått informationen jag har fått i efterhand rätt. Namnet lät inte heller bekant, så jag var på väg att plocka bort honom lika snabbt som jag gör med dom utländska. Så såg jag att vi hade flera gemensamma vänner på Kährs, och beslöt mig för att forska vidare. Som tur var hade han inte hårdare säkerhetsinställningar än att jag kunde se hans övriga foton, och då kände jag igen en av mina nyare arbetskamrater. Några dagar senare hände samma sak igen. Den killen hade någon typ av staty i presentationen. Vår enda gemensamma vän var killen som hade frågat tidigare i veckan, men det fick mig i alla fall att kolla upp honom närmare med samma resultat. Min undran är om dom tror att jag vet vad dom heter i efternamn, så jag ska känna igen namnet, när dom varken har en presentationsbild som liknar dom eller lämnar något meddelande. Den första killen fick jag faktiskt till att ändra sitt foto.

Kvantum.

När jag kom till jobbet i onsdags kväll var baklyset på cykeln släckt, fast jag var hundra på att jag hade tänt det. En kille tipsade mig en gång om att det är batterierna som hoppar loss, så det blir glapp. Hem på morgonen tog jag mig utan att det slocknade, men jag får väl ändå komma ihåg att kolla upp det. Det tar ju inte många minuter, och det vore retfullt att få böter för det. Speciellt som det är det lyset som går på batteri, och inte det fram, som jag får trampa själv med hjälp av dynamon. När jag kom till Kvantum igår var Oboy-burkarna utbytta mot lika billiga kaffeburkar. Dom var jag nästan säker på att jag inte behövde, men tydligen har jag fått pippi på burkar, för det följde med ett par hem i alla fall. Varför dom byter förpackningar på saker och ting har jag aldrig fattat riktigt. Den här gången var det mina halstabletter som jag inte hittade, eftersom påsen hade bytt utseende. Med strumporna jag använder hemma hade jag tur. Jag var rädd att dom inte skulle finnas kvar, nu när jag hade upptäckt att jag behövde två par till. Helst vill jag ha alla i samma färg, för att slippa para ihop dom efter tvätt. Just i den färgen fanns det ett tvåpack kvar. Mina nyaste medarbetare på jobbet lär sig snabbt. När någon frågar hur läget är, brukar jag svara "förtvivlat". Inatt mötte jag en liten tjej som sa: "Hur är läget? Förtvivlat eller?" Hon känner mig redan.

Torsdag.

Jag vill inte påstå att mina arbetsgivare är snåla, men under våren har dom lagt in mertid för oss den sista torsdagen varje månad, för att slippa betala ut övertidsersättning. Helgen som närmar sig var alltså tänkt att bli kortare än vanligt, men jag lyckades få semester på söndag. Därför infaller den bara lite senare än annars, och jag jobbar inte mer än tre nätter nästa vecka mot fem den här. Eftersom jag väntar besök på lördag passade jag på att få uträttat så mycket som möjligt i samband med morgonens besök hos frissan. Jag började redan igår kväll med att cykla runt förpackningsåtervinningen på vägen till jobbet. Det var lite läskigt att ge sig ut till Åkrahällskolans parkering så sent på kvällen, men inte lika otäckt som en gång i somras när jag gjorde likadant. Då stod där en utländsk långtradare parkerad, och utanför stod chauffören och rökte. Så länge man är ensam kan det förhoppningsvis inte hända så mycket. När jag såg mig omkring igår upptäckte jag en långtradare borta vid ungarnas skateboardbana, men i kylan som rådde syntes inte föraren till. I morse fortsatte jag från frissan till posten och hämtade ett paket och sedan till Kvantum och handlade. Nu behöver jag bara städa lite imorgon och laga mat på lördag. Och överleva en natt till på jobbet innan jag tar helg förstås.

Ryggsäcken.

Min gamla ryggsäck var mest som en påse. Sedan jag började ha sladden med hörlurar i telefonen, ville jag inte bara slänga ner den där. Jag hade en känsla av att jag skulle slita sönder den där sladden ganska snabbt, om den fastnade i andra grejor. Det fanns ett fack på utsidan, men det var aningen för litet enligt mig. Jag kunde aldrig bara släppa ner telefonen där, utan fick trixa lite för att den skulle få plats. Därför blev det bättre när fodret på ryggsäcken gick sönder. Då blev det en egen ficka innanför det, som var hur stor som helst. Väskan var alltså tämligen slut, men jag har ändå inte kommit mig för att slänga den, sedan jag köpte en ny. Framför allt för att jag är rädd att komma på när det är för sent att jag har glömt att plocka ur någonting. Den verkar tom, men det kan säkert gömma sig någonting viktigt någonstans där jag inte har letat.