Regn och rusk.

När jag promenerade till jobbet igår kväll duggade det bara lite lätt. Jag blev inte ens blöt, och det var varmt och skönt. Under natten tilltog regnandet, och när det var dags att gå hem i morse var det ett jäkla oväder. Jag har ett paraply i ryggsäcken för såna tillfällen, men det hjälpte inte mycket när det regnade på tvären. Det blåste avigt flera gånger, och det enda jag lyckades hålla torrt på mig själv var håret. Till sommarens åskskurar är paraplyet bra, men när höststormarna tar i gör nog en regnjacka mer nytta. På hemvägen är det ändå inte hela världen, för då åker ändå dom blöta kläderna av så fort jag kommer hem. Är det sånt väder redan när jag ska iväg på kvällen får det bli hela regnstället. Så tar jag med mig torra strumpor, eftersom dom enda gummistövlar jag äger knappast håller tätt efter många år i vindsförrådet. Det slår mig nu att jag inte ens har kollat så dom står kvar över huvud taget. Det har hänt förr att någonting jag har varit säker på skulle finnas på en viss plats, visar sig vara sålt på Tradera eller helt enkelt bortkastat. Det intressanta med mitt dåliga minne är at jag kan överraska mig själv. Jag får definitivt se till att undersöka om paraplyet är helt innan jag packar ner det i fodralet igen. Blåste det inte sönder idag, måste de vara riktigt bra kvalitet. Det är jag inte bortskämd med när det gäller hopfällbara paraplyer, men dom är som sagt smidiga att stoppa ner i ryggsäcken. 

Möte.

Igår kväll var det dags för avdelningsmöte på jobbet. Åtminstone är det vad jag tror dom kallas numera. Jag har varit på strängmöten, gruppmöten och på min förra avdelning hette det månadsmöte. Nu var vi inkallade på övertid innan vi började jobba för att inte störa produktionen. Tanken var att mötet skulle vara slut så att vi hann ut och lösa av våra kamrater på skiftet. Den planen sprack redan när vi började diskutera säkerhet och arbetsskador. Jag har dålig koll på titlar, men killen som var på plats är skyddsnågonting. Diskussionens vågor gick höga, när han uppmanade oss att inte stressa, medan vi anställda anser oss ha fått rakt motsatt budskap från vår arbetsgivare. Så hade vi två olika chefer på plats. Båda hade information att ge, som gav upphov till ytterligare diskussioner. Mötet blev till slut dubbelt så långt som det var tänkt. Förr minns jag att planen alltid var att dra ut på sånt där så länge som möjligt, så man slapp återgå till jobbet, och det verkar som om takterna sitter i. Vi bjöds på kaka till kaffet. Jag tog med mig min för att äta den på första rasten. När jag lämnade avdelningen tänkte jag att det var bra att jag hade lagt ner den i ryggsäcken, så jag slapp bära den i handen. När jag kom upp till caféet hade jag redan glömt den, och åt det jag brukar ha till första rasten. Efter andra rasten glömde jag min telefon där uppe, så i natt var jag mera orolig än vanligt för att det var demensen som började ta fart. 

Funnet i min dator.

Min dator fungerar exakt likadant som mitt hem. Här plockar, sorterar och rensar jag, men tillbringar ändå eoner av tid med att leta efter saker och ting. I datorn är allting uppmappat, men det är inte alltid det jag söker har hamnat där jag letar efter det. Nu har äntligen genomgången som jag tänkte göra på sommarsemestern blivit klar. Förutom att rensa bort sånt som jag aldrig mer kommer ett ha användning för har jag flyttat en del till mer logiska mappar. Så har jag försökt datera bilder och klipp som saknade tidsangivelse. Vi snackar närmare nitton år med dator, så det kunde skilja rätt mycket i tid på olika kort och annat. Nu kunde jag åtminstone se på filerna vilket år jag hade lagt in dom i datorn och uppdatera namnet efter det. Det enda som absolut inte stämde var ett tidningsklipp från min dåvarande svägerskas femtioårsdag, men det var bara att kolla vilket år hon var född. Jag hittade till och med valpropaganda från valet 2006 med en bild på min bror. ”Nolltolerans mot mobbning” tycker jag var ett bra och hållbart budskap. Jag tror han har avslutat sin politiska karriär. Fast nu har han gått i pension och borde ha tid att återuppta den. Så hittade jag kortet nedan. Mannen hette Evert och var gift med en kvinna som hette Iréne. Jag tror han dog redan när jag var barn, så jag kommer egentligen inte ihåg så mycket av honom. Jag minns inte ens om han var i ålder med min pappa eller min farfar. Det jag tror mig minnas är vilket hus i Färjestaden dom bodde i och att han var liten och tunn medan hon var kraftig. Det som blev kvar inom mig av honom syns på kortet från slutet av sextiotalet. Jag är än idag barnsligt förtjust i män med grop i hakan.

Sånt som har förundrat mig på sistone:

¤ När jag beställer papperskopior av kort på nätet väljer man mellan 10x och 11x. Det står inte mer än så, och av någon anledning hade jag fått för mig att det var 11x13. Såhär i efterhand inser jag själv hur orimligt det vore, men jag hade skrivit på min komihågtavla att det var ett sånt fotoalbum jag skulle köpa. Flickan i bokhandeln hade fullt sjå att övertyga mig. Helt säker på att jag hade köpt rätt var jag inte förrän jag kom hem och kunde jämföra med ett annat album.
¤ Nyhetsvärdet på människoliv verkar skifta starkt beroende på var människorna är födda. I min morgontidning fanns en stor notis om fyra svenska pensionärer, som hade omkommit i en bussolycka i Finland. Under det fanns ett mindre inlägg om 26 barn och fyra kvinnor som hade förolyckats vid ett flygangrepp i Jemen. Alla människors lika värde gäller tydligen inte om man jobbar med nyheter.

¤ Jag lagar en kycklingrätt där jag använder riven Västerbottenost. Den är god men dyr. Ändå tror jag inte det har så mycket med priset att göra att jag aldrig tidigare har köpt den som hårdost att ha på mackan. Snarare är det latmasken som har hindrat mig. Jag köper nämligen alltid färdigskivad ost, och Västerbotten fanns bara som hel bit på Kvantum. Inte ens den hittade jag. När det kom en flicka för att hjälpa mig, visade det sig att den låg i en av backarna som jag hade tittat mycket noga på. Jag trodde nog att jag hade läst på dom också, men i så fall borde jag väl ha reagerat.

Valtider.

Säga vad man vill om dom socialdemokratiska valarbetarna, men morgonpigga är dom. Medan jag var på Kvantum igår morse hade dom varit här och lämnat sina valsedlar. Det är väl inte alla som ens är uppstigna före åtta en söndagsmorgon, mycket mindre på språng. Dom var visserligen för sent ute så till vida att jag redan har röstat, men jag har förstått att man kan ändra sig på själva valdagen. Det som skulle kunna få mig att använda just dom här röstsedlarna är att en före detta arbetskamrat är med på två av dom. Hon är visserligen inte arbetare längre (åtminstone inte som jag tolkar begreppet), men man kan tydligen vara med i arbetarepartiet i alla fall. Vid valet för sexton år sedan skrev jag faktiskt ut lappen på bilden och satte upp på jobbet. Det är det närmaste valarbete jag någonsin har kommit. Det tyder på att jag själv både röstade på och kryssade henne den gången. Jag som hävdar att jag aldrig har röstat på Socialdemokraterna och aldrig kommer att göra det. Till kommunfullmäktige kan det tydligen hända att jag har gjort det någon gång. Kommunisterna delade ut inbjudan till ”En kväll om Nybromodellen” senare under söndagen. Det var musikuppträde, fri entré och gratis hembakad fika. Så blev man erbjuden att prenumerera på tidningen Proletären för halva priset i ett halvår. Man fick dessutom en premie på köpet, och man kunde välja mellan tygkasse, kaffemugg eller t-shirt.

Tjugosjätte augusti.

Den tjugosjätte augusti 1974 åkte mina föräldrar till Stockholm. Jag minns varken anledningen till deras resa eller till att jag bodde hos min farmor medan dom var borta. Det sistnämnda kan endera ha hängt ihop med att dom inte ville lämna en trettonåring ensam i huset, eller att jag inte vågade bo där själv. Jag tycker än idag att det skulle vara extremt läskigt att bo på marknivå. Sista gången jag bodde i huset på Öland var 2007, när pappa hade gått bort och vi skulle städa ur det. Efteråt fick jag veta att det hade härjat inbrottstjuvar i närheten just den veckan. Tur att jag inte visste det medan jag var där.

1975 hade vi Stig Kastberg som vikarie i teckning i skolan. Bild tror jag det ämnet kallas numera. Jag hittade Stig på Wikipedia, och läste att han blev konstnär på heltid 1970. Att tjäna lite extra på att hoppa in som lärarvikarie var tydligen inte fel. Han dog för övrigt för tio år sedan 84 år gammal.

På sjuttiotalet hade man onsdagsdanser på Sandra i Kalmar. Den tjugosjätte augusti 1976 hade jag varit där för första gången kvällen innan. Jag tror åldersgränsen var arton år, men jag som var femton hade fått tips om hur man skulle uppträda för att inte bli stoppad i dörren. Många timmars sömn blev det förstås inte innan jag skulle upp till skolan, när jag inte hade kommit i säng förrän vid två på natten. Den här morgonen kom jag i och för sig upp som jag skulle, men sedan satt jag i soffan och somnade fem minuter.

1989 bodde jag i Oskarshamn. Den här dagen hade jag också varit i Kalmar på dans kvällen innan, fast då på Skälby loge. Då var jag inte enbart trött, utan dessutom bakfull till max. Kortet nedan är taget tidigare under sommaren, men jag satt i precis den klänningen ute på balkongen och kallsvettades så det rann om mig på förmiddagen den tjugosjätte augusti. Sedan hämtade jag mig så pass att jag kunde umgås med min bror och hans familj under eftermiddagen och kvällen. 

Reklam och spel på nätet.

Det känns i kroppen att jag har arbetat inom industrin i fyrtio år. Ergonomi har ingen högre prioritet, när det ska produceras så mycket som möjligt till lägsta möjliga kostnad. På min nuvarande arbetsplats hade dom faktiskt någon typ av ambition för flera år sedan, men jag tror den rann ut i sanden. Vi blev filmade, och skulle sedan utvärdera hur vi jobbade. Jag minns inte varför den ursprungliga tiden för utvärdering fick ställas in, men jag tror aldrig det blev något av det. Hur som helst blev jag mycket frestad av en annons om en massagekudde. När jag klickade på länken blev jag mest full i skratt. Förslaget på liknande produkter var en Happy Rabbit. Den ger visserligen också skön massage, men jag tvivlar på att någon använder den mot muskelsmärtor.

På en av mina favoritspelsidor på nätet kan man välja mellan att logga in och spela för pengar eller att spela enbart för nöjes skull. På den sistnämnda knappen står det ” Play for fun.” Jag läser varenda gång ”Spela för fan!” Vid det här laget har det skett så många gånger att jag nästan har lyckats övertyga mig själv om att det är så det står.