Vem?

Att jag har svårt att känna igen ansikten krånglar till det lite ibland. För ett par veckor sedan satt en man på muren utanför grannhuset, när jag kom hem från min cykeltur. Möjligen kunde det vara en granne från mitt eget hus, men jag har inte träffat honom tillräckligt många gånger för att vara säker. Många tycker att det kan vara kul att heja på folk ändå, för att ge dom någonting att fundera på. Själv minns jag fortfarande alltför väl en gång för många år sedan, när jag vinkade åt en man som var lik en jag kände. Det var fel person, men jag fick i det närmaste fly från honom. Den här gången tog jag det säkra före det osäkra, och cyklade förbi mannen på muren med näsan i vädret. Jag hade solglasögon och kunde i värsta fall skylla på dom. Sedan fick jag dåligt samvete, och tänkte fråga grannen nästa gång vi sågs, om det var han som satt där. Jag hann aldrig så långt förrän jag fick se svaret i min morgontidning. Där fanns ett kort på tre av mina grannar sittande på just den muren. Mannen ifråga hade uppenbarligen kommit dit före dom andra. Nu har jag träffat honom igen och bett om ursäkt för mitt snorkiga beteende. Han påstod åtminstone att han inte hade sett mig, så knepet med stora solglasögon kanske fungerar.

Nybro.

Den här reklamen för Nybro fanns i min morgontidning igår. ”Strosa runt i mysig småstadsidyll.” Jag började nästan undra om man hade stängt av Storgatan för trafik igen, men det är väl ingen risk. Så länge det var gågata kunde man verkligen strosa runt. Numera kommer man inte fram på ena halvan av gatan, där bilarna står parkerade. På den andra sidan går man med fara för eget liv, för där kör dom. Att cykla är nästan lika spännande på alla gator. Häromdagen försökte en äldre dam parkera sin bil, medan hennes väninna stod utanför och dirigerade. Väninnan såg mig, och vinkade att hon skulle stanna, men damen som körde hade fullt fokus på vart hon skulle med bilen. Hon såg varken mig eller stopptecknet. En stor linjebuss försökte preja mig av vägen en dag. Hade jag vinglat till det allra minsta kunde det ha gått riktigt illa. Ännu mer skrämde mig den person med en stor dumper, som körde förbi ett farthinder i form av en blomkruka precis innan vi möttes. Hen var tvungen att svänga rejält för att komma förbi hindret, och i ett läge såg det ut som om den tänkte köra tvärs över mig. Så har vi ju alla dom som bara kollar på vägen dom ska ut på. När dom kommer fram till den stannar dom tvärs över cykelbanan. I rättvisans namn får jag väl nämna alla dom som lämnar företräde för mig som cyklist, fast dom inte har skyldighet att göra det. Guldstjärna till dom!

Underkläder.

Jag hörde Carina Berg säga i en historisk serie på tv att bh:n till skillnad från korsetten är praktisk. Jag var nästan på väg att maila henne och fråga vad hon menade. I min värld finns det absolut inget mer opraktiskt plagg än en bh. Det förvånar mig inte alls att det var en man som uppfann den. Att det är snyggare än fritt fall kan jag hålla med om, men snyggt och praktiskt har sällan med varandra att göra. Jag var inte speciellt gammal när jag fick bröst. Då ville jag gärna ha bh, men då var det min mamma som hävdade att brösten behövde få lite egen stadga först. Under många år använde jag varken bh på jobbet eller ute på stan. När jag var över fyrtio läste jag först en insändare från någon som var upprörd över att kvinnor gick på stan utan bh. Tanken hade inte ens slagit mig, att folk kunde störa sig på vad jag använde (eller inte använde) för underkläder. När sedan en kollega på jobbet klagade på att mina tuttar hängde långt ner på magen, kände jag mig tvungen att börja använda bh, men den är det första som åker av när jag kommer hem. Jag minns att det alltid var bh-banden jag gick och drog i när jag var yngre. Jag trodde att jag var buteljaxlad, eftersom dom åkte ner hela tiden, men numera har jag inte det problemet. Istället kryper bh:n upp i nederkanten, så det är den jag drar i istället. Den snygga och stadiga kanten som ska sitta under tuttarna rullar ihop sig till en korv. Min kropp verkar helt enkelt inte vara gjord för ett sånt klädesplagg.

Cykelturer.

Det finns en väldans massa trädgårdar att titta på i Nybro. Min favorit ligger i närheten av glasrondellen. Den är mycket stilren med två rundlar med växter omgärdade av vita stenar. Gräset runt omkring var lite tunt på ett ställe i våras, men under sommaren har ägarna fått till den perfekta gräsmattan. Trädgården är så tjusig att jag tycker det skulle kännas snudd på jobbigt för grannarna, som snarare har naturtomter. Även om man inte är intresserad av just trädgården, så har jag förstått hur villaägarna får semestern att gå. Det har bytts tak och panel på mer än ett hus i sommar. På en tomt har man till och med grävt en pool. Det är riktigt skönt att komma hem till en lägenhet på tredje våningen, efter att ha sett hur dom jobbar och sliter. Eftersom jag har svårt att andas genom näsan cyklar jag alltid med halvöppen mun. Där flyger det in så mycket insekter medan jag cyklar, att jag är mätt när jag kommer hem. Igår räddade mina solglasögon mitt ena öga från en rejäl smäll. Då var jag på kollissionskurs med något större flygfä. Det bara small till i glasögat. Hemma igen är den stora utmaningen att veta säkert om jag har låst både cykel och ytterdörr. Jag måste titta på cykellåset och känna på ytterdörren samtidigt som jag säger ”låst” högt för mig själv.

Betyg.

Om jag har förstått saken rätt gäller debatten numera om elever ska få betyg redan i årskurs fyra. På sjuttiotalet fick jag det från andra klass. I tvåan och trean hette det dessutom betyg. Sedan fick vi något som kallades omdömen i några år, fast halva det papperet också bestod av ett vanligt betyg. På högstadiet var det rubriken på själva dokumentet också. Betygsskalan var 1-5. När jag gick i tvåan hette ett ämne fortfarande kristendomskunskap. Redan året därpå bytte det tydligen namn till religionskunskap. Då hade min lärare bara korrigerat namnet i betyget. Det var dessutom sammanslaget med hembygdskunskap, som jag inte minns alls vad det innebar. När jag gick på mellanstadiet klumpades alla pluggämnen ihop till orienteringsämnen. Det innebar att man fick betyg i nio ämnen där och fjorton på högstadiet. Mina sämsta ämnen var genom hela skoltiden musik och gymnastik. När det gäller det förstnämnda brukar jag skylla på att betygen sattes genom att man fick sjunga upp ensam för läraren. Jag får fortfarande inte rösten att bära när jag ska sjunga för någon så. På högstadiet hade jag treor i dom flesta läsämnen. Inte mer eftersom jag aldrig kom ihåg att jag hade läxor förrän jag skulle iväg till skolan igen. Ändå inte mindre, eftersom jag hade lätt för mig och förvånansvärt mycket fastnade under lektionerna. Mina lätt räknade femmor genom åren hade jag i matte och språk. Åtminstone om man bland språken enbart räknar svenska och engelska. I tyska hade jag en stadig trea genom hela högstadiet. Hur den lyckades bli en fyra i slutbetyget har jag ingen aning om, för tyska var verkligen inget språk jag begrep mig på. Nedan mitt allra första betyg, som alltså fyller femtio nästa år.

Kvantum.

Senaste besöket på Kvantum kunde lätt ha blivit en katastrof. Jag hade stoppat shoppinglistan i bakfickan. När jag skulle ha den var den som bäst på väg att krypa upp därifrån. Möjligen skulle jag komma ihåg det jag handlar varje gång utan lista, men inte så mycket mer. Jag har försökt en gång under alla år. Jag hade stoppat listan i bakfickan då också, men i sista ögonblicket ändrat mig och tagit ett par andra byxor. Det senaste på Kvantum var en liten grind ut från självscanningen, så man fick dra sitt kvitto för att komma ut. Tanken är förstås god, men det stör mig lite att man aldrig får någon information om nymodigheterna. Den här gången fick jag rota fram mitt kvitto ur djupet på väskan där jag hade slängt ner det. Nu vet jag att jag måste behålla det i handen till nästa gång. Jag har knappt hunnit vänja mig vid dom nya betalstationerna. Nu scannar man rabattkuponger, istället för att stoppa in dom som man gjorde i dom gamla. Å andra sidan är dom så nya och känsliga, att det räcker att man viftar lite upprört med kupongen, för att det ska blippa till. Allra bäst är förstås bonuscheckarna, som kommer upp direkt på skärmen numera.

Skolan då och nu.

Så länge ingen bryr sig om att rätta en, kan man veta nästan vad och hur mycket som helst utan att förstå att det är galet. Jag har till exempel alltid trott att det som hette ”fritt valt arbete” när jag gick i skolan på sjuttiotalet var samma sak som numera går under namnet ”elevens val”. Tyvärr minns jag inte vilka alternativ som fanns att välja på, men själv hade jag foto och något år gjorde jag och några killar en skoltidning. I en artikel i morgontidningen fick jag klart för mig att elevens val snarare gäller vanliga skolämnen som man behöver eller vill lägga lite extra krut på. När jag försökte googla på fenomenen blev det ännu mera spännande. 1980 hade tydligen fritt valt arbete bytt namn till ”fria aktiviteter”. Antingen har alltså samma sak haft tre olika namn, eller också har jag rört ihop det helt. På Manhemsskolan i Kalix kunde man under förra läsåret välja mellan områdena idrott och hälsa, estetisk profil, studieverkstad, spetsmatte, basmatte och modersmål i elevens val. Det intressantaste jag hittade om fritt valt arbete på nätet var någon som hade valt fiske. Dom hade varit lediga den där dubbellektionen varje vecka, och åkt ut till Bohusläns klippor och fiskat en lördag i månaden.