Femte juni.

I juni har säsongen börjat för logdanserna. På åttio- och nittiotalet var jag mest på Stallet i Vassmolösa, men på sjuttiotalet var det Lundegård på Öland som gällde. Just den femte juni 1976 var pojken jag skrev om i mitt förra minnesinlägg chaufför åt mig och ett par till. Hans familj hade en stuga, som vi var uppe vid efteråt. På morgonen var vi på gökotta i Gårdby. Jag hade uppenbarligen varit klädd i kjol till dansen, för en kompis och jag promenerade ner till Sandby, där hon bodde, och hämtade långbyxor till mig. Hon skjutsade mig på moped tillbaka. På vägen var vi på kyrkogården och besökte en grav, där en ung kille låg, som hade kört ihjäl sig några månader tidigare. På hösten var det vår Lundegårdschaufförs tur.

1982 bodde jag inte på Öland längre, men var där och hälsade på mina föräldrar. Det var innan jag hade blivit gammal och förståndig nog att undvika sånt jag blir sjuk av, så jag låg vid stranden och solade i fyra timmar. Sedan jag fick cancer, och dom blev tvungna att skära sönder ansiktet på mig, undviker jag helst solen. Samma sak med koffein. Kortet är taget i mitt föräldrahem, och den obligatoriska kaffekannan står på bordet. Om kaffet gjorde för mitt hjärta vad solen gjorde för mitt ansikte vet jag inte. Jag lider hur som helst av extraslag, som blir värre av koffein, så numera dricker jag nästan aldrig kaffe.

När det gäller danskvällarna är problemet samma som i resten av dagboken, alla dessa namn som jag saknar ansikten till. Oftast har jag bara skrivit förnamnet, och det finns ju några Bosse, Mats och Göran att välja på. Ännu värre blir det när jag inte har vetat vad folk hette över huvud taget. Trettio år senare har jag ingen aning om vilka "den ljuse" och "Halvmetern" var.