Ibland känns det som om det vore planerat av någon eller något att man ska träffa en viss person. Som igår, när jag mötte en gammal arbetskamrat precis i en vägkorsning. Det ska ju nästan sekundpassning till, för att man inte ska missa varandra där. Jag hade en föreställning om att hon bodde i villa i Myrdalen. Nu hade vi visserligen inte talats vid på minst ett år, men det var tydligen längre än så sedan hon flyttade till lägenhet. Å andra sidan kallar jag fortfarande kåken hon bodde i när jag flyttade hit för trettio år sedan för hennes hus. Själv var jag på väg till Kvantum igår. Där köpte jag någonting som jag aldrig trodde skulle komma över min tröskel, nämligen ett par Foppatofflor. Under dom månader när jag inte har matta på balkongen har där stått ett par badtofflor. Storleken har varit generöst tilltagen, för att jag skulle komma i dom med raggsockorna på mig. Det har å andra sidan inneburit att mannen i mitt liv också har kunnat använda dom. Nu ramlade den ena skon isär och inte ens silvertejp kunde rädda den. Det enda dom hade på Kvantum var just Foppatofflor, men jag insåg att med hälremmen uppfälld kunde dom fylla samma funktion.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar