Blogg 4/8 2022.

 I tisdags var det äntligen dags för den sista strålningsbehandlingen med tillhörande läkarbesök. Läkaren frågade, som jag hade hoppats, hur jag mådde. Det gav mig chansen att berätta att jag mår som om någon hade skurit upp mig, kört in en nål i armen på mig och låtit den hänga där i flera månader, pumpat mig full med gift och strålat sönder framsidan på min kropp. Tyvärr var han från Ungern, så det mesta av min harang gick honom förbi. Han förstod ungefär lika lite av vad jag sa som jag förstod av hans stapplande svenska. Han blev hur som helst upprörd över att jag inte hade börjat ta aromatashämmare ännu, för i min journal stod det att jag skulle börja med den samtidigt som med strålningen. Fördelen med att jag kan läsa min journal på nätet numera, var att jag visste att det stod på två andra ställen att jag tänkte vänta tills strålningen var avklarad och att en annan läkare var informerad om det. Vi har träffat en fem, sex olika under det senaste halvåret. Nu flyttade den senaste fram telefontiden jag hade fått en månad, eftersom tanken med den tydligen var att följa upp hur jag mådde av medicinen efter tre månader.