Med tanke på mina ostadiga händer har jag letat upp olika appar, som gör att jag kan ta kort med mobilen med hjälp av ljud. Först hade jag en som jag fick säga ”smajl” till. Den jag har nu visslar jag istället på. Det kan bli lite pinsamt om det är folk i närheten. Hundar tror att jag visslar på dom och ibland är jag rädd att människor ska tro samma sak. Annars är det jobbigaste att hålla på och blåsa hela tiden. När vinden gör samma sak, är det svårt att få kameran att höra mig över huvud taget. Jag har funderat på om någon typ av visselpipa skulle fungera, fast blåsa måste man förstås göra i den också. Det enda problem som skulle undanröjas med en visselpipa är att jag omöjligt kan forma läpparna till en vissling, om jag blir full i skratt. Min älskade särbo har berättat att hans mamma hade en visselpipa, som hon blåste i när han skulle komma hem som barn. Det låter både smidigare och mer effektivt än att skrika och hoppas att någon hör. Där jag växte upp var det någon som hade en vällingklocka att ringa i, när maten var klar. Jag tror det var sommargäster, som bara hade en stuga där.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar