På min tid som jag brukar säga, alltså när jag var yngre, var det fasta telefoner som gällde. Man fick slå numret till den man skulle ringa, vilket innebar att man hade dom viktigaste numren i huvudet. Numera är allting inlagt i mobiltelefonen och man söker bara upp ett namn till den man vill ha kontakt med. Älsklingens nummer är det enda förutom mitt eget som jag har försökt lära mig. Jag tänker mig att om jag skulle hamna i knipa utan telefon är det bra att kunna tala om för omgivningen vart dom ska ringa. Speciellt som han har nyckel till min lägenhet. Sist jag blev opererad lånade jag en telefon på uppvaket för att ringa till honom. Sköterskan började söka efter numret till närmast anhörig, som fanns bland uppgifterna hon hade om mig. Hon blev riktigt förvånad när jag kunde numret i huvudet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar