Sjunde augusti.

För 44 år sedan var den sjunde augusti också en söndag. Då var jag med farmor, några kompisar och deras mamma i skogen och plockade hallon. Efteråt hjälpte farmor mig att koka saft på mina. Kortet föreställer farmors katt. Den hon hade just då. Det hann passera ett gäng katter genom åren, och som jag minns det fanns det oftast mer än en i det huset. Dom levde farligt, eftersom farfar hade fiskerevor i källaren. När katterna försökte äta betet hände det att dom fastnade på kroken. Farfar var något av en expert på att få loss dom igen. När jag var elva cyklade vi ungar ner till stranden och badade samma eftermiddag. När jag var barn tillbringade jag somrarna mer under vattenytan än över. Jag förundrades över hur dom vuxna som bara doppade sig som hastigast ens överlevde. Nu har jag inte badat över huvud taget på minst tjugo år. Jag har inte varit ute och dansat på ungefär lika länge. Innan dess hann jag besöka både Lundegård på Öland, Stallet i Vassmolösa och Skälby loge i Kalmar just den sjunde augusti. Jag känner att semestern hamnade ovanligt sent i år. Vissa år har jag redan hunnit sjukskriva mig detta datum. 1987 var jag förkyld och 1991 var jag hemma med en vrickad fot. Numera tycker jag att fyra veckors semester är i minsta laget, men så sent som för tio år sedan tog jag bara tre veckor på sommaren. Företaget höll inte stängt mer än två veckor, men just det året körde det ihop sig lite med nattskiftet som jag jobbade då, så jag fick börja hösten med att jobba kvällsskift en vecka.

Dagens cykeltur.

Det är inte lätt att klä sig, när sol och vind gör hela skillnaden på utetemperaturen. Igår var det vindstilla, och då kändes det som om solen värmde genom molnen till och med. Idag blåste det kallt, när jag cyklade till Kvantum, men så fort jag hade medvind var det varmt. Himlen var riktigt svart i öster, så jag tog med mig regnjackan för säkerhets skull. Det hjälpte tydligen, för det kom aldrig något regn. Min vanliga smak på Fun light-saft har varit slut på Kvantum i ett par veckor. Man vet aldrig om saker och ting försvinner helt och hållet, men hittills har skylten på hyllan suttit kvar. Det tyder på att det kommer hem igen. Idag fanns det några flaskor igen, men inte många. Som väl är har jag hittat en annan smak som är helt okej. Det gäller inte alla. Jag vet att jag köpte en som bland annat smakade melon en gång. Den var så äcklig att jag inte klarade av att dricka ur hela. Nu uppstår istället problemet om jag ska återgå till min gamla smak, eller fortsätta med den andra. Det är just det där med att byta jag har svårt för, så jag tänker vänta med det tills jag bara har den vanliga hemma, och ser att jag inte behöver byta igen. Jag dricker alltid mycket, och på sommaren är det visst extra viktigt. Jag läste ett råd att man ska dricka även om man inte är törstig, men det problemet har alltså inte jag. Jag tog en annan väg än jag brukar hem. Tack vare det mötte jag ett par bekanta, som jag sällan ser annars. Dom har haft två taxar innan, men nu hade dom en vinthund eller något liknande. Det kändes onekligen som om benen hade vuxit på hunden man har sett innan.

Cykel(o-)vett.

Jag tänkte sätta mig på en bänk på Storgatan och äta upp min mjukglass, när jag insåg att bänkarna inte fanns kvar. Dom bör ha försvunnit i samband med att Storgatan öppnades för biltrafik. Det är mer än ett år sedan, så jag måste ha missat det helt förra sommaren. Om man får cykla åt båda hållen, nu när man får köra bil åt det ena, vet jag fortfarande inte. Fast jag har noterat att det är fler än jag som gör det, eftersom vi cyklar på väldigt olika sätt. Det är möjligt att det mest är sig själva dom andra är rädda om, men dom är noga med att cykla åt sidan, och inte möta någon bil där det står en parkerad, så det blir smalt. Jag ser det som det sista sättet att protestera mot bilkörning på den gatan, att göra det så svårt för dom som möjligt. Vill dom inte ha sina fina bilar repade, för dom hålla undan för mig. Det lär väl göra mest ont i mig den dagen vi stöter ihop, men då får jag skylla mig själv. Nåja, nu när semestern är slut är jag i stort sett bara inne i centrum tidigt på morgnarna, när det åtminstone enligt skyltarna ska vara förbjudet att köra bil på Storgatan.

Kalmarposten.

Kalmarposten kommer redan på morgonen tillsammans med morgontidningen numera. Åtminstone brukar den göra det, men igår fick jag ingen. Jag saknade den inte ens förrän jag såg deras inlägg om den nya tidningen på Facebook, så jag tänkte att det inte var hela världen. Den går dessutom att läsa på nätet. Fördelen med det är att där kan man förstora upp bilderna lite. Dom är väldigt små i tidningen, och eftersom den är lokal vill jag gärna se om jag känner igen någon. Läsa alla namn i bildtexterna orkar jag inte. På vägen hem från min cykeltur mötte jag brorsonens flickvän. Hon jobbar som tidningsbud, så hon fick lufta sina teorier om varför jag inte hade fått någon tidning. På kvällen rasslade det till i brevinkastet, och Kalmarposten levererades tolv timmar senare än vanligt. Bättre sent än aldrig, antar jag. När jag kom ut på balkongen lite senare hörde jag att det pågick någonting borta vid vår hembygdsgård Qvarnaslät. Inte förrän jag kollade evenemangskalendern insåg jag att det var igår dom anordnade allsångskväll. Då har ändå reklamen för den malt på storbildsskärmen utanför Kvantum i flera veckor. Jag hade väl inte fattat riktigt att det redan var den tredje augusti. Lite synd tyckte jag om dom, för dom hade lyckats pricka in den enda regniga kvällen på hela sommaren. Skurar har det kommit ibland, men jag minns knappt när vi hade en riktigt regnig dag senast. Fast jag läste på nätet efteråt att allsångsmänniskorna inte hade brytt sig så mycket om vädret.

Kyl & frys.

Både vaktmästaren och jag jäktade för att uppehålla killarna från Elon så kort tid som möjligt igår. Jag hörde honom springa uppför trapporna, medan en man från Elon var på väg upp i hissen tillsammans med det nya skåpet. Själv gjorde jag en snabbstädning när dom hade flyttat bort det gamla och innan dom satte dit det nya. Där var inte städat på 24 år, så jag kunde ha tänkt mig att skura lite mer rejält, men det blev åtminstone 90 procent renare än innan. Jag fick modifiera det nya skåpet lite, för att det skulle passa mina syften. Två stora grönsakslådor är till exempel överkurs för någon som nästan aldrig äter grönsaker. Jag har burit upp det jag fick över på vinden. Funderar på om jag borde märka upp lådorna, för att komma ihåg att det är till kyl och frys dom hör. En av dom saker som antagligen kommer att ta längst tid att vänja sig vid är lampan i kylskåpet. Den tänds inte direkt, som i det gamla, utan smyger igång och blir starkare och starkare. Och så möjligen ljuden då, fast dom kanske jag inte ens hade tänkt på, om jag inte hade läst om dom i bruksanvisningen. Normala ljud var gurglande och bubblande från slingorna, surrande eller pulserande från kompressorn, ett plötsligt knackande ljud och ett gurglande klickljud. Den låter som en gammal gubbe med andra ord, så det är nästan som att vara gift. Magneterna fungerar, men när jag öppnade kylskåpsdörren sist åkte dom på sniskan. Jag är inte säker på om det berodde på att dom sitter sämre på den kupade ytan, eller att jag slet till onödigt hårt för att få upp dörren. 

Kyl & frys.

När vaktmästaren inte hade hörts av sedan förra tisdagen, beslöt jag mig för att ringa själv igår. Samma nummer går till alla på Kuststaden, så jag fick ringa kontoret i Oskarshamn, för att bli kopplad till vaktmästaren här i Nybro. Dom bytte semesterperiod nu, så det var den andre vaktmästaren som var i tjänst. Att den förste inte hade hört av sig mera i förra veckan var inte så konstigt, för han hade blivit sjuk i torsdags. Därför hade tre lägenhetsbesiktningar fått vänta till den här veckan, så jag var den som blev lindrigast drabbad. Dom som hade planerat att flytta in i helgen lär inte ha blivit så glada, och den vaktmästaren som jobbar den här veckan hade fullt upp med att komma ifatt. Idag har han i alla fall varit här med två killar från Elon och bytt ut kyl och frys. Det är ju alltid kul om det blir lite förändring när man får något nytt, och det här var verkligen annorlunda mot det gamla. Dörrarna är kupade utåt och handtagen är infällda. Det ger sig hur länge det dröjer innan jag slutar att leta efter handtaget där det brukar sitta, varje gång jag ska hämta något i kylen. Om det fungerar att sätta upp whiteboard och shoppinglista med magneter på dom kupiga dörrarna har jag inte testat ännu. Jag får väl ägna eftermiddagen åt att få ordning på både in- och utsidan på mitt nya skåp. Jag kollade upp det på nätet, och det suveränt bästa var förstås dom 7000 spänn jag sparade på att bo i hyreslägenhet. Det hade känts som en stor oförutsedd utgift.

Ålder är bara en siffra... eller?

Såna kvällar som i lördags brukar jag lämna över min kamera till brorsdottern. Då vet jag säkert att det finns kort efteråt. För mig blir det en överraskning både hur många och på vad, när jag lägger in dom i datorn. Mitt sätt att räkna får mig att inse att jag lever lite i det förgångna. Jag kollar om vi har tagit en 24-rulle eller till och med en hel 36-rulle. Jag är inte speciellt snabb med att skaffa nymodigheter, men till och med jag har haft digitalkamera i ganska många år nu. Dom yngre vet väl inte ens att det var den längden man hade på filmrullarna förr. Jag glömmer aldrig en liten tjej som jag plåtade medan jag fortfarande använde en analog kamera. Hon kom fram till mig efteråt för att se hur kortet blev. Digitalkameror var uppenbarligen det enda hon hade upplevt. Det är i alla fall skönt dom gånger man inser att man inte är ensam om att ha selektivt minne. Min bror ringde i lördags för att tala om att dom blev lite sena. Han hade varit på väg att slå mitt hemnummer, och inte kommit på det förrän på sista siffran. Det är tre år sedan jag slutade med fast telefon. Mitt gamla nummer verkar ändå ingen ha fått. Jag glömmer aldrig chocken när jag fick svarston hemma hos pappa ett par år efter att han hade gått bort. Då gick numret till någon annan. Idag funderade jag på om det var ett ålderstecken att jag reagerade på att chefsläkaren vid Stockholms läns landsting hette Anna Nergårdh. Jag tänkte direkt på Nergårds-Anna i Vilhelm Mobergs Raskens.