Såna kvällar som i lördags brukar jag lämna över min kamera till brorsdottern. Då vet jag säkert att det finns kort efteråt. För mig blir det en överraskning både hur många och på vad, när jag lägger in dom i datorn. Mitt sätt att räkna får mig att inse att jag lever lite i det förgångna. Jag kollar om vi har tagit en 24-rulle eller till och med en hel 36-rulle. Jag är inte speciellt snabb med att skaffa nymodigheter, men till och med jag har haft digitalkamera i ganska många år nu. Dom yngre vet väl inte ens att det var den längden man hade på filmrullarna förr. Jag glömmer aldrig en liten tjej som jag plåtade medan jag fortfarande använde en analog kamera. Hon kom fram till mig efteråt för att se hur kortet blev. Digitalkameror var uppenbarligen det enda hon hade upplevt. Det är i alla fall skönt dom gånger man inser att man inte är ensam om att ha selektivt minne. Min bror ringde i lördags för att tala om att dom blev lite sena. Han hade varit på väg att slå mitt hemnummer, och inte kommit på det förrän på sista siffran. Det är tre år sedan jag slutade med fast telefon. Mitt gamla nummer verkar ändå ingen ha fått. Jag glömmer aldrig chocken när jag fick svarston hemma hos pappa ett par år efter att han hade gått bort. Då gick numret till någon annan. Idag funderade jag på om det var ett ålderstecken att jag reagerade på att chefsläkaren vid Stockholms läns landsting hette Anna Nergårdh. Jag tänkte direkt på Nergårds-Anna i Vilhelm Mobergs Raskens.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar