Fjortonde december.

Den fjortonde december 1972 hade vi luciafest i Norra Möckleby bygdegård. Lite småstrulig verkar kvällen ha varit. När vi hade gått lucia fick jag inte upp knuten på glittret jag hade runt midjan. Kvinnan som tog hand om oss fick rycka ut med en kniv och skära av det. När jag sedan bytte kläder hade dragkedjan i min kjol gått sönder. Det löste hon med en säkerhetsnål. Så fick jag låna hennes kofta, för att det inte skulle synas.
1991 gav detta datum många exempel på hur jag beskrev människor jag inte kunde namnen på. Jag var med goda vänner i Påryd och dansade bland annat med han med ringen, han med sommarstugan och han som var lik Steine. Så fanns det dom jag kunde förnamnet på men inte efternamnet. Därför dansade jag både med Stig och Stig 2. En fotnot är att Steine egentligen hette Sten-Åke Lindberg och var sångare i Ingmar Nordströms orkester. Mannen jag dansade med såg ut precis som Steine gjorde när han var yngre. Det var visst fler än jag som hade påpekat det. Jag fick så småningom veta att den här killen hette Lasse. Såhär i efterhand funderar jag på om han åldrades lika snyggt som Steine. Sångaren ifråga avled 2004. Huruvida Lasse lever har jag ingen aning om. Jag tappade bort alla människor jag enbart träffade ute på dans, när jag slutade gå ut för mer än tjugo år sedan. Nedan syns Steine Lindberg som ung och som något mera grånad.

Morgontidningen.

I gårdagens tidning hittade jag flera intressanta artiklar på samma sida. En gällde att allt fler vill få sin aska strödd ute i det fria, när dom har dött. Jag tillhör den skaran. Så länge pappa levde kände familjen många som hade båt. Nu kanske det får bli Finlandsfärjan eller något, om man vill komma längre ut på havet med den. Det kan väl vara ett ställe så gott som något att fira min avfärd på. Det som fångade mitt intresse i artikeln var reglerna som gällde för att få strö ut någons aska över huvud taget. Det ska bland annat vara uppenbart att man kommer att hantera askan på ett pietetsfullt sätt. Efter att ha googlat det svåra ordet är jag hyfsat säker på att en mig närståendes tanke om att spola ner askan på toaletten inte kommer att bli godkänd. Så kunde man läsa om soptjuvar som härjar vid landets återvinningsstationer och att dom verkar ha blivit alltmer aggressiva. Jag har tidigare läst i ett inlägg om Kalmars rumänska tiggare att dom "plockar" flera uttjänta kylskåp och får ihop ett fungerande av dom. Jag tyckte redan då att det var märkligt att dom bara kunde plocka, när det var olagligt att stjäla från återvinningsstationerna för alla andra. Personalen, som blir utsatta för hot och ibland våld, verkar hålla med mig. Den tredje artikeln gällde att personer som är under 65 år och är friska i övrigt har liten nytta av att vaccinera sig mot influensan. Skyddseffekten är relativt dålig och dom allra flesta blir inte svårt sjuka. Jag har således aldrig vaccinerat mig mot influensa.

Körtillstånd.

Inatt är det tänkt att vi ska starta upp en sträng som vi inte har kört på nattskiftet hittills. Boxarna där flyttar man med en elektrisk handtruck, som man måste ha utbildning för att få köra. Det har jag, men det var några år sedan, och jag var övertygad om att mitt körtillstånd hade gått ut. Jag visste att jag hade det kvar dock, så i morse hade jag satt en tejpbit på nyckelknippan för att komma ihåg att plocka fram det. Nyckelknippan är det enda stället där jag säkert hittar såna påminnelser. Speciellt idag, när porten var låst när jag kom hem. Att den är det när jag går till jobbet efter tio på kvällarna börjar jag vänja mig vid, men halv sju på morgonen brukar det vara upplåst. Min första tanke var att tidningsbudet inte hade tagit sig in, men tidningen låg på dörrmattan. Dörren brukar vara öppen när dom kommer, men dom kanske har nyckel för säkerhets skull. Hur som helst hjälpte det inte att jag använde nyckelknippan två gånger för att ta mig in. Väl inne i hallen hängde jag ändå bara upp den, utan att notera min minnestejp. Som tur var kom jag att tänka på den senare. När jag ska iväg ikväll hade jag knappast hunnit leta efter något kort. Den här gången var det för en gångs skull något positivt att jag mindes fel. Körtillståndet var visserligen fem år gammalt, men det gällde tillsvidare. Jag lär få läsa mig till på knapparna hur man manövrerar trucken, men jag får i alla fall köra den.

Bildscanning.

Vissa saker kan se helt okej ut, så länge man inte jämför dom med något bättre. Jag hade lagt ner en hel del jobb på att leta efter kort i mina fotoalbum och sedan scanna in dom i datorn, när jag insåg att dom var snudd på suddiga jämfört med dom jag hade scannat tidigare. Några tokiga inställningar hade jag uppenbarligen gjort, för när jag bytte från avancerat till enkelt läge blev dom bättre. Av ren lathet har jag inte forskat vidare i det, utan fortsatt använda enkelt läge. Den största skillnaden som jag ser det är att jag är van att kunna beskära bilden som jag vill från alla håll. I det enkla läget går det mest bara att göra ytan man scannar större eller mindre, men det går förstås lika bra att beskära i bildvisaren efteråt. När jag hade scannat om alla kort igen upptäckte jag nästa fel. Då hade jag missat en inställning som hade med storleken att göra, och gjort dom för små med tanke på vad jag skulle ha dom till. Man är ju lite bortskämd med att korten från digitalkameran blir gigantiskt stora. Jag såg framför mig hur jag skulle få börja om från början igen, men istället  fuskade jag lite och ändrade storleken i bildbehandlingsprogrammet. Någon har sagt att man inte kan göra en bild större, men det verkar ha fungerat till just det jag skulle ha dom till.

Instagram.

Jag har sett att folk har delat andras inlägg på Instagram, men aldrig fattat hur dom bar sig åt. Jag har inte brytt mig så hårt heller, men så hade en arbetskamrat ett klipp som jag ville dela. Jag fick googla fram lösningen, som jag gör med det mesta här i livet. Undrar just hur man löste problem innan Google fanns. Nu visade det sig att svaret var en app, som lämpligt nog hette InstaRepost. Den skulle vara hur enkel som helst att ha med att göra, men på första försöket hände ingenting. Jag vågade inte försöka mer den dagen, eftersom jag vet hur det brukar bli på Facebook. När någonting inte syns där försöker man fyra gånger till, och plötsligt får man upp samma inlägg fem gånger. Andra dagen gick det bättre, men jag nådde inte ända fram. Det kom upp ett felmeddelande mot slutet av processen. Igår var det tredje gången gillt. Jag lyckades genomföra min första repost, och det blev precis som jag hade hoppats med min egen kommentar och sådär. Det är inte klokt så många roliga leksaker det finns numera. Tur att man har barnasinnet kvar, fast jag antar att man borde vara vuxen, när man är över femtio.

Skumtomtar.

Skumtomtar vill jag minnas var mer av ett favoritgodis förr. Numera köper jag det aldrig, men i veckan har jag ätit några i alla fall. En kväll mötte jag en kille som var på väg hem när jag kom till jobbet. Han bjöd mig först på en skumtomte, och ställde sedan en fråga. Det blev inte direkt något uttömmande svar, när jag hade munnen full av skum. Annars lät det nästan som en fråga som var tänkt som inledning till ett samtal, eftersom han undrade om jag trivdes med att jobba natt. Hade det inte varit min grej hade jag ju knappast gjort det i mer än tjugo år. Nu fick han bara ett kort ja som svar, innan vi fortsatte åt varsitt håll. Igår morse förstod jag var han hade fått sina skumtomtar från. Då låg det en påse nere på min avdelning tillsammans med en isskrapa med reklam för facket och en julhälsning från dom. Lite stött blev jag för att jag ingen hade fått, men strax innan jag skulle gå hem kom fackombudet rusande med min julgåva. När vi har haft gottebord till jul på jobbet har jag ofta bidragit med just skumtomtar. Det känns ju definitivt som julgodis. Så brukar dom finnas att köpa i behändiga plastburkar på Kvantum. Bara att ta en sån under armen, så har man shoppat klart.

Strömavbrott.

Igår eftermiddag var det strömavbrott i hela Nybro. Hemma hos mig märker man på två saker att strömmen har varit bruten. Den ena är en digital fotoram, som sätter på sig själv (den som ändå kunde det) när strömmen kommer tillbaka. Den andra är tyvärr klockradion. Där nollas både tid och andra inställningar. Det kommer att bli katastrof, om det händer en gång när jag har en tid att passa. Oftast har det varit så långt mellan gångerna det har hänt, att jag har fått ta fram instruktionsboken när jag skulle ställa in allt igen. Den här gången kom jag ihåg både hur man ställde klockan och att man måste ställa in radiokanalerna igen.

I morse skulle jag ha varit på massage, men hon hade ringt återbud medan jag sov igår. När jag försökte ringa tillbaka svarade inte hon, så jag lämnade också ett meddelande. När telefonen ringde ett par timmar senare, var jag så snabb att svara, att jag missade att det inte var hon. Istället råkade jag svara på ett okänt nummer, och självklart var det en av alla dessa påstridiga säljare. Min brorsdotter har jobbat med sånt, så på hennes uppmaning vill jag inte vara otrevlig. Samtidigt vet jag att män i allmänhet och säljare i synnerhet tar hela handen om man ger dom lillfingret, så jag försöker hålla dom så kort som möjligt. Den här gången var det tur att jag lyckades, för två minuter senare ringde min massageterapeut. Nu bokade vi in ansiktsbehandling och en lång, härlig hotstonemassage i veckorna efter jul istället. Jag är ledig två veckor. Det blir ju en halv semester, och (nästan) allt som har med njutning att göra fixar Johanna på Nybro hudvård.