Sjunde december.

På åttiotalet, när jag fortfarande var ung och rask, var jag, som jag har nämnt några gånger, betydligt mer social än vad jag är nu. 1980 var den sjunde december dessutom en söndag, och så länge jag jobbade heltid i veckorna var söndagsångesten svår. Då ville jag inte vara ensam. Den här dagen började jag med att skjutsa hem lördagskvällens ragg. Så åt jag middag hos mina föräldrar, drack kaffe och konjak hos en väninna och avslutade kvällen med att spela Fia med knuff hemma hos hennes bror och hans fru. 1981 umgicks jag med ett par kompisar som jag träffade regelbundet under åren jag bodde i Kalmar. Vi träffades samma datum 1987, så vi måste ha umgåtts i många år. 1982 var den sjunde december riktigt intensiv, fast den låg mitt i veckan. Jag var på Nordchoklad på information. Så åt jag pizza, köpte skor och var på banken. På kvällen var jag hemma hos min bror, och vi spelade V65 bland annat. Det var innan V75 skapades. 1983 var jag i Läckeby och sköt luftgevär. Året därpå var det julfest med jobbet i Folkets park. Jag jobbade på Nordchoklad på den tiden. Det gjorde fotbollsspelaren Jan-Åke Lundberg också, så jag och några till var hemma hos honom före festen. När den var slut hann jag dessutom in på Sandra dansrestaurang en timme, eftersom dom inte stängde förrän vid två. 1985 såg jag ut som på kortet, och fikade hemma hos mina föräldrar. 1989 bodde jag i Oskarshamn, och spelade bowling och käkade kebab med kompisen där. Dom första åren i Nybro hände det fortfarande att jag träffade folk. Den sjunde december 1996 var en granntjej uppe hos mig. Vi spelade Bingolotto, drack öl och åt räkmackor. Hon är gift och har barn numera. Jag har knappt sett henne sedan hon flyttade härifrån.

Snaggad.

Mitt snudd på obefintliga närminne har tvingat mig att börja säga högt vad jag gör. Tio sekunder efteråt minns jag inte om jag har tagit min medicin eller låst ytterdörren. Märkligt nog är chansen större att jag minns att jag har sagt det. Nu har till och med min frissa börjat göra likadant. Hon har väl tröttnat på att jag frågar efteråt om hon har kommit ihåg allt. Nu säger hon ”Nu rakar jag nacken” och ”Nu tar jag färgspray på det grå”. Vid senaste klippningen tjatade jag så om hur kort jag ville ha det att vi verkligen har landat på gränsen. Kortet är taget för fjorton år sedan. Innan jag bytte till en riktig frissa igen, hade jag en som enbart kunde raka och inte klippa. Som jag kom ihåg det såg jag ännu värre ut på det där kortet. Nu börjar jag undra om det är lika kort den här gången, så jag har vant mig. Den största skillnaden märkte jag på jobbet. Förr var det alltid många som kommenterade att jag var nyklippt, men nu hade det inte hänt på flera år. I förra veckan var det flera stycken som nämnde det igen. När vi inte klipper extremt kort är det antagligen ingen som ser någon skillnad. Dom skulle göra det om jag gick dit med min naturliga hårfärg, men jag brukar tona över det grå direkt.

Gottgottigottgott.

I ett av frågespelen i lördags var frågan vem som hade sagt: ”Det är inte det att jag är rädd för att dö, jag vill bara inte vara med när det händer.” Jag hade hört det förut, och visste att det var Woody Allen, men när jag behöver ett namn är det oftast bortblåst. Jag såg honom framför mig, men hans exfru Mia Farrow var det närmaste jag kom. Kanske hade jag lyckats bättre, om jag hade hunnit läsa lördagstidningen. Där hade man nämligen exakt det som dagens citat. Pizzan som barnen hade med sig räckte i två dagar, men igår hann jag laga lite portionsförpackningar och frysa in. Fördelen med att laga mat som bara jag ska äta är att jag kan ha i hur mycket ost och lök jag vill. När mamma hade gått bort satt pappa en gång och såg på när jag strödde ost på en potatisgratäng. Nu räcker det, sa han till slut. När jag kom in i kuren till min bas på Nordchoklad en gång luktade det vitlök där inne. Han hade använt en hel vitlöksklyfta i gratängen. En enda klyfta är blaha blaha.

Tvätt & disk.

När jag träffade arbetskamrater i lördags pratade vi om olyckan på jobbet i förra veckan. Hon som blev skadad hade fastnat med sin scarf, och det föranledde diskussioner på nätet om arbetskläder. Under vårt samtal nämnde jag att jag har samma byxor för jämnan på jobbet numera. Jag tvättar dom i helgerna. Fast den här helgen hade det upplägget spruckit, om jag inte hade varit ledig i natt också. Jag har inte plats att torka mer än en tvätt i taget, och i fredags körde jag gardinerna som jag hade plockat ner. I lördags tänkte jag inte ens tanken på att tvätta, eftersom det blev så hastigt påkommet med spelkvällen. Jag brukar köra en sextiograders och fyrtiograders varje helg, så nu går den här helgens sista maskin inte förrän ikväll. Diskmaskinen ville jag definitivt inte köra igång i lördags, när vi skulle sitta vid köksbordet och spela spel. Jag har visserligen fått förklarat för mig att anledningen till att den är större än den gamla är att den har mer isolering, men speciellt tyst är den inte. Det är alltså bara en liten bänkdiskmaskin jag har. Den var full redan i lördags, och efter vårt lilla samkväm fanns det disk till en maskin till, så den körs just nu för andra kvällen i rad.

Spelkväll.

När jag höll på att packa cykeln för att ge mig iväg igår kom en mor och hennes dotter in till mig i cykelrummet. Mamman bar huvudduk, och skickade fram dottern, som förmodligen talade bäst svenska av dom båda. Nu var det inte så lätt för henne heller att förklara deras ärende på ett främmande språk, så till slut vinkade mamman till mig att komma med. Jag har egen tvättmaskin, och använder aldrig tvättstugan numera. Bokningslås fanns det redan när jag var där senast, men nu kunde man dessutom låsa både tvättstuga och torkrum med dom. Det hade någon gjort, och båda var fortfarande låsta, fast det var ett par timmar in på den här kvinnans tvättid. Jag förstod av hennes teckenspråk att hon var lite sugen på att bryta upp låset. Det där är en av anledningarna till att jag inte använder tvättstugan, men hur jag skulle kunna hjälpa henne förstod jag inte. Nu slutade historien så lyckligt, så medan vi stod där och funderade över problemet, dök innehavaren av låsen upp. Då flydde jag. Efter att ha uträttat mina ärenden kom jag inte i säng förrän vid middagstid. Då messade brorsonen, och undrade om vi skulle ha spelkväll. Tur att han har lärt sig att jag ser SMS snabbast. På Messenger hade jag inte sett det förrän på kvällen, när dom skulle ha varit här. Nu kunde jag stiga upp tidigare än jag hade tänkt, så jag hann röja undan det värsta och blogga, innan dom kom. Sedan blev det spel halva natten tillsammans med pizza, öl, grogg, snacks och godis.

Arbetsplatsolycka.

Vi hade en otäck olycka på jobbet i torsdags natt. Att mina anhöriga skulle bli oroliga när dom nåddes av nyheten att en kvinna i min ålder, som jobbade nattskift på Kährs, hade skadat sig, tänkte jag inte på. Annars hade jag förstås hört av mig till dom. Tanken slog mig inte förrän det började det trilla in förfrågningar på sms och Messenger igår om huruvida jag var okej. Jag har i och för sig både bror och svägerska inlagda som Ice-kontakter (In Case of Emergency) i min telefon, men den ligger i ryggsäcken när jag jobbar. Händer det något allvarligt, så ambulansen hämtar mig, gäller det att någon tänker på det och skickar med mig den, om det ska vara till någon nytta. Nu när jag skulle dubbelkolla det, upptäckte jag dessutom att jag hade fubbat bort dom, så det fanns inga nummer där. Jag får se till att fixa det, om jag ska cykla utan hjälm i halkan hela vintern. Då har jag telefonen i innerfickan, så den ska komma med oavsett vart jag tar vägen. Bilden nedan illustrerade en anmälan någon hade gjort mot kommunen, efter att hon hade cyklat omkull förrförra vintern. I kommentarsfältet skrev någon att man inte cyklar när det ser ut så. Jag frågade aldrig om man skulle ta taxi, eller hur man annars skulle ta sig till affären vintertid. Snöröjningen är inte precis högprioriterad i den här hålan. Om olyckan på jobbet läste jag i tidningen att ” Information om olyckan har även gått ut till alla anställa.” Själv har jag bara hört talas om den skvallervägen och läst om den i nämnda tidning. Om jag förstod en kamrat från tvåskiftet rätt, så hade man lagt upp informationen på Intranätet, som ingen i produktionen hinner gå in och läsa på. Den skadade kollegan ska efter omständigheterna må bra. Fast hon vårdas på intensiven, och där hamnar man väl inte i första taget.

Pingvinen har landat.

Planen för morgonen var att tvätta fönster och adventspynta. När jag gick till jobbet igår kväll drog jag ner rullgardinen i sovrummet, som jag alltid gör. Det var ju inte så praktiskt. Däremot kom jag ihåg att gå runt matkällaren, när jag hade ställt in cykeln i morse. Allt annat julpynt har jag i ett skåp uppe i lägenheten numera, men granris och pingvin till balkongen får inte plats där. Min matkällare hyser ingen som helst mat, men däremot balkongmöblerna. Nu hade jag ställt lådan med pingvinen så högt upp att jag inte nådde den utan att plocka ut en del av dom. Dom bör ju ändå ha stått där i januari när jag plockade ner förra julen, men uppenbarligen har det inte slagit mig att jag måste nå att få ner kartongen igen också. Anledningen till att jag tänkte ta fönstren innan jag lade mig var förstås att jag aldrig lyckas komma ur sängen igen medan det är ljust den här årstiden. Nu var det mörkt i morse också, men det löste jag med att börja med att stryka gardiner. På det viset var det absolut tråkigaste gjort först. Jag hade tänkt göra klart allt pyntande innan jag kröp i säng, men det tog alldeles för lång tid. Jag bestämde mig först för att vänta med prylhyllan och adventsljusstaken, och till slut gav jag upp när jag var klar med fönster och balkong. Nu ser här åtminstone juligt ut utifrån. Resten kan jag pula med i lugn och ro under natten i elektriskt ljus och utan att bullra och störa grannarna.