Fuck some drivers.

Om någon skulle hitta mig nerslagen, kan man anta att det hänger ihop med min nya vana att ge folk fingret i trafiken. Jag läser ibland om personer som kliver ur sina bilar och ger andra trafikanter på käften, så jag antar att det kan hända mig också. Jag brukar hålla ner mina obscena gester, men på sistone har jag verkligen undrat om folk över huvud taget har körkort och dessutom har fått godkänt på syntestet till det. När jag cyklade på en landsväg nyligen blev jag omkörd av en bilist, som var nära att knuffa ner mig och min cykel i diket. Hade jag vinglat till det allra minsta hade det gått alldeles galet. Hen hade en hel körbana att väja ut på, men valde ändå att passera mig med högst en decimeter till godo. Igår promenerade jag längs en mindre väg på ett industriområde. Bilisterna kör ungefär lika fort där, fast jag misstänker att hastighetsbegränsningen är betydligt lägre. Det hade regnat, och vattenkärren var så stora, att man knappast borde ägna sig åt bilkörning om man inte såg dom. Ändå väjde inte bilisten jag mötte det minsta lilla, utan duschade hela trottoaren. Vid det laget hade jag istället hoppat upp i gräset för att slippa bli översköljd. Jag fattar verkligen inte varför jag skulle behöva kasta mig undan för en halvblind (alternativt körkortslös) bilist.

Hemmablind.

Hemma hos särbon noterade jag vilken stor dörröppning han hade in till vardagsrummet. Det fanns dessutom gångjärn på båda sidorna, så där bör ha suttit någon typ av dubbeldörr. Dörrarna var avhakade, och hade stått uppe på vinden sedan han flyttade in i lägenheten. Här hemma gäller samma sak min köksdörr. Den vore förstås bra att ha när man lagar mat. Resten av tiden vore den desto mera opraktisk, eftersom innerdörren till ytterdörren (kan man skriva så?) sitter på samma ställe. Dörren till vardagsrummet har i alla fall hängt där den ska i alla trettio år som jag har bott här. Jag minns till och med att den var brun före renoveringen i början av nittiotalet. Då målade dom den vit. För övrigt verkar jag aldrig ha studerat den speciellt noga. När jag gjorde det visade det sig att min dörr också är i två delar. En i normalstorlek och en som bara är ett par decimeter bred. Den sistnämnda har jag aldrig öppnat, och därmed inte alls reagerat på att den fanns. Inte ens när jag har dammtorkat spegelkanterna på den, har det slagit mig att det var en öppningsbar dörr där också. Vanans makt är verkligen stor. Öppnar man upp alltihop får man nästan känslan av en öppen planlösning.

Gemensam shopping.

Ibland misstänker jag att jag inte får en helt rättvisande bild av hur det är att vara gift, när jag bara ser och hör folk som hastigast på Kvantum. Senast var det en man som frågade ”Ska vi ha juice?” och hustrun svarade bara kort ”Nej”. Jag förstår förstås att innebörden kan ha varit att deras kylskåp redan var fullt med juice, men jag som är van att köpa precis vad jag vill tolkade det inte riktigt så. Nu börjar jag ändå långsamt vänja mig, eftersom särbon och jag brukar handla tillsammans. Jag klarar av att fråga om hans åsikt om vad och hur mycket vi borde handla. Vi är annars ganska olika med vad vi hamstrar mycket av. Framför allt har han betydligt bättre koll på vad saker och ting kostar än vad jag har, så man kan tjäna några kronor på att handla tillsammans med honom. Tidsbesparande är det också, eftersom jag tidigare skötte den sociala biten på Kvantum. När vi är båda blir det inga längre pratstunder. Det vore ändå inte lätt att få till i dessa Coronatider, eftersom enda chansen att konversera med någon är att stå hyfsat nära varandra. För övrigt är flaskhalsen, när det gäller att hålla avstånd till övriga kunder, vid mjölkkylen. Där får man vara utrustad med extremt bra tålamod, om man ska få sin mjölk utan att tränga sig fram.

Fler flygfän.

Igår hade jag fönstret öppet medan jag strök tvätt och balkongdörren medan jag hängde annan tvätt på balkongen. Det var gardinerna jag tog ner i början av veckan, som äntligen hade blivit tvättade. Det var många och stora tygstycken som skulle vikas, så att dom gick att hänga på torkställningen där ute. Jag fick ha öppet en bra stund. Speciellt som telefonen ringde medan jag höll på, och jag var för lat för att gå och stänga medan jag pratade. Det är ju egentligen ganska skönt att få in lite frisk luft, men det verkar finnas extremt gott om flugor i år. Alternativt flyger dom högre än vanligt, för just flugor brukar jag inte ha så många här uppe på tredje våningen. En av dom som kom in nu trodde jag först var extremt smart. Den satte sig nämligen på dörren till det skåp där jag förvarar flugsmällaren. Då tänkte jag mig knappast att jag skulle kunna öppna den utan att skrämma iväg flugan. Det visade sig vara en ovanligt seg typ. Jag lyckades öppna luckan, få ut smällaren och slå ihjäl flugan utan problem. Lite sugen blev jag på en elektrisk flugsmällare, som jag såg på nätet. Den hade ihjäl flygfäna med ström, utan att man behövde slå sönder dom och kladda ner underlaget. 

Tredje juli.

1976 var jag femton år gammal, och såg ut som på den bifogade bilden. Den tredje juli var jag på Lundegård på norra Öland, och dansade till Garvis orkester från Växjö. Jag läser nu i efterhand att dom höll igång med olika konstellationer i femtio år fram till 1999. Att jag drack lite kan man se på två olika sätt. Å ena sidan som någonting positivt, eftersom jag oftare drack för mycket när jag väl började. Å andra sidan borde man väl inte få tag på alkohol över huvud taget i den åldern. För att ta mig dom fyra milen från föräldrahemmet till dansstället behövde jag få skjuts med äldre kompisar. Man kan väl ana att det var dom som ordnade alkoholen också.

Solade gjorde jag mycket förr, och vid tre tillfällen nämner jag i dagboken att jag har ägnat mig åt solbad just detta datum. 1985 var jag på stranden i fyra timmar. Solskydd använde jag inte, så jag anar hur min ljusa och lättbrända hy såg ut efter det. 1988 bodde jag i Oskarshamn och solade vid småbåtshamnen där. Tre år senare hade jag flyttat till Nybro, och låg vid Linnéasjön och solade. Nu är det många år sedan jag ägnade mig åt sånt.

För tio år sedan var jag ute med arbetskamrater den här kvällen. Det var förfest hos en av dom, och sedan mat på det som då hette Juventus. Jag åt plankstek på laxfilé. Vädret var ljuvligt, så efter maten satt jag ute på altanen och pratade med några kollegor. En av dom härstammade från Grekland, så han bjöd mig på ouzo, för att se vad jag tyckte om det. Det var så gott att jag först lät mig bjudas på en till av en annan arbetskamrat och sedan köpte en tredje själv.

 

Flugor.

I veckan har jag äntligen tvättat mina fönster. Så länge jag jobbade fick det vänta till semestern. Så gjorde jag det igen till första advent, så det skedde med lite ojämna intervaller. Nu när jag rår lite mer över min egen tid, tänkte jag ta dom i maj, så det blev precis ett halvår emellan. Sedan har tiden runnit ifrån mig. Lite behagligare temperatur att jobba i hade det säkert varit i våras. Den värsta hettan lyckades jag missa, men att stryka gardiner när det var 27 grader inne var verkligen inte skönt. Jag öppnar inte gärna, eftersom kryp av alla de slag är så snabba att ta sig in, men nu blev jag tvungen. En fluga lyckades jag mota ut igen, och en slog jag ihjäl direkt. Den tredje var mera envis. Den kröp runt på datorskärmen medan jag var upptagen i telefon. När jag senare hämtade flugsmällaren var den puts väck. Den stannade här över natten, men inte i sovrummet som väl var. Dom där små fötterna som trampar runt på en medan man sover, och kommer tillbaka lika fort när man har viftat bort dom, kan ju göra vem som helst fnattig. Dagen efter hittade jag den eftersökta flugan i badrummet. Tyvärr missade jag på första försöket att slå ihjäl den. Så många fler chanser fick jag inte, för sedan vågade den inte sätta sig ner mera. Inte förrän den kom på den geniala idén att sätta sig på flugsmällaren. Där kom jag ju inte åt att slå efter den. Jag kom åt den till slut lite senare, och flugan är nu förpassad till soppåsen.

 

Badkar.

Tron jag har att man blir renare av att bada än att duscha sitter förmodligen i sedan uppväxten. Ja, i badkar då alltså. Badvattnet utomhus lär väl knappast vara speciellt rent. Jag minns inte ens om det fanns dusch i föräldrahemmet. Jag kan i alla fall inte påminna mig att jag någonsin använde den, om det fanns en. Där badade man en gång i veckan, vare sig det behövdes eller inte. Behovet att duscha varenda dag kom långt senare. När jag blev sambo i övre tonåren, installerades det dusch och toalett på övervåningen till det gamla hus vi bodde i. Att jag sedan genomdrev en tillbyggnad där det fanns plats för ett badkar, blir jag hånad för än idag. När huset jag bor i nu renoverades i början av nittiotalet, fick man välja om man ville ha badkaret kvar. Jag minns att det på mötena vi kallades till framfördes åsikter om att dom som behöll badkaret borde få betala mera för vattnet. Hur mina tankar gick för närmare trettio år sedan minns jag inte riktigt. Karet åkte i alla fall ut, och jag har inte saknat det sedan dess. Den absolut största fördelen är att duschhörnan bara tar hälften så stor plats. Det är ett litet, fyrkantigt badrum, men nu får jag in en tvättmaskin också. Allt ståhej kring att tvätta i den gemensamma tvättstugan är jag otroligt glad att slippa.