Morgonmöte.

Det där med tiden är alltid lätt förvirrat på söndagsnätterna, eftersom vi börjar tre timmar tidigare än vanligt och ändå jobbar till sex på morgonen. Jag försöker undvika att tänka på den över huvud taget, för att klockan ska gå. Inser man att den "inte är mer än..." och hur länge det är kvar att jobba blir det alldeles för segt. Inte blev det bättre av att klockorna fortfarande gick på sommartid inatt. På hemvägen träffade jag brorsonen klädd i shorts! Det spelade tydligen ingen roll att det är november imorgon. Själv använder jag inte ens shorts mitt i sommaren. Å andra sidan är en av försäljarna på torget känd för att gå i det hela vintern. Brorsonen skulle jobba elva dagar på raken, och det lät väl inte så upplyftande. Så skulle dom åka bort någon helg. Det bör väl vara efter alla dom där arbetsdagarna då, men sedan hade dom faktiskt diskuterat att komma hit på spelkväll. Som jag fattar det nu när jag tittar i min almanacka borde det kunna bli den helgen då det är första advent. Det vore perfekt för mig, för då har jag tagit ledigt på söndagen. Vi jobbar lite om varandra, eftersom brorsonens sambo går av lördag morgon och jag går på söndag kväll. Brorsonen jobbar hela helgerna varannan helg. Idag kom ett reklamutskick från Kvantum, där en av kupongerna gällde en gåva. Jag brukar anse att gratis är gott, men just vid morötter går gränsen. Jag kan i och för sig tänka mig att äta det, men dom gånger under mitt liv som jag har köpt hem har dom legat tills dom har blivit dåliga. 

Facebook.

Världen känns extremt liten, när jag kollar mitt Facebookflöde. Väldigt ofta är det flera människor, som jag känner på olika sätt, som visar sig fylla år samma dag. För lite sedan var det till och med två hundar som gjorde det. Jag såg kort på en som fyllde två år och en som fyllde sex samma dag. Hundraser är jag inte tillräckligt haj på för att våga uttala mig om, men stora hundar var båda två. När det regnade en hel helg skrev någon om hur smockfullt med folk det var på Gekås i Ullared. Det förvånade mig inte alls, med tanke på hur många som berättade att dom var där enbart bland mina Facebookvänner. Utslaget på hela Sverige lär det ha blivit en del, som tyckte att regnvädret var som gjort för att ägna sig åt shopping. Samma sak gällde tydligen Naturhistoriska riksmuseet. Där förstod jag också att det var hysteriskt mycket folk en regnig lördag, men där misstänker jag att jag kände betydligt färre av besökarna.

Tjugonionde oktober.

Den tjugonionde oktober 1977 var en lördag. Jag var på Sandra i Kalmar, där Thor-Erics orkester spelade. Det var tre pauser under kvällen, och i varje paus var vi ett gäng som var ute i någon bil på parkeringen och drack alkohol i olika former. Det som slår mig såhär i efterhand är att jag inte var mer än sexton. Fast det verkar ha hjälpt att festa av sig när man var ung, för numera dricker jag nästan aldrig alkohol.

Denna kväll för tjugoåtta år sedan blev jag bjuden på middag och senare grogg till filmen uppe i Hälsingland. Jag hade åkt med bror och svägerska upp till Bollnäs, för att hälsa på min äldsta bror och hans familj. Det var precis innan dom jag åkte med själva blev föräldrar, så svägerskan var gravid. Kortet föreställer mig och mina bröder. Jag har i vanlig ordning inte bett om lov att lägga upp det, men tror (också i vanlig ordning) att det är preskriberat efter närmare trettio år. Nu kan man bara drömma om att se ut som innan man fyllde trettio. Notera snön som låg där uppe i norr redan i slutet av augusti. Notera sedan mina kängor, som inte var överdrivet tjocka. Framför allt var dom inte breda nog att rymma ett par rejäla sockar, och kallt var det så det räckte till och blev över. Jag tror vi var och kollade på skolan där bror och svägerska båda jobbade som lärare, och att kortet är taget utanför den. Det jag minns alldeles säkert är hur genomfrusna mina fötter blev. Innan vi kom hem till deras hus igen var jag så kall om fötterna så det värkte i dom. Jag trodde aldrig dom skulle tina upp mera.

Mörkt och regnigt.

För att rädda vad som räddas kunde av den här rumphuggna helgen, tänkte jag handla i morse, som jag brukar på fredagarna, fast jag hade jobbat inatt. Jag hade skrivit inköpslista till Kvantum och plockat ihop det som skulle med till återvinningen, så jag i stort sett bara behövde hem och vända. När jag ska iväg igen på morgonen brukar jag ta cykeln till jobbet. Igår kväll måste jag ha tänkt lite fel. Jag plockade ur paraplyet, som alltid ligger i ryggsäcken tyutifallatt det skulle ösregna när jag ska hem efter jobbet. Sedan tog jag en jacka utan luva, så jag var helt oskyddad från vädrets makter. Det slog mig inte förrän jag kom ut, och då var det uppehåll. När jag skulle hem i morse regnade det däremot. Jacka och byxor var ju lätt att byta när jag var hemma och vände. Däremot var jag inte så sugen på att bli dyblöt i håret, när jag skulle iväg igen. Det visade sig att en sanitetspåse var precis lagom stor för att passa på mitt huvud. Innan någon har lagt en blodig binda i den är det ju bara en vanlig plastpåse. Möjligen med undantag av texten utanpå, men den vände jag för säkerhets skull inåt. Jag var ändå glad att det var mörkt vid den tiden på dagen, även om jag antar att det inte räknas som förargelseväckande beteende att cykla omkring med en plastpåse på huvudet. Det var inte ens ljust när jag kom till Kvantum strax innan åtta. Morgnarna blir väl lite ljusare om vi ändrar klockan i helgen, även om det inte varar så länge.

 

 

Det går bra nu.

Igår kväll hade vår chef möte när vi kom, så vi fick lite information om läget. Nu ska vi köra igång även den sträng som hittills har stått stilla på natten, så det kommer ännu mer ny personal. Till den strängen behövs kamerainstruktörer, och det är bara att hoppas att det finns några som är intresserade. Annars kommer chefen att peka med hela handen, och att sätta någon som inte vill ha den på en så viktig position brukar inte bli bra. Det största problemet på nätterna är att det inte finns någon att ringa om det går åt skogen. Min chef förklarade visserligen för mig vem man får kontakta, men jag tvivlar på att den killen kommer att vara speciellt trevlig, om han blir väckt av telefonen vid halv tre. Den nya personalen börjar för övrigt drälla in redan nästa vecka. Då lägger en annan avdelning ner sitt nattskift, så det är åtminstone folk som kan trä, även om dom inte kan exakt det vi gör. Dom vet vad gulröta, brunröta, märg och kvistöppning är, så man slipper börja helt från grunden. Det kan bli mycket sånt efter nyår, om ingen ger alla våra Lernianer nya besked snart. Dom har bara kontrakt med oss fram till jul, och hittar dom då andra arbetsplatser med längre framförhållning är nog risken stor att dom försvinner. Två av mina kollegor hade varit på fackmöte igår där man diskuterade det faktum att företaget vill dra in vår planerade ledighet mellan jul och nyår. Förlänger man inte för dom Lerniaanställda innan dess, så lär vi inte vara så många kvar på vår avdelning som kan jobba då.

Gammelfaster.

Jag bjöd på godis på jobbet inatt, och ett par stycken undrade varför. Första gången visste jag inte själv att jag hade en anledning. Senare visade det sig att vi kunde fira att jag hade blivit gammelfaster. Jag stänger av signalen på min telefon innan jag går till jobbet, och sätter inte på den igen förrän jag stiger upp nästa kväll. Under dagarna kollar jag den om jag är uppe någon gång. Förhoppningsvis behöver ingen nå mig mer akut än så. Att försöka sova på dagtid, när det plingar in reklammess och samtal från försäljare, vore annars ingen hit. Strax efter att jag hade satt den på tyst igår messade min bror och meddelade den glada nyheten. Den gamla telefonen låg i skåpet hela natten medan jag jobbade, men tack vare att jag spelar på smartfånen såg jag meddelandet på första rasten. Då var klockan över midnatt. Jag svarade direkt, så jag hoppas att min bror tillhör dom intelligenta människor som också stänger av när han sover. Jag försökte messa ett grattis till den nyblivna modern också. När det inte fungerade dök ett vagt minne upp om att jag har ett annat nummer till henne i England där hon bor. Det hade uppenbarligen inte följt med till den nya telefonen. Mailat från den har jag bara gjort någon enda gång, så där saknades adressbok. Eftersom jag alltid använder den när jag mailar från datorn, har jag inga adresser i huvudet. Jag får kolla upp det där närmare i helgen, när jag är ledig. Inatt fick det bli ett kort grattis på Facebook.

ABGK.

Killen som skadade sig har varit sjukskriven i sex veckor, men i söndags var han tillbaka på jobbet. På söndagarna är vi där samtidigt med dom som jobbar helgskift på min förra avdelning, och en av dom killarna var nere och pratade med honom. Vi jobbade nattskift ihop ett tag, och nu visade det sig att dom där båda är bröder. Nybro är en liten stad. Jag har inte sett den skadade grabben på dessa sex veckor, men innan det hände hann jag konstatera att vi bodde åt samma håll från Kährs räknat. Jag promenerar oftast till och från jobbet, så vissa kvällar cyklade han förbi mig. Igår kom jag ut när han höll på att låsa upp cykeln, och då visade det sig att vi bor i trappuppgångarna bredvid varann i samma hus. Angående övertiden på torsdag, så kör dom lite olika upplägg på dom där båda avdelningarna. När folk är sjuka eller lediga kör vi på halvfart med den bemanning vi har. Sedan blir det övertid, eftersom vi har kommit efter. På min gamla avdelning plockar dom in ersättare på övertid så fort någon är sjuk eller ledig, för att kunna köra för fullt ändå. Det sämsta med det upplägget är att man helst ska veta innan vilken kväll man kan börja jobba igen, om man är sjuk. Att försöka men ångra sig i sista stund känns inte som något alternativ i det läget. Det blev lite halvtjatigt med en gruppsamordnare som ringde och frågade i stort sett varje dag. Jag har i och för sig inte varit hemma sedan jag bytte avdelning, men jag minns då inte att det var så på slitytan förr. Från stomavdelningen har det till och med hänt att jag har mött en flicka som var på väg hem igen redan när jag kom vid elva. Då hade hon varit där för att jobba över vid halv, men det fanns inget jobb till henne.