Döstäda.

Ett av svenskans nyare ord är tydligen döstäda. Det betyder enligt listan där jag hittar det att ”rensa ut och sortera personliga tillhörigheter för att undvika att anhöriga ska behöva göra detta efter ens bortgång”. Jag har minst sagt delade känslor i frågan. Visst kan jag tänka om vissa saker att det blir pinsamt när någon hittar dom efter mig, men vid det laget är det förhoppningsvis ingenting som berör mig längre. Inte ens om jag visste att jag skulle dö nästa vecka, skulle jag vara speciellt sugen på att börja slänga mina saker. Tycker dom som åker på det istället att det blir jobbigt, får dom väl hyra en container, så slipper dom sortera. Fördelen med att bo i en tvåa är att jag ändå är hyfsat bra på att rensa och kasta. Det blir nödvändigt, när man inte har plats att förvara hur mycket som helst. Min far bodde i villa, och hade helt andra förvaringsmöjligheter. När han dog hittade jag en av mammas tröjor. Då hade hon varit borta i arton år.

Trosor.

Boxertrosor hade jag tills för något år sedan inte alls förstått vitsen med. Jag tyckte varken dom såg praktiska eller sköna ut. När trosorna jag alltid har använt försvann från marknaden, provade jag en massa andra alternativ. Dom jag till slut föll för och trivdes bäst med var just ett par boxertrosor, som jag hittade på Kvantum. Då hade jag skickat efter trosor från flera andra ställen. Snacka om att gå över ån efter vatten. Sist jag ville känna mig lite snyggklädd tog jag på mig ett par vanliga trosor, som håller in lite av fläsket. Det var så obehagligt att dom inte gick ner på låren, så jag fick byta tillbaka till mina boxertrosor. Märkligt hur man vänjer sig.

Mammografi.

Mammografi ska man bli kallad till vartannat år, men dom senaste gångerna har det inte varit mer än 1½ år emellan för mig. Det kändes likadant den här gången, men nu var det tydligen bara tiden som hade sprungit ifrån mig. När jag kollade upp det var jag där senast för drygt två år sedan. Jag var ute på balkongen innan jag hoppade i duschen i morse, och det varken regnade eller blåste. När jag kom ut och skulle cykla till stationen hade det typiskt nog börjat regna, men det kunde ha varit betydligt värre. Det tog i framåt förmiddagen, och så genomblöt som jag var när jag kom hem igen, hade inte varit kul att lafsa runt på lasarettet. Jag har uppenbarligen aldrig varit där så tidigt på dagen förut, för jag blev rejält snopen när dörren in till mammografin var låst. Strax efter halv åtta blev i alla fall jag och en annan kvinna insläppta i väntrummet. Jag hade tid kvart i, men personalen drällde inte in förrän strax innan åtta. Märkligt att boka in mig innan dom ens har börjat jobba. Vid det laget började jag bli orolig för att inte hinna med bussen hem, och få vänta en hel timme på nästa. Förr var det riktigt kaos i det där väntrummet. Det fanns inte ens kölappar, utan vi som satt där och väntade skulle själva hålla ordning på och komma överens om vems tur det var. Sånt tycker jag så illa om att jag nästan övervägde att strunta i dom där undersökningarna. Nu har dom en terminal där man loggar in sig själv, så personalen vet att man har kommit. Däremot var jag osäker på om det faktum att damen jag kom in samtidigt med hann före mig till den, kunde betyda att hon skulle bli uppropad först. Nu gick det tydligen på tidsbokningarna, och jag hade den första, så jag hann med bussen hem direkt efteråt. När jag var klar satt det ett helt gäng med kvinnor i väntrummet, och såg ut att undra hur det kunde vara sån kö, när deras tid redan hade passerat. Den stackars sköterskan träffade nog fler surtanter än mig under förmiddagen.

Festligt.

Igår firade vi brorsonens födelsedag hemma hos mig, eftersom han och hans sambo är mera trångbodda. Det blev mat, dryck och lite sällskapsspel. Jag fick till och med spela Yatzy. Det var flera år sedan jag gjorde det någon annanstans än i datorn, eftersom ingen brukar vilja spela det med mig. Av någon anledning fanns det bara fyra tärningar i lådan, så jag fick hämta en i avvikande färg. Nu har jag lagt dit fem likadana, ifall det skulle bli fler gånger. Lite frågespel blev det också. Jag vann båda, så jag var nöjd och glad. Jag är ganska fumlig redan innan, och det blir definitivt inte bättre efter alkoholintag. Därför brukar jag ha mitt glas på bänken bredvid mig och inte på bordet där vi spelar. Igår hade jag det av någon anledning framför mig, och till slut slog jag förstås omkull det. Antingen måste jag ha vispat till det hårt, eller också landade det på något, för glaset gick sönder. Så drack jag rödvin, men svägerskans råd att lägga duken i kallt vatten visade sig vara mycket bra. Idag när tänkte jag spraya på fläckborttagare, innan jag stoppade duken i tvättmaskinen, hittade jag inte ens fläcken längre. Samma kvinna gjorde i vanlig ordning en insats för att förgylla min tillvaro genom att skriva fantasifulla etiketter till mina matlådor. Dom kommer att få mig att le varje gång jag tar en portion ur frysen. Jag bifogar bildbevis på att åtminstone jag hade en mycket trevlig kväll.

Ny diskpropp.

Jag tror att mina gummistövlar står kvar i vindsförrådet. Där har dom stått i så många år, så jag räknar med att gummit är uttorkat och att dom inte håller tätt längre. Däremot slog mig inte samma sak om diskproppen i köket förrän häromdagen. Då sipprade ändå vattnet långsamt ut ur diskhon varje gång jag använde den. Jag misstänker att jag har haft samma propp sedan renoveringen på nittiotalet. Uttorkad var den definitivt med tanke på hur sällan jag diskar för hand. Jag kan knappast skylla det på snålhet att jag aldrig har köpt någon ny, för när det äntligen blev av kostade den bara åtta spänn. Den var dessutom mycket större än den gamla, så den suger fast och täcker upp en bit runt om avloppshålet.

Tjugosjätte januari.

En av min ungdoms förälskelser hade hand om vågarna vi använde på min dåvarande arbetsplats. Han besökte företaget med jämna mellanrum, och jag antar att han kalibrerade dom eller något liknande. Han bodde i Skåne annars, så det var tack vare dom där vågarna vi träffades över huvud taget. Den tjugosjätte januari 1982 var han till exempel där. Samma kväll fick jag ett telefonsamtal, som jag faktiskt minns än idag. Det var en annan kille som var intresserad av en av mina arbetskamrater, och ville fråga om henne. Anledningen till att jag minns samtalet så väl är att jag stod och tvättade håret när det ringde. Jag svarade ändå, och genomled hela samtalet dubbelvikt över badkaret.
Två år senare satt jag nere i bowlinghallen en timme, och tittade när Cahoot spelade. Jag har egentligen aldrig varit intresserad av sport, men bowling har jag åtminstone ägnat mig åt själv. Ändå misstänker jag att det var som med fotbollsmatcherna jag såg som yngre. Spelarna var betydligt intressantare än själva spelet.
Året därpå körde kompisen och jag upp till Hyttan i Alsterbro på dans, fast det var full snöstorm. Kortet är från det året, och jag har min favoritklänning på mig. Med tanke på att det är taget hemma hos mina föräldrar, misstänker jag att jag använde den även i mindre festliga sammanhang. På dans var den definitivt med många gånger. Numera använder jag klänning på sin höjd någon gång per år. Snön ger jag mig inte ut i frivilligt. Definitivt inte med bil och definitivt inte om det är snöstorm.

Telefonen.

Min telefon lever sitt alldeles eget liv. Jag brukar enbart kolla symbolen på displayen för att se om jag har missat något, men den verkar inte vara något att lita på längre. En dag hittade jag ett missat samtal från någon som hade ringt tillbaka när jag var uppstigen och hade signalen på. Jag kan förstås ha haft musik på och inte hört den, men att det inte syntes något på displayen var lite läskigt. En annan kväll plingade det till, och jag fick upp två missade samtal. Problemet var att jag hade missat dom sex timmar tidigare. Att en människa glömmer att meddela någonting direkt är en sak, men riktigt så mänsklig vill jag inte att min telefon ska vara.