I väntan på ett (eller möjligen två) proffs.

Vi hällde upp vatten här för glatta livet igår, eftersom vattnet skulle stängas av idag. Ovanpå tvättmaskinen stod det fyra byttor. Dels för att dom var enklare att använda där än på golvet, dels för att påminna mig om att inte dra igång tvättmaskinen. Det första jag såg när jag kollade telefonen i morse var ett meddelande från Nybro energi om att avstängningen var framskjuten till på fredag. Jag duschade innan jag kröp i säng i natt, eftersom jag inte förväntade mig att ha tillgång till rinnande vatten när jag steg upp igen. Grannarna lär inte ha uppskattat det, och nu får jag göra samma sak igen på torsdag. Personligen tyckte jag mest att det var skönt att slippa börja dagen med en halvtimme i badrummet. Så hade jag inte pallat med både vattenavstängning och att vänta på vaktmästaren samma dag, även om dom två sakerna knappast har med varandra att göra. Särbon och jag lusläste bruksanvisningen till kyl och frys igår. Avrinningskärlet nämndes, men ingenting vare sig om hur man kom åt det eller att det kunde uppstå dålig lukt där. Nu har jag felanmält, och hoppas höra från vaktmästeriet under dagen. Man kan visserligen låta dom gå in med nyckel, men då har man ingen aning om när dom dyker upp. Nu ringer dom innan. Jag får dessutom en chans att höra vad dom säger om lukten, om jag är hemma och tar emot dom. Har jag tur lyckas jag flika in ett par andra frågor när dom ändå är här.

Arbetsmiljö.

När jag behövde en bild till ett blogginlägg om mitt sopskåp, hittade jag den på tidningen Byggnadsarbetarens webbsida. Att döma av tipsen på hur man skulle behandla olika sorters kunder, är det ingen lek direkt att jobba hemma hos folk. Det var dom som stod och hängde över arbetaren, dom som hela tiden frågade efter kostnaden för varje moment och dom som hade googlat fram det dom tyckte var bättre lösningar än vad den med utbildning hade tänkt sig. Så fanns det dom som inte hade städat där rörmokaren skulle in, gamla damer som ville bjuda på kaffe och yngre dito som ville bjuda på någonting helt annat.
Nu har jag sett årets upplaga av Kristallengalan. Dom brukar ha stor publik, men hade fått till ett klart sevärt format även i dessa Coronatider. Petra Mede var programledare, och hon kan rädda det mesta i den vägen. Det tiltade lite i huvudet på mig, när jag såg statyetterna. Jag hade någon typ av skalbagge i bakhuvudet. Till slut insåg jag att det var Guldbaggen jag tänkte på. Det är en filmgala och Kristallen handlar om tv. Den stora frågan nu är om jag har sett båda under flera års tid, utan att varken inse skillnaden eller ens att det är två olika galor.

Källan till stanken.

Att tiden rusar förbi så snabbt att man nästan tappar uppfattningen om hur länge sedan det är som saker och ting skedde, är jag säkert inte ensam om att uppleva. Det där utrymmet under diskbänken hade jag visserligen inte brytt mig om att plocka rent i på några år, men jag kunde aldrig ana hur många. När jag kollade datummärkningen på tonfiskburken som särbon städade bort, visade det sig att den troligen hade legat där i mer än tjugo år. I mitt kök upptäckte jag av en händelse att det faktiskt inte luktade värst vid diskbänken utan vid kyl och frys. En googling gav vid handen att det finns ett avrinningskärl någonstans, där det kan bli sörjigt och uppstå dålig lukt. När jag informerar särbon om det, kommer det att bli svårt att få honom att avstå från att försöka dra ut skåpet själv. Kyl och frys bildar en enhet som är både hög och tung, så jag är rädd att det tar en ände med förskräckelse. Det vettigaste vore förmodligen att ringa hyresvärden på måndag och be dom skicka sina killar att kolla det. Då är för övrigt vattnet avstängt här. Jag fick för en gångs skull syn på lappen på ytterdörren, och muttrade lite om den bristfälliga informationen. När jag kollade telefonen, visade det sig att dom till och med hade messat samma meddelande till mig. Någon glädje är det tydligen med att ha en egen sida med sina uppgifter på Nybro Energis webbplats.

Under min diskbänk.

Från och till luktar det illa i mitt kök. Om det är sopor eller avlopp ska jag låta vara osagt, men rosor doftar det inte. Jag brukar bära ut soppåsarna, spola med hett vatten i diskhoarna och köra en rengöringstablett i diskmaskinen. Hjälper inte det, så anser jag att jag åtminstone har gjort vad jag kan. Ett alternativ vore förstås att ringa in vaktmästeriet, men känner dom killarna ingen dålig lukt är den åtgärden inte till mycket nytta. Jag brukar hävda att det förmodligen ligger en död råtta under diskbänken. En bit in i det skåpet sitter det en skiva, som är ett par decimeter hög. Vad som kan tänkas finnas bakom den är inte helt lätt att ta reda på. Skivan går att plocka bort, men det är snudd på omöjligt att få den på plats igen efteråt. Alternativet är att sticka ner handen bakom den, utan att se vad som finns där, och det har jag på tok för livlig fantasi för att ge mig på. Nu är min särbo en handlingens man. Eftersom jag inte ville röra skivan, kröp han istället in med huvudet före så långt han tog sig i sopskåpet. Längst där inne hittade han tre Treorör, en tonfiskburk, ett antal burkar och tuber av plast och diverse annat skräp. Ingen död råtta dock. Städat fick jag i alla fall. Byttorna till sopsorteringen står i det skåpet, och jag är tydligen inget vidare på att sikta.

Datorstrul.

Att datorer lever sitt eget liv och sällan har någon logik i sina påhitt är ju ingen nyhet direkt. Att det numera finns datorer i allt möjligt gör inte direkt livet enklare för mig som är oteknisk. Mobiltelefonen är snudd på mer av en dator än av en telefonapparat numera. Häromdagen hade jag tagit tre selfisar på mig själv vid exakt samma tillfälle. När jag försökte lägga upp en av dom på Instagram kom jag aldrig vidare i processen. Jag förstod inte vad det var för fel, förrän jag försökte ladda upp bilderna på datorn. En av dom var som den skulle, men dom andra två gick inte att öppna. Det fanns inte ett enda program att uppbringa som stödde den filtypen. Ändå hette dom precis likadant alla tre. Inte lyckades jag googla mig fram till en lösning på problemet heller. Till slut gjorde jag som jag har gjort med nästan allting annat under dom tjugo år jag har haft dator. Jag hittade egna lösningar. Korten jag tar med telefonen är synkade med en molntjänst på nätet. I den mappen syntes av någon outgrundlig anledning ett av korten, så jag kunde hämta hem det därifrån. Återstod ett som enbart gick att se i telefonen. Där syntes det å andra sidan klart och tydligt, så jag tog helt enkelt en skärmdump av det. Uppdraget slutfört! 

 

Sladd.

Medan särbons kamera är inlämnad på service har jag lånat ut min lilla kompaktkamera till honom. Själv har jag under tiden insett att kameran i min telefon är bättre än jag hade förstått. När vi kommer hem från våra fotoutflykter brukar vi lägga in alla kort vi har tagit i datorn, och titta igenom dom tillsammans. Problemet med att ladda in mina från telefonen har varit att jag bara hittade en lämplig sladd. Den har fast plats vid sängbordet, eftersom jag nattetid laddar telefonen samtidigt som jag mäter hur mycket jag snarkar med en app. Det är väl inte hela världen att dra ur den och hämta den därifrån heller, men allra enklast hade det förstås varit att ha en sladd enbart till att ladda in kort med. Om jag hade ägt mer än en sladd till just den telefonen, så tyckte jag att den borde ha legat i någon låda nära till hands. Därför tog det några veckor innan jag klättrade upp i ett skåp i hallen, och lyfte ner kartongen med sladdar därifrån. Jag var så inställd på att inte hitta det jag sökte, men nästan överst i min sladdlåda låg sladden jag behövde. Nu blir livet lite enklare den tid vi har det såhär. Särbons kamera kan visserligen komma hem igen om någon vecka, men det kan lika gärna dröja betydligt längre i dessa pandemitider.

 

Mitt fynd.

När jag kom från min cykeltur igår hittade jag mannen i mitt liv uppe vid järnvägen (se bild). Det var bara ett stenkast därifrån som jag plockade upp honom första gången för ett knappt år sedan, men från det tillfället finns enbart kort på mig. Igår hade jag börjat fundera på om det snart var dags att lämna in min cykel igen. Jag tror att det dom fick skruva fast för några veckor sedan hette vevlager. Jag skulle återkomma om det blev glapp igen, men den gången var jag onödigt snabb. Jag gick in så fort det började kännas skumt. Killen i verkstaden tog en provtur, och hävdade att det lilla jag kände var helt normalt. Sedan dess har det blivit värre, men nu kom jag mig inte för att gå dit igen förrän det hade lossnat rejält. Särbon var orolig att jag skulle cykla i diket om alltihop släppte, så han körde ner med cykeln till reparatören åt mig. När han kom tillbaka med nyckeln och en rapport om att hojen var inlämnad, hade han vaniljbullar med sig som tack för hjälpen. Jo, jag fattar att det var jag som borde ha bjudit honom på någonting, men han är nu en gång världens snällaste. Fika blev det hur som helst.