Blogg 28/2 2021.

 Lördagspromenaden gick längs ett populärt promenadstråk och vi mötte många både bekanta och obekanta människor. Oftast hejar vi bara på folk i förbifarten, men igår stannade vi och pratade ett par gånger. Först med en äldre dam, som också bor här i området. Min favorit bland hennes repliker var: ”Men ni är inte gifta än?” Själv känner jag att har man aldrig varit gift tidigare, är det i senaste laget i min ålder. Å andra sidan är damen i fråga tjugo år äldre än jag, så från hennes perspektiv kanske jag inte är lika lastgammal. Nästa möte var med en tidigare arbetskamrat, som var ute och traskade med make och hund. Vi heter likadant i både för- och efternamn och jobbade på samma avdelning. För att skilja oss åt kallades hon Buss-Eva, eftersom hon tidigare hade jobbat på ett bussbolag. Undertecknad blev Paradis-Eva. Paradiset är namnet på området där jag bor. Av hennes hemsida att döma är det närmare tjugo år sedan hon slutade på golvfabriken och startade ett eget företag. Innan dess hann jag fylla fyrtio och som jag minns det var det hon som styrde med baguette och paket till mig då. Jag fick bland annat en ryggkliare, som hänger på sin krok i ett skåp här än idag.

Blogg 27/2 2021.

 Hannah Ekwall gick nyligen bort i cancer. Jag anar att hon var mest känd som hustru till tv-sportens Patrick Ekwall. Under året som hon var sjuk såg jag dom båda i någon reklam jag fick från Cancerfonden. Åtminstone i min värld kändes det mest som att det hade med makens kändisskap att göra. Rubriksättaren i min skvallertidning kände nog ännu mera så. Där löd rubriken: ”Ekwalls fru Hannah död”. Det tyckte jag lät i det närmaste respektlöst. Riktigt tragiskt blev det när änklingen sist i texten uttalade sig och sa: ”Jag vill också belysa att Hannah ju framför allt var Hannah och inte ’Patrick Ekwalls fru’”. Lite fundersam blev jag över om personen som satte rubriken alls hade läst texten. Hen kanske gick lika mycket på känsla som Patrick Ekwall själv gjorde, när han uttalade sig om hustruns sista vilja. Han berättade att Hannah hade en önskan att han och barnen skulle gå vidare. I nästa andetag kröp det fram att dom aldrig hade talat om döden, eftersom Hannah utgick från att hon skulle klara sig. Ändå vet han att hon ville att han och alla andra i hennes närhet skulle göra allt för att se fortsatt ljust på livet. I den tryckta tidningen fanns åtminstone bara den vänstra halvan av bilden nedan med. Kollaget kommer från nätupplagan. Det får mig att känna att alltihop handlar mer om maken än om Hannah själv.

Blogg 26/2 2021.

 Dom senaste åren har jag haft hemförsäkring genom facket. Jag kunde förmodligen ha fortsatt vara medlem där fast jag slutade jobba, men det har aldrig varit någon av mina favoritföreningar. Jag sa upp mitt medlemskap så fort jag hade avanmält mig hos arbetsförmedlingen och vid månadsskiftet går uppsägningstiden ut. Planen var från början att byta tillbaka till mitt gamla försäkringsbolag, men flera personer i min närhet rekommenderade mig att stanna hos Folksam. Jag kontaktade dom via mail redan i höstas och allt skulle gå per automatik. Jag blev ändå nervös när jag inte hade hört någonting från dom med bara ett par dagar kvar, så idag ringde jag kundtjänst för att få lite klarhet i läget. Jag valde alternativet att legitimera mig med mobilt bank-id, för att få snabbast möjliga service. När allt inknappande av personnummer och kod var klart, fick jag veta att jag hade plats 177 i kön. Å andra sidan hade dom mer än 250 handläggare. Kötiden var därför ändå inte mer än sju minuter och det kändes överkomligt. Efter denna korta väntan fick jag tala med en ung (?) man som på bred skånska förklarade för mig att allt var lugnt. Facket meddelar tydligen inte försäkringsbolaget förrän efteråt att jag inte är medlem där längre. Först då skickar dom ut ett nytt erbjudande till mig, men enligt honom ska jag ändå vara försäkrad hela tiden. Jag har väl inget annat val än att lita på honom.

Blogg 25/2 2021.

 I en av mina prydnadslampor sitter det en päronlampa. Jag har inte testat, men jag har en bestämd känsla av att det är den enda glödlampa som får plats i den. När lampan slocknade senast var den enda av den sorten som jag hade kvar på 25 watt. Jag vill gärna ha så svaga glödlampor som möjligt när det enbart gäller dekoration, så lite märkligt kändes det. Jag tänkte att jag ändå kanske hade en så pass stark lampa där, men den gamla var bara 15 watt. Jag måste således ha glömt att köpa nya lampor sist jag bytte den. Det höll jag för övrigt på att göra nu också. Glömma alltså. Jag skrev visserligen upp päronlampor på min shoppinglista direkt. När jag tände lampan nästa gång och störde mig på det skarpa ljuset, slog det mig ändå att jag inte hade sett någon notering om glödlampor på lappen som skulle med till Kvantum. Det som hade hänt var att den långa listan som hänger på kylskåpsdörren hade blivit full, så jag hade fortsatt skriva på baksidan. När jag sedan skrev rent den glömde jag att vända på den. Bilden har jag lånat på en auktionssajt på nätet, där någon hade fått mer än 500 kronor för en likadan lampa. Det kanske är läge att sälja den? Å andra sidan såg jag någon annan som bara hade fått en dryg hundralapp för sin.

Blogg 24/2 2021.

 Jag får bestämt ta ett snack med mina bröder om sånt jag inte minns när det gäller vår morfar. Mina morföräldrar skildes i början av sextiotalet. Mormor gifte om sig direkt och var sedan gift med sin Tage livet ut. Enligt texten intill fotot nedan heter kvinnan till vänster Britta. Jag har ett vagt minne av att det kan ha varit någon som morfar hade sällskap med efter skilsmässan, men jag kan också ha fel. Det är mitt huvud som sticker upp mellan hennes och morfars. Det kanske inte är så konstigt om jag inte kommer ihåg alla detaljer, för jag var bara ett par år gammal. Gulli, som morfar var sambo med på sjuttiotalet, minns jag i alla fall klart och tydligt. Jag bodde hos dom vid något tillfälle när mina föräldrar var bortresta. Tack vare att hon tog mig med till en fotograf, har jag en uppsättning med fina kort på mig själv i tioårsåldern. Så var jag med dom på en bussresa till Oskarshamn med någon förening. Senare på sjuttiotalet var morfar tillsammans med en dam som kallades Lisbet, fast jag tror att hon egentligen hette Elisabet. Möjligen var det så att hon dog ifrån honom, men jag är osäker på det också. På åttiotalet umgicks i alla fall morfar med Stina i flera år. Sin allra sista flickvän hade han på sjukhemmet där han tillbringade sina sista år. Det var ett demensboende, så damen han satt och höll i handen trodde att morfar var hennes make Oskar. Han levde dessutom fortfarande, så det bör ha varit aningen förvirrat när han kom på besök.

Blogg 23/2 2021.

 Igår kom våren till Nybro. Så sent som i helgen hade jag på mig parkasen, som särbon kallar jackan på den högra bilden, när vi var ute och plåtade. Han har en nästan likadan, men hävdar att den inte alls är speciellt varm. Min är den varmaste jacka jag någonsin har ägt. Den går dessutom så högt upp i halsen att jag inte behöver någon halsduk eller ens en scarf för att hålla tätt där. Det klagomål jag kan hålla med mannen i mitt liv om gäller dragkedjan. Den är inte lätt att ha med att göra. Det finns flera människor i Nybro som har hjälpt mig med den genom åren. Igår var det plötsligt tio grader varmt, så jag plockade fram den bruna jackan till vänster i bild. Den fungerade som vinterjacka innan jag skaffade parkasen, men numera använder jag den höst och vår. Den är inte alls lika varm och det blåser rakt in vid halsen på den. När jag vägde som mest för tjugo år sedan fyllde jag upp den, men numera har min hals lite andra dimensioner. Jag kände mig ändå nästan onödigt påpälsad med tanke på temperaturen och att solen dessutom gassade. Känslan förstärktes av att en karl sprang runt på en fotbollsplan iklädd shorts och med bar överkropp. Det kändes lite surrealistiskt att se snön och en halvnaken karl samtidigt.

Blogg 22/2 2021.

 Det finns saker och företeelser som har varit väldigt viktiga för mig under många år, som jag saknar förvånansvärt lite numera. I själva verket inte alls. Så länge jag var ute på dans en eller två kvällar i veckan, kändes det som om det på det stora hela var livet. Nu är det tjugofem år sedan jag slutade dansa. Jag var inne på Kristallen här i Nybro på ett studiebesök för några år sedan. Det var jättekul att träffa några av dom jag hade tappat kontakten med, men ingenting som gav mersmak. Morgontidningen var jag snudd på beroende av tills för något år sedan. Jag bläddrade igenom hela och läste rubrikerna till och med på Torsåssidan. Lördagstidningen med det stora korsordet var det bästa på hela helgen. Så träffade jag särbon, och insåg ganska snart att det inte ens fanns ens en teoretisk chans att jag skulle hinna titta i alla tidningarna. Numera skummar jag bara familjenyheterna och Nybrosidan på nätet. Att slippa hämta tidningen på dörrmattan varje morgon och att inte behöva bära kilovis med gamla tidningar till återvinningen, känns mest som en lättnad. Bil var jag som dom flesta andra beroende av i tio år efter min artonårsdag. Efter att jag hade sålt min sista bil började samma jakt efter skjuts, som i tonåren innan jag hade körkort. Sedan anpassade jag mig, och slutade fara omkring. Numera saknar jag i stort sett bara bil när det är dags att veckohandla. När vädret är som på kortet från 1985, föreställande min bil, är jag rentav tacksam att jag ingen har.