Det ringde på min dörr, och utanför stod två män. Det är ungefär så mycket som man ser genom mitt lilla tittöga. Jag har sett att det finns lösningar där man kan se en bild på en skärm på den som står utanför, men så sällan som det ringer på min dörr känns det knappast som om det vore värt pengarna. Nu googlade jag och såg att den billigaste bara kostar några hundra, så jag får nog ändra mig till att det inte är värt besväret med att montera den. Det är samma sak med dörrklockan som en bekant från min ungdom hade. Den spelade musik istället för att bara ringa, men det händer som sagt bara några få gånger per år att någon trycker på knappen till min dörrklocka. Då är det ändå inte ens önskvärt hälften av gångerna. Nu presenterade den ene mannen både sig och den andre. Dom såg ut som Jehovas vittnen, och dom brukar uppföra sig ungefär så, men säker var svårt att vara. Jag vill varken låta bli att öppna eller dra igen dörren framför näsan på någon, om det skulle vara något viktigt. Om jag inte sover. Då skiter jag fullständigt i vilket, och går inte ens upp och kollar. Det är knappast lönt, eftersom folk hinner försvinna innan jag har kommit ur sängen, fått på mig morgonrocken och låst upp ytterdörren. Jag har i alla fall lärt mig the hard way att inte slå upp dörren på vid gavel. Van vid att få nobben pratade han en bra stund utan att komma till sak. Jag kikade genom min dörrspringa tills jag var säker på att det var tidskriften Vakna! som låg överst på portföljen han höll i famnen. Då sa jag nej tack, stängde och låste dörren. Jag hoppas han förstod att det var honom och hans kollega jag tackade nej till och inte till Jesus.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar