När man har såna brottarlår som jag har, gnids dom mot varann när man går, och alla byxor slits mest på insidan av låren. Det händer så snabbt att jag knappast kan kassera byxorna så fort dom ser nötta ut där. Jag får vänta tills det går hål. Det ultimata vore förstås om det blev ett litet hål först, men det händer sällan. Det är lite ketchupeffekt på byxbenen. Först händer ingenting, sedan händer ingenting och sedan väller plötsligt hela låret ut ur det trasiga byxbenet. Det hände mig för några år sedan, när jag böjde mig ner efter något på golvet på jobbet. Dom senaste byxorna jag fick slänga körde jag fingrarna genom tyget på när jag tog på mig dom här hemma. Igår hade jag inte samma tur. Det är oklart om jag bara inte märkte att det var hål förrän jag kom till jobbet, eller byxorna sprack när jag cyklade dit. Ställd inför faktum fick jag förslaget att laga med silvertejp, eftersom det är så man lagar allting annat där jag jobbar. Jag tyckte det kändes som överkurs, och planerade snarare att klippa av det andra byxbenet också, om det hade spruckit runt om. Jag slapp jobba i shorts, för hålet sprack aldrig upp ytterligare under natten. Nu har jag helgen på mig att hitta ett par andra byxor att ta till jobbet. Man får visserligen arbetsbyxor av företaget, men mitt underliv är inte konstruerat så att jag kan sitta i dom. Jag har visserligen någon kollega som står och jobbar hela nätterna, men jag blir yr om jag inte sitter ner vid det löpande bandet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar