Att jag skulle kunna vänja mig vid att ha huvudbonad trodde jag inte själv, förrän jag blev av med håret. Plötsligt hade jag ingen frisyr att ta hänsyn till och i vintras var det gudomligt varmt och skönt med mössa och att slippa frysa om öronen. När mitt hår började växa ut igen fick jag överta ett par av särbons kepsar. På den ena finns till och med hans initialer, så alla kan se vem jag tillhör. Jag ser den som en jättelik förlovningsring. Den andra är klarröd och känns verkligen som mitt signum numera. När jag cyklar är blåsten ett problem. Tills helt nyligen hade jag lyckats hålla kepsen kvar på huvudet och rädda den när den var på väg att blåsa av. När jag cyklade till Kvantum i veckan blåste det för hårt för såna manövrar. Plötsligt flög kepsen all världens väg och jag fick jaga den en bra bit. Som väl var kom det ingen bil just då och den försvann inte in under någon av dom som stod parkerade längs gatan. Mardrömmen vore att den blev överkörd av någon bil, när den flög ut i gatan. Den här gången gav jag upp och tog inte på mig kepsen igen. Jag mötte en man med betydligt mindre med hår än vad jag har, som också hade fått ta av sig sin.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar