Min älskade särbo och jag cyklade tillsammans till Kvantum igår. Vi hade två fullastade cyklar på hemvägen, så på något annat sätt hade det knappast gått. När det ska handlas är en av dom gånger jag saknar bil allra mest. När jag stod vid den ena pantmaskinen kom en man och ställde sig vid den andra. Han sa ett par ord och när jag såg att det var en bekant tyckte jag att det var märkligt att han hade känt igen mig bakifrån. Det hade han nu inte. Han visste inte ens vem jag var framifrån, så det fick jag berätta för honom. Pantkvittot brukar jag lägga i telefonfodralet, för att komma ihåg det när det är dags att betala. När jag nu kom ur mina rutiner hamnade det i jackfickan istället. Där hittade jag det inte förrän jag skulle cykla hem. Nu har jag skrivit upp det på komihåglistan till nästa gång det är dags för ett besök på Kvantum.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar