Det enda problemet jag hade med läkaren på hjärtmottagningen i måndags, var att hon satt framför ett stort fönster. Jag hade lite svårt att se henne, när det var så ljust bakom henne. Huvudsaken var förstås att jag hörde henne. Hon talade mycket bra svenska, fast hon hade ett utländskt namn, och det underlättade förstås. Eftersom blåsljuden inte hade blivit värre på ett år, kommer dom inte att kalla mig för fler kontroller. Skulle jag bli sämre får jag gå till vårdcentralen, så skickar dom in mig dit för ett nytt ultraljud. Det kan tydligen bli hjärtsvikt av det här med tiden, men det är inte alls säkert. Hon visade mig klaffen på ett konstgjort hjärta som stod på hennes skrivbord. Den riktiga kan man tydligen byta, om det skulle krisa till sig. När hon skulle kolla om mina ben var svullna, passade jag på att fråga varför dom ser ut som dom gör. Hon hävdade att jag har sköra kapillärer. Jag får lära mig det uttrycket, så jag vet vad jag ska svara nästa gång någon undrar. Jag har visserligen inte klänning mer än ett par gånger om året, men det händer.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar