Jag ser lite halvtaskigt på långt håll. Tillsammans med min ansiktsblindhet betyder det att jag har svårt att se om dom jag möter ute är några jag borde hälsa på. Det känns lite fånigt att starrbliga på vilt främmande människor. I helgen gjorde jag som vanligt och försökte avgöra på avstånd om damen jag mötte verkade bekant. Hon påminde lite om en före detta arbetskamrat, men hon har flyttat uppåt landet, så hon kunde det knappast vara. Så långt i mina funderingar släppte jag tydligen alltihop, för precis när hon skulle ha passerat mig sa hon ”Hej Eva”. Först då såg jag att det var min hårfrisörska. Hon har klippt mig i över tjugo år, så henne kan man tycka att jag borde känna igen vid det här laget. Möjligen kan jag skylla på att vädret var vackert och jag hade solen i ögonen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar