Strömavbrott.

Igår var det strömavbrott en stund mitt på dagen. Jag vaknade och såg att displayen på klockradion var svart. Annars kan det vara lätt att missa, och det är förstås inte så bra, om man har någon tid att passa eller så. Min gamla klockradio verkar ha varit mer mekanisk, för den knäppte och levde när strömmen kom tillbaka, så jag vaknade av det. Den jag har nu smyger igång med allting nollat, och att tiden är fel vet man ju inte så mycket om när man har sovit. Det jag brukar reagera på är istället att siffrorna lyser mer än vanligt. Jag dimmar ner dom till det lägsta, men efter ett strömavbrott lyser dom upp halva rummet. Larmet är enkelt att ställa igen, men tid och datum är lite knöligt att ställa in. Det är en pytteliten knapp på baksidan av klockradion man ska trycka på. Den är extra svår att se, eftersom det sitter två olika knappar intill varann. Det är ju bra om man trycker på rätt knapp. Kommen så långt mindes jag att jag brukar få ta till en ficklampa för att se vad det står på dom där små knapparna. Nu hade jag med mig mobiltelefonen, för att få rätt tid, och för första gången insåg jag nyttan av att det finns en ficklampa i den. Lite orolig blir man ju att strömmen ska försvinna igen, när man har ställt in alltihop, men det klarade sig. Jag läste senare att det hade varit strömavbrott både i Nybro och Emmaboda. Det var visst något tekniskt fel. Ju mer teknik vi får, desto mer sårbart verkar samhället bli.

Regn.

I och med att jag inte cyklade till Astrakanen förrän vid tio i fredags, och sedan blev kvar där i drygt en timme, befann jag mig ute i Madesjö när det började ösregna. Det är andra änden av Nybro och nästan utanför till och med. Jag var mest rädd att förbandet, som skulle sitta kvar ett par dagar, skulle bli blött, men det visade sig att hon hade satt någonting vattenavstötande längst ut. Mest synd tyckte jag om studenterna, som jag hade sett när jag gav mig iväg hemifrån. Tjejerna hade minimala, vita klänningar. Det var mulet redan då, men jag hörde dom säga till varann att huvudsaken var att det var uppehåll. På Facebook såg jag i och för sig ett kort på studenter i Kiruna, och där snöade det! Det kändes snäppet värre i juni.

Tolfte juni.

Huruvida den tolfte juni är att räkna som vinter eller sommar verkar ha varierat över åren, åtminstone när det gäller vilka dansställen som gäller. Sandra dansrestaurang i Kalmar och logdansen på Stallet i Vassmolösa hade åtminstone tidigare samma ägare, så det ena öppnade för säsongen när det andra stängde. Ändå har jag varit på båda ställena detta datum olika år. 1976 var vi på Lundegård på Öland. Thorleifs spelade, om det kan vara av intresse. Jag vann en nalle. Antingen köpte jag ofta lotter när jag var där, eller också var det många vinster på dom, för jag samlade på mig en hel del nallar genom åren. 1981 var det avslutning för sommaren på Sandra, men året därpå åkte jag Ford Granada med kompisen till Stallet. Jag minns hur hon beskrev den där bilen som att det bara mullrade till när man trampade på gasen. Tidigare den dagen hade jag varit på Öland och virkat. Jag syns på kortet med min virkning, även om det är taget vid ett annat tillfälle. 1983 var vi också på Stallet, så då var det tydligen söndagsdanser som gällde. Då hade vi varit på Kalmar marknad under dagen. Den brukar vara i juli numera, om jag inte minns helt fel. 1987 hämtade min bror och hans fästmö mig vid jobbet på kvällen. Dom var nere från Hälsingland, eftersom dom skulle gifta sig i Kalmar dagen därpå. Nu är dom skilda sedan många år. 1990 hade jag dragit med min gravida svägerska som förkläde vid ett läkarbesök. Jag hade hittat en knöl i ena bröstet, och gillade inte läkaren jag fick vid första besöket. När jag inte fick byta tog jag istället med mig sällskap till provtagningen, för att slippa träffa honom ensam.

Vårdpersonal.

Eftersom jag har lätt att få blåmärken, syns det idag tydligt var läkaren satte bedövningssprutorna igår. Han var för övrigt tysk, men talade väldigt bra och tydlig svenska. Sånt uppskattar jag. Jag tycker det är jättejobbigt om jag inte förstår vad någon säger, och framför allt en läkare då. Han som opererade mig i ansiktet var från Polen, och fick rita för att förklara vad han tänkte göra. Om man bara tar bort någonting precis under ögat, kan man tydligen aldrig stänga det ögat igen. Det intressantaste igår var annars sköterskan som assisterade läkaren. Hon hade bara varit på Astrakanen ett par dagar, och gick egentligen bredvid någon annan, så han fick visa henne vad hon skulle göra. Hon hade jobbat på kommunen innan, och det blev visst en annan typ av arbetsuppgifter. Vi konstaterade att om jag lever tills det är dags för mitt årliga läkarbesök i februari, så är hon fullblodsproffs på sina nuvarande arbetsuppgifter vid det laget. En mycket trevlig flicka var det hur som helst. När vi var klara blev jag tvungen att cykla ut till Madesjö, för att få tag i en packning till duschslangen. Det är lite obehagligt när det rinner vatten från mer än ett ställe. Killen där sa att den gamla kunde ha fått en smäll och gått sönder. Jag blev förvånad, eftersom jag trodde den var mjuk, men när jag skruvade bort munstycket var packningen mycket riktigt i småbitar. 

Trasigt finger.

Mina naglar har blivit extremt sköra på senare år. Dom värsta delar sig på längden, och sprickan går så långt ner att det är omöjligt att klippa nageln så kort. Att klä av och på sig kläder har visat sig vara det värsta. Det har hänt att jag har fastnat så blodet har sprutat, när nageln har slitits sönder. Till slut hittade jag ett medel som hjälper, och nu får det bli en kur ibland. Ett annat fenomen är att det blir väldigt ömt i "hörnet" vid fingertoppen. Det är lite oklart om jag blir sån av jobbet, eller det bara gör extra ont att jobba med det, eftersom jag använder händerna hela tiden. På stommen var det riktigt plågsamt, när jag stötte i någon av mina ömma fingrar varje gång jag skulle ta ett knippe lameller eller ändbitar. Jag har till slut lärt mig att fila bort hörnet på nageln, eftersom det känns som om det gick rakt in i köttet på fingret. Nu senast var det pekfingret, och jag har fått ta en bra bit på sidan av den, för att komma åt det onda. Just den nageln är nämligen så kupad, att den hade krupit extra långt in i fingret. Innan jag gav mig på den, vaknade jag en dag av att den värkte, så jag inte trodde jag skulle kunna somna om. Inte visste jag var och hur jag skulle lägga handen för att inte komma emot det onda. Det brukar bli bättre på ett par veckor, men det här har bara blivit värre. Som tur är sitter fingret ifråga på vänster hand. Hade det varit höger så hade jag varit riktigt handikappad. Idag hade jag bestämt mig för att låta sköterskan på Astrakanen ta över, innan jag lyckades egenvårda mig till en blodförgiftning. När jag anmälde mig tyckte läkarsekreteraren att det var bättre att jag träffade en läkare. Det var inflammerat, och en sköterska kunde inte skriva ut antibiotika. Att det var samma pris visste jag faktiskt inte. Jag hade trott att sköterskemottagningen var en budgetvariant. Den öppna läkarmottagningen stänger vid tio, när dito sköterskemottagning öppnar, så jag antar att jag hade tur som slapp komma tillbaka. Istället för antibiotika valde jag att lägga mig på operationsbordet. Efter två bedövningssprutor och lite karvande var allt som var inflammerat plus en bit av nageln borta. Det var en mer drastisk åtgärd än när en sköterska för trettio år sedan penslade med lapis, för att det skulle försvinna. Jag vet inte ens hur det ser ut nu, men jag fick tvätta blodet från handen innan jag vågade mig ut på stan. Nu har det i alla fall en rejäl chans att gå åt rätt håll och börja läka.

Telefonnummer.

Det slog mig plötsligt att telefonnumret till våra vaktmästare fortfarande stod under Aptare i min telefon. Frågan var om jag hade glömt att ändra numret också, eller dom rentav hade kvar samma. Jag rotade bland alla papper som har kommit sedan övertagandet, utan att hitta någon uppgift om det. Till slut kom jag på att jag hade satt upp en stor lapp på kylskåpet, om att dom skulle komma och justera ventilationen. På den stod numret man skulle ringa om man hade frågor, och visst var det samma som innan. Sedan pratade jag med en av killarna när dom var här, och helt säker lät han inte på hur det blir med det där. Byter dom nummer kommer de förstås ut information med det nya. Jag kan tycka att allt sånt borde ha varit klart när vi fick veta att vi hade nya ägare, men ibland verkar övertagandena gå nästan lite väl snabbt.

Hastighetsbegränsningar.

Ibland kan jag tänka mig att mycket av kritiken våra folkvalda och andra i styrande ställning får hänger ihop med bristande information. Jag blev själv upprörd när jag läste på nätet att hastighetsbegränsningarna skulle ändras i Nybro. Dom skulle nämligen sänkas i dom centrala delarna, men höjas på Norra vägen, där jag bor. Jag hade inte hört något så dumt på länge. Det springer folk över vägen här utanför, och det ligger en viadukt precis här intill, så dom hinner inte se bilarna komma som det är. Framför allt som inte speciellt många håller sjuttio, som det är tänkt. När en bekant fick fortkörningsböter på Norra vägen fick jag lära mig att det absolut inte är någon väg man håller sjuttio på. Nu såg jag alltså framför mig hur jag skulle få se en massa otäcka olyckor genom köksfönstret. Dom ville ha in åsikter, men eftersom jag själv sällan är ute på det hållet, brydde jag mig inte om att göra min röst hörd. Tur var det, för i min morgontidning var upplägget mer preciserat. Åttio kilometer i timmen skulle det bara bli på den del av vägen som i princip går genom skogen. Här utanför sänks farten istället till sextio, och på andra sidan viadukten till fyrtio kilometer i timmen. Texten jag läste på nätet blev klart missvisande, för där stod det bara: "Bland annat höjs hastigheten på Norra vägen från nuvarande 70 kilometer i timmen till 80."