Sjunde mars.

Både min farfar och min pappa gick bort den sjunde mars, men med tjugofyra års mellanrum. För mig, som gärna vill tro på något mer än den krassa verkligheten, är det självklart att det var farfar som hämtade sin son. Hata slumpen, som Leif GW Persson brukar säga. Kortet nedan är snudd på det enda jag har på båda männen tillsammans. Det är taget julafton 1972 i mitt föräldrahem. Det var nog snudd på enda gången på året som någon av dom använde slips. Det är farfar till vänster och pappa i mitten. Mellan dom sitter farmors bror, som alltid var med hos mina föräldrar på julafton. Jag brukar jämföra mig med honom, när jag som faster blir medbjuden på tillställningar hos brorsans familj. Till höger sitter mamma och farmor. Jag fick besked om båda dödsfallen på telefon. Mamma ringde 1983 och berättade att farfar hade gått bort. 2007 hade jag en mobiltelefon, som låg i skåpet i omklädningsrummet medan jag jobbade. På den hade jag ett meddelande från min bror på morgonen, när pappa hade somnat in. Han kom med sin familj till Nybro och hämtade mig, och så åkte vi till sjukhemmet i Borgholm och tog ett sista farväl. Mitt starkaste minne är pappas flickvän, som kände på honom och konstaterade att han fortfarande var varm på magen. Hon ville nog inte riktigt släppa taget, fast hon var sjuksköterska, och hade bra koll på livets förgänglighet. Nu vilar pappa och farfar bara någon meter från varandra, på kyrkogården i den öländska församling där dom levde och verkade.

Långdraget.

Nästan fem månader efter att jag skadade benet på jobbet har jag äntligen lyckats få ut alla pengar jag kände mig berättigad till. Det kan vara så att jag är helt dum i huvudet, som inte lyckades få det rätt direkt. Själv tycker jag förstås att det borde finnas en poäng med att göra alltihop så enkelt så det är idiotsäkert. Det allra smidigaste vore kanske att ta uppgifterna direkt från företaget där jag jobbar. Tre månader efter olyckan fick jag till slut pengar från Försäkringskassan, och ett par dagar senare lite till från Afa försäkring. Jag hade lämnat kvitton både från vården och för sjukresor dit, så lite undrande blev jag när det bara kom en klumpsumma. Det visade sig att dom bara hade fått anmälan om sjukskrivning, inte om någon arbetsskada. Det var bara att fylla i alltihop igen. Jag kan svära på att jag hade gjort det tidigare, för jag kände igen frågorna. Det var dessutom exakt samma frågor som jag satt på övertid på jobbet med en chef och ett skyddsombud och fyllde i. Vad var meningen med det, om dom inte skickade anmälan vidare? Det var hur som helst värt besväret, för efter det fick jag flera tusen för inkomstförlust och nästan lika mycket för sveda och värk. Efter lite mer strul med deras dokumenttjänst fick jag till slut ersättning för läkarbesök, kryckor och sjukresor också.

ICAs nätbutik.

Jag vidhåller att väglaget i vinter hade gett Kvantum guldläge för att få kunder som ville ha utkörning i nätbutiken. Kommer det igång under en årstid när man tar sig dit på cykel, lär det hänga både på vad det kostar och när man kan få varorna utkörda, om jag nappar eller inte. I helgen som gick hade jag inte brytt mig om vare sig det ena eller det andra, bara jag hade sluppit cykla till andra änden av Nybro. Och skulle jag väl komma igång har jag en känsla av att det kommer att kännas på tok för bekvämt för att jag inte ska fortsätta handla på nätet. Möjligen med undantag för dom veckor när jag har något paket att hämta ut. Är jag ändå där kan jag lika gärna handla samtidigt. Fast jag har förstått att andra inte tänker likadant. Dom som handlar på nätet redan nu, kör ju sedan ändå till butiken och hämtar sina varor. Jag kollade just mina vanligaste köp i nätbutiken. Jag trodde min sida skulle vara tom, eftersom jag inte har handlat i Internetshoppen, men det gick tydligen på ICA-kortet. Allt jag har handlat i modern tid fanns lätt tillgängligt. Det var lättare att hitta det jag skulle ha där än i den fysiska butiken. Det gäller även sånt jag inte har köpt tidigare. Undrar jag om dom har en vara är det bara att skriva in den i sökfältet.

Limma ihop.

Om någon undrar vad jag använder superlim till, så är det oftast mina figuriner. Det är lite vågat att omge sig med såna, när man är så klumpig som jag. Jag har dom både i hyllor och på fönsterbrädena istället för blommor. Ibland slår jag sönder någon så totalt att den går i soporna, men många fler är lagade med superlim. Häromdagen hittade jag något som såg ut som en liten pinne på golvet. Jag kunde inte avgöra om det hade varit något ätbart i ett tidigare liv, eller något annat som jag inte kunde placera. Jag tänkte spara den, så jag inte skulle komma på efter att ha slängt den var den hörde hemma. Jag hann aldrig lägga undan den, för medan jag satt kvar på golvet trillade polletten ner. En av mina figuriner är en golfspelare. Det är förresten flera, men på just den här är klubban lös. Den har ramlat iväg förr, men den här gången slogs tydligen en bit av, utan att jag märkte det när jag satte tillbaka den. Min lilla flaska med superlim var så gammal och välanvänd att det inte gick att få ut något mer lim ur den. Jag fick använda Karlsons klister att limma ihop klubban med. Det brukar fungera till det mesta. Redan som barn hade jag hört versen ”Om ditt hjärta brister, laga det med Karlsons klister.” Den tuben är dessutom större. Det går att få ut lim som inte är hoptorkat ur den, fast den troligen är ännu äldre än flaskan med superlim.

Veckohandlat.

Det är illa nog att ge sig ut och cykla i det väglag som råder, utan att det snöar också. Igår morse vägrade jag, men idag tog jag mig ner till Kvantum, innan det började tätna mellan snöflingorna. En (mycket ung) man hade visserligen erbjudit sig att skjutsa mig, men han jobbar i helgen. Ungdomarna är väl lite piggare, men själv skulle jag ha varit tacksam att slippa ge mig ut i snön igen efter att ha jobbat hela dagen. Den absolut enda fördelen med att ta sig fram över puckelpisterna var att det krävde så stor koncentration att jag knappt hann känna av min onda rygg. En mycket ambitiös snöröjare var i färd med att skrapa Storgatan helt ren. Jag hade förstås föredragit att han hade tagit cykelbanan. Cyklar har smalare däck än bilar, så där blir det ännu mera spårigt. Dessutom sitter man betydligt säkrare i en bil. Jag har uppenbarligen inte behövt något från hyllan med el- och cykeltillbehör sedan dom byggde om på Kvantum. Nu var hela sektionen försvunnen, och jag kunde inte påminna mig att jag hade sett den någon annanstans. När jag frågade en tjej i andra änden av butiken förstod jag varför. Utrymmet där dom prylarna fanns nu ligger direkt till höger när man kommer in. Där går jag alltid vänstervarv förbi hyllan med snacks. Jag var på väg att ta en extra sväng tillbaka, men så hittade jag superlim bland kontorsvarorna. Det var det jag sökte, men jag hade aldrig trott att kontorsnissar använde sånt. Nu kommer jag att fundera hela natten på vad dom kan tänkas vilja limma som kräver superlim.

Brand.

När jag traskade till jobbet igår kväll blinkade det av blåljus från sågverksplanen, så det syntes halvvägs hem till mitt. Tre av brandförsvarets bilar stod med alla ljus på, och en var på väg därifrån. Vi är inte mycket för att utrymma på Kährs (vi kör mera med naturlig avgång), så jag frågade en brandman för säkerhets skull, men han påstod att det var lugnt. Om det ser ut som ett helt tivoli när det är lugnt, kan man undra hur det ser ut i skarpt läge. Jag läser nu på nätet att det brann i ett fläktrör, och sånt tror jag kan bli otäckt ganska snabbt. Hur som helst var fläktarna avslagna när vi kom, och risken avvärjd för att hela fabriken skulle blåsas ur. Däremot kan vi inte jobba utan fläktar, eftersom det blir mängder av spån och damm när man bearbetar trä. Städat hade skiftet innan gjort minutiöst, så mina kamrater gick upp i fikarummet en stund. Själv hann jag aldrig så långt, eftersom jag fick en pratstund med en kollega från en annan avdelning. Hon hade en liten tjej med sig som visade sig bo granne med min stora ungdomskärlek på Öland. Arbetskamraten som hade varit på hockey innan jobbet var nog glad att han hittade oss där. Han kom lite senare, och hade väl blivit ganska snopen om det inte hade synts till en enda människa på hela avdelningen. Det fick bli sorteringsgenomgång första timmen, och efter midnatt kom både fläktarna och vi igång.

Broddar.

Jag använder likadana halksockor som barnen hemma. När jag till och med halkar runt som Bambi här, kan säkert alla föreställa sig hur det blir när jag kommer utomhus den här årstiden. Jag kan verkligen inte ta ett enda steg utan att halka, så det tar en evighet för mig att komma dit jag ska. Broddar är en alldeles underbar uppfinning, men dom har två nackdelar. För att få på dom ordentligt på kängorna behöver jag trä på dom innan jag sätter dom på fötterna. Tar jag ett enda steg i hallen efter det gör jag hål i golvet. Att ta sig upp för trapporna och bort till mitt omklädningsrum på jobbet är inte heller så värst bekvämt. Det där är väl problem som dom flesta kan referera till. Det som händer under promenaden däremellan verkar däremot bara drabba mig. Jag tappar nämligen broddarna, hur väl jag än har fått fast dom på kängorna. Inte märker jag när jag kliver ur dom heller, så när jag upptäcker att en är borta, får jag gå tillbaka och leta efter den. Det blir lite trist att gå och glo ner på sina fötter hela tiden, så nu har jag gjort en husmorslösning. Jag har fäst broddarna med gummiband runt benet. Tappar jag dom nu ska dom åtminstone hänga kvar, så jag slipper vända tillbaka och leta.