Både min farfar och min pappa gick bort den sjunde mars, men med tjugofyra års mellanrum. För mig, som gärna vill tro på något mer än den krassa verkligheten, är det självklart att det var farfar som hämtade sin son. Hata slumpen, som Leif GW Persson brukar säga. Kortet nedan är snudd på det enda jag har på båda männen tillsammans. Det är taget julafton 1972 i mitt föräldrahem. Det var nog snudd på enda gången på året som någon av dom använde slips. Det är farfar till vänster och pappa i mitten. Mellan dom sitter farmors bror, som alltid var med hos mina föräldrar på julafton. Jag brukar jämföra mig med honom, när jag som faster blir medbjuden på tillställningar hos brorsans familj. Till höger sitter mamma och farmor. Jag fick besked om båda dödsfallen på telefon. Mamma ringde 1983 och berättade att farfar hade gått bort. 2007 hade jag en mobiltelefon, som låg i skåpet i omklädningsrummet medan jag jobbade. På den hade jag ett meddelande från min bror på morgonen, när pappa hade somnat in. Han kom med sin familj till Nybro och hämtade mig, och så åkte vi till sjukhemmet i Borgholm och tog ett sista farväl. Mitt starkaste minne är pappas flickvän, som kände på honom och konstaterade att han fortfarande var varm på magen. Hon ville nog inte riktigt släppa taget, fast hon var sjuksköterska, och hade bra koll på livets förgänglighet. Nu vilar pappa och farfar bara någon meter från varandra, på kyrkogården i den öländska församling där dom levde och verkade.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar