Fjortonde mars.

Bilden visar mitt lördagsnöje den fjortonde mars 1981. Fyrtiofem mackor bredde jag. På kvällen firade vi min tjugoårsdag, som hade infallit några dagar tidigare. Av andra foton framgår att vi drack gott till dom där mackorna också. Ett par år senare hade jag besök av två av mina sysslingar. Dom hade en kroton (krukväxt) med sig. Jag antar att det också hade med min födelsedag att göra. Middagen jag blev bjuden på den fjortonde mars 1986 glömmer jag nog aldrig. Den unge mannen som lagade den var tydligen lika ovan vid matlagning som jag. Däremot hade han en släkting som var kock, som han hade rådfrågat. Han hade uppmanat honom att köpa oxfilé, och han kommenterade flera gånger hur oskäligt dyrt det var. Hur det smakade minns jag inte ens. När jag själv har lagat mat har jag hållit mig till fläskfilé. Till och med på nyårsafton, när jag har förstått att det räknas som en snålvariant. Jag kanske borde prova oxfilé en gång till i livet, och se om jag har gått miste om något. För övrigt konstaterar jag att rökrummen på jobbet försvann för åtta år sedan. Jag trodde nästan att rökarna skulle försvinna på kuppen, men dom är ett tåligt släkte, som sitter ute och röker i ur och skur. Eller i snö och kyla, som det har varit dom senaste veckorna. Så är det tydligen ett par år sedan jag hade problem med att det knäppte i elementet i vardagsrummet. Man tänker ju inte lika mycket på när någonting slutar irritera, som när det håller på.

Musik.

När jag hör en låt jag gillar på klockradion är det största problemet numera att komma ihåg titeln tills jag får igång datorn. Det mesta finns på Youtube, och skulle man inte hitta en låt där finns den nästan säkert på Spotify eller Itunes. Före datorns intåg i mitt hem fick jag köpa en skiva, om jag hörde en låt jag tyckte om. Alternativt kunde jag spela in den hos en kompis eller från radion. Det både låter och känns som forntid, men något av proceduren verkar sitta kvar i ryggmärgen på mig. Det händer ofta när en låt tar slut, att jag rycker till och tror att jag måste skynda mig att stoppa inspelningen.

Katastrofer.

Jag har ett väl utvecklat katastroftänk. Om jag hör en duns från ett annat rum, är jag övertygad om att någon har fallit ihop död. Jag har aldrig flugit och undviker båtar. Inte ens bil åker jag frivilligt. Det blir lite jobbigt, när man hela tiden sitter och undrar när det ska smälla. Jag tror till och med att den långa tändaren jag använder att tända ljus med kan tänkas explodera i handen på mig. Troligen hör och läser jag för mycket om människor som har blivit överraskade av sånt dom inte trodde kunde hända. Som damen som brändes ihjäl när hon kom för nära ett levande ljus med sin syntetiska morgonrock. Eller killen som öppnade dörren till sin skåpbil, och blev halvdöv av smällen. Någon typ av gas hade läckt ut i bilen under natten. Eller ungdomarna som låg och sov i bussen, när den gick av vägen. Hade dom haft säkerhetsbälten på sig istället kanske dom hade överlevt. Att trafik och fart kan vara livsfarligt fattar väl dom flesta, fast dom inte verkar bry sig.  Höjden av oförutsägbart måste ha varit alla människor som gick till sina jobb i tvillingtornen i New York den elfte september 2001. Ingen kan väl ens föreställa sig att ett plan ska flyga rakt igenom ens arbetsplats.

Slit och släp.

Jag är just nu i en upptrappningsfas när det gäller arbete. Först var jag ledig två måndagar i rad, och jobbade bara tre nätter per vecka. Förra veckan blev det fyra nätter och den här blir det fem, om allt går som planerat. Den som sköter logistiken för hela företaget verkar ha problem, och dom golv vi inte får fram på ordinarie arbetstid får vi producera på övertid. Som i natt då. Det har till och med förekommit att det inte har funnits material under övertidspassen, så till det här tillfället kom det upp en lapp som garanterade att det ska finnas. I veckorna informerade en annan lapp om att vi kunde köra andra material, om det skulle bli brist på ek. Många lappar blir det. Det innebar att vi hade en lättsam sista natt förra veckan, eftersom vi körde ask. Det blir mest ek på nattskiftet annars, och på den finns flera fulsorteringar. I asken tar man bara ut en finsortering, och det är mycket roligare. Visst är det bra att jag kan tycka att mitt jobb är kul efter närmare trettio år? Fem nätter känns lite segt, men det finns ju dom som jobbar fem pass varje vecka. Jag har inte jobbat dagtid sedan jag flyttade till Nybro. Inte ens på tvåskift jobbar man fem pass mer än varannan vecka. Dessutom tänker jag trappa ner rejält efter den här veckan. Nästa helg är tio nätter lång, eftersom jag har semester nästa vecka. Så är det väl påsk veckan därpå, så jag kan trappa upp igen i lugn och ro.

Lördag.

Den här helgen tänkte jag uträtta mina ärenden lördag morgon istället för fredag. Jag hade räknat ut att det var lagom att plocka fram strykbrädan strax efter fem, för att klara av stryktvätt, städning och dusch, och vara på Kvantum när dom öppnade vid sju. Kvart i fem satt jag alltså här i godan ro, när jag insåg att klockan i själva verket var kvart i sex. Man får väl vara glad att det inte hände en kväll när jag skulle iväg till jobbet. Då vore det riktigt obehagligt att upptäcka att jag borde vara på väg för länge sedan. Ska jag komma för sent dit vill jag gärna ha en bättre anledning än ett tankefel. Den enda konsekvensen idag var att det hann komma fler kunder till Kvantum. Klockan sju en lördagsmorgon är den ultimata tiden att handla i lugn och ro, men framåt förmiddagen fyller det på med folk fort. Före duschen lade jag en ansiktsmask. Jag tänkte aldrig på att lämna datorn påslagen, utan satte mig i vanlig ordning och spelade på mobilen medan masken verkade. Plötsligt stängdes telefonen av, eftersom batteriet var slut. Sur blev jag, eftersom jag hade laddat det fullt igår kväll, men jag antar att det var tur att det hände som det gjorde med det också. Nu satte jag bara i sladden och fortsatte spela. Igår pratade jag med båda mina bröder. Hade telefonen dött under något av dom samtalen hade det nog känts struligare att få igång den igen och återupprätta kontakten. Det där har för övrigt hänt förr, utan att jag har hittat något fel. Att starta om telefonen brukar hjälpa mot det mesta, och omstartad blev den ju nu.

Talande dator.

Jag ser uppenbarligen bara dom kommandon jag tänker använda i datorn. När jag ska kopiera text till och från mina bloggar gäller det oftast att kopiera eller klistra in. Jag utgår från att alternativet ”läs upp” har funnits med åtminstone sedan jag köpte ny dator för ett halvår sedan, fast jag inte har upptäckt det förrän nu. Det är en behaglig mansröst som läser högt allt man ber honom om. Jag upptäckte att det fanns i Word också, så äntligen kan jag få en man att säga exakt vad jag vill höra. Det är bara att skriva in dom rätta orden i ett Word-dokument. Jag såg i inställningarna att han heter Bengt. Han läser kärleksdikter för mig också. Det kan jag inte påminna mig att någon har gjort tidigare. Han som för trettio år sedan utnämndes till min stora kärlek, gjorde det framför allt för att han satt och lyssnade tålmodigt när jag läste poesi för honom. Det är nog det närmaste jag har kommit.

Pausunderhållning.

På OP-kuvert i Oskarshamn hade vi ett pausrum en trappa upp med pingisbord och darttavla. Bordtennis har aldrig varit min grej, men att försöka träffa saker är kul. Någon större stjärna var jag nog aldrig, men jag tyckte i alla fall att det var roligt. På min förra avdelning på kära Kährs var det kortspel som gällde. Där kan man ju vinna på ren tur emellanåt. Åtminstone om man spelar vändåtta, som vi gjorde. På min nuvarande avdelning sitter nästan allihop med varsin mobiltelefon på rasterna, även om vi använder den till olika saker. En kollar på hockey, någon Facebookar och en tredje läser nyheter. Själv spelar jag fortfarande. Favoriten just nu är ett tre-i-rad-spel som heter Lollipop.