Jag har ett väl utvecklat katastroftänk. Om jag hör en duns från ett annat rum, är jag övertygad om att någon har fallit ihop död. Jag har aldrig flugit och undviker båtar. Inte ens bil åker jag frivilligt. Det blir lite jobbigt, när man hela tiden sitter och undrar när det ska smälla. Jag tror till och med att den långa tändaren jag använder att tända ljus med kan tänkas explodera i handen på mig. Troligen hör och läser jag för mycket om människor som har blivit överraskade av sånt dom inte trodde kunde hända. Som damen som brändes ihjäl när hon kom för nära ett levande ljus med sin syntetiska morgonrock. Eller killen som öppnade dörren till sin skåpbil, och blev halvdöv av smällen. Någon typ av gas hade läckt ut i bilen under natten. Eller ungdomarna som låg och sov i bussen, när den gick av vägen. Hade dom haft säkerhetsbälten på sig istället kanske dom hade överlevt. Att trafik och fart kan vara livsfarligt fattar väl dom flesta, fast dom inte verkar bry sig. Höjden av oförutsägbart måste ha varit alla människor som gick till sina jobb i tvillingtornen i New York den elfte september 2001. Ingen kan väl ens föreställa sig att ett plan ska flyga rakt igenom ens arbetsplats.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar