Ny upptäckt.

 En skruv som satt väldigt synlig på sidan av kylskåpet störde mig något fruktansvärt. Det var fult att den bara satt där och blänkte av metall i allt det vita. Inte kunde jag fatta att jag inte hade noterat den tidigare under dom fyra år jag har haft det där kylskåpet. Jag kände att jag måste ha blivit hemmablind. Alternativet kunde vara att det hade suttit någonting på skruven som hade gjort den mindre iögonfallande. Detta kunde i så fall ha ramlat bort, men jag hittade ingenting på golvet. Jag måste ha blivit rejält indoktrinerad med att se men inte röra under min uppväxt, för det tog fyra dagar innan jag pillade på det jag trodde var en skruv första gången. Då insåg jag att det inte var någonting som satt inskruvat, utan bara en liten platta som gick att ta loss från kylskåpet. Först då började jag tänka logiskt. Någonting som bar sig åt så måste vara magnetiskt. Det enda jag hade haft just där var stektermometern. Den är digital, och displayen som man ser temperaturen på kan man fästa på lämplig plats med magneter. När jag plockade fram den och kollade, visade det sig mycket riktigt att en av dom små magneterna på baksidan saknades. 

Teknikens under.

Det har blivit ett par genomgångar sedan jag lånade ut min digitalkamera till mannen i mitt liv. Vissa saker är så självklara för mig att jag har glömt att nämna dom. Kommandon som jag inte brukar använda själv, har jag inte ens koll på. Svårast för särbon är att vänja om från hur han är van att göra med sin egen kamera. Han tittar till exempel alltid i sökaren istället för på displayen när han ska ta ett kort. På min lilla kamera finns inte ens det alternativet. Den största vinsten för mig i det här var att jag fick bättre koll på kameran i min telefon. Den har så många finesser, att jag inte ens har lyckats memorera hälften. Jag kan omöjligt hålla den stilla om jag ska ha den i ena handen och peta på avtryckaren med den andra. Mina mobilfoton ser ut därefter, fast det annars troligen är en hyfsat bra kamera. Nu tänkte jag kolla upp om det fanns någon annanstans man kunde trycka istället för på skärmen, när man fotograferar med telefonen. Det visade sig att det var enklare än så. Man kunde ställa in den på röststyrning, och helt enkelt tala om för den när den ska ta ett kort. Lite fånigt känns det om någon skulle höra mig, men det får det vara värt, att kunna hålla telefonen stadigt med båda händerna när jag plåtar.

Saknad ägodel.

På fotot nedan syns mannen i mitt liv med sin i särklass käraste ägodel. Vad bilen är för många andra, och vad datorn är för mig, är den där kameran för honom. Jag är osäker på om han kan leva utan den över huvud taget, men just nu gör han i alla fall ett försök, även om det är högst motvilligt. Det märks på hur länge han har dröjt med det. Kameran behövde nämligen lämnas in på en genomgång innan garantin gick ut, och plötsligt var det bara några dagar kvar på den. Tidigare erfarenheter visar att det kan ta flera veckor att få tillbaka kameran, men särbon var inställd på att inte ta ett enda kort under den tiden. Själv klarade jag inte av att se honom lida, så jag lånade ut min kamera till honom. Jag använder den bara när vi är ute och plåtar tillsammans, och det kan vi knappast göra så länge hans älskling är bortlämnad. Jag har dessutom kamera i min telefon, om det skulle knipa, även om jag har svårt att hålla den stilla och trycka av samtidigt. Att låna ut en liten kompaktkamera till någon som är van vid en flera gånger både dyrare och större systemdito, är förstås som att låna ut en moped till någon som är van att köra stadsjeep. Jag hoppas ändå att det kan hålla abstinensen i schack när han kan ta några kort över huvud taget. Typiskt var väl att det dök upp någonting väldigt speciellt, när han inte hade kameran med sig. Igår kväll seglade plötsligt en luftballong upp utanför mitt köksfönster. Hade inte särbon stått precis där hade vi kanske missat den helt och hållet. Nu blev det i alla fall några kort med min kamera.

 

Cykeltur.

Eftersom Nybros omgivningar är väldigt lantliga, går flera av mina cykelturer delvis på små skogsvägar. Asfaltsbarnet i mig är mest rädd att möta ett vildsvin eller en lösspringande hund. Dom gånger jag har sett någon på dom där småvägarna har det vart joggare, cyklister eller tanter med stavar. Det har inte heller hänt speciellt ofta. För det mesta är det riktigt rofyllt att cykla genom skogen. Igår kom undantaget som bekräftade regeln. På en liten väg som i princip bara är två hjulspår kom jag först ikapp en flicka till häst. Att det är lätt att skrämma en sån har jag förstått, och det kan förstås få förödande konsekvenser med ett så stort djur. Nu löste vi det smidigt. Jag plingade i god tid, och tösen vände upp hästen, så jag inte skulle komma bakifrån. Längre fram kom jag ifatt en dam som hade en hund i koppel. Dom gick i ena hjulspåret och jag cyklade i det andra, så jag kände inte att det skulle bli några problem att cykla förbi dom. Jag trodde att båda två skulle höra mig i god tid, men det gjorde dom uppenbarligen inte. Hunden uppfattade inte min närvaro förrän jag var på väg förbi dom. Då gjorde den ett sånt utfall att jag trodde den skulle lyckas slita sig. Hemvägen för mig var asfalterad, förutom några hundra meter grusväg vid Glasporten. Där hade en av besökarna till återvinningsstationen bestämt sig för att gena. Man fick knappast plats att möta en bil med släp där, så jag hoppade ut i dikesrenen för att vara på den säkra sidan.

 

Städning.

När jag låg och kröp på köksgolvet upptäckte jag av en ren händelse hur skitigt det var under spisen. Jag har inget minne av att ha gjort rent bakom den sedan jag fick en ny, så det kanske inte var så konstigt. Den är fem år gammal. Nu åkte den fram, och en sanering var verkligen på sin plats. Jag hoppas att särbon inte läser det här, för han är mer pedant med sånt än vad jag är. Häromdagen påpekade han hur det såg ut längs kanten på den stora mattan i vardagsrummet. Även om jag hade förmågan att lyfta bort soffbordet från den och utrymmet att rulla ihop mattan, är jag tveksam till om jag skulle ge mig på att städa under den. Jag låtsas att det är en heltäckningsmatta istället. Jag kan möjligen tänka mig att försöka ta lite under ytterkanterna på den, så skillnaden inte blir lika tydlig. I min värld är all städning som inte syns totalt meningslös. Jag är mer för att plocka och ställa undan. Grönsaker på diskbänken, hushållsrullen på köksbordet och en bok som jag försöker ta mig igenom på vardagsrumsbordet, stör mig betydligt mer än några dammråttor. När det gäller att torka och putsa lever jag mer efter devisen ”hellre lite skit i hörnen än ett rent helvete”. Mannen i mitt liv är betydligt mera fördragsam med sånt som ligger framme än med damm inomhus och tallbarr på balkongen. Med lite god vilja antar jag att man kan säga att vi kompletterar varandra.

 

Utflykt.

Lördagens utflykt gick till Madesjö kyrkogård. Fast vi strövade runt en del såg jag bara ett par bekanta namn. Jag tycker det har gått bort några stycken under dom trettio år jag har bott här, men jag antar att det är vanligt att begravas i minneslund numera. Resultatet har varit lika magert på Nybro kyrkogård. Där har jag i alla fall hittat mina gamla grannar. Skillnaden är stor mot om jag kommer till Norra Möckleby kyrkogård på Öland. Den är mindre, och där ligger numera dom flesta som var äldre än jag, som jag minns från min uppväxt. Det brukar vara rofyllt på kyrkogårdar, men igår hade vi valt fel dag. Det arrangerades helikopterturer för allmänheten i närheten, så det lät som om helikoptern surrade över oss hela tiden. Jag skulle knappast betala flera hundra för några minuters njutning, även om jag jobbade och tjänade pengar, och nu gör jag ju inte det. Inte skulle det bli speciellt njutbart heller, med tanke på att dom enda flygande ting jag läser om är dom som har störtat. Jag anser att om Gud hade velat att vi skulle flyga, hade han gett oss vingar. Att få se Nybro uppifrån låter lite lockande, men den missen har jag redan gjort en gång. För många år sedan hade man satt upp ett pariserhjul på torget, och min plan var att njuta av utsikten. Jag såg inte speciellt mycket av den, eftersom jag var skräckslagen. Är man så höjdrädd som jag är, får man nöja sig med att titta på staden uppifrån på kort och en eller annan drönarfilm.

 

Första augusti.

Min pappa var yrkesfiskare under större delen av sitt liv. När jag växte upp körde han fisketurer med turister på somrarna. Det innebar att mitt sommarjobb under skolåren var att passa telefonen och ta emot bokningar till dom där turerna. Någon gång hände det att jag var med ute, fast jag alltid har haft extremt lätt att bli sjösjuk. 1976 var jag femton år. Den första augusti var min dåvarande pojkvän, hans syster med make och jag med ute en av turerna. Jag fick fyra torskar, däribland den största. Den måste ha varit enorm, för den min tilltänkta svåger håller upp på kortet nedan går ju inte heller av för hackor.

På åttiotalet gjorde jag åtminstone två saker detta datum, som jag knappt har gjort sedan dess. 1982 kokade jag saft. Jag minns inte ens på vad längre. 1988 var jag med bror och svägerska på slottsspelen på Kalmar slott. Man fick gå genom slottet och se scener ur historien tolkade av skådespelare. Jag vet inte om det lever kvar, men jag såg på nätet någon som hade varit på det för bara några år sedan. För mig lär det där ha varit sista besöket, för vid det laget hade jag redan flyttat från Kalmar.

Den första augusti 1989 shoppade jag loss rejält med hjälp av en väninna. Jag hade ärvt pengar efter min mamma, som gick bort i februari. Nu köpte jag bland annat köksmöblerna, som jag har i köket än idag. Dom hämtade vi i Kalmar och körde hem till Oskarshamn med dom i väninnans bil. Jag minns än idag att hon sa att hon inte begrep hur folk klarade sig utan kombi.