Eftersom Nybros omgivningar är väldigt lantliga, går flera av mina cykelturer delvis på små skogsvägar. Asfaltsbarnet i mig är mest rädd att möta ett vildsvin eller en lösspringande hund. Dom gånger jag har sett någon på dom där småvägarna har det vart joggare, cyklister eller tanter med stavar. Det har inte heller hänt speciellt ofta. För det mesta är det riktigt rofyllt att cykla genom skogen. Igår kom undantaget som bekräftade regeln. På en liten väg som i princip bara är två hjulspår kom jag först ikapp en flicka till häst. Att det är lätt att skrämma en sån har jag förstått, och det kan förstås få förödande konsekvenser med ett så stort djur. Nu löste vi det smidigt. Jag plingade i god tid, och tösen vände upp hästen, så jag inte skulle komma bakifrån. Längre fram kom jag ifatt en dam som hade en hund i koppel. Dom gick i ena hjulspåret och jag cyklade i det andra, så jag kände inte att det skulle bli några problem att cykla förbi dom. Jag trodde att båda två skulle höra mig i god tid, men det gjorde dom uppenbarligen inte. Hunden uppfattade inte min närvaro förrän jag var på väg förbi dom. Då gjorde den ett sånt utfall att jag trodde den skulle lyckas slita sig. Hemvägen för mig var asfalterad, förutom några hundra meter grusväg vid Glasporten. Där hade en av besökarna till återvinningsstationen bestämt sig för att gena. Man fick knappast plats att möta en bil med släp där, så jag hoppade ut i dikesrenen för att vara på den säkra sidan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar