Blogg 7/3 2021.

 När jag läste om ett troligt mord i en stadsdel i Kalmar där jag bodde några år på åttiotalet, störde jag mig mest på att journalisten konsekvent skrev på Oxhagen. Jag anser att man säger i om ett bostadsområde. Jag bor inte på Paradiset nu heller utan i. Lite knivigare blir det när ett land ligger på och heter som en ö. Man befinner sig i Irland om man är i landet och på Irland om man besöker ön. Då kör det ihop sig eftersom man gör båda sakerna samtidigt. När det gäller tidningsnotisen kastades jag trettiofem år tillbaka i tiden. Då hade några alkoholister i huset intill ”råkat” slå ihjäl en dryckesbroder. Dom poliser som knackade dörr nådde inte fram till min förrän tre veckor senare. Då var det bra att vara dagboksskrivare, för annars hade jag inte haft en aning om vad jag gjorde just den kvällen. Det visade sig att jag hade varit i Oskarshamn och dansat kultis när det hände. När nu både den avlidne mannen och han som greps misstänkt för mord var i sextioårsåldern, anade jag att det kunde vara historien som upprepade sig. Speciellt som polisen sa att ”Den misstänkte har befunnit sig i bostaden tillsammans med den avlidne, så någon form av bekantskap finns förmodligen mellan dem.”

Blogg 6/3 2021.

 Mina nya grannar gjorde ett mycket gott första intryck. Vi hejade så gott det gick medan dom höll på att flytta in förra helgen. Trapphuset var fullt av människor och möbler, men jag fick förklarat för mig vilka av dom som ska bo här. Det är något som jag aldrig hade full koll på med dom förra grannarna. Två personer var skrivna i lägenheten, men det dök lika ofta upp vad jag antar var släktingar från uppgången intill. Över huvud taget ser man inte så mycket av grannarna sedan dom installerade hiss här. Då flyttade man ut trapporna, så att man inte passerar några lägenhetsdörrar längre. En av mina grannar från den tiden ligger sedan länge på kyrkogården. Vi var ungefär lika nyfikna hon och jag. När jag hörde buller från trapphuset en gång kikade jag ut genom tittögat. Utanför såg jag min grannfru, som stod och spejade ner mellan trapporna. Tittögat som hon och hennes sambo lät sätta på sin dörr är för övrigt ett mycket påtagligt minne av henne. Hon var väldigt kort och dom såg till att få tittögat i lagom höjd för henne att kika ut genom. Jag misstänker att han som bor i den lägenheten nu får vika sig dubbel för att se genom det.

Blogg 5/3 2021.

 Gårdagens promenad gick runt Linnéasjön. Under en tall stod en grupp människor och spanade och pekade uppåt. Högt där uppe satt en katt. Enligt uppgift från ett äldre par hade den suttit där sedan i måndags. En dam var i full färd med att lägga ut en bild på katten i Nybro-gruppen på Facebook. Jag tipsade henne om gruppen för bortsprungna djur, men den hittade hon inte. Själv kunde jag inte vara behjälplig, eftersom jag inte hade några glasögon med mig. Då blir det för smått för mig att surfa på nätet på den lilla skärmen till telefonen. I vanliga fall brukar särbon låna ut sina om det krisar, men just igår var dom inlämnade på lagning. Jag tänkte ta tag i det när jag kom hem till datorn, men då hade sökare och upphittare redan fått kontakt med varandra. Man hade burit dit en stege. Den var visserligen för kort, men till slut hade man kommit så nära att katten valde att hoppa ner själv. Det var flera meter till marken, men om jag förstod saken rätt så klarade den sig någorlunda helskinnad. Alla kattägare fick gott om uppslag via Facebook om vilka man kan kontakta nästa gång någon katt klättrar upp i ett träd. Arboristen erbjöd sig att komma dit och hjälpa till. En kille som driver Kalmar trädfällning är utbildad trädklättrare, och skrev att man kunde kontakta dom om man behöver hjälp i framtiden med att få ner katter. Så länkades det till en Facebookgrupp som hette ”Vi som hjälper katter i träd”.

Blogg 4/3 2021.

 Ett av ärendena igår var till posten på Willys. Medan jag väntade på min tur, hejade en äldre man glatt. Vi jobbade ihop en gång i tiden, men nu hade jag inte träffat honom på flera år, så jag kände inte igen honom först. Jag hann säga både det och att han verkar vara en av dom få som inte åldras, innan det slog mig att dom både meningarna motsade varandra. Hade han inte förändrats med ålderns rätt, så får man väl tro att jag hade känt igen honom direkt. I Postmords nätbutik hade jag  tittat ut en förfrankerad brevpåse, som jag tänkte skicka en present i framöver. Lite osäker var jag på om den skulle räcka precis eller precis inte. Jag tänkte att jag fick ta den till någonting annat i värsta fall, men enligt säljaren var det bara att komma tillbaka och byta den, om jag sparade kvittot. Påsen visade sig vara perfekt, så jag slipper gå dit igen av den anledningen. Mitt andra stopp var Kvantum. Mannen i mitt liv hade handlat mjölk, så jag slapp trängseln som alltid uppstår vid kyldisken. Istället var vi tre personer som skulle leta efter tandkräm samtidigt. Mina vanliga smörgåsrån höll jag inte på att hitta alls. Tillverkaren hade bytt ut förpackningen, så jag kände inte igen dom.

Blogg 3/3 2021.

 Nu har jag fått nya grannar i lägenheten mittemot. I och med att vi har trapphuset emellan oss, hör jag knappast någonting av dom in till mig. Dom som bodde där innan hörde jag desto mer ifrån när jag kom ut i trapphuset. Dom hade ingen innerdörr (i alla fall inte stängd). Det hördes både när dom pratade där inne och när dom slamrade med bestick i köket. Det har renoverats en del i den där lägenheten innan dom nya hyresgästerna flyttade in. Jag kan väl tycka att det var läge att hänga på innerdörren i samband med det, men det är långt ifrån säkert att det skedde. Själv har jag haft köksdörren stående i vindsförrådet sedan jag flyttade hit för mer än trettio år sedan. Det blir för trångt med den också ut mot hallen. Att vara utan innerdörr tycker jag däremot skulle vara obehagligt. Det största problemet ute i trapphuset är för övrigt att hissdörren går åt vad jag tycker är fel håll. Ställer man upp den så blockerar man dom nya grannarnas ytterdörr. Extra jobbigt blev det för dom när dom skulle flytta in i helgen. Dom kunde inte bära någonting direkt från hissen in i lägenheten, utan dom var tvungna att stänga hissdörren emellan.

Blogg 2/3 2021.

 Jag hade mobiltelefon med kamera i flera år innan jag började använda den mera regelbundet. Jag lyckades aldrig hålla den stilla med en hand och trycka på avtryckaren med den andra, så eventuella kort blev oftast suddiga. Till slut insåg jag att kameran jag har i min nuvarande telefon har röststyrning. Jag kan alltså koncentrera mig på att få den att fokusera på motivet och sedan bara be den snällt att ta ett kort. Enligt den svenska bruksanvisningen finns det flera svenska ord man kan använda, men min kamera verkar vara inställd på engelska. ”Smajl” är det enda ord som fungerar. Det gör det å andra sidan även om jag bara diskuterar fenomenet och råkar använda ordet. När jag plåtar varierar det hur effektivt det är. Ibland tar den kort bara jag säger det där ordet aldrig så tyst. Andra gånger verkar den inte höra mig alls. I helgen råkade jag spela in filmen nedan som illustrerar det fenomenet, eftersom det dröjde en stund innan jag insåg att jag hade kommit åt fel knapp. När jag lät allt mer desperat försökte mannen i mitt liv hjälpa till. Lite fånigt känns det om jag ska plåta människor och säger ”smajl” till dom. Vissa ler extra brett, men jag har ändå börjat förklara för dom levande motiven varför jag säger så.

Blogg 1/3 2021.

 Det här med skor är sällan enkelt när man har med mina fötter att göra. Särbon och jag är helt överens om att lågskor är det mest bekväma om man ska promenera en bit. Jag har noterat ungdomar som aldrig har någonting annat på fötterna. Själv har jag en tendens att bli både blöt och kall om jag inte tar fram kängorna när det är snö. Det innebar i många år ett par lättare dylika. Jag hade pulsat fram och tillbaka till jobbet i dom hur många gånger som helst utan något obehag. Första gången jag gick till centrum och hem igen med dom nu i vinter, fick jag plötsligt en blåsa på lilltån. Det var inte skönt alls, så jag plockade fram ett par gamla kängor som jag inte hade använt i modern tid. Jag mindes dom som tunga och klumpiga, men nu har jag kunnat gå kilometervis utan att få ont någonstans. Snöröjningen har varit bättre än någonsin i Nybro denna vinter. På gatorna har det inte varit några problem med lågskor, men när vi är ute och fotar ser det oftast ut som på kortet nedan. Det jag vill plåta finns en bit ifrån vägen där snön ligger kvar. Det har varit toppen att kunna traska rätt ut i snön utan att märka någonting av den. Nu när den har smält bort är det så blött och lerigt på sina ställen att det är läge för gummistövlar ett tag.