Blogg 7/11 2024.

 Igår var det premiär för mössa den här vintern för mig, eftersom jag skulle cykla runt halva Nybro. Jag avskyr verkligen att cykla och det blir definitivt inte bättre om jag fryser om öronen. Det enda som får lida är frisyren. Det har jag ingen över huvud taget när jag tar av mig mössan. Nu var jag först vid förpackningsåtervinningen och sedan på Dollarstore. Där träffade jag en före detta arbetskamrat, som jag inte hade sett på flera år. Några lyckade inköp blev det också. Jag köpte en gång ett par rejält långa rullar med julklappspapper. Dom har räckt i flera år, men nu kände jag att jag behövde fylla på förrådet. På nätet fanns bara dom vanliga rullarna med knappt en meter papper på, så jag började bli orolig för att det var det enda som gick att få tag i över huvud taget. Nu hittade jag rullar som förutom att vara tio meter långa var en hel meter breda. Jag trodde att dom skulle kosta därefter, men jag gav bara trettio kronor styck för dom.

Blogg 6/11 2024.

 Jag tror det var en fråga om utställningen Ecce Homo i något av våra spel, som fick mig att googla på fotografen Elisabeth Ohlson. Jag visste att jag hade läst att hon hade obotlig cancer och undrade om hon fortfarande levde. Det stod åtminstone ingenting på Wikipedia om att hon hade avlidit, men redan dagen därpå började landets homosexuella göra inlägg om att hon var död. Hon måste ha gått bort i exakt samma veva som när jag sökte efter henne. Vi var för övrigt jämngamla.
En hockeymålvakt som jag läste om ville uppfattas som kvinna. Dom stora rubrikerna gjorde gällande att det var därför han hade blivit avstängd från hockeyn i fyra år. Sanningen var att han hade tagit kokain, även om hans avstängning enligt regelverket inte borde ha blivit mer än tre månader. Ordet transvestit tyckte han hade fått en oönskad laddning, så han föredrog att kalla sig crossdresser.

Blogg 5/11 2024.

 I allhelgonahelgen var vi som så många andra på kyrkogården och tände ljus för alla som vi saknar. Istället för att knöka in våra ljus bland alla hundratals i minneslunden valde vi att tända på ett par gravar där tidigare grannar ligger. Vi tänkte ta med ficklampa, eftersom det är snudd på omöjligt att se vad det står på stenarna när det är mörkt. Nu ändrade vi oss och traskade dit medan det var ljust istället. Det innebar att vi hittade Barbros och Johns grav nästan genast. Värre var det med Torbjörns, fast han skulle ligga i samma kvarter. Som väl var dök det upp en anställd, som jobbade fast det var lördag. Vi diskuterade först hur långt det där kvarteret gick. När min själs älskade istället nämnde namnet vi sökte efter blev det enkelt, eftersom killen vi frågade hade varit med på Torbjörns begravning. Graven hade vi sett eftersom den var nygrävd, men ingen av oss hade noterat den lilla skylten med namnet. Stenen antar jag var iväg för att få ett namn till inristat.

Blogg 4/11 2024.

 Jag har en app i telefonen som registrerar hur mycket jag snarkar när jag sover. Då den är igång hela nätterna måste jag ha telefonen på laddning under tiden. Den brukar sålunda vara fulladdad när jag drar ur sladden, men en morgon upptäckte jag att jag bara hade 39% laddning. Jag måste ha slarvat och inte fått dit sladden ordentligt. Med tanke på att telefonen hade jobbat hela natten tyckte jag ändå att det var bra att det fanns så pass mycket kräm kvar. Jag tyckte nog snarare att den borde ha varit helt död.
När jag köpte ett trådlöst tangentbord till datorn för en massa år sedan var det största problemet att det bara fanns svarta. Det vita jag hade innan var betydligt lättare att se bokstäverna på. Med tiden har dessutom problemet tillkommit att bokstaven T är i det närmaste bortnött. Som väl är verkar jag ha hyfsat bra koll på var den sitter efter allt skrivande, för att se den går inte.

Blogg 3/11 2024.

 Mina slemhinnor verkar jag precis som min tremor ha ärvt av pappa. Han hade alltid en näsduk till hands i byxfickan och en i sängen. Den han hade med sig använde han också till att torka oss barn runt munnen, när vi var små. När han åt tog han alltid upp näsduken och snöt sig mitt under måltiden. Jag kan bara föreställa mig hur han saknade det efter stroken, när han inte kunde längre. Det blir knappast samma sak när någon annan ska hålla i näsduken som när man snyter sig rejält själv. Jag minns fortfarande en vintrig promenad jag gjorde som barn. Näsan rann och jag hade ingen näsduk. Numera händer det extremt sällan att jag missar att få med mig den. Jag får dessutom världens nysanfall ibland och efter dom är det verkligen läge att snyta sig. Näsduken i sängen hade jag under kudden, tills någon som satt i min säng hittade den. Nu gömmer jag den under madrassen.

Blogg 2/11 2024.

 Min älskade särbo kan enbart ta emot pengar via Swish, eftersom han inte har någon smart telefon. Ska någonting betalas får jag rycka in. Häromdagen stötte jag också på patrull, eftersom appen hävdade att jag inte kunde föra över så mycket pengar som jag ville. Som väl var hade särbon gått hem och skulle betala i efterskott i lugn och ro. Hade han stått på företaget som skulle ha pengarna och trampat hade jag blivit betydligt mera stressad. Nu kom jag ihåg att svägerskan hade råkat ut för samma sak en gång när hon skulle swisha till sina barn. Det var bara att gå in på Internetbanken och höja beloppsgränsen tillfälligt. Jag visste inte alls vad den låg på, men det visade sig att jag bara hade överskridit den med några hundralappar. Senast var det SJ jag fick swisha, när särbon skulle köpa tågbiljetter. Den här gången körde vi en specialare, där vi köpte biljetterna på nätet, medan vi hade telefonkontakt med en kille i deras kundtjänst som kollade så att allt blev rätt.

Blogg 1/11 2024.

 Jag tycker inte som dom flesta andra att det är speciellt smidigt att kolla tiden på telefonen. Därför har jag en armbandsklocka, som jag använder när jag har en tid att passa. När det var dags att ställa om den till normaltid låg den inte på sin vanliga plats. Jag var tacksam att det inte hände när jag skulle iväg någonstans, för då hade jag blivit extremt stressad. Nu kunde jag tänka någorlunda logiskt. Jag kan säkert tappa sånt där lika väl som att många andra gör det. Jag visste att jag hade haft den till tandläkaren senast, så ett förslag var att ringa dit och fråga om dom hade hittat den. Mest troligt kändes det ändå att jag hade lagt den antingen någon annanstans här hemma eller i någon ficka på endera jackan eller ryggsäcken. Jag hade letat igenom precis allt i den vägen, när jag tog ut den tjockaste jackan ur garderoben, för att få bättre med plats att rota runt där. När jag hängde den högre upp fick jag syn på innerfickan med blixtlås, som var perfekt att lägga en klocka i, för att inte tappa bort den. Så hade jag tänkt när jag hittade fickan första gången. Sedan hade jag glömt den helt igen och klockan hade blivit kvar där.